Syftet med denna studie har varit att belysa hur representation av lesbiska kvinnors åtrå och begreppet ”the female gaze” visar sig i filmerna Carol och Portrait of a Lady on Fire. För att kunna besvara på mina frågeställningar har jag genomfört filmanalyser och använt analytiska verktyg för att komma fram till hur respektive film belyser den kvinnliga blicken och åtrån.
8. 1 Sammanfattning
I detta avsnitt besvarar jag sammanfattat på frågeställningarna utifrån teoretiska perspektiv och tidigare forskning.
8. 1. 1 Hur representeras åtrån mellan de kvinnliga karaktärerna i filmerna Carol och
Portrait of a Lady on Fire?
Åtrån i både Carol och Portrait of a Lady on Fire visas främst genom blicken. I Carol är det blicken under deras första möte som för de två karaktärerna samman. Märkbart i Carol är det McGowan (2007) pratar om i förhållande till åtrå och fantasi i film; de försöker nå den andra genom olika språk, symboler och behov; och använder sin blick för att manifestera denna fantasi. Åtrån skildras inte heller nödvändigtvis genom nakenhet och sex – det kan istället vara i form av ett grepp på axeln eller en intensiv blick. I Portrait of a Lady on Fire är blicken mellan de två huvudkaraktärerna genomgående under hela filmen. Ett speciellt ögonblick som visar detta är då Marianne spelar ett stycke musik för Héloïse och hennes blick förmedlar hur åtrån av att höra något hon aldrig hört tidigare har åstadkommits; och hur det sedan utvecklas till åtrå gentemot Marianne.
8. 1. 2 Tar filmerna avstånd från traditionella konventioner inom the male gaze? I så fall hur?
Utifrån den analys jag gjort finns det flertal argument för att båda filmerna tar avstånd från traditionella konventioner inom the male gaze. Exempelvis i sexscenen i Carol, hjälper den varma färgpaletten och närbilderna samt kommunikation och aktioner som att klä av sig samtidigt att förmedla den ömsesidiga åtrå som finns mellan dem två. Genom detta frångår de traditionella koncept där en är aktiv och en är passiv. I Portrait of a Lady on Fire gör
Sciamma medvetna val där hon går ifrån den manliga blicken; exempelvis genom
diskussionen att Héloïse och Marianne utgår från samma position trots den fysiska position de har under porträttmålningen. Héloïse ställer frågan ”If you look at me, who do I look at?”
(Portrait, 2019, min.65:14) och menar att båda är aktiva i denna situation; hon är inte den passiva musan som enbart poserar för Mariannes njutning.
8. 1. 3 Hur visar sig begreppet ”the female gaze” i dessa filmer?
The female gaze visar sig på en del olika sätt i båda filmerna. Båda manusförfattarna (Nagy
och Sciamma) har tagit kontroll över det de skapat; de har producerat genomarbetade och genomtänka manus där autencitet och erfarenhet lyser igenom. Exempelvis i Carol har de klippt bort en scen Therese ger Richard njutning för att det inte utvecklade eller tillförde till berättelsen (Nagy, 2015). De har tagit bort material för att det ska anpassas runt de kvinnliga karaktärerna, inte tvärtom. Sciamma har valt att behandla alla kvinnor i filmen likvärdigt. När Hertiginnan lämnar sköter resterande tre hushållet tillsammans. Istället för att ställa kvinnorna och deras positioner mot varandra, respekterar de varandra och finner en gemensam grund. Det finns scener i båda filmerna där båda parterna genom handlingen att exponera sig själva visar på samtycke mellan dem två, vilket är en viktig stapel i the female gaze.
8. 2 Slutdiskussion
I min analys har det framkommit att de filmer jag valt främst visar åtrå genom blicken; samt att de frångår traditionella konventioner inom the male gaze och istället utgår från begreppet
the female gaze. Detta har väckt funderingar kring vad the male gaze och the female gaze
egentligen är. Vem bestämmer vad som är vad? Jag återgår till det påstående McGowan (2007) har angående att allt som är visuellt synbart genomsyras av subjektivitet. Som jag tidigare nämnt identifierar jag mig som lesbisk och är medveten om den subjektivitet jag har. För att bibehålla validiteten har det därför varit viktigt att hela tiden gå tillbaka och titta på de teoretiska begreppen för att behandla de rättvist. Det är även viktigt i denna fråga att titta på definitionerna av begreppen. Som jag skrivit i teoridelen anses den manliga blicken vara mer permanent, enligt Mulveys (1975) tre staplar som utgår från filmskaparen, skådespelaren och åskådarens blick. Den kvinnliga blicken anses vara mer flytande och ha andra aspekter, exempelvis som Soloway (2016) och Dirse (2013) beskriver att det är viktigt att ta kontroll över det som skapas. Mulveys (1975) beskrivning av den manliga blicken utgick från
traditionen att det är en manlig filmskapare. En fråga att ställa i förhållande till min studie är då; eftersom regissören av Carol är en man, innebär det automatiskt att filmen utgår från den manliga blicken? Inte nödvändigtvis. Enligt den kvinnliga blicken ligger fokus mer på att ta kontroll över det man skapar och låta den kvinnliga erfarenheten vara central. Det handlar om
samarbete mellan kollegor. Även om regissören har en stor roll är det många som påverkar produktionen. Ett exempel på detta i Carol är att manuset är skrivet av en lesbisk kvinna. Vad är det som gör att karaktärerna anses vara jämställda? Ett exempel på en liknande scen i båda filmerna där karaktärerna är jämställda är när de klär av sig samtidigt, och kameran visar båda karaktärerna samtidigt. Detta istället för att utgå från en av parterna som tittar när den andra klär av sig.
Ett avgörande moment i huruvida en film använder sig av blicken är hur filmen sedan tas emot av åskådarna. Vilka glasögon använder åskådarna? Individer tar emot filmer på olika sätt men det finns ofta en generell attityd mot en film. Jag tror varken Carol eller
Portrait of a Lady on Fire hade fått den positiva uppmärksamhet och det beröm av åskådarna
om de ansett den ha skoptofilistiska eller voyeuristiska inslag. Detta kopplas tillbaka till den research jag gjorde kring mitt material – jag valde medvetet filmer som fått bra mottagande av åskådare och kritiker, för att kunna undersöka inslag av den kvinnliga blicken.
Film är ett medium som är där för att underhålla – det är det huvudsakliga syftet. Men hur påverkar det egentligen det oss människor? Jag vill återgå till det problem kring representation jag tar upp i inledningen. Dyer (1993) diskuterar hur viktigt det är för
minoriteter att vara representerade i kulturella sammanhang och hur representationen av dessa individer påverkar hur de tas emot i verkliga livet. Vad är det som gör att representation av minoriteter syns mindre på skärmen? Carol till exempel, har en lång historia bakom sig. Nagy som adapterat manuset, berättar i en intervju att hon var färdig med det första utkastet år 2000 (Ali, 2015). Under ett decennium gick projektet igenom olika regissörer och investerare innan det gick under is. Hon förklarar för Ali (2015) hur filmen hade svårt att finansieras på grund av att det var två kvinnliga huvudkaraktärer – som också var älskare. Vidare berättar hon hur de filmer som fick finansiering och hade homosexuella ’teman’ hade en annan drivkraft än
Carol. En diskussion Blanchett (som spelar Carol) har lyft är angående representation av sex
(Allen, 2015). Hon förklarar hur man behöver ställa frågan om hur viktig en sexscen är för berättelsen – för den handlingen vidare? I Carol anser hon att den var viktig för att "Both characters are quite isolated – not only because their feelings set them apart from others, but the gap in their ages" (Blanchett, i Allen, 2015). Jag anser med att den är viktig i detta fall då den ger karaktärerna möjligheten till att uttrycka sina känslor som de behövt hålla tillbaka på grund av hur samhället såg ut.
För framtida forskning hade varit intressant att undersöka ytterligare filmer i samma kategori för att se om det finns fler likheter eller skillnader än de jag kommit fram till i denna studie.
Finns det likheter eller skillnader i förhållande till the male gaze och the female gaze mellan de filmer jag analyserat och andra filmer? Det hade varit intressant att undersöka fler filmer för att skapa ytterligare dimension, samt möjligheten att kunna jämföra olika filmer utifrån de olika blickarna. Det hade kunnat bidra till en djupare analys om hur lesbisk representation visas i filmer samt djupare förståelse kring hur filmer kan ses utifrån ”blickens glasögon”. Ytterligare hade det varit intressant att komplettera studien med analys av filmerna utifrån åskådarens perspektiv, likt den studie Scanlon och Lewis (2017) har gjort. Man hade då kunnat göra en filmanalys och sedan analyserat filmen utifrån fokusgrupper eller intervjuer för att sedan göra en komparativ studie av detta.