Här kommer jag att sammanfatta mina resultat från de föregående kapitlen. Jag tar upp upprepade teman hos pedagogerna samt analyserar svaren i kortfattad form med koppling till teorier som jag har tagit upp.
Alla pedagoger har sitt eget sätt att arbeta med språkutveckling. Det finns inget sätt som är det enda rätta sättet för dessa pedagoger. Det finns inget absolut och entydigt sätt som fungerar som metod eller arbetssätt för tvåspråkiga barn. Pedagogerna har många likheter i sitt sätt att arbeta, men samtidigt har varje pedagog en egen uppfattning kring språkutveckling. Mycket av det som pedagogerna tar upp skulle man kunna ha som arbetssätt för enspråkiga barn också. Skillnaden är bara att pedagogerna är mer tydliga och konkreta i sitt språk och arbetssätt med tvåspråkiga barn. Pedagogerna är eniga om vikten av att arbeta med modersmålet som bas, speciellt för de minsta barnen. Detta kom också fram bland olika forskare och i de teorier som skildrats i teoridelen (t ex Evenshaug & Hallen 2002, Baker 1996, Bergman 2000).
7.1 Det skrivna språket
Ett återkommande tema hos pedagogerna är att få in det skrivna språket i det vardagliga arbetssättet. Under lekgrupperna försöker pedagogen att få in det skrivna språket genom att skriva ord på föremål som finns i omgivningen, t ex genom att skriva dörr och hänga upp ordet på dörren. På så vis för pedagogerna in bokstäverna i barnens miljö på ett indirekt sätt.
Jag anser att ett bra sätt att arbeta med bokstäver är, som pedagog C gör, genom att
introducera bokstäverna i barnets namn. Detta kan barn ta till sig lättare eftersom det är något de är bekanta med.
7.2 Språkmedvetenhet
Det är också viktigt för dessa pedagoger att göra barnen språkligt medvetna, och de gör det till exempel genom att alltid benämna rätt ord för varje sak när de pratar med barnen. Samtidigt som barnen ska bli medvetna om sitt språk ska även pedagogerna själva vara medvetna om sitt språk, hur det används, i hur tydlig man bör vara och hur språket bör utvecklas. Benckert skriver om språkmedvetenhet. Hon menar att en språkmedveten pedagog vet hur man
förhåller sig till barnen, det vill säga, hur man talar till och med barnet. Det kan vara avgörande för hur barnet tar till sig språket (Benckert 2001).
I teori- och forskningsdelen tidigare i arbetet framkom det att genom att leka med språket kan pedagoger göra barn språkligt medvetna. Exempel på språklekar kan vara rim och ramsor, gåtor, inlärningsfrågor eller i lek med sand, vatten, ord och siffror. Att barn blir språkligt medvetna gör att det blir lättare för dem att komma ihåg hur orden är uppbyggda och det verbala samspelet kommer igång på ett mycket effektivt sätt.
7.3 Estetiska hjälpmedel för språkutveckling
Musik och sång är någonting som alla pedagoger använder för att göra barnen språkligt medvetna och för att utveckla rytm och melodi hos barnet. Detta underlättar användningen av språket. Vardagssituationer och spontana händelser under dagen utvecklar barnets språk. Forskning jag tidigare tagit upp visar att genom sång, musik, rim, dans/rörelse och drama utvecklar barn sitt språk. Barn lär sig att genom rörelser till sånger sammanbinda ord med handling. Det är ett vanligt sätt för pedagogerna att träna språket hos barnen.
Förhållningssätten, närheten och tryggheten är begrepp som ständigt upprepar sig hos pedagogerna.
Något som alla pedagoger använder sig av är sagopåsar, flanusagor, sagor, sång och musik, handdockor, bilder och så vidare. En annan mycket vanlig metod är dokumentation av aktiviteter eller vardagssituationer i förskolan. En av anledningen till varför pedagogerna använde sig av dokumentation är för att se vad och hur mycket barnen har lärt sig. Alla pedagoger arbetar med barnet individuellt, med utgångspunkt från barnets intresse och
erfarenheter. Enligt Benckert är sagor språkutvecklande. För tvåspråkiga barn kan det vara lättare att berätta och visa sagans innebörd eller innehåll med bilder eller föremål och att sedan läsa sagan med anpassad röst och inlevelse så att barnen förstår den. Sen kan pedagogen återberätta och gärna låta barnen berätta om sagan med hjälp av bilder eller föremål (Benckert 2001).
7.4 Att inte förenkla ord
Pedagogerna A och B var noga med att förklara alla ord och begrepp i vardagen, i
sagoläsningen, sångstunder och i temaarbeten. Det är viktigt för dem att inte förenkla ord, utan att ta upp alla ord och förklara vad de betyder och vad de står för och gärna ge
synonymer för orden. Pedagogerna förenklade inga sagor, istället förklarade de tydligt varje del. Pedagog C däremot nämnde inget om att hon förklarar alla ord barnen träffar på under dagen. Däremot var hon väldigt noga med att vara tydlig när hon pratade med barnen. Hon väljer också lätta sagor som barn förstår. Hon tyckte att det är en bra början på inlärning av språket om barnen lärde sig sångerna utantill, utan att de behövde förstå meningen med hela sången, för att de får melodin och rytmen och språket kommer sen när barnen blir äldre. Frågan är då om svenska språket kommer att utvecklas på en så pass hög nivå att de kan klara sig längre fram i livet eller i samhället. Det är ju inte meningen att barn endast ska kunna klara av enkla ord så att de bara klarar sig i sin närmaste omgivning. Samtidigt är grunden viktig i tidig ålder för att få en hög språklig status. Forskning jag tidigare har tagit upp visar att det är viktigt att pedagogen är tydlig och benämner samt visar vad föremålen barn leker med heter.
8. Diskussion
Nu när jag har kommit så här långt i mitt arbete tycker jag att jag har besvarat mina
frågeställningar utifrån min teoribakgrund och empirisamling. Mitt syfte var att ta reda på hur pedagogerna i mångkulturella förskolor arbetar med språkutveckling. Det är svårt att
generalisera eller säga vilket arbetssätt det är som fungerar bäst för att utveckla språket hos tvåspråkiga barn. I min undersökning om vilka metoder pedagoger har, finns inga rätt eller fel svar. Jag har däremot funnit svar på mer än det jag var ute efter. Jag ville ha svar på hur pedagoger arbetade med tvåspråkiga barn för att utveckla deras språk. Kunskapen jag fick om barnens hemspråk som bidragande faktor för att utveckla det svenska språket var en vanlig metod för pedagoger att arbeta med. Detta tar jag upp i min teoribakgrund och det visar sig i
mycket forskning som har gjorts hur viktigt det är att arbeta med att bygga upp en bas för att sedan vidareutveckla det andra språket, alltså det svenska språket.
Simultan tvåspråkighet är det vanligaste sättet att arbeta med. Barn som är födda Sverige och uppväxta med två språk i sin närmiljö kännetecknade de förskolor jag var och besökte. De flesta pedagoger ansåg att modersmålet var av stor betydelse att arbeta med som bas och grund i barnens språk för att sedan utveckla svenska språket. Leken var en självklar del i pedagogernas vardagliga arbetssätt. Genom att arbeta med barnens identitetsskapande och genom att stärka självförtroendet och självkänslan bidrar pedagogerna till trygghet och tillit som underlättar språkutvecklingen.
Det jag har kommit fram till i min studie är de stora likheterna i arbetssätten och tankarna pedagogerna har kring språkutveckling. Likheterna överväger olikheterna i pedagogernas arbetssätt. En mycket vanlig likhet mellan pedagogernas arbetssätt är att introducera skriftspråket, att göra barnen mer språkligt medvetna samt att man själv som pedagog är språkligt medveten. Temaarbete var viktigt för två av pedagogerna, men det viktiga var att barnen utvecklas och känner lust att lära sig. Genom att inte förenkla ord ansåg pedagogerna att de utvecklar barnens ordförråd. Det viktiga anser jag är att barnen lär sig och utvecklar ett sätt att kommunicera på. Detta skildras i min teoribakgrund. Det är även en fördel att använda estetiska uttrycksmedel för att göra språkinlärningen roligare för barn.
Ett vanligt tema jag förväntade mig att träffa på är att pedagogerna önskar sig mer tid eller pengar för att fullgöra den pedagogiska utvecklingen för att uppnå det bästa resultatet för barnens språkliga utveckling. Till exempel berättade pedagog A och B om att de gärna ville ha modersmålsläraren lite oftare under aktiviteterna på förskolan. Om det hade funnits mer pengar kunde modersmålsläraren vara med i aktiviteterna med barnen. Detta för att bland annat översätta svåra ord som barn kan träffa på samt ge barn trygghet i deras
språkanvändning och därmed göra det lättare för barnen att vara med i aktiviteterna.
Kring ämnena pengar och tid tog jag inte upp så mycket eftersom jag inte ansåg att det hörde till ämnet metod och arbetssätt. Dessutom framkom det inte så mycket kring pengar och tidsbrist i samtalen med pedagogerna.
Det jag kommer fram till i min undersökning är en liten del av ett stort undersökningsområde inom språkutveckling för barn. Min undersökning ger därför ingen helhetsbild av hur alla pedagoger arbetar med tvåspråkiga barns språkutveckling utan bara hur det kan se ut för några pedagoger när de vill arbeta med att utveckla tvåspråkiga barns språk. Genom att ha intervjuat tre erfarna pedagoger som har arbetat med tvåspråkiga barn har jag visat, presenterat och bidragit med olika metoder pedagoger kan arbeta med för att utveckla eller stärka barns språk.