Sammanfattning av analys

5.7.1 KASAM

Upplevelsen av en hög livskvalitet likställs med en stark KASAM. Utifrån respondenternas svar har det uppenbarat sig ett tydligt mönster som kan likställas med Antonovskys (1991) beskrivning av de tre centrala komponenterna i KASAM.

En hög känsla av begriplighet kännetecknas av ens förmåga att uppleva livets skeenden som erfarenheter som man kan handskas med och utmaningar som man är redo att möta. De äldre i vår studie gav uttryck för en hög känsla av begriplighet, då de vid ett flertal tillfällen förde resonemang om sina tidigare liv och vad de då har åstadkommit, i förhållande till sin nuvarande situation. Ett flertal av dem pratade också om framtiden som komma skall. De reflekterade över sina misstag, tillkortakommanden och förluster i termer av erfarenheter.

23

Detta leder naturligt in på en höga känslan av hanterbarhet, då de verkade uppleva att såväl de själva som de behöriga andra hade resurser att tillgå. Boendet tillskänkte dem en omfattande trygghet ur ett flertal aspekter. Dels kodlåset vid porten som höll ute obehöriga besökare, men också tillgången till omsorgspersonal i händelse av att de faller eller skadar sig. Dessutom värderades de närståendes stöd mycket högt. De verkade därmed ha tillgång till omfattande copingresurser, vilket kan ha möjliggjort en upplevelse av meningsfullhet (se Antonovsky, 1991). De har givits en chans att inte behöva ägna tid och energi åt aktiviteter som de inte värdesätter. Därmed anses de ha snävat in på sina gränser och kunnat fokusera på de livssektorer som värdesätts högt.

Det tolkas som att de har en hög känsla av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (se Antonvsky, 1991). Dessa kan i sin tur tänkas påverka upplevelsen av livskvalitet hos de äldre.

De äldre som vi intervjuat verkar har tillgång till copingstrategier för att hantera de stressorer de utsätts för i det dagliga livet och de har försonats med de livshändelsestressorer som härrör från det gångna livet. De upplevs vara redo att möta den framtid som ligger framför dem. Ett eventuellt ökat omsorgsbehov, tillbakadragande i relationer till närstående och andra stora livshändelser upplevs inte som negativ entropi (se Antonovsky, 1991), de upplever sig inte vara offer för omständigheterna. Det som framkom var snarare att de upplevs beredda att tackla och hantera de kommande förändringarna i livet och ser på dem som ytterligare tillfällen att förvärva nya erfarenheter.

5.7.2 Gerotranscendens

Gerotranscendensen är en process som de fyra respondenterna i studien kan tänkas befinna sig i. Utvecklingen mot gerotranscendens kan accelerera eller bromsas av yttre faktorer i

indvidiens miljö (Tornstam, 2011). Boendet är en yttre faktor som kan tänkas verka positivt för utvecklingen mot gerotranscendens då de äldre beskrev boendeformen i termer av trygghet, närhet och att det gav möjlighet till tillbakadragande och avsägelse från ansvar.

De äldre i vår studie tycktes inte heller vara främmande för eller känna sig skrämda inför det faktum att de inte kommer att ”vara kvar” i all evighet utan att de faktiskt närmar sig livets slut. De har allihop börjat förbereda sig, och barn och barnbarn har fått ta över viktiga saker i deras liv. Detta kan tydligt kopplas till teorin om gerotranscendens då rädslan inför döden inte längre är lika påtaglig (se Tornstam, 2011). De potentiellt livshotande sjukdomar som många av respondenterna led av, verkade inte heller trycka ned dem. Ingen rädsla inför vad dessa sjukdomar eventuellt skulle kunna leda till tycktes finnas.

I en hög gerotranscendens omdefinieras jaget samt relationerna till andra människor (Tornstam, 2011). I praktiken kan det leda till att man blir mer selektiv i sina val gällande exempelvis sociala aktiviteter, och säger och gör inte saker som man själv inte verkligen vill.

Detta märks i vår studie då de avsagt sig uppdrag och engagemang i olika aktiviteter och istället selektivt inriktade de sig på det som för dem upplevs som ”äkta” och värdefullt. En respondent förklarade det i termer av att han fallit för ”åldersstrecket”, och ville lämna över engagemanget till yngre förmågor.

En individ i gerotranscendens omdefinierar också tid- och rumsuppfattningarna (se Tornstam, 2011). Dåtid och nutid kan tyckas gå ihop, och gränsdragning mellan olika ting blir mycket mindre. Detta passar även in bland de äldre i denna studie då de tycktes uppleva sig som sammanbundna med sina nära anhöriga. De tycktes också bortse från nuvarande värk i kroppen, med motiveringen att deras liv i helhet varit bra. Även detta visar på ett gränslöst

24

förhållningssätt där inte enbart nutiden är det relevanta utan också livet i sin helhet.

Äldre i gerotranscendens tenderar också att utnyttja mer tid för ”stilla stunder”, d.v.s. sitta ensamma och bara tänka och reflektera. Respondenterna i studien bekräftade detta och menade att ”bara vara” och sitta ensam i en skön fåtölj kunde ge lugn och fridfullhet.

I hög utveckling av gerotranscendens har den äldre också försonats med sitt tidigare liv, och trots omgivningens eventuella motsatta åsikter ignoreras detta. Detta kan härledas till

respondenterna i denna studie då bland andra Rudolf beskrev hur han gjort många misstag och snedsteg i livet, men ändå kommit till sans med dessa och sammanfattade det som att det är bättre att ha misslyckats, än att inte ens ha försökt.

25

6. Diskussion

Av vår empiri att döma anser de äldre att hälsa är en förutsättning för deltagande i aktiviteter samt för relationer till anhöriga och vänner. Boendet tillskänkte respondenterna trygghet, vilket möjliggjorde tillbakadragande. Goda upplevelser av dessa faktorer gav de äldre

möjlighet till acceptans av sitt eget liv och åldrande. Sammantaget bidrog dessa komponenter till en upplevelse av livskvalitet. Upplevelsen av livskvalitet kunde likställas med en hög KASAM och en hög utveckling av gerotranscendens. De äldre i vår studie tycktes ha höga känslor av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet genom att de exempelvis hade en intakt rörelseförmåga och en tillfredsställande boendeform som de upplevde som trygg.

Respondenterna tycktes också ha en hög grad av gerotranscendens, bl.a. med tanke på deras selektiva val, då de valde bort ytliga relationer.

6.1 Resultatdiskussion

Hälsan beskrevs som den absolut viktigaste faktorn, och tycktes vara grunden för upplevelsen av livskvalitet. Det enda som anspelade på den faktiska hälsans betydelse, var det faktum att en intakt rörelseförmåga upplevdes viktig. Den dock mest genomsyrande delen av hälsan var den subjektiva upplevelsen av den. Den faktiska hälsostatusen och den subjektiva upplevelsen av den tycktes därmed inte alltid överensstämma. Det tycktes alltså vara upplevelsen som var avgörande för en god livskvalitet. Detta fenomen är det enbart en tidigare forskningsstudie som vi funnit som lyfter fram, och det är i Borglins (et. al 2005) artikel. I denna studie beskrivs den subjektiva hälsan som självskattad hälsa och detta likställs av oss som just en subjektiv upplevelse av den egna hälsan. Andersson (2007) fann att de äldre som låg för döden tyckes förneka sin sjukdomsbild – sin faktiska hälsa – i ett försök att skydda anhöriga men också sig själv. Detta kan delvis också kopplas till en subjektiv dimension av

hälsobegreppet, och skulle eventuellt också kunna leda till en subjektivt positivare upplevd hälsa då man förnekar sanningen. Vi menar att om man som döende ständigt tänker och talar om sig själv i termer av detta så upplever man sig också som sämre och ens psykiska hälsa kan därmed tänkas försämras. Förnekar man, eller åtminstone undantränger och inte låter tankarna kring ens hälsa ständigt vara närvarande, så tenderar man förmodligen att känna sig friskare och därmed också få en psykiskt bättre hälsa.

Borg (2005) fann det faktum att en dålig hälsa och en nedsatt funktionsförmåga påverkade graden av livstillfredsställelse. Detta kan delvis kopplas till våra resultat gällande de äldres värdering av en intakt rörelseförmåga som det viktigaste för en upplevelse av en hög

livskvalitet. Borg fann också att de äldre som inte deltog i fysisk aktivitet, upplevde en lägre livstillfredsställelse. Det är rimligt att anta att en god funktionsförmåga till viss del är en förutsättning för att kunna delta i fysiska aktiviteter. Detta framkommer i vår studie då de äldre beskrev en intakt rörelseförmåga som grunden för deltagande i aktiviteter. Även Andersson (2007) presenterar i sina resultat att aktivitet uppmärksammats som viktigt. Dock så hade respondenterna i den studien ingen möjlighet att delta i aktiviteter p.g.a.

inskränkningen i deras funktionsförmåga. De hade utifrån det gjort en förskjutning i vad som upplevdes som viktigt, då de istället njöt av att ha vackra ting omkring sig. Detta kan i sin tur åter kopplas till vår studie i det avseende då de äldre utövade sina intressen och aktiviteter men i andra ”skepnader”. Exempelvis kunde inte en av våra respondenter längre utöva sitt konstintresse och resa runt på olika konstutställningar längre, men kunde ändå ta del av konsten och utöva sitt intresse genom att vara omgiven av sina tavlor.

Betydelsen av anhöriga beskrevs både i vår, Anderssons (2007) samt Borgs (2005) studier. De

26

äldre i vår studie belyste vikten av att ha anhöriga nära, både geografiskt och känslomässigt.

Besök värderades högt, men i de fall de anhöriga bodde på annan ort var telefonsamtal mycket viktigt. Den känslomässiga aspekten av relationerna bestod i känslan av delaktighet i de anhörigas liv. Det visade sig genom att de anhöriga berättade om sina liv och viktiga händelser. Detta återfinns i Anderssons resultat (2007), där respondenterna beskrev att de ville vara delaktiga i ett sammanhang och att känna sig betydelsefulla – detta möjliggjordes genom att få händelser berättade för sig. Tollén et al. (2008) beskriver samma fenomen, dock i termer av att känna tillhörighet. Borg (2005) konstaterade att missnöje med relationer till närstående påverkade livstillfredsställelsen negativt. Hur viktig relationen till närstående upplevs vara för de äldre kan också förstås utifrån KASAM-komponenterna meningsfullhet och

hanterbarhet (Antonovsky 1991). Meningsfullheten återspeglas i beskrivningarna av det känslomässiga utbyte som uppstår i relationerna. Dessutom angavs de anhöriga som en viktig livssektor, som kvarstod innanför de äldres gränser även efter inträdet i ålderdomen.

Hanterbarheten kan skönjas i det avseendet att de anhöriga utgör behöriga andra, varigenom de äldre har tillgång till copingresurser för att hantera stressorer som de utsätts för.

Vi uppmärksammade att resultaten i vår studie i förhållande till Borgs (2005) vad gäller boende var motsägelsefulla. De äldre i vår studie beskrev boendet enbart i positiva termer.

Ingen av respondenterna i vår studie upplevde något negativt med att ha lämnat sitt ordinära boende. I Borgs studie (2005) framkom det motsatta; att de äldre som bodde på särskilda boenden upplevde en lägre grad av livstillfredsställelse.

En av de faktorer som Andersson (2007) identifierat bidra till en hög livskvalitet är att känna sig hemma – att ha igenkännliga saker omkring sig. Detta framkom även i vår studie där de äldre värderade möjligheten att kunna ha med sig sina egna saker till trygghetsboende högt.

Det kunde exempelvis vara egensnickrade möbler eller välkända tavlor. I båda studierna framkom att möjligheten att vara omgiven av sina egna saker gav känslor av trygghet.

Ytterligare dimensioner av trygghet i boendeformen som framkom i de båda studierna var möjligheten att delta i valet av boende samt att kunna lita på den vård som tas emot. I vår studie framkom dock ytterligare trygghetsaspekter i boendeformen, bl.a. närheten till personalen och kodlåset vid entrédörren. Detta kan enkelt förstås utifrån

gerostranscendensteorin (Tornstam, 2011) och det faktum att yttre faktorer kan bromsa eller accelerera utvecklingen. Boendet är en betydande yttre faktor, som i vår studie kunde identifieras som positiv och kan tänkas underlätta utvecklingen.

Acceptansen bland de äldre i vår studie tog sig bl.a. uttryck i form av viljan att efterlämna personligt värdefulla ting. Detta kan också kopplas till Anderssons (2007) studie där respondenterna värderade efterlämnandet högt, då det tillskänkte dem känslor av stolthet.

Ytterligare en form av acceptans som framkom i vår studie var att kunna hantera negativa stressorer i sin nuvarande situation, vilket möjliggjordes genom att livet i sin helhet värderats som positivt. Även detta återfinns i Anderssons (2007) studie, då det framkom att en

summering av livet, d.v.s. reflektion över goda minnen, var av vikt för upplevelsen av livskvalitet.

Innan vi påbörjade uppsatsarbetet var vi av uppfattningen att många äldre som sitter ensamma i sina hem är nedstämda eller t.o.m. deprimerade. Vi såg ensamheten som något negativt och det inaktiva liv som många äldre lever, som någonting som förmodligen tyngde ned de äldre i hög utsträckning. Så här i efterhand kan vi dock konstatera att det inte riktigt var som vi som vi trott. Det visade sig att de valda teorierna och vår empiri sa emot vår förförståelse. De äldre gav intryck av att vara tillfreds med att dra sig tillbaka och upplevdes uppskatta ensamma

27

stunder. De tycktes också visa en djupare uppskattning av de få aktiviteter de deltog i. Det var som om de kunde leva på en händelse väldigt länge, och känna sig nöjd och tillfreds med detta – både före och efter själva händelsen. Detta kan enkelt kopplas till teorin om gerotranscendens, och i och med detta var denna teori applicerbar på inhämtad empiri.

6.1.1 KASAM och gerotranscendens

Teorin om gerotranscendens (Jfr Tornstam, 2011) är enbart applicerbar på äldre människor och deras utveckling i ålderdomen, medan KASAM kan användas i en vidare bemärkelse (Jfr Antonovsky, 1991). Teorierna avgränsas inte till specifika samhällen eller kulturer, utan de beskrivs kunna användas och appliceras på människor i en generell och universell mening.

Tornstam (Jfr, 2011) menar att gerotranscendensen är nästintill en instinktmässig utveckling i ålderdomen, och Antonovsky (1991) uttrycker inte på något sätt att KASAM är avgränsad till särskilda grupper – utan är en global hållning.

Gerotranscendens och KASAM har dock vissa likheter, och detta gäller framför allt då de båda förespråkar en subjektivt upplevd process snarare än statiska tillstånd. Det är människan och hennes upplevelse som är i centrum i båda teorierna och hon måste förstås i sitt ytterst komplexa sammanhang där såväl inre som yttre faktorer samspelar. En tydlig likhet teorierna emellan är också att det sker en värdering i vad som för individen upplever som värdefullt, vid en hög upplevelse av KASAM respektive gerotranscendens. Antonovsky (1991) talar om detta i termer av gränser medan Tornstam (2011) benämner det som selektiva val.

Ytterligare en likhet är det faktum att både Tornstam och Antonovsky menar att processen mot gerotranscendens respektive KASAM kan bromsas eller accelerera p.g.a. yttre faktorer (Jfr Tornstam, 2011) eller stressorer (Jfr Antonovsky, 1991). En hög utveckling av

gerotranscendens och en stark KASAM beskrivs som positiva subjektiva upplevelser av livet som är beroende av såväl individens nutida som dåtida livssituation som tillsammans skapar ett förståeligt livssammanhang.

Som tidigare beskrivits är upplevelserna av gerotranscendens och KASAM beroende av sammanhang och kontext. Teorierna är användbara i förhållande till vår empiri då de äldre befinner sig i just ett sammanhang och ständigt upplever saker utifrån det. De äldre talar om sina liv och sina upplevelser som gränslösa processer. Upplevelserna kan aldrig plockas ur sitt sammanhang, och de äldre måste alltid ses i den miljö och situation de befinner sig i.

Genomgående i svaren från respondenterna kunde vi utläsa tecken på gerotranscendens eller KASAM. De äldre beskrev ofta olika skeenden och händelser i förhållande till något större 6.1.2 Uppmärksammat samband

Vi uppmärksammade att det förelåg ett mer komplext samband mellan kategorierna, än som tidigare beskrivits. Vi såg att det kan föreligga grundläggande förutsättningar men att det också föreligger en reflekterande dimension som kan liknas vid en form av process för att möjliggöra en upplevelse av livskvalitet. För att ytterligare kunna förstå kategoriernas samband med varandra, krävs en applicering av teorin om gerotranscendens och KASAM.

Detta beskrivs i en förklaringsmodell som vi konstruerat (Figur 1).

De tre första stegen i modellen, ska ses som tre grundläggande förutsättningar som samtliga måste uppfyllas. När dessa är tillgodosedda kan man gå över på de sista tre stegen som

28

snarare är upplevelser som kan skifta över tid. Allt sammantaget leder till upplevelsen av en hög livskvalitet. Relationerna mellan komponenterna illustreras i Figur 1. De fem tidigare presenterade kategorierna har här både slagits ihop och luckrats upp.