Här återges en sammanfattning av varje granskad artikel.
Artikel 1
Författare, titel, år. Robertson M C m fl (2001) Effectiveness and economic
evaluation of a nurse delivered home exercise programme to prevent falls. 1: Randomised controlled trial.
Syfte. Att värdera effektiviteten av en distriktsjuksköterskas träningsprogram för
att reducera fall och olyckor bland äldre människor och att uppskatta kostandseffektiviteten av programmet.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie med ett års uppföljning Alla patienter i
ålder 75 år eller äldre som fanns i dataregister på 17 vårdcentraler i West
Auckland- området i Nya Zeeland fick ett brev av sin läkare som inbjöd dem till deltagande. Totalt tackade 240 personer ja till deltagande.
Deltagarna delades upp i två grupper- en träningsgrupp och en kontrollgrupp. Träningen bestod i ett set med muskelstärkande och balanstränande övningar som ökade i svårighetsgrad samt en promenadplan. Exklusionskriterierna var oförmåga att gå runt sin bostad, att genomgå någon form av sjukgymnastik eller att inte ha förmåga att förstå studiens krav. Antalet fall under studien registrerades genom att deltagarna skickade in vykort med en kalender varje månad.
Resultat. Medelåldern på deltagarna i studien var 80,9 år och ålderspannet
varierade från 75-95 år. 44 % av deltagarna var 80 år eller äldre. 27 % var män. 43 % av deltagarna som fullföljde studien utförde träningsprogrammet minst tre ggr/vecka och 72 % tränade minst 2 ggr/vecka. 71 % promenerade minst 2 gånger i veckan. Jämfört med kontrollgruppen var andelen fall träningsgruppen totalt 46 % mindre än i kontrollgruppen under uppföljningsåret. Antalet fall minskade i jämförelsen bara bland de i ålder 80 och äldre. Det fanns ingen skillnad i frekvensen fall bland dem i åldrarna 75-79 år.
Författarnas slutsats. Ett individuellt träningsprogram i hemmet kan förebygga
fall. Programmet kan delas ut av en distriktssköterska och är användbart för både män och kvinnor. Programmet var effektivt främst bland deltagare i åldern 80 år och äldre, kanske för att dessa människor är skörare och har mer nytta av
träningen eftersom de är mer försvagade i muskler och har nedsatt balans. Träningsgruppen drabbades av samma antal lindriga men färre allvarliga skador efter fall än kontrollgruppen.
Artikel 2
Författare, år, titel. Robertson, M C m fl (2001) Effectiveness and economic
evaluation of a nurse delivered home exercise programme to prevent falls. 2: Controlled trial in multiple centres.
Syfte. Att värdera effektiviteten av en distriktsjuksköterskas
individuellt anpassade hembaserade träningsprogram för att reducera fall och olyckor bland äldre människor och att uppskatta kostandseffektiviteten av programmet.
Metod. Kontrollerad studie med ett års uppföljning. Patienter i ålder 80 år och
södra Nya Zeeland fick ett brev av sin läkare med förfrågan om deltagande i studien. Exklusionskriterierna var oförmåga att gå runt sin bostad, att genomgå någon form av sjukgymnastik eller att inte ha förmåga att förstå studiens krav. Tre av de sju regionerna valdes till träningscenter, resterande bildade tillsammans en kontrollgrupp. Deltagarna i träningsgrupperna tog del av ett muskelstärkande och balanstränande program. Antalet fall under studien registrerades genom att deltagarna skickade in vykort med en kalender varje månad.
Resultat. Medelåldern på deltagarna i studien var 83,7 år och ålderspannet
varierade från 79 till 94 år. 27% var män. Totalt 43% av deltagarna som fullföljde studien utförde träningsprogrammet minst 3 ggr/vecka. 62% tränade minst 2 ggr/vecka. Antalet fall bland de som tränade jämfört med kontrollerna minskade signifikant under studiens gång. Reduceringen av antalet fall var liknande för män och kvinnor. Bland dem som föll under studiens gång var det färre i
träningsgruppen än kontrollgruppen som skadade sig.
Författarnas slutsats. Fall bland män och kvinnor i ålder 80 och över kan
reduceras om de tilldelas ett träningsprogram från sjuksköterskor i primärvård.
Artikel 3
Författare, år, titel. Lightbody, E m fl (2002) Evaluation of a nurse-led falls
prevention programme versus usual care: a randomized controlled trial.
Syfte. Att utvärdera en sjuksköterskeledd omvårdnadsplan och åtgärder
för äldre människor som blivit utskrivna från en akutavdelning efter ett fall.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie. Patienter över 65 år på en
akutavdelning i Liverpool som blivit utskrivna efter ett fall inkluderades.
Exklusionskriterier var inläggning på vårdavdelning, boende på servicehus, om de avböjde eller var oförmögna till att ge sitt samtycke och boende utanför
undersökningsområdet. På personerna i interventionsgruppen gjordes ett hembesök med bedömning för att identifiera riskfaktorer för fall. Inkluderat i bedömningen var mediciner, EKG, blodtryck, minne, syn, hörsel, balans,
rörlighet, fötter och skor. Riskfaktorer i hemmet identifierades och deltagarna fick råd och utbildning om hur dessa kunde åtgärdas. Alla patienter, oavsett
randomisering, fick dessutom råd och utbildning om generell säkerhet i hemmet och små förändringar i boendemiljön gjordes. Deltagarna fick en dagbok där fall skulle dokumenteras i till 6 månader. Etiskt godkännande till studien gavs av lämplig etiskt kommitté.
Resultat. Av 863 patienter som matchade inklusion kriterierna blev 348 antagna,
171 personer i interventionsgruppen och 177 personer i kontrollgruppen. Det fanns inga väsentliga åldersskillnader mellan grupperna. Antalet fall efter 6
månader var i interventionsgruppen 89 stycken och i kontrollgruppen 145 stycken. Resultatet var inte signifikant. Interventionsgruppen genomförde dock signifikant lägre antal besök på akutavdelning och färre dagar liggandes i säng efter ett fall än kontrollgruppen. Deltagarna i interventionsgruppen var också signifikant mer oberoende och mer rörliga i sitt bostadsområde.
Författarnas slutsats. Patienterna i interventionsgruppen hade lägre antal fall
Patienterna i interventionsgruppen var efter 6 månader även mer funktionellt självständiga.
Artikel 4
Författare, år, titel. Cameron, I D m fl (2000) Hip protectors improve falls self-
efficiacy
Syfte. Att undersöka effekten dels av utanpåsittande höft-skydd på personer med
rädsla för att falla och dels på tro på sin egen förmåga att undvika ett fall.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie. Kvinnor äldre än 74 år som fallit två
eller fler gånger det senaste året, där minst ett fall krävt sjukhusvård; genomgått högst en höftoperation; kunde prata engelska; hade kognitiv förmåga att kunna ge informerat samtycke; som skulle fortsätta bo i eget hem minst 3 mån till och som ansågs överleva det närmaste året inkluderades i studien. Deltagarna (144 st) randomiserades in i interventionsgruppen (69st) eller kontrollgruppen (75st) Interventionsdeltagarna fick höftskyddsbyxor, en under-byxa med ett bilateralt skydd över trochanter major som vid fall avleder kraft från höften till mjuk- delarna på låret. Byxan skulle användas dagtid då personen var uppegående och på natten om de behövde gå på toaletten > en gång. Deltagarnas rädsla för att falla, hälso- och kognitiva status och rörlighet testades med två olika skalor- FES (falls efficiacy scale) och MFES (modified falls efficiacy scale)- innan studiens start och vid dess slut. Etiskt godkännande för studien gavs av en etisk kommitté i norra Sydney.
Resultat. I början av studien fanns inga betydande skillnader mellan individerna i
intervenstions- och kontrollgruppen. Deras värden på FES och MFES var liknande. 56 % av deltagarna uppgav att de var rädda för att falla. Totalt 131 deltagare fullföljde studien (61 intervention och 70 kontroller).
Interventionsgruppens resultat på FES och MFES efter 4 månader var signifikant mer förbättrade än kontrollgruppens. Användandet av höftskyddsbyxor gav en signifikant förbättring av tron på sin egen förmåga att undvika ett fall.
Antalet deltagare som uppgav att de var rädda för att falla vid uppföljningen var 43 % i interventionsgruppen och 57 % i kontrollgruppen.
Författarnas slutsats. Användandet av höftskyddsbyxor och kontakt med en
sjuksköterska som uppmuntrade användandet av skyddet förknippades med förbättring i tron på sin egen förmåga att undvika ett fall tillföljd av hushållsarbete i dagligt liv. Resultatet talar för att användare av höftskyddsbyxor känner sig mer självsäkra i att säkert kunna utföra dagliga hushållssysslor och aktiviteter
utomhus. Detta kan samtidigt leda till att personerna blir mer fysiskt aktiva och därmed behöver mindre hjälp med aktiviteter i det dagliga livet. Användandet av höftskyddsbyxor är framförallt förknippat med att minska incidensen
höftledsfrakturer men kan samtidigt förbättra livskvalitén och ge andra positiva hälsoeffekter.
Artikel 5
Författare, år, titel. Robitaille, Y m fl (2005) Moving forward in fall prevention:
Syfte. Att undersöka effektiviteten av en gruppbaserad träningsintervention för att
förbättra balansförmågan hos äldre i naturliga miljöer i lokala kommunala organisationer.
Metod. Kvasiexprimentell design. 10 kommunala organisationer som försåg äldre
i Quebec, Kanada med service fick erbjudande om att prova programmet och 7 liknade organisationer blev tillfrågade att rekrytera deltagare till kontrollgruppen. Från alla 17 organisationerna blev 200 deltagare rekryterade. De äldre i
experimentgruppen mottog Stand Up programmet men de som rekryterats till kontrollgruppen tog inte del av det. Stand Up är ett program som riktar sig till äldre personer som har fallit eller är oroliga för sin balans, men som säkert kan delta i gruppträning. Träningen syftar till att förbättra balans och benstyrka, öka och göra att deltagarna bibehåller fysisk aktivitet och att främja säkerheten i hemmet och beteendet. Programmet innehöll gruppträning, enskild träning i det egna hemmet och gruppdiskussioner om säkerhet i hemmet. Deltagarnas (98 i experimentgruppen, 102 personer i kontrollgruppen) balans bedömdes av en sjukgymnast vid registreringen och 3 månader senare.
Resultat. Totalt fullföljde 88,5 % av de 200 personerna inkluderade studien.
Medelålder på deltagarna var 73,9 år och 84 % var kvinnor. Personerna som mottog interventionen hade förbättrat sin statiska balans på alla punkter utom en i testet jämfört med kontrollgruppsdeltagarna vid mätningarna 3 månader efter interventionens start. Efter att ha justerat resultatet mot parametrar som ålder och hälsostatus visade sig interventionen förbättra resultatet signifikant på flertalet av de delprov av balansen som ingick i bedömningen av sjukgymnasten.
Interventionen gjorde också att deltagarna förbättrade sin rörlighet och styrka jämfört med kontrollgruppen.
Författarnas slutsats. En strukturerad gruppbaserad träningsintervention
designad för att förbättra balans ledd av personal på “pernsionärscenter”
förbättrade statisk balans och rörlighet bland äldre personer som oroade sig för att falla.
Gruppbaserade träningsprogram kan förbättra balansen effektivt om de fokuserar på alla de olika delar som ingår i balanssystemet, respekterar kända principer om hur träning blir mest effektiv och beaktar intensiteten och belastningen av
träningen, lyckas i att få deltagarna att fullfölja träningen och kan anpassa sig till de förutsättningar som ges, ex den specifika grupp som tränar. Genom att förbättra sin balans kan personer som vet att de har bekymmer med den minska antalet fall och skador till följd av fall.
Artikel 6
Författare, år, titel. Stevens, M m fl(2001) Preventing falls in older people:
outcome evaluation of a randomized controlled trial.
Syfte. Att utvärdera effekten på fallfrekvensen bland äldre av en intervention som
minskade riskerna i hemmet.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie med en klusterdesign- hushållen
randomiserades, inte personerna i dem. Studien pågick i 12 månader. Personer över 70 år som bodde självständigt i staden Perth, Australien, inkluderades. En eller två deltagare från varje hem delades hushållsvis in i antingen kontroll eller interventionsgrupp. Dubbelt så många deltagare randomiserades in i
kontrollgruppen. Oavsett grupp skulle deltagarna fylla i fall på en kalender som skickades in varje månad. Sju utbildade sköterskor gjorde hembesök till samtliga deltagare och instruerade dem hur studien skulle gå till. Interventionen utfördes också vid detta hembesök och bestod i att det gjordes en bedömning av riskerna i hemmet, gratis installationer av säkerhetsanordningar gjordes och deltagarna utbildades för att bemyndigas att flytta eller ändra på riskmoment i hemmet. Alla rapporterade fall följdes upp med ett konfirmerande telefonsamtal där mer information om detaljer kring fallet samlades in. Etiskt godkännande för studien gavs av the Human Rights Committee på Western-universitetet i Australien.
Resultat. Totalt deltog 1737 personer i studien, 570 i interventions- och 1167 i
kontrollgruppen. Kön, ålder och användande av gånghjälpmedel var lika stort i båda grupperna. Omkring 1/3 av alla deltagare föll någon gång under studiens gång. Deltagarna i kontrollgruppen rapporterade att de försökte undvika fall och minska på risker i hemmet i större utsträckning än innan studien, men deltagarna i interventionsgruppen reducerade riskerna i signifikant större utsträckning.
Interventionsgruppen rapporterade också signifikant mer ökat användande av säkra skor än kontrollgruppen. Återutvärdering av hemmen visade att en signifikant minskning av 4 av de 5 mest riskfyllda företeelserna i hemmen. Interventionen hade ingen signifikant effekt på miljömässiga faktorer i hemmen. Ingen signifikant skillnad av fall i hemmen fanns mellan grupperna.
Fallmönstret var liknande för båda grupperna och interventionen hade ingen signifikant effekt på frekvensen av fall. Interventionen hade heller ingen
signifikant effekt på proportionen av deltagare som föll till följd av miljömässiga faktorer.
Författarnas slutsats. Interventionen gav inga signifikanta skillnader av
fallfrekvensen mellan kontroll- och interventionsgruppen. Interventionen misslyckades att minska antalet relevanta riskfaktorer för att tillräckligt minska förekomsten av fall. Interventionen uppnådde bara måttlig reduktion av de riskfaktorer den var utsedd att påverka, misslyckades med att pricka in viktiga risker som ofta var inblandade vid fall. Programmet var signifikant mer effektivt på at reducera fall bland de i ålder 80 år och äldre jämfört med yngre deltagare.
Artikel 7
Författare, år, titel. Roberston, M C m fl (2002) Preventing injuries in older
people by preventing falls: a meta-analysis of individual-level data.
Syfte. Att uppskatta den övergripande effekten av ett träningsprograms effekt på
fallfrekvens och fallrelaterade skador samt att identifiera vilka grupper som drar mest nytta av ett sådant program.
Metod. Meta-analys av flera olika randomiserade studier. Studien bestod av fyra
olika kontrollerade fallpreventionsstudier av hemträningsprogram för att förebygga fall hos äldre. Data från fyra studier analyserades för att undersöka effekten av interventionen hos de som är 80 år och äldre, både män och kvinnor som fallit en eller flera gånger tidigare. Möjliga deltagare fick ett brev från sin läkare där de blev tillfrågade om deltagande, brevet följdes av ett telefonsamtal från träningsinstruktören eller någon från forskargruppen. Exklusionskriterierna var: oförmögen att gå runt sitt eget hus, använda sjukgymnastik vid antagningen eller oförmögen att förstå studiens krav. 450 personer deltog i studien i två grupper, 330 stycken i träningsgruppen och 120 stycken i en kontrollgrupp.
Interventionen bestod i ett individuellt anpassat muskeltränande och balansstärkande program tillsammans med en promenadplan.
Träningsprogrammet tog ca 30 minuter att utföra. Deltagarna förväntades träna 3 ggr per vecka och promenera minst 2 ggr per vecka. Etiskt godkännande till studien gavs av lämplig etisk kommitté.
Resultat. Antalet fall var 35 % mindre i träningsgruppen än i kontrollgruppen.
Ungefär 22 % av fallen resulterade i medicinsk hjälp. Färre deltagare i träningsgruppen fick uppsöka sjukhusvård som följd av fallet än de i
kontrollgruppen. De som var över 80 år och använde sig av träningsprogrammet hade färre men inte signifikant färre fall än de i undergruppen 65-79 år som tränade. Signifikant resultat påvisades då jämförelse av antalet fall som resulterade i skador var mindre bland de över 80 år jämfört med de yngre deltagarna.
Författarnas slutsats. Ett speciellt individanpassat träningsprogram att utföra i
hemmet som använts i dessa studier minskar antalet fall och fallrelaterade skador bland äldre personer med 35 %. Träningsprogrammet kan användas för grupper bestående av människor med stort spann i fysisk hälsa och funktionalitet.
Programmet var signifikant mer effektivt på att reducera fall bland de i ålder 80 år och äldre jämfört med yngre deltagare.
Artikel 8
Författare, år, titel. Close, J m fl (1999) Prevention of falls in the elderly trial
(PROFET): a randomised controlled trial.
Syfte. Att bedöma nyttan av en strukturerad flerdisciplinär bedömning av äldre
som hade fallit för att motverka framtida fall.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie. Alla patienter i ålder 65 år eller äldre
som levde i den utvalda kommunen och uppsökte akutmottagningen med primär diagnos fall inkluderades. Patienter med kognitiva brister pga svårigheter med att ta emot informerat samtycke, personer som inte levde inom upptagningsområdet och inte pratade engelska exkluderades. Alla deltagare fick en ”fall-dagbok” att fylla i framtida fall i. Totalt deltog 204 personer i studien. 163 randomiserades till interventionsgruppen som genomgick en detaljerad medicinsk bedömning där syn, balans och kognition undersöktes. En arbetsterapeut gjorde en bedömning i form av ett hembesök där funktionellt status mättes och miljömässiga riskfaktorer identifierades och dokumenterades. Arbetsterapeuten gav också råd och
utbildning om säkerhet i hemmet. Vid indikationer på att patienten behövde stöd och service från någon annan instans skickades remiss till sådan. 141 personer randomiserades till kontrollgruppen som fick den sedvanliga vården på sjukhuset. Uppföljning av deltagarna skedde var 4:e månad under 1 års tid. Etiskt
godkännande fanns för studien.
Resultat. Efter 12 månaders uppföljning återstod 77 % (141 i intervention och
213 i kontrollgruppen) av personerna i studien. Under uppföljningen var det totala antalet fall 183 stycken i interventionsgruppen jämfört med 510 fall i
kontrollgruppen. Risken för fall reducerades signifikant i interventionsgruppen. Förhållandet mellan interventionsgruppen och kontrollgruppen påvisade att fler personer i interventionsgruppen var kapabla att gå ut ensamma än i
Författarnas slutsats. En tvärvetenskaplig ansats mot hög-riskpopulationn kan
signifikant minska risken för framtida fall och inskränkningar i funktion. Antalet personer som föll efter interventionen reducerades påtagligt och signifikant.
Artikel 9
Författare, år, titel. Day, L m fl (2002) Randomised factorial trial of falls
prevention among older people living in their own homes.
Syfte. Att testa effektiviteten av och utforska interaktioner mellan tre
interventioner för att motverka fall bland äldre människor.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie med full faktoriell design. Personer 70
år eller äldre som bodde i sitt egna hem och var registrerade i det Australiensiska valregistret inom ett utvalt område fick brev och påföljande telefonsamtal. Ett hembesök gjordes hos varje deltagare där bla ett frågeformulär om deltagarens funktionella status fylldes i och mätningar på balans, koordination och styrka gjordes. Deltagarna i studien delades in i 8 grupper där de 7 fick någon form av intervention och den 8:e var kontrollgrupp. Interventionerna bestod i
gruppträning, tillsammans med enskild träning hemma, för att förbättra styrka och balans, åtgärder för att minska riskfaktorer i hemmet och synförbättrande åtgärder. Deltagarna rapporterade fall via vykort med kalendrar som skickades in varje månad. Etiskt godkännande till studien gavs av den etiska kommitten för forskning vid universitetet i Monash.
Resultat. Totalt fullföljde 971 personer studien. 328 deltagare fullföljde
träningsinterventions-klasserna. Vid mätningar av balans och styrka vid det sista träningspasset visade det sig att deltagarna hade förbättrat sina värden på
koordinationstestet jämfört med mätningarna som gjorts innan studiens start. Efter 18 månader med träning visade mätningar på interventionsdeltagarnas balans att den inte förbättrats nämnvärt. Däremot hade balansen försämrats bland deltagarna i kontrollgruppen. Skillnaden grupperna emellan var signifikant.
Andelen faror i hemmet hos deltagarna i den interventionsgruppen minskade signifikant mer hos dem jämfört med kontrollgruppen. Skarpsyntheten
förbättrades marginellt hos kontrollgruppen men förblev ganska oförändrad hos interventionsgruppen. Skillnaden var signifikant. Den enda interventionen som gav signifikant reducering av fallincidensen var den fysiska träningen. I de fall man adderade två olika interventioner var det träningen som gav den signifikanta reduktionen av fall. Den starkaste signifikant reducerade skillnaden i fallincidens mellan intervention och kontrollgrupp uppstod när alla tre interventionerna testades tillsammans.
Författarnas slutsats. Ett övervakat träningsprogram, för äldre människor
boendes i eget hem, 1 timme i veckan i 15 veckor tillsammans med hembaserad träning i upp till 12 månader kan reducera antalet fall. Kombinationen av de tre interventionerna fick den enskilt största effekten men resultaten av
interventionerna var för sig talar för att det var träningsinterventionen som bidrog till den stora skillnaden.
Artikel 10
Författare, år, titel. Lord, S R m fl (2005) The effect of an individualized fall
prevention program on fall risk and falls in older people: a randomized, controlled trial.
Syfte. Att undersöka huruvida ett individualiserat fall-preventionsprogram
bestående av motion, syn och rådgivnings- interventioner kan reducera den fysiologiska fallrisken och fall bland äldre personer.
Metod. Randomiserad kontrollerad studie under 12 månader. 620 personer över
75 år rekryterades genom en sjukförsäkrings-databas. Deltagarna delades in i tre olika grupper. En omfattande interventionsgrupp (EIG) som mottog individuellt anpassad intervention bestående av träning och strategier för maximalt synfält och