Sammanfattning av resultaten och fördjupad analys

Sammanfattningsvis kan man i den privata förskolan Hyacint tydligt se att alla informanterna nämner flera gånger hur viktigt det är att barnen ska lära sig olika saker. Informanterna anser att i samlingen är det viktigt att barnen ska förberedas inför skolan. I Reggio Emilias förskola

32

Krokus nämner informanterna inte alls detta. De anser istället att barnen ska lära sig olika begrepp som dyker upp i deras vardag. Samling ska vara ett tillfälle för bekräftelse, att barnen får påverka innehållet i verksamheten och få möjligheten att leda den utifrån sina egna erfarenheter och intressen. Informanterna på Krokus ger även konkreta exempel på hur de arbetar med barnens intressen genom att ta in populärkulturen i förskolan. På Hyacint nämner också informanterna att man ska utgå från barns intressen och erfarenheter, men inte lika mycket på Krokus. De ger inga konkreta exempel på hur de arbetar med barnens intressen och erfarenheter. I filmsekvenser syns det inte heller att barnen påverkar innehållet, vilket det gör på Krokus.

I min genomgång av tidigare forskning och teori pekar Karlsson (2009) på att när barnen får makt över verksamhetens innehåll får de mer möjlighet till inflytande i förskolan. I Karlssons studie kan jag se likheter med det jag fått fram från mina data på Krokus. Barnens engagemang växer när de får inflytande och är delaktiga i samlingens innehåll. Skolverket (2000) menar också att det är viktigt att utveckla ett demokratiskt arbetssätt, där både barn och pedagoger lyssnar på varandra. Uppdraget är att få barn att bli mer delaktiga i förskolans vardag istället för att vara passiva och ta emot kunskap. På Hyacint är, i min uppfattning, inte den demokratiska processen lika tydlig som på Krokus. På Hyacint har pedagogen mer makt över innehållet i samlingen. Både Dewey och Vygotskij påpekar vikten av barnens delaktighet i sin egen vardag, och de menar att barnen lär sig genom inflytande och delaktighet.

Avslutningsvis drar jag slutsatsen, utifrån de skillnader jag sett i svar och observationer av filmsekvenser, att Reggio Emilias förskola Krokus präglas av ett mer demokratiskt arbetssätt. Förskolan utgår från Reggio Emilias pedagogik och arbetar i dialog med barnen där barnet förblir subjektet. I den privata förskolan Hyacint har man som mål att förbereda barnen

33

6. Slutdiskussion

I detta kapitel för jag en diskussion om resultatet och analysen som jag kommit fram till med hjälp av tidigare forskning och teori. Därefter görs det en kritisk reflektion kring min undersökning och kapitlet avrundas med förslag till vidare forskning.

Jag har fått en större inblick i hur pedagoger arbetar med barns inflytande och delaktighet under samlingen. Med hjälp av informanterna och filmsekvenserna har jag besvarat mina fyra frågeställningar. Det är intervjuerna som utgör huvuddelen av det empiriska materialet, men filmsekvenserna har bidragit till mina slutsatser.

Min första frågeställning var:

Hur uppfattar pedagogerna samlingens betydelse och vilka förväntningar har de på samlingen?

Jag har kommit fram till att alla informanter uppfattar samlingen som meningsfull och att de har positiva förväntningar kring samlingen. Även i Rubinstein Reichs (1993) studie är samling i förskolor återkommande moment och har alltid haft ett positivt inslag i svensk förskola. Resultatet har dock visat att pedagogerna på de två förskolorna har olika förväntningar på samlingen. På Hyacint vill pedagogerna att barnen ska lära sig olika saker för att underlätta framtida skolgång, men fortfarande på ett lekfullt sätt. Detta kan kopplas till Simeonsdotter Svensson (2009) studie, där hon också har fått fram att man använder samling som ett pedagogiskt tillfälle då man ska förbereda barnen inför ett tema eller lära barn olika begrepp. På Krokus vill pedagogerna mer att barnen ska känna sig trygga och bli bekräftade, och i det sammanhanget är det viktigare att lyfta fram individen. Rubinstein Reich (1993) anser också att samling är kanske det enda tillfället under dagen då barnen blir bekräftade. Jag anser att i samlingen ska barnen bli hörda, sedda och få möjligheten att känna att de tillhör gruppen. Samling ska enligt mig också vara utmanande för varje barn och väcka barnens nyfikenhet till att delta. Även Olofsson (2010) menar att samlingens innehåll ska utgå från barns intresse, så att de blir överraskade och nyfikna på något nytt. Några pedagoger lägger vikten på båda delarna, vilket jag också anser är viktigt. Barnen ska lära sig på ett lekfullt sätt, men man får inte glömma att arbeta på ett demokratiskt sätt. Även Rubinstein Reich

34

(1993) anser att man inte får glömma att bekräfta barnen och hur viktigt det är att lyssna på barnens intresse. Jag menar att det är viktigt att pedagoger samarbetar med barnen och de tillsammans utvecklar samlingens innehåll på ett lärorikt sätt. Ett sådant demokratiskt samarbete mellan barn och pedagoger förefaller vara mer etablerat i Reggio Emilias pedagogik, på krokus där barn och pedagoger upptäcker och utforskar tillsammans.

Min andra frågeställning var:

Hur arbetar pedagogerna med barns inflytande och delaktighet i samlingen?

Samtliga informanter på båda förskolorna anser att när pedagoger lyssnar på barnens intresse och erfarenheter blir barnen mer delaktiga och får på så sätt mer inflytande under samlingen. Resultatet visar dock att pedagogerna på Krokus ger mer inflytande till barnen. Detta kopplar jag till Emilsons (2008) studie där hon visar två olika sidor av barns inflytande i samlingen, som jag också fått fram i resultatet. När pedagoger tar vara på barns perspektiv, och med nyfikenhet för en dialog med barnen, blir barnen mer delaktiga i samlingen och får större möjlighet till inflytande. Detta syns i resultatet från Krokus förskola där barn får möjligheten att leda en samling och påverka verksamhetens innehåll. Bara en av informanterna berättar att inflytande handlar om mycket mer än att välja mellan två olika alternativ; att barn måste få delta i verksamhetens innehåll och påverka deras vardag. Detta kopplar jag till Olofssons (2010) teori där hon också ifrågasätter om barn har tillräckligt med inflytande och att barnen måste få känna sig delaktiga i verksamhetens innehåll för att få inflytande. Hon anser också som jag att barns inflytande är mycket begränsat under samlingen och de borde kunna påverka hur deras vardag ska se ut i förskolan. Vissa informanter från Krokus och Hyacint ändrar gärna sin planering och utgår från barnen, om samlingen leder in i en annan riktning. Detta arbetssätt stämmer överens med det Olofsson (2010) lägger vikten vid, att samlingen gärna får byta inriktning så länge den är meningsfull för barnen. Ekelund (2011) menar också att man ska bejaka barns initiativ för att barnen kanske inte är intresserade av samma saker vid just de tillfällen pedagoger vill. Jag anser att pedagogens viktigaste uppgift är att man hela tiden följer barns intresse, där pedagogen alltid är i ett undersökande arbetsätt där man alltid utgår från barnen. Förskolan är, som jag ser det till för barnen att de ska ha roligt, lära sig olika saker men att de måste förbli subjektet och utveckla verksamhetens innehåll framåt. Jag hävdar att barnen lär sig mycket mer när de får påverka och ändra innehållet i samlingen.

35

Förskolan har enligt Skolverket (2000) i uppdrag att utveckla ett demokratiskt arbetssätt, att man skapar en dialog där alla har möjlighet att delta och komma fram till gemensamma lösningar.

Min tredje frågeställning var:

På vilket sätt visar barn intresse för samlingen?

Samtliga informanter anser att barn visar störst intresse då de har inflytande över innehållet i samlingen. Barnen visar sitt engagemang då de tycker något är roligt. Åberg och Lenz Taguchi (2011) menar också att barn blir mer engagerade i samlingen när man lyssnar på deras intressen och följer deras tankar. Jag anser också att det är viktigt att ta reda på barns intresse och erfarenheter, då blir samlingen mer meningsfull för både barn och vuxna. I filmsekvensen från Hyacint, på avdelningen med 2- 3 åringar börjar samlingen med att tysta ner barnen. Jag anser att de inte var så nyfikna från början men senare blev de mer engagerade när pedagogen gav barnen möjlighet att delta i aktiviteter genom att röra på sig och sjunga. Detta kan jag koppla till Deweys och Vygotskijs teorier där de menar att barn måste få möjligheten att delta i de aktiviteter som sker runt omkring dem. På så sätt lär sig barnen mer och de blir mer nyfikna när man utgår från deras intressen och erfarenheter. I detta fall syns ett visst mått av delaktighet även på Hyacint, men i mycket mindre utsträckning än på Krokus.

Min fjärde frågeställning var:

Finns det några skillnader mellan den kommunala och den privata förskolan under samlingen, och vad kan detta i så fall bero på?

I den kommunala förskolan Krokus arbetar man på ett mer demokratiskt arbetssätt medan man i den privata förskolan Hyacint arbetar mer med konkreta kunskapsmål. Man kan se att på Krokus utgår man från en bestämd pedagogik, medan Hyacint inte har någon bestämd pedagogik. I Simeonsdotter Svenssons (2009) studie har det kommit fram att det är vuxna som leder samlingen och att barnen inte får möjligheten att påverka innehållet. Hennes studie stämmer överens med Hyacint där pedagogerna leder samlingen och innehållet är väldigt styrt av deras arbetssätt. Även i Rubinstein Reichs (1993) studie har det visat sig att pedagoger ofta

36

är så upptagna av att lära barnen ett visst ämne att de glömmer bort att bekräfta barnen. Jag anser att det är viktigt att barn lär sig olika rutiner som förbereder dem inför skolan, men det är lika viktigt att pedagoger arbetar på ett demokratiskt sätt där barnet förblir subjektet och inte ämnet. Barn lär sig mycket mer när de är intresserade av något. Man kan fortfarande ha planerade samlingar, men man kan ändra innehållet om barnen inte är engagerade då och vänta till en annan gång, som en informant på Hyacint sa. Jag menar att det är viktigt att hitta en balans där både barn och pedagoger utforskar innehållet i samlingen tillsammans. Jag anser som Olofsson (2010) att barnen inte blir mer passiva av vuxenledda samlingar utan att det beror hur pedagoger förhåller sig till barnen. Genom att de ser till att alla barn deltar i samlingen utifrån sina behov, undviks det passiva.