Artiklarna är informativa eftersom de beskriver upploppen noggrant genom korta intervjuer och en del uttalanden från aktivister, ledare, politiker, poliser och
medborgare (såväl drabbade som upploppsmakare). Detta tycker jag ger en djupare insikt och förståelse för upploppen, men märkvärt är dock hur tre av de fyra
tidningarna verkar dela en och samma ideologi. Av artiklarna att döma finns det en övertygelse bland dessa tidningar om att upploppen handlar om en konflikt mellan två etniska grupper, afroamerikaner och koreaner. Den här övertygelsen styrks av de som fått göra sig hörda i tidningarna om upploppen och orsakerna till upploppen. I
artiklarna nämns rättsystemet vid ett antal tillfällen som problemet, men på ett nästan underminerande sätt, som att det inte har någon egentlig betydelse, då det kanske inte överensstämmer med tidningarnas övertygelse. Rapporteringen kan därför kännas väldigt ytlig, när man rör vid problemet men inte ger det tillräcklig uppmärksamhet utan nämner det bara när den gynnar tidningarnas övertygelse, att det handlar om en konflikt mellan etniska grupper, och för att enklare få läsarna att acceptera deras ideologi. Något som även påpekas av tidningen, The Orange County Register, är att rapporteringen har varit just ytlig och oansvarig. De har alltså varit kritiska till hanteringen kring rapporteringen om/under upploppen, och har gett utrymme till experter, inom media och kommunikation, i sina artiklar där de ifrågasätter mediernas omdöme ansvarstagande.
Analys
Nedan följer en kort ideologikritisk analys av tidningarna Los Angeles Daily News, The San Diego Union-Tribune, The San Francisco Chronicle, The Orange County Register.
Av de fyra tidningarna som jag valt var det 3, Los Angeles Daily News, The San Diego Union-Tribune och The San Francisco Chronicle, som var av samma
uppfattning gällande upploppen. De delade en och samma ”ideologi” om att det hela skulle handla om en konflikt mellan etniska grupper, koreaner och afroamerikaner. En ideologi som blir tydligare om man ser närmre på valen av de som fick höras i
tidningarna, och antalet gånger som asiat/korean nämndes i artiklarna.
Tidningar, artiklar och antal omnämnanden av ”asiat/korean”:
TIDNING Antal omnämnanden av ”asiat/korean”
Los Angeles Daily News 63 gånger/14 artiklar The San Diego Union-Tribune 9 gånger/4 artiklar The San Francisco Chronicle 29 gånger/7 artiklar The Orange County Register 1 gång/5 artiklar
Det finns mycket som talar för deras ideologi, t.ex. de flesta som fick synas/höras i tidningarna säger att de attackerar just koreaner som hämnd för Latasha Harlins, men om man läser artiklarna noggrant så ser man även att det finns mycket som talar emot detta motiv, men i och med att det inte ges lika mycket utrymme i artiklarna och rapporteringen så är det svårt att se det speciellt om det inte hör till ens ”verklighet”.
Även om de intervjuade anger hämnd som motiv är det alltså tydligt att ilskan mot rättsväsendet är ett minst lika viktigt motiv. Den orättvisa som är nyckeln till
upploppen, som även syns i artiklarna utan att riktigt belysas, är inte rasmotsättningar i sig, utan rättsystemet. I en artikel från The San Diego Union-Tribune, 2:a maj, så har man med ett utdrag från nyhetskonferensen där Rodney King gör sitt första
framträdande sedan misshandeln, han vädjar om lugn och menar att rättvisa kommer att skipas. Orsaker till upploppen, av invånare som kom till tals i medierna, verkar
vara domsluten i Latasha Harlins-fallet och Rodney King-fallet, vilket visar att det är rättsystemet som är huvudorsak till upploppen. Det finns många fall, under i princip hela 1900-talet och framåt, där afroamerikaner missgynnats av rättsystemet och istället för att ändra på det så har det fått fortsätta. Det är som att man bara accepterat att det är så det fungerar, rättsystemet är till för att missgynna afroamerikaner, något som två viktiga opinionsbildare uttryckte den 30 april: Amir Wazir Muhammad, Nation of Islam; ”I am angry, but I am not surprised”(The San Diego Union-Tribune 30:e april). Ernest Harvey, pensionerad skatteförläggare; ”I was shocked,” ”The beating was terrible. But let’s face reality – the man was black, the officers were white.”(The San Diego Union-Tribune 30:e april). Än idag verkar det omöjligt att ändra på rättsystemet, men det är möjligt genom att medierna ger sig in i kampen om ett jämlikt och rättvist rättsystem som inte dömer efter etnicitet. För makten och inflytandet som medierna har, kan påverka mycket och ändra de fördomsfulla och stereotypa uppfattningarna som finns i samhället mot afroamerikaner/etniska minoriteter.
Tidningarna använder sig av logiska argument (logos) och gör det på ett sätt som väcker känslor (pathos) som gör att man nästan inte kan hindra sig själv från att till en viss nivå acceptera deras ideologi, för den förklarar varför upploppen gick som de gick och varför vissa blev utsatta mer än andra. Men samtidigt kan man även läsa om det felande rättsystemet men på ett sätt som underminerar dess egentliga vikt. Det jag menar är att man nämner rättsystemet på ett subtilt sätt för att det inte ska påverka folkets uppfattning gällande tidningarnas ideologi, som är av större vikt än att fokusera på det ”riktiga” problemet. Media är kanske det enda som kan bidra till att rättssystemet förändras.
The Orange County Register fokuserades på vad experter, inom media, hade att säga om hur medierna hanterade rapporteringen om upploppen. I artiklarna får man följa experter, bl.a. professorer inom media och kommunikation, och deras kritik mot hur oansvarig och ytlig rapporteringen har varit, men jag kan inte se en tydlig ideologi i deras rapportering som i de andra tidningarna. Vidare kan jag inte se att de rapporterar om vad som orsakade upploppen, men man påpekar att större fokus borde lagts på vad som föranledde till upploppen istället för att bara visa negativa bilder och helt på chans dra slutsatser.
Tidningarna jag undersökt verkar alla dela samma ideologi, om att det är en ras konflikt, förutom The Orange County Register, som la vikten av sin rapportering på expertkommentarer angående medias roll i upploppen. Trots att de andra tidningarna skriver, subtilt om huvudorsaken till upploppen, lägger de större vikt på att övertyga läsarna om att det är en konflikt mellan etniska grupper som är huvudorsaken. Vilket visar att de gör ett medvetet val att separera ”huvudorsaken” från deras ideologi, så att den lättare skall accepteras.
Diskussion
1992 utbröt ett av de värsta upploppen i USA historia i Los Angeles. Domen, som frikände poliserna i King-fallet hade spridit sig och nått gatorna. Det var i korsningen Florence och Normandie som oroligheterna först började för att sedan eskalera till upplopp runtom i staden. Det afroamerikanska samhället hade fått nog av de ständiga orättvisor som de utsattes för och runtom i landet uppstod oroligheter och mindre upplopp. Upploppen drabbade ett helt samhälle men de som utsattes värst var asiater, främst koreaner, med anledning av en ansträngd situation mellan koreaner och
afroamerikaner. Något som fick medierna att dra slutsatser om att det handlade om en raskonflikt mellan de två grupperna.
Medierna var flitiga med att rapportera och måla upp en bild av en raskonflikt, med hänvisningar till att det bara var affärer ägda av koreaner/asiater som plundrades och brändes vilket i sin tur framställdes som en hämndaktion för 15 åriga Latasha Harlins som blev skjuten till döds av Soon Ja Du, koreansk butiksägare. Tidningarna spelade på folks känslor genom att i första hand använda sig av pathos-argument, för när man läser de flesta uttalandena från de som kom till tals så märker man att de flesta var folk som, enligt tidningarna, ”hämnades” på koreaner för Latasha Harlins. När man sedan rapporterar att majoriteten/alla affärer som brändes var ägda av asiater/koreaner borde man väl ta hänsyn till att majoriteten affärer var ägda av just asiater/koreaner, istället för att få det att framstå som att asiat/korean ägda affärer systematiskt utsattes medan alla andra affärer inte blev rörda. I verkligheten var det många andra affärer och verksamheter ägda av människor från andra grupper som också drabbades, men detta tonades ner i rapporteringen. I artiklarna så nämns det en gång att andra butiker utsattes, och det är en person som får yttra sig om det. Hur kommer det sig att när ett multikulturellt samhälle, Los Angeles, drabbas av ett av landets värsta upplopp att det bara rapporteras om afroamerikaner och koreaner/asiater. Det här är anmärkningsvärt
då en stor del av befolkningen är latinamerikaner/mexikaner. Uppfattningen jag får när jag läser tidningarna är att det pågår ett mindre krig mellan afroamerikaner och koreaner, en uppfattning som förstärks av att tidningarna skriver att koreaner beväpnar sig för att skydda sig själva och deras affärer. Likt koreanerna så är jag förvånad över polismyndigheternas/regeringens agerande och hur de lät situationen eskalera som den gjorde, vilket tvingade koreaner att ta till vapen vilket i sin tur, tror jag, eldade upp afroamerikaner och hela situationen. Samtidigt går det inte att undvika mediernas roll i det hela. När de rapporterar om upploppen väljer de bort vissa
händelser, som de anser är mindre viktiga, eller nämner dem enbart kort. Ett exempel är när tusentals koreaner för att visa solidaritet demonstrerade för fred, just utav den anledningen att de hade förståelse för det afroamerikanska samhällets reaktion. Något som borde uppmärksammats mer i medierna, som även skulle kunna bidragit till att lugna ner folket. Men medierna valde istället att bara visa negativa bilder, förstärka den stereotypa bilden av afroamerikaner och måla upp en bild av en konflikt mellan etniska grupper. Genom att visa bilder på en stad i fullständigt kaos, underminera afroamerikaner och ständigt dra slutsatsen att orsaken är en konflikt mellan etniska grupper. Trots mediernas val av rapportering är de flesta, afroamerikaner, koreaner, aktivister och ledare från olika organisationer övertygande om att det inte handlar om en konflikt mellan etniska grupper. Utan det handlar om ett ständigt felande
rättsystem som sviker afroamerikaner gång på gång, och det var bara tillfälligheter som gjorde att just koreaner utsattes. Direktören för tv-stationen KCOP, Jeff Wald, förklarar att deras val av rapportering grundades på att de ville informera om
upploppen så att folket skulle ha koll på vad som hände i deras område, och inte kuva informationen. Intressant då de var väldigt ytliga i sin rapportering.
Under upploppen producerade och spred medierna en ideologisk bild av att upploppen handlade om en konflikt mellan etniska grupper, d.v.s. mellan afroamerikaner och koreaner. För att underbygga denna ideologiska beskrivning rapporterade man flitigt om hur koreaner utsattes samtidigt som afroamerikaner framställdes som hämndlystna.
Denna ytliga beskrivning av händelserna och deras orsaker bidrog till att piska upp stämningen. Att det egentligen var domarna i de två olika målen, d.v.s. rättssystemets sätt att fungera, som var den viktigaste orsaken nämns knappt alls i rapporteringen.
Följaktligen blir den bild som tidningarna förmedlar till sina läsare mycket snäv:
medan konflikten mellan olika etniska grupper återkommer som en förklaring, tonas
brister i rättssystemet ned. På detta sätt fungerar tidningarna samhällsbevarande, d.v.s.
de angriper inte de samhälleliga institutionerna och strukturerna som systematiskt reproducerar orättvisor utan väljer att förklara händelserna som konflikter mellan olika minoriteter.
I medierna var det koreaner, även asiater, som målades upp som offer. Rapporteringar om hur deras affärer systematiskt blev plundrade och sedan nedbrända, och hur försvarslösa de var mot upploppsmakarna spreds flitigt av medierna.
Upploppsmakarna som då var afroamerikaner, förutom en liten del som bestod av latinamerikaner/mexikaner och vita enligt rapporteringen, beskrevs av medierna som ligister, hämndlystna, djur och andra underminerande saker. Utan skydd/hjälp från varken polismyndigheterna eller regeringen hur ska de ”stackars” koreanerna försvara sig mot de ”hemska” afroamerikanerna? Det enda sättet är genom att beväpna sig själva vilket leder till en ”slutstrid” mellan ”gott” och ”ont”. Det var i princip så de drabbade och upploppsmakarna framställdes.
Medierna, de som rapporterat om upploppen, anser att de bara gjort sitt jobb och hållit folket informerade under upploppen och inte förvrängt informationen, vilket till en viss del är sant då de inte är begränsade till vad de får och inte får rapportera, utan det de känner är viktigt/intressant rapporterar de om. Men när jag läser artiklarna så får jag ändå en tydligare uppfattning om huruvida rapporteringen är rättvis eller inte.
Skall man tro tidningsartiklarna så är det i princip bara koreaner som drabbats av upploppen medan resten av befolkningen (afroamerikaner, latinamerikaner,
mexikaner, vita m.m.) inte blev dem drabbade av upploppen. Det verkar som att allt var frid och fröjd för dem och att deras affärer inte plundrades eller brändes ner. Att rapporteringen fick det att se ut som att det bara var en grupp som drabbades är mer än orättvist, speciellt mot de minoriteter som bott där innan koreanerna och fått utstå så mycket genom åren, t.ex. upploppen i Watts 1965. Vidare framstår det i
tidningarnas rapportering som att upploppsmakarna uteslutande var afroamerikaner, vilket förstärker den fördomsfulla stereotypa bilden av just afroamerikaner.
När ett helt samhälle, ett multikulturellt sådant som Los Angeles, drabbas av ett upplopp som detta är det för mig obegripligt, ur ett moraliskt perspektiv, hur medierna väljer att i princip enbart rapportera om två grupper en av de som drabbats och en som är upploppsmakarna. Men det är just det här som är tidningarnas ideologi, d.v.s. att de väljer att skildra händelserna ur ett snävt perspektiv där konflikter mellan olika
etniska grupper utgör den enda förklaringen medan samhälleliga institutioner och strukturer knappt fokuseras alls.
Det är två ”huvudorsaker” som det rapporteras om, Latasha Harlins-fallet och Rodney King-fallet. Andra orsaker som nämns är den ekonomiska situationen och rasism.
Det hade gått 12 dagar sedan videobandet där poliser brutalt misshandlar Rodney King visats i tv, när 15 åriga Latasha Harlins blev ihjälskjuten av Soon Ja Du. Men det var inte förrän domen kom, den 11:e oktober 1991, som Harlins-fallet blev en orsak till upploppen. Soon Ja Du dömdes till mord men domaren i fallet valde att, trots juryns rekommendation på 16 års fängelse, enbart döma Du till 5 års villkorlig dom, 400 timmars samhällstjänst och 500 dollar i böter. Domaren i fallet, Joyce A.
Karlin, motiverade sin dom med att det här var en väckarklocka som skulle förbättra förhållandet mellan koreaner och svarta. Knappt 7 månader senare, 29:e april 1992, kom domen i King-fallet.
Poliserna blev friade från alla anklagelserna, trots överväldigande bevis i form av videobandet. Det tog inte lång tid innan domen nådde ut till allmänheten och för upploppet att ta fart. Inom loppet av 7 månader hade två helt solklara fall med överväldigande bevis, däribland videoinspelning, fått två helt osannolika utgångar. I båda fallen blev den/de åtalade friade, och i båda fallen var målsägande afroamerikan.
King-fallet var droppen som fick bägaren att rinna över. De flesta som kom till tals i tidningarna sa att det här var resultatet av utgångarna i Latasha Harlins och Rodney King fallen, vilket framställs tydligt i artiklarna. Men det fanns även de som ansåg att det hela handlade om rasism och ett rättsystem som ständigt svek det afroamerikanska folket/samhället. Bland dessa fanns mer kända personer som Jesse Jackson, Ice Cube, Eazy-E, Jim Brown, Public Enemy, Ice-T och även asiatiska ledare/aktivister.
Genom min undersökning av dessa fall hoppas jag ha visat att tidningarna, trots att de gärna framställer sig som opartiska, i sin rapportering låter vissa ideologiska
beskrivningar dominera framför andra. Kanske är det så att denna ideologi, där
konflikter mellan olika etniska grupper får utgöra hela förklaringen till händelserna, är säkrare för tidningarna själva. Att kritiskt granska samhällsinstitutioner och strukturer som orsaker till händelserna är svårare och förmodligen också riskablare för
tidningarna själva.