Vårt syfte med denna studie har varit att studera hur genus framställs och reproduceras i de skrivna utlåtandena som författas på Liljan.
Vi har också ämnat närma oss diskussionen kring vilka förklaringar det finns till att genusreproduktionen fortgår inom de sociala verksamheterna i allmänhet och på familjeutredningsenheten i synnerhet, samt vad man kan tänkas göra för att skynda på processen för ett mer genusmedveten socialt arbete. Vår frågeställning löd: Hur framställs och reproduceras genus i de skrivna dokumenten som
produceras på familjeutredningsenheten Liljan?
Diskursanalysen har legat som grund för vår metodologiska bearbetning av materialet. I linje med den kritiska diskursanalysen har vi tittat på textens egenskaper och hur den är förbunden till den diskursiva och sociala praktik som den är författad i (Winther Jörgensen och Philips, 2000). Parallellt med
bearbetningen har vi gjort vår analys av materialet utifrån våra två valda
som har en stark företrädare i Norman Fairclough, samt genusteori som här bottnar i Yvonne Hirdmans teorier kring genussystem och skapandet av genus. Genom tematiseringen framkom fyra huvudteman ur ämnen som ständigt återkommit i texterna. Dessa huvudteman benämnde vi: Relationen mellan föräldrarna, Ansvar, Kravbilden, och Samarbetsförmåga. Med utgångspunkt i dessa fyra teman har vi gjort anspråk på att besvara vår frågeställning genom att koppla samman empirin med teorierna och även den tidigare forskningen. Det finns mönster på att vissa diskurser kring föräldraskapet är rådande i de sju utlåtandena vi tagit del av. I utlåtandena framkommer det att mamman antas ta huvudansvar för barnet eller barnen och förväntas samtidigt säkerställa en
fungerande relation till pappan. En harmonisk parrelation ses som åtråvärd och att så fortlever läggs mer på mammans ansvar än pappans. Samtidigt förväntas hon även att kompensera för pappans bristande föräldraförmåga. Vi har också sett tendenser som pekar på att utredarna förväntar sig mindre engagemang,
känslomässigt såväl som praktiskt från papporna. Det är tydligt att det anses att det är barnets behov som bör styra vad föräldrarna gör och hur de bör prioritera och bete sig. Detta gör att föräldrarnas behov ibland åsidosätts utan att detta fenomen problematiseras.
Yvonne Hirdman talar om genuskontraktet som något som sätter ramarna för hur långt vi kan sträcka oss inom vårt genus och att dessa kontrakt upprätthålls genom socialisering, social integration och kulturell överlagring (Hirdman, 2003).
Kontrakten skapas inom en verksamhet, vilket i detta fall är Liljan och det genussystem som råder inom de väggarna blir det dominerande. Vi kan se att det finns vissa sätt som man beskriver kvinnliga respektive manliga egenskaper på, på Liljan. Ett annat exempel är i beskrivningen av en mamma: Hon förväntas
härbärgera sig, trots konflikter eller yttre omständigheter och ständigt hålla fokus på sitt barns bästa och behov. Vi tolkar det som om genussystemet kan likställas med diskursbegreppet. Förmodligen finns en diskurs på arbetsplatsen kring hur kvinnor och män är ägare av vissa egenskaper vilket lyser igenom i utlåtandena. Mammans huvudansvar, som nämnts ovan, förväntas existera oavsett om pappan har möjlighet, är inskriven för utredning, har förmågan eller har viljan att ta hand om sina barn. Denna ansvarsfördelning är också något som tydligt framgått i tidigare forskning (exempelvis Petersson, 2006) och verkar reproducerande av de traditionella genusen. Utifrån tidigare forskning kan man också utröna att
beteenden som beskrivs i utlåtandena kring mödrarnas huvudansvar för omsorgen kring barnen är något som speglas av hur diskursen kring föräldraskapet i
samhället i stort ser ut (se tidigare forskning). Som Laanemets beskriver, genom ett citat av Beverly Skeggs (1999) så: ” karakteriserar ”ett omvårdande jag” som
en sammanblandning av att ”ta hand om” och ”bry sig om”. Det innebär att man orienterar sig mot den andre, förnekar egna behov och tar ansvar för den andra. Dessutom gör man det med glädje eftersom man anser det tillföra något i ens liv”
(Laanemets 2002, s.231)
Beskrivningen av de krav som ställs på föräldrarna under tiden på enheten är från första dagen olika för mammorna och papporna, både gällande inskrivningen, tiden på utredning och vilka rekommendationer som ges inför framtiden. Detta är t ex föreställningen om att kvinnan är närmre barnen och därmed en viktigare närvaro för utredningen. Här har vi hänvisat till Hirdmans begrepp dikotomi som
behandlar isärhållandet av könen. Det finns ansatser i vår empiri som visar att huvudansvarig förutsägs vara mamma redan i inskrivningsskedet och att det är hennes bakgrund och brister som oroar mer än pappans. Tidigare forskning
bekräftar i mångt och mycket den analys vi har gjort och de resultat vi har kommit fram till.
Under den sista resultatrubriken tillika vårt fjärde huvudtema beskriver vi vår upplevelse av att samarbetsviljan från föräldrarnas sida gentemot Liljan är av stor vikt för utredningens resultat såväl som analys. Detta är en intressant aspekt eftersom man kan undra hur mycket detta egentligen har att göra med deras föräldraförmåga och om en utredningsenhet bör titta på detta överhuvudtaget? Även detta styrks av tidigare forskning kring ämnet (Laanemets, 2002).
Med denna sammanfattande del kan vi se, med beskrivningarna i utlåtandena som grund och genom vår tolkning, att Liljan i sina skrivna utlåtanden bidrar till reproduktionen av genus.
Diskursen om genus inom den sociala praktiken
Enligt ett diskursivt förhållningssätt är det viktigt att se inom vilken diskursiv miljö som utredningarna skapats och av denna anledning bör genusdiskursen på enheten analyseras. Med genusdiskursen menar vi att ett specifikt sätt att tala om och agera kring genus kan vara rådande, vilket kan påverka utredarnas analyser och beskrivningar. Vilken diskurs som verkligen existerar kan vi endast spekulera kring men vad vi kan se är att man i Liljans skrivna material tenderar att göra rekommendationer eller betoningar utifrån normativa idéer om vad kvinnor och män behöver, vill och är konstituerade av.
Efter att ha närmat sig ett ämne som detta finns det naturligtvis följdfrågor som kommer upp. En av dessa är vilka faktorer som gör att arbetet för ett
genusmedvetet socialt arbete framskrider i ett så lågt tempo.
Vi har spekulerat kring olika förklaringsmodeller. Kan det vara så att inställningen på arbetsplatser ”smittas” av ett icke-problematiserande på grund av en slags nationell hybris kring ämnet jämställdhet? Sverige framställs ofta som ett av världens mest jämställda länder. Vi har frågat oss om detta bidrar till att problemet förflyttas bortåt vilket i sin tur gör att ingen känner sig direkt ansvarig för
ytterligare förbättringar? I jämställdhetsbegreppet gömmer sig en mängd olika problem och möjligheter. Egentligen framgår det inte av begreppet om könet ska ses som genus eller kön. Inte heller öppnar det upp för en diskussion om kring att alla är bärare av en genusidentitet som kan föras vidare och reproducera genus. Män och kvinnor kan aldrig ställa sig utanför sitt genussystem, utan har det som bas i allt sitt handlande och tänkande. Hirdman menar att endast medvetenheten därom kan på riktigt utmana detta (Hirdman, 2003). Claezon och Hilte (2005) talar om vikten av att ha en aktiv diskussion om genusmedvetet arbete inom organisationer. De poängterar att det annars finns en risk att den som kommer som ny till en arbetsplats tar sig an det rådande diskursiva förhållningssätt som redan existerar inom organisationen (Claesson och Hilte, 2005). Förutom en diskurs kan också retorik och handlingsmönster ärvas gentemot klienten som absolut
upprätthåller en begränsande könsmaktordning (a.a) Organisationen kan i dessa sammanhang vara en stor stopsten för att genusmedvetenhet på arbetsplatser ska framskrida. Vi vill än dock påstå att det personliga ansvaret är stort. Samtidigt som vi frigör en medmänniska från våra idéer kring vad som bor ”naturligt”, ur exempelvis ansvarssynvikel, i ett genus, frigör vi oss själva. En annan
argumentation som gör att genusmedvetet arbete hamnar långt ner på agendan är antagandet om att detta är en generationsproblematik som nästan per automatik kommer lösa sig med nästkommande generation. Eller ett liknande resonemang som utesluter än fler från ansvarskänsla, är att det är ett kvinnoproblem och dessutom mansdiskriminerande.
Kolfjord (1997) anser att könstillhörighet och dess betydelse diskuteras alltför sällan och att detta beror på en brist på feministisk skolning på de ”sociala utbildningarna” (ex socionomutbildningen) och ett allmänt motstånd mot teorier som problematiserar mellankönsliga maktförhållanden. Hirdman (2003) drar det ett steg längre och menar att kvinnors lägre genusvärde har varit och är det kollektivt förträngda. Vår upplevelse är dock att den brist på diskussioner kring detta område som Kolfjord och Hirdman beskriver börjar förändras på många högskolor och universitet idag. Diskussioner om genus, integrerat i utbildningen eller som ett övergripande tema existerar och perspektivet bejakas så länge studenterna befinner sig inom institutionen. Däremot anser vi att det är bristen på instrument för att omsätta kunskapen till praktik som gör att det blir svårt att praktisera på de sociala verksamheterna. Skillnader mellan män och kvinnor måste synliggöras. Detta utgör samtidigt en risk eftersom man också befäster och stigmatiserar skillnader och förstärker könsroller (Socialstyrelsen 2004). Att jobba för lika villkor inom socialtjänsten kan i förlängningen innebära att behandlas olika inom socialtjänsten. Detta är ett återkommande problem inom genusdebatten och samtidigt en bidragande förklaring. Kanske har en fokusering på individens behov inom socialtjänsten osynliggjort genusperspektivet?
Utredningshem för familjer är i sig en komplex verksamhet med återkommande dilemman och bedömningar. Att arbeta utifrån barnets bästa innebär att barnets intresse alltid ska vägas tyngst i en intressekonflikt men samtidigt är det en balansgång mellan barnets bästa och socialtjänstlagens (SoL) viktigaste mål:
”respekt för människans självbestämmande och integritet”.
Barnets bästa är inget statiskt och självklart utan blir en bedömning från fall till fall. Personliga värderingar får ofta stort utrymme i bedömningen av barnets situation (Socialstyrelsen, 2000).
Det finns en risk att Barnets bästa är påverkat av den rådande diskursen och är den rådande diskursen utan en reell genusanalys så blir bedömningar därefter. I en tid då diskursen fortfarande är att mamman är primär omsorgsgivare och pappa försörjare och ”assistent” så kanske barnets bästa uppfattas vara just utifrån denna traditionella rollfördelning.Vi vill argumentera att det inte ska behöva finnas en intressekonflikt mellan barnens bästa och genusperspektivet på samma sätt som exempelvis ett etnicitetsperspektiv måste kunna lyftas fram utan att osynliggöra ett klassperspektiv. Fairclough kallar detta för ”diskursordning” för att markera att det kan finnas en diskurs som är dominant inom exempelvis en social verksamhet och genom sin dominans ”mörkar” andra relevanta diskurser (Winther Jörgensen & Philips, 2000).
Nya tankar och idéer
Läsningen av utlåtandena har öppnat upp och inspirerat många nya tankar och frågor som på detta ringa utrymme inte har hade kunnat undersökas. Det skulle t ex vara intressant att göra en argumentationsanalys ur ett genusperspektiv, av utlåtandena och se hur ansvarsfördelning, eller omsorgsbrist argumenteras.
En annan mycket relevant forskningsfråga som automatiskt väckts till liv är om BBIC är ett heteronormativt system som än mer begränsar den icke-
komplementära familjen och reproducerar genus? Skapar BBIC ett
normalitetsideal som inte kan levas upp till i ett samhälle och en tidsera som vår, eller är det i det praktiska tolkningen av BBIC- systemet vaskat genom den genusreproducerande utredaren som begränsningarna verkligen börjar sätta in och genusfängelset slår igen sina tunga portar?
Den aspekt som påverkade vårt val av empiri och undersökningsområde var att familjerna bli mycket beroende av vad som står i utlåtandena eftersom dessa finns tillgängliga och kan komma att följa familjen resten av livet. Utlåtandena kan som tidigare påpekats användas som underlag för domstolsbeslut och kan leda till ett omhändertagande av barnet eller andra alvarligt ingripande insatser i familjernas liv. Det skulle därmed vara av stort intresse att analysera utlåtandena ur ett rättsäkerhetsperspektiv.
Hirdman beskriver tre sätt till förändring av det som ligger till grund för ett stereotypt genuskontrakt och en hjälp på vägen till frigörelse från detsamma: 1. Att undvika situationer som ligger till grund för ett stereotypt genuskontrakts grundtext. För Liljan skulle detta innebära att ständigt motarbeta situationer som bidrar till att bibehålla saker som de alltid har varit. Att baka in i verksamheten att motarbeta t ex genustraditionell ansvarsfördelning mellan föräldrarna och försöka att ställa lika höga krav på föräldrarna. Att reflektera kring fädernas oförmåga som ett problem och motivera till förändring. Samt att vara måna om att i sitt eget beteende inte heller agera stereotypt i relation till kollegor eller klienter. Likväl i det dagliga arbetet som det skrivna ordet.
2. Att fly från det som ligger till grund för ett stereotypt genuskontrakt - Detta skulle kunna innebära att motivera till samtal kring genus och reproduktionen där av, att utmana det självklara, med ny forskning eller eftertänksamhet.
3. Och slutligen att förhandla fram en annan kontraktstext, med nya fördelningar, skyldigheter och rättigheter genom att ändra sina arbetssätt, att kräva att båda föräldrarna finns på plats samt försvara sitt agerande och arbete med en säker fot i genusmedvetna teorier. Det är samtidigt av stor vikt att kunna arbeta med att skapa en organisation som är öppen för intersektionalitet och samarbete över doktriner. Organisationen likväl som den kommun som denna befinner sig, måste ta sitt lagstadgade ansvar för att uppliva och fortskrida sitt arbete så att
Socialstyrelsens rapport som eventuellt finns att vänta innehåller berättelser om reella resultat och inte en beskrivning av en rättsosäker och genusreproducerande socialtjänst.
7. REFERENSER
Bergström, G & Boréus, K (Red.) (2005) Textens mening och makt – metodbok i
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur.
Bäck-Wiklund, M & Bergensten, B (1997) Det moderna föräldraskapet- en studie
av familjk och kön i förändring. Stockholm: Natur och Kultur.
Connell, R (1995) Masculinities. Cambridge: Polity Press.
Fairclough, N (2003) Analysing discourse – textual analysis for social research. New York: Routledge.
Hellström, L (2007) Anvisningar för skrivande studenter – Handfast handledning
för studenter som skriver rapporter och examensarbeten. Malmö: Malmö
Högskola. >http://www.mah.se/pages/5103/Skrivanvisningar2007.pdf<
Hilte, M & Claezon I (2005) Flickor och pojkar på institution – ett könsperspektiv
på vården av ungdomar. Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Hirdman, Y (1988) Genussystemet, reflexioner kring kvinnors sociala underordning I Kvinnovetenskaplig tidskrift. Nummer 3 s. 49-63
Hirdman, Y (2003) Genus – om det stabilas föränderliga former. 2 uppl. Malmö: Liber.
Kolfjord, I (1997). Feministiskt socialt arbete. I: Lundqvist, Å & Mulinari D (Red.) Sociologisk kvinnoforskning. Lund: Studentlitteratur.
Kolfjord, I (2003) Kvinnors drogbruk och lagbrott: positionella och kontextuella
strategier en våldsrelaterad vardag. Lund: Bokbox.
Kolfjord I, (2004) Självmedicinering – kriminaliserad ohälsa. I: Kolfjord, I & Widding Hedin, L (Red). Hälsans sociala villkor. Lund: Bokbox.
Kåhl, I (1995) Socialarbetarkåren - Den lindansande professionen. Lund: Bokbox Förlag.
Laanemets, Leili (2002) Skapandet av femininitet- om kvinnor i
missbrukarbehandling. Lund: Socialhögskolan Lund.
Lindstedt, N (2005) Därför går hon. I Social Qrage 2005 nr 4 s.12-14.
Mellström, U (2006) Nytt faderskap i skärningspunkten mellan produktion och reproduktion? I Socialvetenskaplig tidskrift 2006:2.
Petersson, G (2006) Närvarande mödrar och tillräckligt frånvarande fäder. Om socialtjänstens bedömningar av föräldrars omsorg. Socialvetenskaplig tidskrift 2006:1.
Plantin, L (2001) Mäns föräldraskap; om mäns upplevelser och erfarenheter av
faderskapet. Göteborg: Institutionen för socialt arbete.
Rydén, B (2004) När kvinnor och män får barn - ett psykologiskt och
könsspecifikt betraktande av psykisk hälsa och ohälsa, Lund University.
Skeggs B (2000) Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön. Göteborg: Diadalos.
Socialstyrelsen (2000) Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en vinjettstudie. (Artikelnr 2000-09-003).Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2004) Jämställd Socialtjänst? Könsperspektiv på socialtjänsten.
(Artikelnr:2004-103-2). Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2006) Grundbok Barnets behov i Centrum (BBIC). (Artikelnr: 2006-110-7) Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2008 a) Mot en mer jämställd vård och socialtjänst. (Artikelnr: 2008-131-1).Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2008 b) Social barnavård i förändring – slutrapport från BBIC-
projektet. Stockholm: Socialstyrelsen.
Verksamhetens hemsida (2008). (Ej publicerat av konfidentialitetsskäl). Vetenskapsrådet (2002) ”Forskningsetiska principer inom humanistisk-
samhällsvetenskaplig forskning”, Vetenskapsrådet
http://www.vr.se/download/18.6b2f98a910b3e260ae28000360/HS_15.pdf Winther Jörgensen, M & Philips, L (2000) Diskursanalys som teori och metod.