Sammanfattning av bildanalysen

Alla tre bilderna fick BLIX-värdet 4 av 5, vilket gör att de anses vara lättlästa bilder. Alla bilder kunde anses vara goda komplement till deras tillhörande text. Det som sades i texten var även det som hände i bilderna. Bild 1 från kapitel två anser vi dock vara lite mer svårläst då den kräver mer av läsaren vid analys. Den är dock fortfarande ett gott komplement till texten. De två bilder som fanns i alla böckerna var så kallade helbilder där hela människan syntes. Valet av helbilder tolkar vi beror på att illustratören vill visa de aktiviteter

karaktärerna gör. Det är inte endast en dialog mellan karaktärerna i boken utan karaktärerna utför handlingar samtidigt som de samtalar, vilket ger bilderna liv. Bilden som endast fanns i På väg-boken var tänkt som ett extra bildstöd för att hjälpa läsaren med stämningen i boken, vilket enligt vår tolkning bilden lyckades med.

6. Diskussion

Under diskussionsavsnittet följer en diskussion om vårt resultat och därefter en diskussion om vår metod. Sist i detta avsnitt följer en reflektion över vilka möjligheter och behov det finns för en vidare forskning om nivåbaserat material, men även om hur vår studie kan utvecklas vidare.

6.1 Resultatdiskussion

Tiernan (2016) menar att utan tillgång till passande nivåbaserade texter kan läsinlärningen kännas som en kamp för eleverna. En del elever utvecklas inte tillräckligt i läshastighet och flyt på grund av bristen på lämpligt material samt begränsad möjlighet till läsövning.

Nivåbaserat material har syftet att texternas progression ska gå från enkla till mer utmanande och öka i svårighetsgrad gällande ordförråd, berättelseinnehåll och läsförmågans utveckling. Det vi direkt kan fastställa från våra analyser är att läsbarhetsindex, ordvariationsindex, antalet huvudsatser och bisatser, sammansatta ord samt hur väl bilder samspelar med texten skiljer sig mellan nivåböckerna, men att vi ändå kan konstatera att alla tre böckerna kan anses som lättlästa.

Hur mycket som skiljs åt mellan nivåerna varierar beroende på vilken faktor vi tittar på. Värdena vi fått ut med LIX-och OVIX-mätningar indikerar att läromedelsförfattarna och förlaget troligen utgått från samma mätinstrument vid sin nivågradering. Tittar man på LIX- värdet i tabell 1 för På väg-boken så har kapitel två ett LIX-värde på 18 och kapitel tjugofyra ett värde på 20, det vill säga att det inte är en så stor ökning inom boken. A-bokens LIX-värde för kapitel två är 19 och kapitel tjugofyra ligger på 21, även i denna bok är ökningen ganska liten och steget för eleven att ta sig vidare i boken är inte så stort. Det blir inte heller något stort steg för eleven att gå från På väg-boken till A-boken för att fortsätta utveckla sin läsinlärning. B-bokens LIX-värde är det högsta, vilket stämmer bra med att B-boken är den svåraste av de tre nivåböckerna. Dock är det minst ökning mellan kapitel två och tjugofyra i B-boken. Steget mellan A-boken och B-boken blir inte så stort för eleven, då kapitel tjugofyra i A-boken har samma värde som kapitel två i B-boken. Detta betyder att det är enligt LIX- skalan lika stora steg för eleven att ta, om den går från På väg-boken till A-boken eller om de går från A-boken till B-boken. Alla tre nivåböckerna anses utifrån LIX-värdet vara lättlästa barnböcker. Pettersson (2008, s. 93) tar upp att läromedelsförfattaren behöver ta hänsyn till läsarnas läsprocess när de formulerar och bearbetar sina texter samt även vara noggranna med

sin användning av viss terminologi i sina texter. De behöver anpassa sina texter till varje enskild målgrupp. Enligt LIX-mätningen har läromedelsförfattaren till ABC-klubben hållit sina böcker på rätt nivå, men enligt vår undersökning bör författaren ha granskat

progressionen mellan A-boken och B-boken lite noggrannare.

Lundberg och Reichenberg (2011, s. 320) tar upp att avkodning av ord kan var problematiska och då speciellt vid avkodning av lågfrekventa ord. När vi mätte böckernas ordvariationsindex kunde vi se att OVIX-värdet för kapitlen i På väg-boken är 53,48 för kapitel två och 56,06 för kapitel tjugofyra. Detta innebär att båda dessa kapitel har en ordvariation men att boken fortfarande anses som lättläst, för att vissa ord ändå fortfarande upprepas. A-boken har ett OVIX-värde på 51,1 för kapitel två och 56,28 för kapitel tjugofyra, vilket innebär att det är större ordvariation i På väg-boken än vad det är i A-boken. B-bokens kapitel två har ett värde på 54,62 och kapitel tjugofyra har ett värde på 57,7, det innebär att A-bokens kapitel tjugofyra anses vara svårare än vad B-bokens kapitel två anses vara. Detta är dock logiskt då alla tre nivåböckerna successivt blir svårare och svårare för att läsaren ska fortsätta utveckla sin läsning. Sammanfattningsvis kan vi se att B-boken är svårast enligt både LIX och OVIX. Det är vid analysen utifrån de mer subjektiva metoderna vi kan utläsa att det kan uppkomma eventuella svårigheter för läsarna i de olika nivåböckerna. Detta tar även Lagerholm (2008, s. 212, 217, 219) upp då han poängterar att det finns många faktorer till att en text ska

klassificeras som svår eller lättläst. Ordförståelsen har en stor roll gällande begripligheten, men det har även andelen långa ord som finns i texten. Dock menar Lagerholm att andelen långa ord i en text inte är orsaken till svårighetsgraden utan endast ett bidrag. Reichenberg (2014, s. 35–36) menar att en anledning till att elever anser texter vara svåra beror på vilka ord eller begrepp som används i texten. Sammansatta ord anses vara svåra då de oftast är mer specificerade i jämförelse och anses vara ovanligare än deras grundord. Även Bolander (2012, s. 87) uttrycker att sammansättningar ofta är mer komplicerade och kan därför göra texten mer kompakt och svårläst. Detta gör att läsaren själv behöver analysera hur alla delar i

sammansättningen hänger ihop.

Som tidigare nämnt så är På väg-boken mest lättläst följt av A-boken och därefter B-boken, som då är minst lättläst. Det är minst antal långa ord och sammansatta ord i På väg-boken och en liten ökning från kapitel två till kapitel tjugofyra. Samtidigt har A-boken något fler

sammansatta ord, dock är det färre i kapitel två än i På väg-bokens kapitel tjugofyra. Det blir därför inte så stort steg för eleven att ta, när hen ska gå från På väg-boken till A-boken.

Däremot är det betydligt fler långa ord i B-boken och ökningen av sammansatta ord är inte lika stor i denna bok som de andra två böckerna, men B-boken innehåller flest. Däremot räknas de allra flesta sammansatta ord som långa ord, det vill säga minst sju bokstäver i ordet. Tiernan (2016) tar upp att användandet av kontrollerad vokabulär i berättelser kan vara tråkigt för eleverna, även om forskarna säger att texterna blir mer lättlästa om de är skrivna med ord som valts efter frekvensen de används i böckerna och språket. Det är något att tänka på när böcker som ska motivera till läsning ska väljas. Vi kan konstatera att B-boken är betydligt svårare än A- och På väg-boken, vilket gör att A-boken som ska anses som mellanbok inte hamnar i mitten som den anses vara. Den jämna progressionen mellan På väg- och A-boken visar på goda möjligheter för läsaren att gynnas i sin läsutveckling samt att kunna utmanas vid behov. Den enda mätning som visar på en mjuk progression mellan A-boken och B-boken var vid ordvariationsindexmätningen, där A-bokens kapitel tjugofyra kunde anses svårare än B- bokens kapitel två. B-boken visar ingen tydlig progression mellan kapitlen när vi undersöker den både med subjektiva och objektiva analysverktyg, vilket enligt vår tolkning tyder på att B-boken är från grunden tänkt att vara endast högläsningsbok. Genom nivåbaserat material kan gemenskap skapas genom reflektioner och samtal om boken, där alla har möjlighet att vara delaktiga oavsett läsförmåga. Tiernan (2016) tar upp att syftet med nivåbaserat material är att ge varje elev en möjlighet att vara delaktig i samma berättelse med övriga kamrater, men anpassad efter sin individuella läsutveckling. Diamantjakten uppfyller de möjligheterna för eleverna som fortfarande befinner sig på en låg läsnivå i årskurs två, men även för de eleverna som anses vara avancerade läsare får behovet uppfyllt av B-boken. Någonting som blir svårt att tyda är hur läsupplevelsen blir för de elever som anser A-boken för lätt men B- boken för svår, då vi finner att det är ett större hopp mellan de böckerna än På-vägboken och A-boken.

Tiernan (2016) nämner tre krav som bör ställas på nivåbaserade texter: att de bör stödja elever när de börjar lära sig läsa, de ska visa eleverna att läsa kan vara roande och givande samt att texterna bör vara bra modeller för elevernas egna skrivande. Det första kravet gällande läsning uppfyller Diamantjakten genom att alla tre nivåerna anses vara lättlästa böcker, både enligt LIX och utifrån vår analys av antalet långa ord samt antalet huvudsatser och bisatser. Det andra kravet är svårt att mäta eller avgöra då det bygger på vad individen tolkar som roande och givande. Lagerholm (2008, s. 217) nämner just att tolkningar av huruvida en text är svår bygger en del på intresse, situation och motivation. Pettersson (2008, s. 95) menar

behov vid lästillfället. En boks status som läsvärd kan ändras till ej läsvärd och tvärtom. Har läsaren en motivation till läsning eller en uppskattning av skönlitterära berättelser så kan

Diamantjakten antagligen upplevas som roande och givande, men det är inget vi kan mäta

utifrån denna studie. Det tredje kravet handlar om att nivåbaserade texter ska utgöra bra modeller för elevernas egna skrivande. Utifrån denna studie är det svårt att avgöra om kravet uppfylls. Det hade behövts en studie där det jämförs elevers skrivande före och efter att de arbetat med ABC-klubben. Böckernas läsbarhetsnivå avgörs inte bara av deras text och innehåll, även bildernas berättarteknik är avgörande.

I resultatet av vår studie kan vi se att bilderna visade exakt vad texten sa i B-boken, vilket hjälpte läsarna i A- och På väg-böckerna. BLIX-värdet som mättes uttryckte att bilderna var lättlästa för läsaren, vilket är viktigt om de ska användas som ett stöd till läsaren. Bilderna kompletterade texterna för läsarna så att de kunde tolka hela händelseförloppet även med en avskalad text. Det ställer dock ett relativt stort krav på läsarens tolkning, läsaren måste ha förmågan att kunna utläsa känslor från bilder och även ha ett gott arbetsminne för att koppla bilden till texten från en tidigare sida eller kapitel. En fråga vi ställde oss när vi tittade på skillnaderna mellan På väg-boken och A-boken var om det skulle bli ett stort steg mellan böckerna. Vi vet att efter att ha studerat texterna att den språkliga progressionen inte är så stor, men frågan var ändå hur bilderna kan påverka. För i På väg-boken går förlaget ut med att den har fler bilder för att stötta läsaren med tydliga bildstöd till texten. Den stora frågan blir då om det är med hjälp av bilderna som läsaren av På väg-boken har använt sig av för att avkoda texten och hur det blir när läsaren får A-boken med färre bilder. Braids and Finchs (2015) studie tar upp hur bilderna och texten måste samarbeta för att läsaren ska kunna uppfatta en djupare förståelse för vad texten vill förmedla. På väg-boken innehåller extra bilder med syftet att stötta läsaren i sin förståelse av texten. Bild 3 i denna studie visar att Asta ser rädd ut på bilden, vilket förstärker känslan av att detta är något skrämmande. Detta får inte läsarna av A- och B-boken ta del av då denna bild endast finns i På väg-boken, vilket

försvårar tolkningen av situationen som barnen är i för läsarna med A- och B-boken. De läsarna måste ta till sig mer från texten för att skapa sig samma stämning. De olika

textmassorna och meningsbyggnaden i de tre nivåböckerna skapar ett tolkningsutrymme för eleverna, vilket kan få konsekvensen att berättelsen uppfattas olika beroende på vilken nivå läsaren befinner sig.

Lagerholm (2008, s. 212) tar upp att förförståelse är en stor faktor för hur en texts innehåll tolkas. Det borde vara en liknande faktor när det kommer till tolkning av bilderna. För att berättelsen inte ska tolkas på tre olika sätt så skapas det ett krav på bilderna. De bilder som går att finna i alla tre böckerna får kravet på sig att förmedla liknande känslor och tolkningar till läsarna i alla böckerna. Enligt Braid och Finchs (2015) studie upplevdes det att barns reflekterande och tänkande skedde på en högre nivå när de använde sig av bilderna bredvid orden. De visade att de kunde sammanföra ledtrådarna från bilderna och texten för att skapa sig föreställningar om karaktärer och teman i berättelsen. Detta är något som ändå läsarna av

Diamantjaktens alla nivåer får möjlighet till vid läsningen och det ger alla eleverna möjlighet

att lyfta reflektionerna om Diamantjaktens innehåll till en högre nivå. De med På väg-boken får större möjligheter till det då de har fler bilder, men de läsarna har antagligen andra behov av det extra stödet. Enligt vår tolkning uppfyller alla tre bilderna den kompensatoriska funktionen som Eriksson (2017, s. 50) menar finns hos de bilder som har syftet att hjälpa svaga läsare att ta till sig texter lättare.

Pettersson (2008, s. 27) tar upp att det inte finns någon statlig läromedelsgranskning, vilket vi anser utlöser en risk att en elev inte får en bra läsupplevelse och som då kan leda till

frustration vid läsning. När det saknas tydliga kriterier för vad varje nivåindelning ska innebära så ställer det krav på läraren att själv söka upp studier som denna för att säkerställa att sina elevers läsupplevelser blir positiva. Det är därför som nivågradering av böcker kan användas som riktlinjer av lärarna, men som Pitcher och Fang (2007) poängterar så bör de böcker som ska väljas till eleven väljas utifrån en individuell nivå. Det kan finnas kraftiga skillnader mellan böckerna inom samma nivå gällande svårighetsgraden och läsbarheten. Detta gör att har man som lärare en väldigt spretig klass gällande läskunnighet så kan

Diamantjakten vara svår att använda som gemensam läsebok. Tiernan (2016) anser att lärare

ska kritiskt granska vilka nivåer som tilldelats texter och därav vikten att studier som denna finns.

6.2 Metoddiskussion

Tiernan (2016) poängterar att nivågradera böcker är en subjektiv aktivitet där det inte finns någon tydlig rätt eller fel metod att göra det på. Det är olika kriterier som används av olika utgivare. Det som är viktigt är att det är konsekventa kriterier som används under hela

använda för att analysera vår data visste vi att det fanns en risk för att vår undersökning skulle bli för subjektiv. Det var därför viktigt för oss att den subjektiva del vi visste skulle vara en del av vår analys och resultatet kompletterades och kompenserades med en viss objektivitet, därav valet att använda LIX, OVIX och BLIX. Lundberg och Reichenberg (2008, s. 49) tar upp att objektivitet har ett pris, då du inte kan nå vissa aspekter av en text som kan ha en viktig betydelse för vilken nivå läsbarheten är på. Därför är subjektiviteten i denna studie inget att förakta, då det kan anses vara behövligt i studier som denna. Lundberg och

Reichenberg (2008, s. 50) menar att det går att ha en metod som tar hänsyn till många faktorer vid en nivåbestämning av en text, men då förloras objektiviteten och mätsäkerheten. Det går nämligen inte att komma ifrån de subjektiva momenten, då innehållet, illustrationerna och språkbyggnaden behöver bedömas. Lagerholm (2008 s. 218–219) anser att sättet som LIX mäter läsbarheten på en text endast bör anses som symtom på en svårighet i texten och inte en orsak. Han menar att långa ord kan vara svårare av den anledningen att långa ord är

ovanligare än korta ord och att läsaren då behöver längre tid på sig att registrera dem.

Enligt Lundberg och Reichenberg (2008, s. 74–75) ska det vara innehållet i en text, längden på texten, illustrationerna, språkbyggnaden och den typografiska formen som bedöms vid en nivåbestämning. De hänvisar till Pitchers och Fangs undersökning av nivågraderade texter och deras upptäckt att nivåbestämningen inte var särskilt pålitlig. Det Pitcher och Fang (2007) tar upp är att resultatet blev lite dubbeltydigt. När texter bedömdes utifrån Fry- och Kincaid- metoderna så stämde nivågraderingen inte riktigt överens med Reading Recovery-skalan. Vi skulle behövt använda Kincaid eller Fry för att verkligen kunna jämföra vårt resultat med Pitcher och Fang, men detta är även en av anledningarna till att vi ville använda LIX som en del av vår analys. LIX ska representera den objektiva delen i vår analys, den matematiska delen.

Vi har även i vår mer subjektiva analysdel försökt få in objektiva verktyg så som BIFF- regeln. Detta för att säkerställa tillförlitligheten, men som Lundberg och Reichenberg (2008, s. 49) säger så kan även objektivitet missa viktiga aspekter. De poängterar likt Pitcher och Fang (2007) att inom varje nivågradering är variationen i textlängd och språk högst

betydande. Lundberg och Reichenberg (2008, s. 50) påpekar att läsbarhetsformler har flera fördelar, men en nackdel med dem är att de inte tar hänsyn till den individuella läsarens förutsättningar. Formlerna, som till exempel LIX, utgår från texternas utseende. De menar att två olika texter, till exempel en novell och en faktatext om kvantfysik, kan få samma LIX-

resultat. Det är en brist hos alla läsbarhetsformler att de inte tar hänsyn till att olika ämnesspecifika texter ställer olika krav. De tar upp att läsarens förståelse av texten har att göra med syntax, ordförråd och förkunskaper om ämnet. Detta är anledningen till att vi analyserar antalet sammansatta ord och antalet bisatser gentemot huvudsatser. För att ta ut huvudsatser, bisatser och sammansatta ord har vi inte använt något verktyg som beräknar med hjälp av någon matematisk formel. Detta kan göra att vår analysmetod anses något subjektiv. För att öka objektiviteten har vi läst på om de grammatiska reglernas undantag enligt

Bolander (2012, s. 196) och använt oss av metoder som BIFF-regeln. Lundberg och Reichenberg (2008, s. 50) anser att läsbarhetsformler såsom LIX enligt dem bör endast användas som ett komplement tillsammans med andra utvärderingsinstrument vid

undersökning av texters svårighetsgrad. Det är vad vi eftersträvar genom att kombinera ett objektivt analysverktyg som LIX med vår subjektiva tolkning och analys av texterna.

Bildanalysen utförs genom en semiotisk analys och en beräkning på bildernas BLIX-värde. Säkerställandet av tillförlitlighet och validitet har gjorts genom användandet av olika metoder och av att vi varit två observatörer, även kallad triangulering av Bryman (2018, s. 468). En risk vi är medvetna om är att vid en upprepning av studien skulle en annan tolkning av bilderna kunna uppkomma, då det är en annan forskare med sin förförståelse. Bryman (2018, s. 484) tar upp att kvalitativa undersökningar riskerar att bli alltför subjektiva och att det finns svårigheter med att replikera de undersökningarna. Vårt syfte med att kombinera semiotisk analysmetod med det mer objektiva analysverktyget BLIX är för att öka studiens

tillförlitlighet.

6.3 Framtida forskning

Vi valde att analysera de tre olika nivåböckerna ur läseboken Diamantjakten, som är inriktad på årskurs två. Ett sätt att utveckla denna studie är att analysera de två andra läseböckerna för årskurs ett och tre. Genom att analysera alla tre läseböckerna, får man ett större perspektiv på hur progressionen ser ut mellan alla tre årskurser. Genom att även analysera skillnaden mellan de olika årskurserna och inte bara nivåskillnaden mellan en årskurs så hade man möjligen även fått en tydligare syn på hur progressionen ser ut, det vill säga för att se om alla böckerna