2. Visuell retorik
Medan ett klassiskt argument är konstaterande är en bild gestaltande, men de är ändå två olika former av samma funktion. En bild kan användas för att indirekt hävda en tes och som grund eller fond till övriga argument för att få dessa att framstå som mer trovärdiga eller styra hur de skall tolkas.
Det som läsaren tar in först i närmandet av en artikel är ofta fotografierna. Dessa är i allmänhet relativt stora och väl synliga och har just syftet att locka läsarens intresse. Att läsa av och tolka ett fotografi går väldigt snabbt, och för många är fotots intressegrad avgörande för om hela artikeln läses eller ej. Därför är det förståeligt att pressfoto ofta är uppseendeväckande och dramatiskt. För att läsaren snabbt skall förstå budskapet bygger pressfotografiers kompositioner i allmänhet på välkända och kulturellt etablerade symboler eller motiv. Att titta på hur dessa ser ut kan därför ge en bra bild av vilken övergripande ton eller åsikt en tidning vill sälja in och mot vilken fond resten av artikeln berättas.31
Bilderna som publiceras är också uppenbart tagna av journalister på plats i Gaza, de förstås alltså som vittnesskildringar. Naturligtvis är en upplevelse på plats inte per automatik objektiv, snarare är den i ännu högre grad subjektiv på grund av de känslor som rimligtvis bör framkallas hos en människa av att möta andra människor i kris. I skapandet av ett fotografi sker också alltid ett strategiskt val av vad man avbildar eller utesluter ur bilden. Ändå tenderar fotografens ögonvittnesskildringar att tolkas som mer trovärdiga och sanna än rapporter skrivna av människor som kanske inte ens befinner sig fysiskt på plats. Den som fotograferar har ju sett det avbildade med egna ögon, och fotografi upplevs därför ofta felaktigt som ett direkt fönster in i en annan del av världen, utan möjligheter till vinkling.
Att slå upp en tidningsartikel under den här perioden är att stå öga mot öga med krigets fasor. Av 43 fotografier i mitt material föreställer 11 stycken sårade civila palestinier i Gaza. Ytterligare 15 fotografier visar miljöer i Gaza föreställande sönderbombade hus och annan materiell förödelse. Palestinsk civilbefolkning som inte är skadad eller sårad förekommer på 2 foton varav ett visar en man som jobbar på bårhuset32 och ett skildrar palestinier som ger uttryck för sitt stöd för Hamas33. Inga foton visar Hamas eller palestinska soldater. Israels armé figurerar däremot på tre foton, ett som skildrar stridande soldater till
31 Papadopoulos 2000, s. 16
32 Erik Wiman, ”Värsta våldet jag sett”, Aftonbladet 2014-08-05
15
fots34 och två av dem i form av framdundrande bandvagnar35. Israelisk civilbefolkning syns även de på två bilder, bägge publicerade i Svenska Dagbladet, varav den ena är ett neutralt personporträtt36 och den andra föreställer en stor grupp civila som med flaggor visar sitt stöd för armén37. Resterande 10 bilder är av neutral karaktär i form av kartbilder och liknande. Det är i fotografierna, precis som i artikeltexterna, stort fokus på utsatta palestinska barn. Både skadade barn38 och barn framför sina förstörda hus39. Att fokusera på barn som lider gör, som kommer tas upp ytterligare i kommande kapitel, att vi upplever de skadade som än mer oskyldigt utsatta. Särskilt när kontrasten blir fotografier på obeväpnade och skadade ensamma barn ställda mot bilder av uniformerade israeliska soldater på bandvagnar.
Sammantaget är det en kraftig övervikt av fotografier på lidande palestinier i Gaza och grav underrepresentation av palestinsk krigföring. Israelisk militär är något oftare skildrad, även om det inte är i någon större mängd, samtidigt som den israeliska civilbefolkningen är så gott som osynliggjord.
Det är tydligt att det oberoende av publikation är ett gravt homogent bildspråk som illustrerar artiklarna. Fokus ligger nästan enbart på den materiella förödelsen i Gaza och gazabornas lidande, samt till viss del Israels aktiva krigande. Israel utmålas som den avpersonifierade våldsamma parten som i militäruniformer far fram för att kriga, dessutom väl skyddade i moderna stridsvagnar. Palestinierna å sin sida skildras som ett oskyddat, lidande och oskyldigt folk som enbart drabbats av den israeliska arméns våld. Denna brist på perspektiv bidrar än mer till den endimensionella bild som sedan förstärks i artiklarna.
Det finns en mängd olika sätt att med fotografier skildra ett krig. Man hade till exempel kunnat välja att visa de båda sidornas ledare under de formella fredsförhandlingar som ägt rum, de volontärarbetare som hjälper flyktingar, bägge sidors armé, civila proteströrelser, med mera. Dessa olika perspektiv visar kriget i olika sorters ljus, och påverkar på olika sätt hur den övergripande bilden av situationen förstås. Att som nu enbart låta ena sidans civila offer och den andra sidans aktiva militär representeras visuellt gör att man som läsare, redan innan man tagit sig an artikeln och oberoende av vad den säger, har fått en
34 Michael Syrén, ”20 svenska soldater i Israels armé, Expressen 2014-08-04 35 Asem Elghiouane, ”Svenskar tjänstgör för Israel”, Svenska Dagbladet 2014-08-04 36 Kristin Solberg, ”Gazaborna är mina grannar”, Svenska Dagbladet 2014-08-07 37 Catrin Ormestad, ”Stödja Gaza ses som svek”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
38 Erik Wiman, ”Aftonbladet i Gaza: Muhammed skulle spela sig ut ur Gaza – nu är han förlamad”, Aftonbladet 2014-08-04
övergripande idé om den palestinska sidan som offer och den israeliska som förövare. Det skapar en retorisk fond som sedan ligger till grund för hur texten i artikeln tolkas.
3. Nationen som person
En av de mest påtagliga konceptuella metaforerna i alla de artiklar jag analyserat, oavsett var de publicerats eller vad de i övrigt behandlat, är hur man benämner de agerande parterna. I en klar majoritet av dessa benämns de stridande parterna som Israel och Hamas när det gäller den aktiva delen i kriget, det vill säga bombningar, fredsavtal, politiska beslut, och så vidare. När texterna berör civila offer eller de skador som kommer i kölvattnet av ett krig benämns de däremot oftast Israel och Palestina, alternativt att det talas om israeler och palestinier. Lakoff kallar denna metonymi för state-as-a-person system – nationen som person, ungefärligt översatt. Förutom det tydliga i den faktiska namngivningen finns det flera metaforer som ofta ingår i detta koncept av att ge en nation mänskliga egenskaper. Bland annat talar man ofta om en stats välmående (ekonomiska välstånd) och dess (militära) styrka. Man ser det även som logiskt att ett samhälle, precis som en människa, skall följa en utvecklingskurva där det industriella samhället, i det här fallet Israel, anses mer utvecklat i jämförelse med mindre moderniserade samhällen, i det här fallet de palestinska områdena. Mer utvecklat anses också bättre och mer civiliserat. Det materiellt välmående landet anses mer vuxet och det mindre utvecklade samhället mer som ett barn, om man så vill.40
En intressant aspekt här är att det för den Israeliska sidan är samma metafor som används såväl vid aktivt deltagande i kriget som vid passivt lidande av detsamma. Det är ”Israel” som både beskjuter och beskjuts. För den palestinska sidan kan det däremot snarare verka röra sig om två helt olika parter då ”Hamas” attackerar och ”palestinierna” blir attackerade.41 Att separera benämningen av den palestinska parten vid aktivt och passivt deltagande får effekten att det tolkas som att Israel och israelerna i större utsträckning förtjänar även de negativa sidorna av kriget, då de själva krigar, medan det uppfattas som att palestinierna snarast är oskyldiga offer för Israels attacker på grund av bombningar som Hamas utfört. Det är anmärkningsvärt att dessa behandlas så olika trots att Hamas är palestinier i lika stor utsträckning som de israeliska soldaterna är israeler. I längden leder detta till en vilseledande skuldbeläggning av israelerna och en missvisande offerroll för
40 George Lakoff, ”Metaphor and war: The metaphor system used to justify war in the Gulf”, Peace Research 1991:23(2/3), s. 25-32
17
palestinierna.
I den mån Israels befolkning separeras från den stridande staten på liknande vis görs det genom att man talar om ”judarna” eller den ”judiska civilbefolkningen”.42 Detta trots att Israel till stor del befolkas av andra än judar och den övriga delen av befolkningen rimligtvis är lika utsatta för krigets skador som just judarna är. Genom att använda en synekdoke på det viset, där judarna får stå som representanter för hela den israeliska befolkningen, ger man sken av en direkt koppling mellan israeler och judar och antyder att det är samma sak. Detta kan leda till en ökad antisemitism där judar över hela världen felaktigt förväntas stå till svars för Israels krigshandlingar.
Det förekommer i alla tidningar en mängd varianter av bildspråk för att beskriva nationerna som en person, till exempel sägs det att Israel ”talar om”43 för sina invånare, och att de ”inte kan tolerera”44 bombningarna. Israel målas upp som en handlingskraftig och auktoritär person med tydlig agenda som är aktiv och beslutsfattande i kriget. Samtidigt skrivs det om den ”sargade”45 Palestinska kusten, om djupa ”sår”46 i marken och att Gaza fått ”hämta andan”47. I jämförelse är det tydligt att den palestinska sidan framstår som Israels raka motsats, utan egen handlingsförmåga och som ett passivt lidande offer för det israeliska våldet. På det viset skapas två olika personligheter läsaren kan relatera till. Precis som diskuterats i kap 1.3 är det vanligt att i krig vilja konstruera en part som den onda förövaren och en annan part som det oskyldiga offret, något man med ett kulturteoretiskt medieperspektiv bör kunna härleda till att det är en liknelse som är väl utbredd i såväl klassiska folksagor som moderna filmer och därför lätt att förstå och ta till för både journalist och mediekonsument. När Dagens Nyheter skriver att det hålls ett ”allt hårdare Israeliskt grepp”48 om Gaza och Hamas sägs ha ”förkroppsligat”49 det palestinska motståndet är det inte en långsökt koppling till det klassiska sagokonceptet med en ondsint och fysiskt stark mobbare ställd mot en stoisk underdog som härdar ut i väntan på godhetens revansch.
En effekt av att använda sig av metaforer som beskriver nationen som person bör
42 Ledare, ”Konflikt utan vinnare”, Dagens Nyheter 2014-08-07
43 Somar Al Naher, ”Judar och araber för samma kamp”, Aftonbladet 2014-08-04
44 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05 45 Arne Lapidus, ”Långt kvar till en varaktig lösning”, Expressen 2014-08-06
46 Erik Ohlsson, ”Vapenvilan möts av stor skepsis i Gaza”, Dagens Nyheter 2014-08-06 47 Erik Wiman, ”Värsta våldet jag sett”, Aftonbladet 2014-08-05
48 Axel Wernhoff, ”Nästa bosättning kan rasera grunden för tvåstatslösning”, Dagens Nyheter 2014-08-07 49 Roger Cohen, ”Två pyrrhussegrar i Gaza”, Dagens Nyheter 2014-08-08
kunna vara att man då lägger ett större moraliskt ansvar på de stridande parterna. Till exempel skulle man med det tankesättet oftare anse det vara fel att en större, rikare och starkare part krigar med en som är ekonomiskt och/eller militärt svagare, eftersom det enligt allmän utbredd moral anses fel att en vuxen person slår till exempel ett barn. Samtidigt förlåter man ett barn dess felaktiga agerande i större utsträckning då de inte alltid kan anses veta bättre. I det här fallet betyder det att det skulle vara mer fel av Israel, som är en rikare och mer materiellt utvecklad nation – den ”vuxne”, att vara delaktig i kriget än för de resurssvagare palestinierna – ”barnet”. Att det är moraliskt riktigt att stå upp för de mindre och svagare är även det en djupt rotad moralisk doxa som härleds långt tillbaka till de sagor många först hörde som barn och gör att det redan i det här läget är lättare att sympatisera med det utsatta palestinska folket.
Att beskriva nationen som en person talar även mer till oss som människor. När det beskrivs hur landet är sårat, döende eller hämtar andan mellan striderna kan vi förnimma samma känsla i våra egna kroppar. Därigenom bör läsarna bli mer benägna att bli personligt och emotionellt engagerade än om nationerna inte tilldelats liknande mänskliga egenskaper. Samtidigt vill de flesta ogärna identifiera sig med den sida som anses göra fel då människor i allmänhet har en relativt positiv moralisk självbild. I och med att det alltså anses vara mer fel av Israel att kriga än vad det anses av palestinierna att göra det så är det lättare för både läsare och journalist att identifiera sig med den ”goda”, eller mindre onda, palestinska sidan.
Applicerar man ett kulturteoretiskt medieperspektiv på hela denna konceptuella metafor kan man se att state-as-a-person-konceptet kan påverka journalister mot en obalanserad identifikation med de olika sidorna. Baserat på en kulturell förståelse av svagare och starkare parter skapas en snedfördelning i hur de relaterar till människorna på respektive sida som i sin tur skapar en förutbestämd inställning till krigets parter. Med ett sociologiskt nyhetsteoretiskt perspektiv kan man å andra sidan se att den förutfattade meningen fortsätter att i sin tur att bidra till reproducering av samma mer eller minde förutbestämda perspektiv vid användandet av såväl dessa som andra metaforer i rapporteringen.
4. Kriget som ett spel
En annan tydlig konceptuell metafor, framför allt i Dagens Nyheter, är att se på kriget som ett spel eller en match. Det innebär bland annat att det finns särskilda regler att förhålla sig till eller bryta mot och att det finns en tydlig vinnare och förlorare. Som kontrast och jämförelse
19
kan man tänka sig en mer moralisk syn på kriget där man kan argumentera för att alla parter alltid är förlorare efter och under ett krig. Spelmetaforen inbegriper även att det kommer finnas ett definitivt slut där man kan fastställa ett slutgiltigt resultat.50
Att det är vedertaget att se på kriget som ett spel blir tydligt genom användandet av speltermer som troper för att beskriva dess skeenden. Man säger i Dagens Nyheter till exempel att det finns ”trumfkort”51 och i en artikel av Axel Wernhoff talas det till och med bokstavligen om ”spelreglerna för konflikten”.52 En intervjuad palestinier citeras i Expressen där han själv säger att ”allt är ett spel”.53 Det skrivs även i Expressen hur ”våldsronden”54 är slut, vilket för tankarna till två motståndare som möts i något likt en boxningsrond. I Svenska
Dagbladet kallar man de olika sidorna för ”motståndare”, som om det vore en tävling.55
Att beskriva de deltagande parterna med metaforen motståndare ger en bild av en jämlik situation där bägge gett sig in i leken och skall leken tåla, till skillnad mot flera artiklar där Hamas istället beskrivs som en ensam motståndsrörelse. Detta görs i såväl Aftonbladet,56
Expressen57 och Svenska Dagbladet.58 Att skriva om två motståndare eller en ensam motståndsrörelse kan tyckas likvärdigt, men just begreppet motståndsrörelse är problematiskt. Den som gör motstånd är per definition den som utsätts för någonting värt att göra motstånd mot. Det vill säga något den andra inlett och startat, snarare än en jämlik och av bägge sidor initierad match där de båda är motståndare till varandra. Inbyggt i tolkningen av ett motstånd är att det är motiverat av någon form av övergrepp, ett motstånd kan inte existera oprovocerat. Genom att kalla den ena sidan för en motståndsrörelse lägger man därför automatiskt en större skuld på den andra parten, i det här fallet Israel, som Hamas behöver göra motstånd mot.
Om kriget ses som en rond i en match betyder det att man förutsätter att det ännu är långt från ett slut. När en rond är över tar de tävlande bara en paus för att sedan återvända till kampen. Att tala om konflikten i termer som dessa, som insinuerar en fortgående och ständigt ickeavslutad match mellan två tävlande, gör inte mycket för att man som utomstående läsare
50 George Lakoff, ”Metaphor and war: The metaphor system used to justify war in the Gulf”, Peace Research 1991:23(2/3), s. 25-32
51 Nathan Shachar, ”Trögt nå resultat i Kairo”, Dagens Nyheter 2014-08-08
52 Axel Wernhoff, ”Nästa bosättning kan rasera grunden för tvåstatslösning”, Dagens Nyheter 2014-08-07 53 Kassem Hamadé, ”Det är bara ruiner kvar”, Expressen 2014-08-07
54 Arne Lapidus, ”Långt kvar till en varaktig lösning”, Expressen 2014-08-06
55 Björn Brenner, ”Fanatiker – inte fundamentalister”, Svenska Dagbladet 2014-08-05 56 Erik Melin, ”Här räddas Mahmoud ur ruinerna”, Aftonbladet 2014-08-08
57 Kassem Hamadé, ”Det är bara ruiner kvar”, Expressen 2014-08-07 58 TT, ”Alla agerar i egna intressen”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
skall kunna förstå var kriget är på väg eller dess bakomliggande skäl. Däremot kan det legitimera fortsatt krigande eftersom vi redan i tolkningen av det förutsätter en fortsättning och en andra rond. Visserligen förväntar vi oss att någon part i slutändan skall gå segrande ur matchen efter den sista ronden, men än så länge befinner vi oss mitt under pågående fight.
Det beskrivs också hur Hamas ledare har ”repeterat” sina attacker och ”taktiska överraskningar”59, samt talas om hela krigets ”taktik” och ”strategi”60. Taktik och strategi är termer vanliga såväl i många idrotter som inom olika spel, företrädesvis kanske strategispelet framför alla andra – schack. Just metaforer som anspelar på schack är intressanta i situationer av krig, då det är ett spel som i vår kultur har en nästan oundviklig koppling till död sedan den välkända scenen med schackspelet med döden i ”Det sjunde inseglet”. Ett vid första anblicken relativt odramatiskt ordval som just ”taktiska överraskningar” skapar alltså en betydligt mer dramatisk koppling genom vårt kulturella raster. Att se kriget som ett schackspel med döden betyder att det ses som en blandning av skräck och nöje, en kombination som framgångsrikt lockat publik genom historien i allt från tjurfäktningar och gladiatorspel till modern kampsport.
Att tala om kriget i termer av en idrottsmatch skapar inte bara en syn på kriget som akt utan även en bild av de krigande parterna. I mångas ögon är framgångsrika idrottsmän den moderna tidens gladiatorer och superhjältar eller snudd på vår tids gudabilder. Att vara en av världens största fotbollsspelare är statusmässigt väl jämförbart med att vara kunglig eller en högt uppsatt politiker, men kommer ofta med en än större mytbildning kring personen. Inbyggt i myten kring en framgångsrik idrottare ligger att denne egenhändigt har kämpat sig upp till sin plats med hjälp av enbart sin fysik. Från att ha varit en ”vanlig människa” till att bli en ”övermänniska”, och förhoppningsvis till slut även en vinnare – den bäste. Det gör att vi dels kan identifiera oss med dem, en gång var de precis som vi, och dels i allmänhet tycker att de förtjänar sina segrar i och med att de jobbat så hårt för dem.
På liknande vis skildrar en artikel i Dagens Nyheter Hamas högste ledare, inte som en terrorist, utan som en hjälte. Någon som tagit Hamas ett steg till. De är ”inte längre bara ett gäng terrorister” på grund av hans ledaregenskaper. Han beskrivs som full av ”uppfinningar och taktiska överraskningar”, att han tagit kriget till ”en ny dimension”, och beskrivs som en ”gladlynt och fantasifull person”, ”intresserad av foto och teater”. På flera sätt målas han upp som en spännande och intressant profil, precis som inom personkulten i idrottsvärlden. I
59 Nathan Shachar, ”Israel fruktar attackerna från Hamas hemlige ledare”, Dagens Nyheter 2014-08-05 60 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05
21
samma text beskrivs även hur ”Det finns inga tidpunkter då Israel inte anstränger sig för att döda Hamas” samt att ”Israeliska experter grälar oavbrutet om vem som är Hamas verklige ledare”.61 Sammantaget ger detta en närmast mytisk bild av Hamas ledare som en modern stålmannenfigur eller en krigets Zlatan, någon som både enkelt kan finta bort den förvirrade motståndaren och även ta spelet till en aldrig tidigare skådad nivå.
Om kriget beskrivs som en matchmetafor och har ett bildspråk som är gemensamt med sportvärldens bör det enligt sociologisk nyhetsteori finnas en underförstådd överenskommelse om att det är liknande fenomen med motsvarande förväntningar.62 Till exempel att den som går segrande ur striden faktiskt var den som var ”bäst” och som