All världens retorik kan inte dölja fakta
En retorisk analys av metaforanvändning i
nyhetsrapporteringen från Israel-Palestina-konflikten
Lisa Ström
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2015
Handledare: Louise Nilsson Examinator: Jon Viklund
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
Innehållsförteckning
1. Inledning ...3
1.2 Syfte och frågeställningar...5
1.3 Tidigare forskning ...5
1.4 Material och avgränsningar ...7
1.5 Metod ...8
1.6 Teoretisk förankring ...10
1.7 Uppsatsens disposition ...13
2. Visuell retorik ...14
3. Nationen som person...16
4. Kriget som ett spel ...18
5. Kriget som en väg eller geografisk plats...22
6. Krigets offer och förövare...24
7. Sammanfattning och diskussion...30
Källor och litteratur...33
3
1. Inledning
”All världens retorik och vinklingar från israeliska befattningshavare kan inte dölja fakta”1
Citatet ovan är taget ur en debattartikel om Israel-Palestina-konflikten i Svenska Dagbladet sommaren 2014, mitt under brinnande krig. Författaren antyder att det inte är retorik utan
”fakta” vi skall lyssna på. Samtidigt används uppenbart just retorik för att framställa de israeliska befattningshavarna som mindre pålitliga än författaren själv. Citatet blir därför ett tydligt exempel på det problem som kan finnas i mötet mellan retorik och nyheter. Även i en debattartikel som den ovan citerade, var funktion är att just argumentera för en åsikt, påstås att retoriken står tillbaka för objektiv ”fakta”.
Nyhetsmedia gör i allmänhet anspråk på att skildra sanningen, vilket exemplifieras med det inledande citatet, och retorik är därför något man inte uttalat vill sammankopplas med. Samtidigt finns idag en medvetenhet om att även nyhetsmedier gör aktiva val beträffande vad som publiceras och inte, och även en utbredd syn där retorik anses existera i alla sammanhang där någon försöker kommunicera något till en annan part. Med en sådan syn är ingen text icke-retorisk och därmed bör självfallet även nyheter analyseras retoriskt.
Konflikten mellan Israel och Palestina är både religiös och territoriell. Den är dessutom både en av världens mest uppmärksammade i förhållande till dess storlek och en av världens mest svårlösta och infekterade. Även om det periodvis kan vara lugnt i området så blossar kriget ständigt upp igen med ojämna mellanrum. De olika sidorna är ofta väldigt polariserade och debatten är anmärkningsvärt svartvit, inte bara bland de som faktiskt lever i området utan även hos politiker, debattörer och gemene man.
Problemen sträcker sig långt tillbaka i historien och har sin grund i geografiska områden som bägge sidor anser sig ha rätt till. Den judiska befolkning som fram till romartiden levt i området fördrevs under romarnas styre för att under 600-talet ersättas av en stor del immigrerade araber: palestinier.2 Efter andra världskriget och förintelsen av judar beslutade FN att palestinaområdet skulle delas upp mellan judar och palestinier. 1948
1 Hala Husni Fariz, ”Israel måste ställas till svars”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
2 Palestina har aldrig varit en egen nation, men ett namn på ett område och palestinierna benämningen på den arabiska befolkning som bott inom det området
utropades Israel som stat och har efter det ett flertal gånger anfallits av omkringliggande arabländer. Israel har dock gått segrande ur striderna och resultatet har blivit att de även erövrat delar av de områden som enligt FN skulle tillhöra palestinierna, vars befolkning blivit hemlösa och drivits på flykt. Efter krigen har kampen om området blivit mer politisk på båda sidor, vilket från israeliskt håll lett till bland annat en utbredd ockupation där israeliska bosättare bosatt sig illegalt på palestinska Västbanken, samt bygget av den internationellt fördömda mur som nu löper längs gränsen.3 Från palestinsk sida har det istället bland annat lett till ett stort antal terrorattacker i Israel samt en politisk seger för den islamistiska terrororganisationen Hamas, vilka nu styr helt över Gazaområdet och vars organisation har som uttalat mål att utplåna Israel och dess judiska befolkning.4 Trots att det sedan 90-talet pågått flera fredsprocesser med en tvåstatslösning som mål, med bland annat FN:s, USA:s, EU:s och Rysslands hjälp, så är konflikten uppenbart alltför infekterad och svårlöst för att något ännu ska ha fungerat, och situationen är fortfarande olöst.5
Att en såpass komplicerad konflikt också resulterar i en stor mängd nyhetsrapporteringar och rapporter är föga förvånande. Det är viktigt att studera dessa retoriskt för att förstå hur mediernas skildringar påverkar oss och vad det kan få för följder.
Genom historien har mängder av framgångsrika retoriker funderat och teoretiserat kring vilka medel som bäst tjänar till att övertyga en publik om någonting i en viss situation. Våra nyhetsmedier å sin sida förväntas i allmänhet inte övertyga oss utan upplysa om fakta, så att mottagaren baserat på detta kan bilda sig en egen åsikt i frågan, i det här fallet kriget mellan Israel och Palestina. Samtidigt påverkar all form av information oss på olika sätt, vare sig det är innehållsmässigt, formmässigt, vem som är avsändare, eller helt enkelt vad som undanhålls eller understryks, och man kan därför säga att retoriken är ständigt närvarande vid all form av medveten kommunikation.
Helt neutral information är därför en omöjlighet. Även journalister är människor präglade av sin kultur, bakgrund, förförståelse, et cetera. Däremot kan de ge oss rapporter från konflikten som upplevs som sanna. När en text förstås på ett sätt som också överensstämmer med läsarens förståelse av situationen sedan tidigare så kommer informationen upplevas som
3 Säkerhetspolitik.se, ”Fördjupning Israel – Palestina” http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel- Palestina/Fordjupning/
4 Hamas Covenant 1988, The Avalon Project: Documents in Law, History and Diplomacy. Yale Law School http://avalon.law.yale.edu/20th_century/hamas.asp
5 Säkerhetspolitik.se, ”Fördjupning Israel – Palestina” http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel- Palestina/Fordjupning/
5
en sanning.6 Samtidigt styrker texten då övertygelsen om att den tidigare förståelsen var rätt.
För att använda en populär metafor får läsaren alltså vatten på sin kvarn, och på så vis återskapas och upprätthålls olika tolkningar av kriget. Detta kretslopp påverkar även journalister, och jag menar att det i längden riskerar att leda till en skev rapportering som ju längre tiden går i allt större utsträckning enbart förstärker den egna tolkningen, samtidigt som den löper en stor risk att ledas allt längre bort från övriga perspektiv.
Mot bakgrund av detta är det ytterst relevant att granska nyhetsmedier retoriskt.
Genom att studera eventuella mönster i dess skildringar blir det möjligt att belysa hur dessa medier både påverkas av och påverkar vår kultur och världsbild. Den analysen skapar möjligheter till en mer medveten mediekonsumtion och för läsaren närmare en balanserad skildring av hur kriget reproduceras, legitimeras och motiveras, och det är därför jag anser denna studie både retoriskt relevant och samhällskritiskt viktig att genomföra.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur våra fyra största svenska dagstidningar använt bildspråk och troper, men även foton och övriga illustrationer, i sina skildringar av det krig mellan Israel och Palestina som blossade upp under sommaren 2014. Målet är att se om det finns en skillnad i hur man rapporterar från de olika sidorna i en konflikt där parterna skiljer sig såpass mycket åt vad gäller bland annat ekonomisk och internationell politisk makt. De frågor som ställs är: hur används troper i svensk nyhetsmedias skildring av kriget i Israel- Palestina? Finns det synbara mönster i den språkliga och bildliga behandlingen av de två sidorna?
1.3 Tidigare forskning
I ”Metaphor and war: The metaphor system used to justify war in the Gulf” argumenterar George Lakoff bland annat för att det finns en moralisk och en ekonomisk syn på krig vilket tar sig uttryck i vilka metaforer som används. Till exempel finns den relativt vanligt förekommande metaforen ”nation – person”, där en nation beskrivs som en individ som kan vara (ekonomiskt) välmående, ha (militär) styrka, vara mer eller mindre (industriellt)
6 George Lakoff & Mark Johnson, Metaphors we live by, Chicago: The University of Chicago Press 2003 s. 169
utvecklad, och så vidare. En annan variant är den motsatta metaforen ”politisk ledare – nation”, vilket i allmänhet enbart används när man anser ledaren vara någon som inte bör eller skall styra landet. Då krymper man ofta konflikten till att man ska ”fälla Saddam Hussein” till exempel, även om det innebär ett krig med hela nationen. Båda dessa bidrar enligt Lakoff i förlängningen ofta till att man ser på kriget som en konflikt mellan individer där det finns en ond förövare, ett utsatt offer och en hjälte som räddar det hela, det vill säga kriget som en moralisk duell. Motsatt finns metaforen ”krig är politik”, som i sin tur är tätt sammankopplad med metaforen ”politik är ekonomi”. Kriget blir då en avhumaniserad ekonomisk handling som handlar om att maximera vinster och minimera förluster, man skall tjäna på att kriga.
Vidare diskuteras vad som egentligen menas med metaforen att ”vinna” ett krig, och Lakoff visar på flera intressanta problemställningar kring den ofta förekommande vagheten kring vad en seger i krig innebär, och därmed svårigheten att motivera krig.7 Studien ger flera intressanta ingångar och övergripande koncept av metaforanalys i samband med krigsrapportering som jag använder som språngbräda in i min egen analys.
En artikel av Victor Kennedy, ”Intended tropes and unintended metatropes in reporting on the war in Kosovo”, diskuterar hur metaforer tillåter journalister att använda andra argument än de logiska i sin rapportering, på ett sätt som bokstavliga och mer uppenbara pathosargument inte skulle tillåtit, något som är relevant för den argumentation som förs i den här uppsatsen. Kennedy diskuterar även problematiken kring metaforanvändning i något så brett som nyhetsrapportering då det är svårt att förhålla sig till den breda publikens förförståelse och tolkningar av metaforerna i fråga, och menar att det finns en risk i metaforer då en felaktig eller otydlig metafor kan göra stor skada och få en totalt motsatt effekt än den tänkta.8 I motsats till Kennedys resultat ser jag dock att de framträdande mönster av metaforer i mitt material är såpass tydliga att effekten svårligen blir den motsatta mot vad skribenten tänkt sig. Däremot anser jag att det av samma skäl kan finnas en svårighet i djupare analys av metaforer då det kan vara oklart vad som är språklig slentrian och vad som är retoriska grepp. Mot bakgrund av detta har jag lagt fokus på att i analysdelen av min uppsats både motivera de tolkningar som görs samt genom vilket kulturellt raster de är gjorda.
I ”War and it's metaphors: News language and its prelude to war in Iraq” har
7 George Lakoff, ”Metaphor and war: The metaphor system used to justify war in the Gulf”, Peace Research 1991:23(2/3), s. 25-32
8 Victor Kennedy, ”Intended tropes and unintended metatropes in reporting on the war in Kosovo”, Metaphor and Symbol 2000:15(4), s. 253-265
7
författaren Jack Lule en frågeställning mycket lik den jag har. Studien analyserar hur de amerikanska nyheterna använde sig av metaforer för att motivera och tala om det då stundande kriget i Irak och hur USA skulle förhålla sig till det. Där finner han att nyheterna genom sin användning av metaforer visar en tydligt vinklad bild av konflikten och de valmöjligheter som fanns inför den, och Lule delar i sin argumentation Lakoffs uppfattning att metaforer, i förlängningen, dödar. Lule kritiserar inte användandet av metaforer i nyhetsrapporteringen per se, då han anser det omöjligt att använda ett språk utan metaforer, men visar på tydliga exempel där andra val av metaforer hade kunnat ge andra, möjligen mindre förödande, resultat.9 Detta är resultat som bekräftas i min egen analys. Även jag anser att metaforanvändning är ofrånkomlig i allt språkbruk, vilket diskuteras mer ingående i uppsatsens teoridel. Likt Lule kommer jag även i analysen fram till att just valet av metaforer i nyhetsrapporteringen kan ge försvårande konsekvenser som kunnat undvikas.
2014 skrev studenterna Elisa Amorelli och Kristine Eid en C-uppsats i Medie och Kommunikationsvetenskap vid Uppsala Universitet som ur ett medieteoretiskt perspektiv jämförde svenska dagstidningen Dagens Nyheters och amerikanska diton The New York Times rapportering kring konflikten mellan Israel och Palestina under sommaren 2014. De fann att ingen av tidningarna förde en tillfredsställande fredsinriktad journalistik, enligt de kriterier som enligt den använda metoden krävs för detta, men att de trots ländernas skilda kulturer och olika historiska kopplingar till området ändå rapporterade relativt liknande från konflikten. Ett intressant resultat var att de även ansåg att bägge tidningarna med hjälp av ordval, exempelvis kring vad som beskrevs som ”terrordåd”, bedrev en förvirrande och tvetydig journalistik som kunde få situationen att verka mer komplicerad än nödvändigt för läsarna - ett resultat som gör det intressant och relevant att i min uppsats vidare studera rapporteringen från den konflikten ur ett retoriskt perspektiv.10
1.4 Material och avgränsningar
Studiens urval består av artiklar som publicerats i dagstidningarna Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen under perioden 4-8 augusti 2014. Dessa tidningar
9 Jack Lule, ”War and its metaphors: News language and its prelude to war in Iraq”, Journalism Studies 2003:5(2), s. 179-190
10 Elisa Amorelli & Kristine Eid, Medierapporteringen av Israel-Palestina-konflikten, C-uppsats framlagd vid institutionen för informatik och media, Uppsala Universitet 2014
har valts ut på grund av att de är de fyra största och nationellt spridda dagligen utkommande nyhetstidningarna. De är även fördelade på två morgontidningar och två kvällstidningar, samt representerar olika politisk färg. Svenska Dagbladet är obunden moderat, Dagens Nyheter är oberoende liberal, Aftonbladet betecknar sig som oberoende socialdemokratisk och Expressen definierar sig som liberal. Att jag valt att begränsa studien till ovan nämnda period beror på att uppsatsens omfång omöjliggör en studie av hela krigets förlopp. För analysens relevans var det dock viktigt att välja en begränsad period under kriget där bägge sidorna av konflikten var aktiva. Materialet har hämtats ur databasen Retriever Research och består av såväl rena nyhetstexter som debattartiklar och ledartexter, detta för att få en så komplett analys som möjligt av den bild de olika tidningarna förmedlar, där alla dessa texter är delaktiga.
1.5 Metod
Jag har valt att undersöka användandet av troper i mitt valda material. Med hjälp av de analytiska begrepp som redogörs nedan kommer jag att synliggöra och visa på hur bildspråket kan bidra till att skapa en obalanserad nyhetsrapportering. Inom den klassiska retoriken finns otaliga definitioner och klassifikationer av de olika troperna och stilfigurerna. Jag kommer här kort gå igenom de fyra troper som brukar anses som stommen till vilken övriga kan anses vara underavdelningar – metafor, metonymi, synekdoke och ironi, samt hur dessa förstås och används i denna uppsats.11
Metaforen bygger på en liknelse, utan användning av själva jämförelseledet. Att till exempel säga ”du är som en ros” är inte en metafor utan en liknelse, medan ”du är ett riktigt svin” är en metafor, då man inte bokstavligen menar att någon är ett djur utan snarast att personen i fråga innehar egenskaper som kopplas samman med det nämnda djuret.12 Metaforer är vanligare än många tror i det vardagliga språket, många är så inarbetade att de passerar omedvetet. Flera ord, som till exempel stolsben, är från början metaforer som med tiden blivit helt egna ord som inte har någon annan mer korrekt benämning.13
Metonymin bygger å sin sida istället på en närhetsprincip, att ersätta ett ord med ett annat som står i relation till det förstnämnda. Till exempel kan man bjuda på ”ett glas” när man vill bjuda någon på en dryck. Det är inte en metafor då glaset inte liknar eller har liknande egenskaper som drycken, utan relationen bygger på den verkliga närheten mellan
11 Janne Lindqvist Grinde, Klassisk retorik för vår tid, Lund: Studentlitteratur 2008, s. 256 12 Lindqvist Grinde 2008, s. 258
13 Lindqvist Grinde 2008, s. 259
9
tingen. Andra varianter är till exempel att ”läsa Aristoteles” när man förmodligen läser en text av densamme, eller att ”gnugga geniknölarna” som benämning för att tänka.14
Synekdoke ses ibland som en underkategori till metonymin, och är en trop som bygger på att helheten betecknar delen eller att delen får stå för helheten. Att till exempel säga ”Cesar besegrade gallerna”, när det förstås var han och hans armé som gjorde det, är en synekdoke.
Den är effektfull då den ofta används för att göra något abstrakt mer konkret och därför ofta får mottagaren att tydligare se något framför sig.15
Ironi är den fjärde och sista huvudtropen och innebär att beskriva något på ett sätt som betecknar det motsatta.16 ”Fint väder idag” – när regnet öser ner, är en vanlig typ av vardaglig ironi. Ironi är vanligt i språket, men inte särskilt vanlig i nyhetsrapportering eller text som skall förhålla sig neutral.
En stor del av tropernas övertygande kraft ligger i att de lämnar den färdiga tolkningen till mottagaren, men det gör dem också känsliga för doxa. I Stil, Stilistik och Stilanalys exemplifieras detta med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår”, där både adjektivet (blond) och verbet och substantivet (att lösa sitt hår) är något som kräver en mänsklig agent, men huruvida man väljer att tolka solen som mänsklig eller det blonda håret som solstrålar gör skillnad för hur hela meningen tolkas.17 Man kan därför säga att ett skickligt bildspråk får mottagaren att övertyga sig själv, men i den riktning som författaren pekat ut.
Trots att troper skulle kunna tänkas verka förvirrande i språket är det i allmänhet tvärtom. De hjälper till att förenkla det som sägs och har en tydlig pedagogisk funktion då de belyser det talaren vill belysa, eller framhäver en viss egenskap framför en annan och får det att verka mer rimligt eller sant. Ofta får läsaren en starkare känsla inför en text som målar upp den typ av tydliga bilder som troperna kan hjälpa till att framkalla.18
Jag kommer utöver en språklig analys även att göra en kortare bildanalys av de fotografier som kompletterar de skrivna artiklarna. Där kommer jag fokusera på vad de föreställer, vilka situationer eller skeenden i kriget är det som skildras respektive utesluts ur bilden, samt även på hur man har valt att skildra detta. Genom att studera vilken ton som anslås eller vilken känslomässig plats artiklarnas bilder manar läsaren till skapar det
14 Lindqvist Grinde 2008, s. 259-262 15 Lindqvist Grinde 2008, s. 262-263 16 Lindqvist Grinde 2008, s. 263
17 Peter Cassirer, Stil, stilistik & stilanalys, Stockholm: Natur och Kultur 2003 s. 224 18 Lindqvist Grinde 2008, s. 192
ytterligare förståelse för hur texten skall tolkas. Att analysera bildanvändningen i nyhetsmedia skulle dock kunna fylla upp en helt egen uppsats, och jag kommer i detta fall endast göra en kortare genomgång av den visuella retoriken som en del i min studies övriga analys.
1.6 Teoretisk förankring
Studiens teoretiska förståelse fördelas på tre ben: sociologisk och kulturteoretisk nyhetsteori samt konceptuella metaforer. Gemensamt skapar dessa en bred bas med möjlighet för en flerdimensionell analys av både text och bild.
Enligt sociologisk nyhetsteori anses journalistiken vara en egen form av samhällsinstitution med en egen ideologi och egna språkliga konventioner, ett sätt att rutinmässigt hantera olika oväntade händelser snarare än att återge en ”verklighet”.19 En nyhet definieras med det här perspektivet inte som en faktisk händelse utan snarare den produkt som den journalistiska doxan och arbetsmetoden framställt.20 Framför allt sägs detta vara ett resultat av ett överflöd av potentiella nyheter och vinklar som därmed är nödvändigt för medierna att sålla i. För att hantera detta menar man att det krävs ett institutionellt klassifikationssystem som kan förutbestämma vad som är, eller ska bli, en nyhet och inte, vilket formas i relationen mellan journalister och dess källor, redaktörer, och kollegor.21 Detta skulle innebära att journalistiken skapar stereotypa nyheter och en homogen bild av verkligheten då den snarare reproducerar en produkt inom vissa givna ramar än ger sig ut på ny eller okänd mark. Flera studier visar också att nyhetsmedier ofta på förhand skapar en bild av hur något kommer utspela sig och sedan helt enkelt skapar en rapport som motsvarar de förväntningarna, oberoende av den faktiska händelsen. Om exempelvis en demonstration antas bli våldsam så rapporteras den i allmänhet som sådan, även om den i själva verket förlöpte lugnt.22
Den sociologiska teorin kan med sin förståelse för journalistiska konventioner delvis bidra med en tolkning kring hur nyhetsmedia ofta förblir likriktad och kan ha en brist på mångfald. Däremot ger den inte egenhändigt ett svar på varför artiklarna ser ut som de gör.
Till exempel förklarar den framför allt hur en konvention upprätthålls, men inte hur nyhetsrapporteringen egentligen uppstår från första början. Däremot kan den i kombination
19 Kari Andén Papadopoulos, ”Kameran i krig”, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2000, s. 19 20 Michael Schudson, ”The Sociology of News Production”, Media, Culture & Society 1989:11, s. 271
21 Schudson 1989, s. 273 22 Papadopoulos 2000, s. 19
11
med ett kulturteoretiskt perspektiv skapa en förståelse för hur nyhetsrapporteringen stöps i den form den har, och sedan hur och varför den kan fortgå och reproduceras.
I ett kulturteoretiskt perspektiv anser man att nyhetsmedierna inte existerar i ett tomrum utan alltid speglas i en kultur som påverkar dem och därför bör tolkas utifrån detta.
En kultur definieras av både politisk och historisk kontext som präglar journalister och utgivare. För att kunna förstå journalistiken måste man med det kulturteoretiska angreppssättet därför också se till kulturen den verkar inom.23 Denna teori ger större möjligheter till en djupare analys av till exempel vilka kulturella symboler och traditioner som kan ligga till grund för hur man framställer nyheterna, och varför vissa vinklingar förblir över- respektive underrepresenterade i vissa delar av världen men inte i andra.
Ett exempel på hur detta fungerar är att våra nyheter i stor utsträckning behandlar situationer som berör enskilda individer, snarare än större strukturella problem och skeenden över längre tid. Detta kan förklaras både med att vi lever i en kultur som lägger stor vikt och fokus vid den egna individens makt över sitt liv, men också med ett klassiskt kulturellt narrativ där läsaren gärna vill kunna identifiera sig med och relatera till berättelsen.
Ytterligare en kulturell förklaringsmodell är att nyheter förväntas produceras så gott som dagligen vilket i högre grad uppmuntrar skildringar av kortare historier om enskilda individer snarare än långsiktiga rapporter om strukturella förändringar. 24 Genom att se på nyhetsproduktion med ett kulturteoretiskt perspektiv kan man således få en förståelse för varför vissa händelser skildras framför andra, eller varför de framställs på ett visst sätt.
Särskilt bildmediet används ofta på ett kulturellt något stereotypt sätt eftersom varje artikel i allmänhet illustreras med bara en eller ett par bilder som snabbt skall gå att läsa av och förstå. Även traditionellt har retoriken använt sig av den sortens tydliga visuella medel för att övertyga, från början i form av kroppsspråk och gester. Detta fördes vidare in i renässansens och barockens måleritradition och samma välkända symbolik och formler, till exempel en sörjande som böjer sitt huvud eller någons ilsket hyttande näve, används än idag för att kommunicera känslor eller sinnestillstånd i modernt fotografi.25
Studiens metaforanalys grundar sig i konceptuella metaforer, det vill säga att metaforen är mer än en språklig stilfigur och snarare en del av hela tänkandets konstruktion
23 Papadopoulus 2000, s. 21 24 Schudson 1989, s. 278 25 Papadopoulos 2000, s.15
och det vardagliga livet. Det betyder att man omedvetet uppfattar omvärlden och både tänker, talar och upplever det mesta i form av metaforer.26 Som exempel kan man se på uttrycket
”argument is war” – debatt är ett krig, som både påverkar hur man språkligt talar om debatter och argumentationer (man vinner eller förlorar en debatt, man krossar eller skjuter ner någons argument, man försvarar sin ståndpunkt, et cetera), men även förhållningssättet till hela situationen kring en debatt. Om debatten inte förståtts som en form av krig, utan kanske som en dans, hade till exempel inte motdebattören setts som en motståndare som skall besegras, utan som en partner som skall hjälpa till att göra debatten så vacker som möjligt.
Detta skiljer sig dock så markant från den allmänna föreställning av vad en debatt är att det blir svårt att ens förstå det som en debatt i det formatet, vilket är själva poängen. Debatt och krig är egentligen två vitt skilda saker som vi omedvetet förhåller oss till, förstår och talar om på samma vis; det vill säga en konceptuell metafor.27
Genom att förstå metaforen på det viset kan den språkliga behandlingen av något också avslöja hur förhållningssättet till detta ser ut i ett större perspektiv. Ett annat exempel är metaforen ”tid är pengar”, vilket både ses genom att man talar om dessa två med samma begrepp (man slösar eller sparar tid och pengar, man investerar, lånar, och så vidare) men även att dessa i vår kultur ses som en ändlig resurs vilken de allra flesta upplever att de har ont om och som därför anses värdefull. Detta speglar sig sedan vidare även i sådant som att lön ofta betalas ut i förhållande till den tid som arbetats, att telefonsamtal debiteras med minutpris och att hotellpriser sätts per natt, med mera.28
Andra tydliga koncept är riktningar i språket. Man kan till exempel se på hur ord som behandlar positiva saker (lycka, framgång, hälsa, med mera) beskrivs som något i riktning uppåt, medan negativa saker (sjukdom, död, misslyckanden, maktlöshet, med mera) är riktat nedåt. Detta är tydligt i uttryck som att ”känna sig nere”, ”rycka upp sig”, ”hälsan är på topp”,
”han är helt underlägsen” och så vidare.29 Dessa koncept är naturligtvis kulturellt betingade, och i en kulturell kontext där tiden inte anses linjär kommer man av förklarliga skäl inte prata om framtiden som något som ligger framför ungdomens fötter eller om dåtiden som något man ser tillbaka på. I den här uppsatsen utgår jag dock från vår svenska språkliga och kulturella förståelse.
De konceptuella metaforerna innebär inte bara att man kan se system för hur vi
26 Lakoff & Johnson 2003, s. 3 27 Lakoff & Johnson 2003, s. 4-5 28 Lakoff & Johnson 2003, s. 8 29 Lakoff & Johnson 2003, s. 15
13
benämner saker och därigenom förstå hur vi också tänker kring dem, utan även att vi skapar system genom vilka vi förstår något nytt vi ställs inför. Om vi ständigt beskriver positiva upplevelser som något i riktning ”uppåt” så kommer vi dels förmodligen att använda oss av just riktningen ”upp” när vi vill beskriva något positivt, men vi kommer också tolka allt som är över något annat som något som därmed också är bättre, mer positivt och har högre(!) status.30
På så vis blir teorierna kring de konceptuella metaforerna ett analysverktyg för att i min undersökning förhålla mig till och förstå varför man valt de retoriska troper man gjort i de texter jag valt att studera, samt att vidga förståelsen av troperna och vad de innebär för tolkningen hos den tänkta läsaren av nyhetsartiklarna.
1.7 Uppsatsens disposition
I kapitel 2 Visuell retorik diskuterar jag den visuella retorik och de foton som finns i artiklarna. Dessa ser jag sedan som en fond och en bakgrund till den retoriska situation mot vilken övrig analys tolkas. I kapitel 3 Nationen som person beskriver jag hur användandet av metaforer som anspelar på person och individ skapar en moralisk syn på kriget. Kapitel 4 Kriget som ett spel diskuterar hur synen på kriget som ett spel eller en idrottsmatch påverkar både bilden av de krigande parterna och krigets dramaturgi. I kapitel 5 Kriget som en väg eller geografisk plats beskrivs hur kriget skildras som en fysisk plats och kapitel 6 Krigets offer och förövare redogör för metaforanvändningen i beskrivningarna av krigets attacker.
Slutligen avslutas analysen med kapitel 7 Sammanfattning och diskussion.
30 Lakoff & Johnson 2003, s. 18
2. Visuell retorik
Medan ett klassiskt argument är konstaterande är en bild gestaltande, men de är ändå två olika former av samma funktion. En bild kan användas för att indirekt hävda en tes och som grund eller fond till övriga argument för att få dessa att framstå som mer trovärdiga eller styra hur de skall tolkas.
Det som läsaren tar in först i närmandet av en artikel är ofta fotografierna. Dessa är i allmänhet relativt stora och väl synliga och har just syftet att locka läsarens intresse. Att läsa av och tolka ett fotografi går väldigt snabbt, och för många är fotots intressegrad avgörande för om hela artikeln läses eller ej. Därför är det förståeligt att pressfoto ofta är uppseendeväckande och dramatiskt. För att läsaren snabbt skall förstå budskapet bygger pressfotografiers kompositioner i allmänhet på välkända och kulturellt etablerade symboler eller motiv. Att titta på hur dessa ser ut kan därför ge en bra bild av vilken övergripande ton eller åsikt en tidning vill sälja in och mot vilken fond resten av artikeln berättas.31
Bilderna som publiceras är också uppenbart tagna av journalister på plats i Gaza, de förstås alltså som vittnesskildringar. Naturligtvis är en upplevelse på plats inte per automatik objektiv, snarare är den i ännu högre grad subjektiv på grund av de känslor som rimligtvis bör framkallas hos en människa av att möta andra människor i kris. I skapandet av ett fotografi sker också alltid ett strategiskt val av vad man avbildar eller utesluter ur bilden. Ändå tenderar fotografens ögonvittnesskildringar att tolkas som mer trovärdiga och sanna än rapporter skrivna av människor som kanske inte ens befinner sig fysiskt på plats. Den som fotograferar har ju sett det avbildade med egna ögon, och fotografi upplevs därför ofta felaktigt som ett direkt fönster in i en annan del av världen, utan möjligheter till vinkling.
Att slå upp en tidningsartikel under den här perioden är att stå öga mot öga med krigets fasor. Av 43 fotografier i mitt material föreställer 11 stycken sårade civila palestinier i Gaza. Ytterligare 15 fotografier visar miljöer i Gaza föreställande sönderbombade hus och annan materiell förödelse. Palestinsk civilbefolkning som inte är skadad eller sårad förekommer på 2 foton varav ett visar en man som jobbar på bårhuset32 och ett skildrar palestinier som ger uttryck för sitt stöd för Hamas33. Inga foton visar Hamas eller palestinska soldater. Israels armé figurerar däremot på tre foton, ett som skildrar stridande soldater till
31 Papadopoulos 2000, s. 16
32 Erik Wiman, ”Värsta våldet jag sett”, Aftonbladet 2014-08-05
33 Nathan Shachar, ”Ödesdagar väntar för Gaza”, Dagens Nyheter 2014-08-07
15
fots34 och två av dem i form av framdundrande bandvagnar35. Israelisk civilbefolkning syns även de på två bilder, bägge publicerade i Svenska Dagbladet, varav den ena är ett neutralt personporträtt36 och den andra föreställer en stor grupp civila som med flaggor visar sitt stöd för armén37. Resterande 10 bilder är av neutral karaktär i form av kartbilder och liknande. Det är i fotografierna, precis som i artikeltexterna, stort fokus på utsatta palestinska barn. Både skadade barn38 och barn framför sina förstörda hus39. Att fokusera på barn som lider gör, som kommer tas upp ytterligare i kommande kapitel, att vi upplever de skadade som än mer oskyldigt utsatta. Särskilt när kontrasten blir fotografier på obeväpnade och skadade ensamma barn ställda mot bilder av uniformerade israeliska soldater på bandvagnar.
Sammantaget är det en kraftig övervikt av fotografier på lidande palestinier i Gaza och grav underrepresentation av palestinsk krigföring. Israelisk militär är något oftare skildrad, även om det inte är i någon större mängd, samtidigt som den israeliska civilbefolkningen är så gott som osynliggjord.
Det är tydligt att det oberoende av publikation är ett gravt homogent bildspråk som illustrerar artiklarna. Fokus ligger nästan enbart på den materiella förödelsen i Gaza och gazabornas lidande, samt till viss del Israels aktiva krigande. Israel utmålas som den avpersonifierade våldsamma parten som i militäruniformer far fram för att kriga, dessutom väl skyddade i moderna stridsvagnar. Palestinierna å sin sida skildras som ett oskyddat, lidande och oskyldigt folk som enbart drabbats av den israeliska arméns våld. Denna brist på perspektiv bidrar än mer till den endimensionella bild som sedan förstärks i artiklarna.
Det finns en mängd olika sätt att med fotografier skildra ett krig. Man hade till exempel kunnat välja att visa de båda sidornas ledare under de formella fredsförhandlingar som ägt rum, de volontärarbetare som hjälper flyktingar, bägge sidors armé, civila proteströrelser, med mera. Dessa olika perspektiv visar kriget i olika sorters ljus, och påverkar på olika sätt hur den övergripande bilden av situationen förstås. Att som nu enbart låta ena sidans civila offer och den andra sidans aktiva militär representeras visuellt gör att man som läsare, redan innan man tagit sig an artikeln och oberoende av vad den säger, har fått en
34 Michael Syrén, ”20 svenska soldater i Israels armé, Expressen 2014-08-04 35 Asem Elghiouane, ”Svenskar tjänstgör för Israel”, Svenska Dagbladet 2014-08-04 36 Kristin Solberg, ”Gazaborna är mina grannar”, Svenska Dagbladet 2014-08-07 37 Catrin Ormestad, ”Stödja Gaza ses som svek”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
38 Erik Wiman, ”Aftonbladet i Gaza: Muhammed skulle spela sig ut ur Gaza – nu är han förlamad”, Aftonbladet 2014-08-04
39 Nathalie Besér, ”Hinder kvar när striderna tystnat”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
övergripande idé om den palestinska sidan som offer och den israeliska som förövare. Det skapar en retorisk fond som sedan ligger till grund för hur texten i artikeln tolkas.
3. Nationen som person
En av de mest påtagliga konceptuella metaforerna i alla de artiklar jag analyserat, oavsett var de publicerats eller vad de i övrigt behandlat, är hur man benämner de agerande parterna. I en klar majoritet av dessa benämns de stridande parterna som Israel och Hamas när det gäller den aktiva delen i kriget, det vill säga bombningar, fredsavtal, politiska beslut, och så vidare. När texterna berör civila offer eller de skador som kommer i kölvattnet av ett krig benämns de däremot oftast Israel och Palestina, alternativt att det talas om israeler och palestinier. Lakoff kallar denna metonymi för state-as-a-person system – nationen som person, ungefärligt översatt. Förutom det tydliga i den faktiska namngivningen finns det flera metaforer som ofta ingår i detta koncept av att ge en nation mänskliga egenskaper. Bland annat talar man ofta om en stats välmående (ekonomiska välstånd) och dess (militära) styrka. Man ser det även som logiskt att ett samhälle, precis som en människa, skall följa en utvecklingskurva där det industriella samhället, i det här fallet Israel, anses mer utvecklat i jämförelse med mindre moderniserade samhällen, i det här fallet de palestinska områdena. Mer utvecklat anses också bättre och mer civiliserat. Det materiellt välmående landet anses mer vuxet och det mindre utvecklade samhället mer som ett barn, om man så vill.40
En intressant aspekt här är att det för den Israeliska sidan är samma metafor som används såväl vid aktivt deltagande i kriget som vid passivt lidande av detsamma. Det är
”Israel” som både beskjuter och beskjuts. För den palestinska sidan kan det däremot snarare verka röra sig om två helt olika parter då ”Hamas” attackerar och ”palestinierna” blir attackerade.41 Att separera benämningen av den palestinska parten vid aktivt och passivt deltagande får effekten att det tolkas som att Israel och israelerna i större utsträckning förtjänar även de negativa sidorna av kriget, då de själva krigar, medan det uppfattas som att palestinierna snarast är oskyldiga offer för Israels attacker på grund av bombningar som Hamas utfört. Det är anmärkningsvärt att dessa behandlas så olika trots att Hamas är palestinier i lika stor utsträckning som de israeliska soldaterna är israeler. I längden leder detta till en vilseledande skuldbeläggning av israelerna och en missvisande offerroll för
40 George Lakoff, ”Metaphor and war: The metaphor system used to justify war in the Gulf”, Peace Research 1991:23(2/3), s. 25-32
41 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05
17
palestinierna.
I den mån Israels befolkning separeras från den stridande staten på liknande vis görs det genom att man talar om ”judarna” eller den ”judiska civilbefolkningen”.42 Detta trots att Israel till stor del befolkas av andra än judar och den övriga delen av befolkningen rimligtvis är lika utsatta för krigets skador som just judarna är. Genom att använda en synekdoke på det viset, där judarna får stå som representanter för hela den israeliska befolkningen, ger man sken av en direkt koppling mellan israeler och judar och antyder att det är samma sak. Detta kan leda till en ökad antisemitism där judar över hela världen felaktigt förväntas stå till svars för Israels krigshandlingar.
Det förekommer i alla tidningar en mängd varianter av bildspråk för att beskriva nationerna som en person, till exempel sägs det att Israel ”talar om”43 för sina invånare, och att de ”inte kan tolerera”44 bombningarna. Israel målas upp som en handlingskraftig och auktoritär person med tydlig agenda som är aktiv och beslutsfattande i kriget. Samtidigt skrivs det om den ”sargade”45 Palestinska kusten, om djupa ”sår”46 i marken och att Gaza fått
”hämta andan”47. I jämförelse är det tydligt att den palestinska sidan framstår som Israels raka motsats, utan egen handlingsförmåga och som ett passivt lidande offer för det israeliska våldet. På det viset skapas två olika personligheter läsaren kan relatera till. Precis som diskuterats i kap 1.3 är det vanligt att i krig vilja konstruera en part som den onda förövaren och en annan part som det oskyldiga offret, något man med ett kulturteoretiskt medieperspektiv bör kunna härleda till att det är en liknelse som är väl utbredd i såväl klassiska folksagor som moderna filmer och därför lätt att förstå och ta till för både journalist och mediekonsument. När Dagens Nyheter skriver att det hålls ett ”allt hårdare Israeliskt grepp”48 om Gaza och Hamas sägs ha ”förkroppsligat”49 det palestinska motståndet är det inte en långsökt koppling till det klassiska sagokonceptet med en ondsint och fysiskt stark mobbare ställd mot en stoisk underdog som härdar ut i väntan på godhetens revansch.
En effekt av att använda sig av metaforer som beskriver nationen som person bör
42 Ledare, ”Konflikt utan vinnare”, Dagens Nyheter 2014-08-07
43 Somar Al Naher, ”Judar och araber för samma kamp”, Aftonbladet 2014-08-04
44 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05 45 Arne Lapidus, ”Långt kvar till en varaktig lösning”, Expressen 2014-08-06
46 Erik Ohlsson, ”Vapenvilan möts av stor skepsis i Gaza”, Dagens Nyheter 2014-08-06 47 Erik Wiman, ”Värsta våldet jag sett”, Aftonbladet 2014-08-05
48 Axel Wernhoff, ”Nästa bosättning kan rasera grunden för tvåstatslösning”, Dagens Nyheter 2014-08-07 49 Roger Cohen, ”Två pyrrhussegrar i Gaza”, Dagens Nyheter 2014-08-08
kunna vara att man då lägger ett större moraliskt ansvar på de stridande parterna. Till exempel skulle man med det tankesättet oftare anse det vara fel att en större, rikare och starkare part krigar med en som är ekonomiskt och/eller militärt svagare, eftersom det enligt allmän utbredd moral anses fel att en vuxen person slår till exempel ett barn. Samtidigt förlåter man ett barn dess felaktiga agerande i större utsträckning då de inte alltid kan anses veta bättre. I det här fallet betyder det att det skulle vara mer fel av Israel, som är en rikare och mer materiellt utvecklad nation – den ”vuxne”, att vara delaktig i kriget än för de resurssvagare palestinierna – ”barnet”. Att det är moraliskt riktigt att stå upp för de mindre och svagare är även det en djupt rotad moralisk doxa som härleds långt tillbaka till de sagor många först hörde som barn och gör att det redan i det här läget är lättare att sympatisera med det utsatta palestinska folket.
Att beskriva nationen som en person talar även mer till oss som människor. När det beskrivs hur landet är sårat, döende eller hämtar andan mellan striderna kan vi förnimma samma känsla i våra egna kroppar. Därigenom bör läsarna bli mer benägna att bli personligt och emotionellt engagerade än om nationerna inte tilldelats liknande mänskliga egenskaper.
Samtidigt vill de flesta ogärna identifiera sig med den sida som anses göra fel då människor i allmänhet har en relativt positiv moralisk självbild. I och med att det alltså anses vara mer fel av Israel att kriga än vad det anses av palestinierna att göra det så är det lättare för både läsare och journalist att identifiera sig med den ”goda”, eller mindre onda, palestinska sidan.
Applicerar man ett kulturteoretiskt medieperspektiv på hela denna konceptuella metafor kan man se att state-as-a-person-konceptet kan påverka journalister mot en obalanserad identifikation med de olika sidorna. Baserat på en kulturell förståelse av svagare och starkare parter skapas en snedfördelning i hur de relaterar till människorna på respektive sida som i sin tur skapar en förutbestämd inställning till krigets parter. Med ett sociologiskt nyhetsteoretiskt perspektiv kan man å andra sidan se att den förutfattade meningen fortsätter att i sin tur att bidra till reproducering av samma mer eller minde förutbestämda perspektiv vid användandet av såväl dessa som andra metaforer i rapporteringen.
4. Kriget som ett spel
En annan tydlig konceptuell metafor, framför allt i Dagens Nyheter, är att se på kriget som ett spel eller en match. Det innebär bland annat att det finns särskilda regler att förhålla sig till eller bryta mot och att det finns en tydlig vinnare och förlorare. Som kontrast och jämförelse
19
kan man tänka sig en mer moralisk syn på kriget där man kan argumentera för att alla parter alltid är förlorare efter och under ett krig. Spelmetaforen inbegriper även att det kommer finnas ett definitivt slut där man kan fastställa ett slutgiltigt resultat.50
Att det är vedertaget att se på kriget som ett spel blir tydligt genom användandet av speltermer som troper för att beskriva dess skeenden. Man säger i Dagens Nyheter till exempel att det finns ”trumfkort”51 och i en artikel av Axel Wernhoff talas det till och med bokstavligen om ”spelreglerna för konflikten”.52 En intervjuad palestinier citeras i Expressen där han själv säger att ”allt är ett spel”.53 Det skrivs även i Expressen hur ”våldsronden”54 är slut, vilket för tankarna till två motståndare som möts i något likt en boxningsrond. I Svenska Dagbladet kallar man de olika sidorna för ”motståndare”, som om det vore en tävling.55
Att beskriva de deltagande parterna med metaforen motståndare ger en bild av en jämlik situation där bägge gett sig in i leken och skall leken tåla, till skillnad mot flera artiklar där Hamas istället beskrivs som en ensam motståndsrörelse. Detta görs i såväl Aftonbladet,56 Expressen57 och Svenska Dagbladet.58 Att skriva om två motståndare eller en ensam motståndsrörelse kan tyckas likvärdigt, men just begreppet motståndsrörelse är problematiskt.
Den som gör motstånd är per definition den som utsätts för någonting värt att göra motstånd mot. Det vill säga något den andra inlett och startat, snarare än en jämlik och av bägge sidor initierad match där de båda är motståndare till varandra. Inbyggt i tolkningen av ett motstånd är att det är motiverat av någon form av övergrepp, ett motstånd kan inte existera oprovocerat.
Genom att kalla den ena sidan för en motståndsrörelse lägger man därför automatiskt en större skuld på den andra parten, i det här fallet Israel, som Hamas behöver göra motstånd mot.
Om kriget ses som en rond i en match betyder det att man förutsätter att det ännu är långt från ett slut. När en rond är över tar de tävlande bara en paus för att sedan återvända till kampen. Att tala om konflikten i termer som dessa, som insinuerar en fortgående och ständigt ickeavslutad match mellan två tävlande, gör inte mycket för att man som utomstående läsare
50 George Lakoff, ”Metaphor and war: The metaphor system used to justify war in the Gulf”, Peace Research 1991:23(2/3), s. 25-32
51 Nathan Shachar, ”Trögt nå resultat i Kairo”, Dagens Nyheter 2014-08-08
52 Axel Wernhoff, ”Nästa bosättning kan rasera grunden för tvåstatslösning”, Dagens Nyheter 2014-08-07 53 Kassem Hamadé, ”Det är bara ruiner kvar”, Expressen 2014-08-07
54 Arne Lapidus, ”Långt kvar till en varaktig lösning”, Expressen 2014-08-06
55 Björn Brenner, ”Fanatiker – inte fundamentalister”, Svenska Dagbladet 2014-08-05 56 Erik Melin, ”Här räddas Mahmoud ur ruinerna”, Aftonbladet 2014-08-08
57 Kassem Hamadé, ”Det är bara ruiner kvar”, Expressen 2014-08-07 58 TT, ”Alla agerar i egna intressen”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
skall kunna förstå var kriget är på väg eller dess bakomliggande skäl. Däremot kan det legitimera fortsatt krigande eftersom vi redan i tolkningen av det förutsätter en fortsättning och en andra rond. Visserligen förväntar vi oss att någon part i slutändan skall gå segrande ur matchen efter den sista ronden, men än så länge befinner vi oss mitt under pågående fight.
Det beskrivs också hur Hamas ledare har ”repeterat” sina attacker och ”taktiska överraskningar”59, samt talas om hela krigets ”taktik” och ”strategi”60. Taktik och strategi är termer vanliga såväl i många idrotter som inom olika spel, företrädesvis kanske strategispelet framför alla andra – schack. Just metaforer som anspelar på schack är intressanta i situationer av krig, då det är ett spel som i vår kultur har en nästan oundviklig koppling till död sedan den välkända scenen med schackspelet med döden i ”Det sjunde inseglet”. Ett vid första anblicken relativt odramatiskt ordval som just ”taktiska överraskningar” skapar alltså en betydligt mer dramatisk koppling genom vårt kulturella raster. Att se kriget som ett schackspel med döden betyder att det ses som en blandning av skräck och nöje, en kombination som framgångsrikt lockat publik genom historien i allt från tjurfäktningar och gladiatorspel till modern kampsport.
Att tala om kriget i termer av en idrottsmatch skapar inte bara en syn på kriget som akt utan även en bild av de krigande parterna. I mångas ögon är framgångsrika idrottsmän den moderna tidens gladiatorer och superhjältar eller snudd på vår tids gudabilder. Att vara en av världens största fotbollsspelare är statusmässigt väl jämförbart med att vara kunglig eller en högt uppsatt politiker, men kommer ofta med en än större mytbildning kring personen.
Inbyggt i myten kring en framgångsrik idrottare ligger att denne egenhändigt har kämpat sig upp till sin plats med hjälp av enbart sin fysik. Från att ha varit en ”vanlig människa” till att bli en ”övermänniska”, och förhoppningsvis till slut även en vinnare – den bäste. Det gör att vi dels kan identifiera oss med dem, en gång var de precis som vi, och dels i allmänhet tycker att de förtjänar sina segrar i och med att de jobbat så hårt för dem.
På liknande vis skildrar en artikel i Dagens Nyheter Hamas högste ledare, inte som en terrorist, utan som en hjälte. Någon som tagit Hamas ett steg till. De är ”inte längre bara ett gäng terrorister” på grund av hans ledaregenskaper. Han beskrivs som full av ”uppfinningar och taktiska överraskningar”, att han tagit kriget till ”en ny dimension”, och beskrivs som en
”gladlynt och fantasifull person”, ”intresserad av foto och teater”. På flera sätt målas han upp som en spännande och intressant profil, precis som inom personkulten i idrottsvärlden. I
59 Nathan Shachar, ”Israel fruktar attackerna från Hamas hemlige ledare”, Dagens Nyheter 2014-08-05 60 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05
21
samma text beskrivs även hur ”Det finns inga tidpunkter då Israel inte anstränger sig för att döda Hamas” samt att ”Israeliska experter grälar oavbrutet om vem som är Hamas verklige ledare”.61 Sammantaget ger detta en närmast mytisk bild av Hamas ledare som en modern stålmannenfigur eller en krigets Zlatan, någon som både enkelt kan finta bort den förvirrade motståndaren och även ta spelet till en aldrig tidigare skådad nivå.
Om kriget beskrivs som en matchmetafor och har ett bildspråk som är gemensamt med sportvärldens bör det enligt sociologisk nyhetsteori finnas en underförstådd överenskommelse om att det är liknande fenomen med motsvarande förväntningar.62 Till exempel att den som går segrande ur striden faktiskt var den som var ”bäst” och som egenhändigt kämpat sig till att bli det och därmed rättmätigt förtjänat sin seger. En intressant tanke här är att göra en jämförelse kring idrottens dopingproblematik och synen på vikten av rent spel, och hur den förhåller sig till de som dopar sig och skaffat sig otillåtna försprång i tävlandet. Dopade idrottare fördöms i allmänhet kraftigt och anses aldrig som rättmätiga vinnare. I konflikten mellan Israel och Palestina är det inte omöjligt att tänka sig att vi ser på Israels ekonomiska förutsättningar som en sådan ”doping” som inte möjliggör en match på lika villkor. Detta skulle kunna medföra att medierna därför gärna ställer sig på palestiniernas sida redan från början. Dels eftersom ”startfältet” anses vara så ojämnt med en dopad deltagare och dels eftersom doping är det mest oärliga en idrottare kan ta till. Är Israel
”dopat” är det därmed en opålitlig fuskare vi inte vill sympatisera med.
Trots att det i spelmetaforen finns inbyggt att det skall gå att få ett slutgiltigt resultat, så talas det just i konflikten mellan Israel och Palestina ofta om att resultatet av kriget är blandat och en ”vinnare går inte att kora”63. Dagens Nyheter beskriver hur det är ”inga vidare chanser” till försoning och ”potentialen för låsningar är betydande hos alla parter”.64 Flera artiklar i Aftonbladet anspelar redan i rubriken på svårigheten till fred, exempelvis ”Svårt att se slut på våldet”65 och ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”66. Att använda sig av rubriker som fokuserar på det omöjliga i ett slut på kriget skapar en omedelbar grundinställning till konflikten som något omöjligt att lösa. Rubriken sätter tonen för resten av artikeln och gör att läsaren sedan tar in allt det övriga i texten utifrån den förståelsen. En
61 Nathan Shachar, ”Israel fruktar attackerna från Hamas hemlige ledare”, Dagens Nyheter 2014-08-05 62 Papadopoulos 2000, s.15
63 Ledare, ”Konflikt utan vinnare”, Dagens Nyheter 2014-08-07 64 Ledare, ”Konflikt utan vinnare”, Dagens Nyheter 2014-08-07 65 ”Expert: svårt att se slut på våldet”, Aftonbladet 2014-08-04
66 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05
artikel vars rubrik beskriver situationen som olöslig kommer alltså tolkas som mer problematisk.
Precis som det insinueras i användandet av metaforen om ronder så beskrivs konflikten alltså även bokstavligen som något som ter sig olösligt och utan slut vilket inte borde vara förenligt med spelmetaforen. Det skulle även kunna vara så att det blir svårare att komma fram till en lösning när man ser på situationen som att det skall finnas en ”vinnare”
och en ”förlorare” istället för en situation där bägge sidor blir vinnare när fred uppnås. Det är tänkbart att det är så att man ser på de olika skeendena i kriget som något med en ände och att det är möjligt att gå segrande ur en enskild drabbning, men att hela den stora konflikten ses som något ändlöst, likt en evig raksträcka.
5. Kriget som en väg eller geografisk plats
Det tredje metaforkonceptet som används mycket är beskrivningen av kriget som en väg eller en geografisk plats, i allmänhet som en väg ner i fördärv och ännu mer krigande. Till exempel när Aftonbladet skriver att ”Nethanyahu har valt väg”67 och man då syftar på den politik som man anser omöjliggör fred, eller när de skriver om ”den pågående våldsspiralen”68. Ordet våldsspiral målar upp en bild av en okontrollerad färd ner mot något som bara blir värre och värre, likt ett Dantes inferno.
Om kriget ses som en väg, eller en plats det finns en väg som leder bort från, men man uppenbarligen ändå inte hittills nått fram till målet eller krigets slut, så bör det också finnas hinder på denna väg som förhindrat detta. Ibland uttrycks det bokstavligen, som i Svenska Dagbladets rubrik ”Hinder kvar när striderna tystnar”.69 Det kan också beskrivas som en väg som inte möjliggör en färd mot något annat, en ”återvändsgränd”70 som hindrar ”vägen framåt”71 eller att man, trots vägen, inte är ”ett enda myrsteg”72 närmare lösningen eller att
”öppningarna är obefintliga”73. I vissa av uttrycken, så som ”återvändsgränd” är naturligtvis det ett hinder i sig självt. Även i beskrivningen av en ”våldsspiral” är hindret inbyggt i själva metaforen. Varken en återvändsgränd eller en spiral leder ut och vidare till något annat, utan
67 Karin Pettersson, ”Du kan hjälpa barnen i Gaza”, Aftonbladet 2014-08-07
68 Mikael Eriksson, ”Militärt våld kan inte lösa Gaza-konflikten”, Aftonbladet 2014-08-05 69 Nathalie Besér, ”Hinder kvar när striderna tystnar”, Svenska Dagbladet 2014-08-06 70 Ledare, ”Konflikt utan vinnare”, Dagens Nyheter 2014-08-07
71 Axel Wernhoff, ”Nästa bosättning kan rasera grunden för tvåstatslösning”, Dagens Nyheter 2014-08-07 72 Wolfgang Hansson, ”Kriget är ett brutalt moment 22 utan slut”, Aftonbladet 2014-08-05
73 Karin Pettersson, ”Du kan hjälpa barnen i Gaza”, Aftonbladet 2014-08-07
23
bara djupare och djupare in i sig självt. En spiral är en form av återvändsgränd utan definitivt slut, om man så vill. Eftersom kriget och konflikten i alla år varit såpass infekterad och svår att lösa är det inte svårt att förstå varför vägen ut ur kriget ofta beskrivs som svår, bland annat
”så full av gropar att den knappt ser farbar ut”74 och att det är som att hitta ut ur en
”labyrint”75.
Trots svårigheterna är det underförstått att en vägs hela syfte är att leda någonstans, det finns alltså ett mål som man strävar mot. Att använda sig av vägen som metafor insinuerar att det finns en rörelse, man står inte still på en och samma plats eller är fast utan utveckling, utan rör sig mot någonting annat och förhoppningsvis bättre. ”På flera håll kämpar judar och araber för samma mål” skriver Aftonbladet, vilket säger oss att det finns ett mål att nå och ta sig fram till.76 En väg leder framåt, och framåt är enligt Lakoff & Johnsons teorier om de orienterande metaforerna något vi associerar med något positivt. Man kan till exempel ta sig framåt i karriären, bli framgångsrik, göra framsteg i sin utveckling, med mera. Därför bör vägmetaforen betyda att målet som vägen leder till är en bättre situation än den nuvarande, förmodligen fred.77 Att se kriget som en färd längs en väg förmedlar därför en förhållandevis positiv syn på kriget. Det är visserligen hemskt nu, men målet är en bättre situation och kriget är en rörelse mot detta mål.
Det syns tydligt att man strävar efter just den rörelsen i uttryck som ”Hamas måste ta första steget”78 och att ”steget är långt till en mer varaktig lösning”79. När man talar om att israelerna har ”slutit upp bakom sin armé”80 ger det bilden av en armé som till fots rent fysiskt har folket bakom sig och leder dem på den väg som är kriget. Även att man i skildringar av fredsförhandlingarna talar om ”Hamas politiska vägval”81 samt att sidorna bör gå varandra till mötes ger sken av att kriget är en rörelse framåt.82
När det skrivs att ”läget är så låst, öppningarna verkar obefintliga” och att ”Israel sitter på nyckeln” är det fortfarande geografiska metaforer, men dessa ger en bild av att kriget är en
74 Ledare, ”Konflikt utan vinnare”, Dagens Nyheter 2014-08-07
75 Roger Cohen, ”Två pyrrhussegrar i Gaza”, Dagens Nyheter 2014-08-08 76 Somar Al Naher, ”Judar och araber för samma kamp”, Aftonbladet 2014-08-04 77 Lakoff & Johnson 2003, s. 14-21
78 Erik Melin, ”Här räddas Mahmoud ur ruinerna”, Aftonbladet 2014-08-08 79 Arne Lapidus, ”Långt kvar till en varaktig lösning”, Expressen 2014-08-06 80 Catrin Ormestad, ”Stödja Gaza ses som ett svek”, Svenska Dagbladet 2014-08-06
81 Nathan Shachar, ”Hamas står inför beslut som kommer att påverka oss alla”, Dagens Nyheter 2014-08-06 82 Nathan Shachar, ”Hamas tuffa krav pressar israelerna”, Dagens Nyheter 2014-08-04
