8.1 Sammanfattning
Syftet med mitt examensarbete har varit att studera skolledares syn på specialpedagogiskt arbete med fokus på den specialpedagogiska yrkesrollen. Jag har intervjuat fyra skolledare och undersökt deras uppfattningar om specialpedagogisk kompetens, den specialpedagogiska yrkesrollen och dess användbarhet. Jag har även belyst vilka relationer som gynnar
specialpedagogiskt arbete och hur dessa skapas. Resultatet visar att skolledarna har ungefär samma uppfattning om specialpedagogens yrkesroll, det vill säga undervisande, handledande och utredande i enlighet med rådande examensordning. Däremot nämns inte skolutveckling av någon av de fyra skolledarna som en av specialpedagogens arbetsuppgifter. Dessutom verkar de flesta av specialpedagogerna, i de olika rektorsområdena, arbeta med uppgifter som karaktäriserar speciallärarens yrkesroll vilket sker på grund av en otydlig rollfördelning. Skolledaren har en nyckelroll i det specialpedagogiska arbetet med ansvar för
resursfördelning och möjlighet att använda specialpedagogens kompetens i verksamheten på ett sätt som gynnar elever i behov av särskilt stöd. I resultatet framkommer betydelsen av relationsbyggande med såväl elever och föräldrar som personal i det specialpedagogiska arbetet. För att främja alla elevers lärande och delaktighet krävs ett nära samarbete mellan skolledare och specialpedagoger, men även mellan specialpedagogerna och lärarna eftersom de har en betydelsefull roll i arbetet med elever i svårigheter.
Skolan är en mötesplats för barn och vuxna, där fokus bör sättas på barnets individuella lärande och där människors olikheter bör ses som en värdefull tillgång. Det är först när vi lär känna ett barn på djupet som vi kan upptäcka styrkorna och lyfta fram det unika hos varje individ. Det är i mötet med andra människor som vi utvecklas som individer och blir
fungerande människor, vilket är den viktigaste anledningen till att skolans personal bör sträva efter att skapa goda relationer till eleverna och deras föräldrar. För att vi skall bli
framgångsrika i vårt yrkesverksamma liv krävs också att skolledare, lärare, speciallärare och specialpedagoger ser det dagliga arbetet med att stödja elever i svårigheter som ett lagarbete och ett gemensamt ansvar. Vi är alla viktiga kuggar i det hjul som driver en verksamhet framåt.
8.2 Diskussion
Att välja kvalitativ intervju som forskningsmetod var det mest lämpliga i undersöknings- arbetet. Möjligheterna att få fram intressanta och uttömmande svar från respondenterna hade inte varit lika stora om jag använt mig av en kvantitativ metod som enkäter.
Studiens validitet får betecknas som hög med tanke på att de frågor jag ställde gav svar på det jag ville undersöka. Studiens reliabilitet är däremot mer svårbedömd, men jag upplever att jag med hjälp av välformulerade och adekvata frågor erhöll generell kunskap kring
problemområdet.
Det jag ställer mig kritisk till i min undersökning är det begränsade urvalet av
respondenter. Med facit i hand inser jag att jag hade fått ut ännu mer värdefull information om jag hade intervjuat fler aktörer i skolan, exempelvis lärarna och fått deras syn på
specialpedagogisk kompetens och den specialpedagogiska yrkesrollen. Då hade studien fått en annan karaktär och blivit mer generaliserbar. Jag hade kunnat jämföra de olika aktörernas synsätt och därmed fått möjlighet att belysa mina problemformuleringar mer ingående, vilket i sin tur gett ett bredare perspektiv på ämnet specialpedagogik. Undersökningen kunde dock genomföras utan att jag ställdes inför några etiska dilemman. Genom att avidentifiera respondenterna har hänsyn tagits till de etiska principer som mitt arbete grundar sig på. Ett mönster som framträder i min studie är att skolan ännu inte verkar ha hunnit vänja sig vid de arbetsuppgifter som specialpedagogerna enligt påbyggnadsutbildningens intentioner förväntas arbeta med. Den traditionella synen på specialläraren finns ständigt närvarande som ett raster i debatten om specialpedagogen och påvisar svårigheten med att uttrycka och gestalta specialpedagogik på andra sätt än med traditionell specialundervisning (von Ahlefeld Nisser, 2009). Enligt Ahlberg (2001) motsvarar specialpedagogens kompetensområde inte de förväntningar som lärarna har. Eftersom specialpedagogens arbete bedrivs i en social kontext så har de värderingar, normer och attityder som präglar skolkulturen stor betydelse för hur detta arbete gestaltar sig.
Tideman m.fl. (2004) menar att fokus fortfarande i huvudsak ligger på kompensatoriska insatser istället för att satsa på att utveckla lärmiljöer och en flexibel anpassning för att möta alla elever. Efterfrågan på direkt stöd till elever, det som präglade den gamla speciallärar- rollen, dominerar fortfarande. Författarna fortsätter och beskriver hur de i sina fallstudier kan se hur lärarna ifrågasätter specialpedagogernas kompetens, uppgift och roll samt hur de som ny yrkesgrupp hotar de befästa roller som redan finns i systemet.
Det upplevs särskilt hotfullt att den nya lärarkategorin ska fungera handledande vilket implicerar en mer överordnad roll som kan hota den egna positionen som den som kan undervisning och som vet vad eleverna behöver och som inte känner behov av en ny yrkesgrupp utan av fler vuxna i det direkta arbetet med eleverna (Tideman, Rosenqvist, Lansheim, Ranagården & Jacobsson, 2004, s.215).
Det har utkristalliserat sig i studien att det inte enbart är skolledaren, de ekonomiska resurserna och lärarnas professionalism som utformar det specialpedagogiska arbetet i verksamheten. Ahlberg (2001) fortsätter sitt resonemang och menar att tradition och social praktik har en betydelsefull roll eftersom de i det vardagliga arbetet flätas samman med lärande och skolans värdegrund och mål. Detta måste beaktas för att skapa förståelse för de dilemman som kan uppstå vid en förändrad syn på specialpedagogens arbetsuppgifter, vilket också framträder i mina intervjuer.
För att specialpedagogens yrkesroll ska efterfrågans måste den synliggöras hos skolledning, personal och föräldrar. Genom kommunikation kring specialpedagogens kunskapsområde kan det göras känt för omvärlden och därmed öka efterfrågan.
Om specialpedagogik definieras som fördjupad, pedagogisk kunskap görs specialpedagogen som profession nödvändig att benämna och tala om (von Ahlefeld, 2009, s.49).
När specialpedagogen kritiseras för att inte i tillräckligt hög grad arbeta med elever i svårigheter borde specialpedagogens fördjupade kunskap, breda verksamhetsområde och rekryteringsbas beaktas. Detta bör bidra till att förebygga problem och undanröja hinder i arbetet med att skapa en god lärmiljö och undervisning som bygger på att lärandet
sammankopplas med delaktighet och en känsla av sammanhang.
I teoridelen beskriver jag kortfattat några olika riktningar inom det specialpedagogiska forskningsfältet. Jag väljer Nilholms (2007) definitioner av det kompensatoriska och kritiska perspektivet samt dilemmaperspektivet. I mina intervjuer kan jag se drag från alla riktningar i skolledarnas syn på specialpedagogik. Framträdande är dock det kritiska perspektivet i vilket utbildningssystemet kritiseras för att skapa individer med behov av specialpedagogiska åtgärder, istället för att anpassa och förändra skolan efter elevernas behov och inte tvärtom. Med detta menar skolledarna att skolans verksamhet och lärarnas undervisning måste
individanpassas i större utsträckning än vad som hittills skett. Personalens förhållningssätt till eleverna och deras behov måste därför synliggöras. Eller som en av de intervjuade
Andersson och Thorsson (2007) är inne på samma spår när de talar om bemötandet i den lärmiljö som ska vara utvecklingsstimulerande för alla barn. Detta innebär att vi som arbetar i skolan måste möta eleverna där de befinner sig och ta hänsyn till deras olika förutsättningar och behov. En paradox, som tangerar Nilholms (2007) dilemmaperspektiv, uppstår när elevernas lärande skall ske utifrån individuella förutsättningar samtidigt som målen i verksamheternas styrdokument skall uppnås och mätas genom exempelvis de nationella proven. Jag tolkar detta som ett olösligt dilemma med tanke på att det specialpedagogiska arbetet bör ses ur ett långsiktigt perspektiv, till skillnad från de kortsiktiga mål som styr stora delar av verksamheten. Skolan har i detta ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen, vilket innebär att undervisningen aldrig kan utformas lika för alla (Lpo 94). Värdegrunden bör med hänsyn till detta belysas ännu mer i syfte att tydliggöra pedagogernas uppdrag. För att underlätta det övergripande samarbetet mellan de yrkeskategorier som samsas i skolans värld bör de olika yrkesrollerna definieras och diskuteras, vilket måste ske på skolledarens välmotiverade initiativ.
Vad som är viktigt att lyfta fram för att utveckla den specialpedagogiska verksamheten och bidra till att tydliggöra specialpedagogens yrkesroll är behovet av två ledningsfunktioner. Förutom skolledningen, som fyller sin funktion som skolans formella makthavare, finns ett behov av ytterligare ledning för arbetslaget eller arbetsenheten. von Ahrenfeld Nisser (2009) menar att tjänsten som ledare för arbetsenheten går att likställa med specialpedagogtjänsten. Går vi tillbaka till examensförordningen för 2006 kan vi konstatera att specialpedagogen, förutom att arbeta förebyggande, utveckla verksamhetens lärmiljöer och vara en kvalificerad samtalspartner, även skall leda utveckling. Detta talar för att det handlar om en pedagogisk ledningsfunktion, något som borde ha klargjorts i ett tidigare skede för att bli tydligt i verksamheterna. Denna ledningsfunktion skiljer sig från skolledarens, vilket innebär att de båda ledningsfunktionerna skall komplettera varandra och inte konkurrera sinsemellan. Denna rädsla för konkurrens kan vara en bakomliggande orsak till det faktum att ingen av de fyra skolledarna jag har intervjuat nämner att leda skolutveckling i sitt resonemang kring specialpedagogernas arbetsuppgifter.
Vi kan inte bortse ifrån att det är skolledarna, på sina nyckelpositioner, som genom att tydliggöra specialpedagogernas uppdrag kan ge dem det mandat som behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete till fullo. För att detta skall kunna ske, och för att undvika
Skolledarna är betydelsefulla i det specialpedagogiska arbetet, men lärarna har också en central roll i det här sammanhanget. Malmgren Hansen (2002) menar att den special-
pedagogiska verksamheten i realiteten styrs av lärarna, vilket innebär att det är de som har den informella makten i skolverksamheten när det gäller barn i behov av stöd.
Min studie visar på precis detta, med det faktum att det oftast är stödundervisning åt enskilda elever som efterfrågas av lärarna och som får styra det specialpedagogiska arbetet. Det som kommer att krävas för att en ändring ska komma till stånd är diskussioner kring vilka fördjupade kunskaper specialpedagogen respektive specialläraren kan bidra med och hur dessa skall användas för att förändra arbetssättet på skolorna. Om personalen får möjlighet att diskutera, reflektera och tillsammans dra slutsatser om sitt arbete i relation till skolans mål, uppnår de ett professionellt förhållningssätt till sin verksamhet, vilket i sin tur kan leda till förändring. Det specialpedagogiska synsättet är bra för alla elever och måste implementeras i högre grad än vad som skett hittills om vi ska kunna leva upp till en skola för alla.
Skolan är ett samhälle i miniatyr, där olika grupper värnar om sina rättigheter medan andra talar om skyldigheter. Det vore naivt att tro att detta samhälle skulle vara oproblematisk när olika yrkeskategorier ska samsas om maktpositionerna. Samspelet mellan vuxna i skolans värld är, precis som på de flesta andra arbetsplatser, komplicerat och konfliktfyllt. Därför kommer det knappast som någon överraskning att skolledarna i min undersökning lyfter upp relationen mellan specialpedagogen och läraren som problematisk. Skolledarna hänvisar till det sociala klimatet i skolan som de menar har blivit hårdare, vilket medfört att lärarnas yrkesstolthet ifrågasatts. Min bedömning är att specialpedagogerna och lärarna måste bli mer samspelta och bättre på att kommunicera med varandra. I det här sammanhanget handlar det om att de bör försöka se möjligheter istället för hinder i sitt samarbete och dessutom sträva efter att vara tydliga vuxenförebilder som barn av idag kräver och har rätt till.
Inledningsvis uttryckte jag en förhoppning om att skolledarna skulle ha förståelse för, och kunskap om, det specialpedagogiska uppdraget. Jag har i min undersökning fått bekräftelse på att denna kunskap finns hos skolledarna och att de, till stor del, ser nyttan med den
specialpedagogiska kompetensen.
Samtidigt vill jag betona att skolledarna, och vi som valt att vidareutbilda oss till specialpedagoger, måste bli ännu tydligare med att beskriva och definiera den
specialpedagogiska yrkesrollen och dess användbarhet. Att arbeta som specialpedagog idag innebär att du blir något av en tusenkonstnär med mod och styrka att hävda rätten till din profession.
I en perfekt värld skulle specialpedagogik inte behövas, och kanske bör vi special- pedagoger vara ödmjuka inför det faktum att vår kompetens en dag inte längre kommer att efterfrågas. Jag ser detta som en utopi, men hur det blir får framtiden utvisa…