Som Torbjörn Nilsson framhållit i Mellan arv och utopi, förhöll sig högern kallsinnigt till förslag om socialpolitiska reformer, med hänvisning till klassiskt konservativa motiveringar som motstånd mot potentiellt överilade reformer och omsorg om försvarsbudgeten.129 I Aronsons arbete om Gösta Bagges ideologi framkommer att partiledaren Bagge själv ansåg att staten inte lättvindigt bör överta de naturliga gemenskapernas roll, att staten bör hålla sig från att gripa in på de områden som ansågs av hävd tillhöra gemenskapernas, det vill säga delar av det socialpolitiska området. Om staten har någon roll att spela här, skulle den enligt Bagge vara strikt understödjande.130 I takt med att befolkningsfrågan blev allt viktigare inom högern, bytte man också fot angående socialpolitiken. Gunnar Biörck deltog i högsta grad till att ge högern impulser till en aktiv och reforminriktad socialpolitisk hållning, och
aktualiserade i detta andra klassiska tendenser inom konservatismen än reformskepsisen.
Bilden av Biörcks ideologi som den framträder i Vårt folk och vår framtid är att den vägleds av det absoluta centralbegreppet folket. Den konservativa världsbild han företräder går ut på att folken är i grunden olika, har olika på förhand given särart, och är inbegripna i en aldrig upphörande konfliktsituation med varandra. Folkbegreppet sträcker sig både bakåt och framåt i tiden: tidigare generationer förpliktigar trohet, de kommande ansvar. Befolkningsfrågan, det vill säga de fallande nativitetstalen i Sverige under 30-talet, har uppenbarligen berört honom djupt, och han föreställer sig inget annat än det svenska folkets nära förestående förintelse,
127 Biörck, Vårt folk, s. 99.
128 Ibid, s. 106.
129 Nilsson, Mellan arv och utopi, s. 157.
130 Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 177.
32 antingen genom sammanblandning med främmande element eller genom utländskt
maktövertagande. Försvaret av folket har i Biörcks konservatism två dimensioner: det yttre folkförsvaret, som är manligt kodat, och det inre, som är kvinnligt. Kvinnorna får, menar Biörck, absolut inte förledas att tro på kvinnosakskvinnornas och liberalismens lockrop om att välja väg i livet, utan är bundna både av biologisk nödvändighet och av plikt mot folket till att föda fler svenska barn. Att individerna genom sin tillhörighet i de uppfostrande kollektiven lär sig att känna plikt och ansvar gentemot folket, är Biörcks recept på hur domedagen undviks.
Men hans tillit till de naturliga gemenskapernas uppfostrande funktion har urholkats av föregående generationers självupptagenhet (det vill säga, han menar att de inte alltid hade något folkets bästa för ögonen) med liberala förtecken till den grad att ett aktivt ingripande krävs akut. Läkarkåren, som Biörck själv tillhörde, har här ett särskilt ansvar, menar han, att leda och uppfostra folket, liksom politiken. Situationen är sådan, i Biörcks ögon, att han förordar många för typkonservatismen väldigt radikala ingrepp: slut med den av kristendomen föregivet absoluta moralen, som fördömer ogifta kvinnor med barn, exempelvis, och inskränk det privata näringslivets frihet genom att lagstifta om lön baserad på ”försörjningsbörda”.
Staten bör gå in och på olika sätt underlätta för de fattiga delarna av befolkningen, som kunde tänkas avstå från barn av oro för att inte kunna försörja dem.
Biörck presenterar inga ytliga uttryck för specifik antisemitism i Vårt folk och vår framtid, på de sätt en sådan förekommer i systerskriften Den svenska linjen. Trots det deltog han utan vidare i de starkt antisemitiskt färgade protesterna mot att ge fristad åt judiska läkarkollegor, vilket ihop med hans närmast besatta uppfattning om egenvärdet i folklig särart och rädslan för att migration ofelbart leder till sammanblandning med folkfrämmande element, skulle kunna ge följande tolkning: att Biörck skulle uppträda på samma sätt gentemot vilken migrationssituation som helst som han uppfattar som i grunden främmande för det svenska folket, och att judehatet han deltog i var uttryck för en mer allmän främlingsfientlighet.
Hållningen är inte utan nutida likheter, som jag hoppas att läsaren uppfattar.
1976 - 1986 satt Gunnar Biörck i riksdagen för moderaterna. Befolkningsfrågan var nästan 40 år efter Vårt folk Biörcks röda skynke. En ytlig läsning av Biörcks senare verk ger intrycket av mycket tydlig ideologisk kontinuitet. I ett anförande den artonde maj 1978 på temat
befolkningsutvecklingen citerar Biörck rentav samma dikt av Heidenstam som på titelsidan av Vårt folk och vår framtid.131 I samma anförande diskuterar han möjligheterna av att ”öppna
131 Biörck, Några anföranden i Sveriges riksdag, s. 27.
33 gränserna för invandrare” för att trygga försörjningen av Sveriges åldrande befolkning, men kommer fram till att ”Om vi vill tänka oss att få hjälp och stöd på vår ålderdom, kan vi inte lasta över den uppgiften på andra. Varje generation bär först och främst ansvar för sina egna barn och föräldrar: charity begins at home.”132 Grundproblemet är detsamma, att svenska kvinnor inte tar sitt ansvar, och föder för få barn. Ingenting har egentligen förändrats i hans syn på kvinnors plats i samhället. Hans besatthet vid tanken på folklig renhet överskuggar alla andra hänsyn, på just det sätt som nationalistiskt inriktade politiker gjorde enligt Ida Blom redan på 1800-talet, och som jag hoppas att läsaren känner igen även här från nutiden. Gunnar Biörck utlägger sig på följande tämligen karakteristiska sätt om kvinnans plats vid ett senare tillfälle i sitt anförande:
Den svenska motsvarigheten till Annie i Annie get your gun, i gestalt av Fredrika-Bremer-Förbundets ordförande, tycks mena att ”allt vad männen kan, kan vi göra bättre”. I vissa
avseenden har hon obestridligen rätt. Vi män är klart sämre, för att inte säga helt utklassade, när det gäller att vänta barn, att föda barn och att amma barn.133
Den här uppsatsens syfte var att bidra till att bredda bilden av hur en svensk konservatism i den politiska huvudfåran kunnat te sig historiskt, mot bakgrund av att man hösten 2018 talar om konservatismens återkomst i svensk rikspolitik. Uppsatsen ska inte uttala sig om
dagspolitiska förhållanden, men om det var så att konservatismen kom tillbaka, från var kom den? Uppsatsen har förhoppningsvis givit ett förslag till svar på den frågan. 1940 kunde den konservativa ideologin se ut som ovan, hos Gunnar Biörck, och vinna vad som tycks vara stort inflytande. Försiktiga nedslag i hans tänkande så sent som 1978 uppvisar inga betydande ideologiska skillnader.
132 Biörck, Några anföranden i Sveriges riksdag, s. 27.
133 Ibid, s. 28.
34