Den svenska konservatismen enligt Gunnar Biörck

1

Den svenska konservatismen enligt Gunnar Biörck

Anders Christensen

Handledare: Martin Wiklund HT2018

Kandidatuppsats idéhistoria

Stockholms universitet

2

Conservatism according to Gunnar Biörck

As of the Swedish general election of 2018, political events in Sweden have given rise to the opinion in public debate of a new conservative block in Swedish politics, consisting of the Moderate party, the Christian Democratic party, and the anti-immigration, right-wing populist Sweden Democrats. This gives actuality to the question of what a Swedish conservatism could historically consist of, and this paper attempts to contribute to answering this question by giving the ideology of Gunnar Biörck, physician, social commentator, head of the royal medical househould, and later conservative parliamentarian, a closer look. In 1940, Biörck wrote an influential book, Vårt folk och vår framtid (Our people and its future), on the issue of a percieved population decline in Sweden and how best to combat it.

This paper asks the questions: how can the most pronounced parts of Gunnar Biörck’s ideology in Vårt folk och vår framtid be described, what are the most important political issues for him and in what ways do his positions relate to the ideological positions in the Moderate party at the time? The paper divides his ideology into three parts: a view on the individual man, on the concept of the people, and the role of society, performs a close analysis Vårt folk och vår framtid. The analysis shows that Gunnar Biörck’s ideological positions are motivated foremost by the conservative view of the people as a natural collective with unique characteristics to be dutifully defended and nourished, but that he held positions that were sometimes at odds with the Moderate party line at that time, such as a disregard for traditional Christian morality, and a more pronounced radicality in the field of social politics, due to his strong emphasis on ethnic purity.

Keywords: Sweden, conservatism, ideology, right-wing politics, Gunnar Biörck

3

Innehållsförteckning

Inledning ... 4

Syfte och frågeställningar ... 4

Material ... 5

Tidigare forskning och teori ... 7

Metod och disposition ... 11

Biörcks folk och dess framtid ... 12

Bakgrund ... 12

Biörcks bok ... 14

Människan ... 15

Folket ... 22

Samhället ... 26

Sammanfattning, diskussion ... 31

Litteratur och källor ... 34

4

Inledning

Gunnar Biörck, född 1916 och död 1996, var en svensk läkare, professor i socialmedicin, kunglig livläkare och riksdagsledamot för moderaterna. Under 1940-talet var han ordförande för en förening för medicinstudenter som deltog i protesterna mot att Sverige skulle ta emot ett tiotal asylsökande judiska läkare. 1980, kring debatten om att tillåta fullt kognatisk tronföljd, hamnade han på kant med den moderata partiledningen efter att han, trots att han var monarkist och trots att förslaget var ett moderat påbud för att stärka och säkra monarkins ställning i framtiden, reserverade sig mot lagförslaget. Han beskrev sig själv som tillhörande fotfolket i Sveriges riksdag i ett anförande i densamma 1980.

Det är möjligt att Biörck har rätt i sin beskrivning av sin ställning i riksdagen, men ställningen inspiratör för dagens självutnämnt socialkonservativa rörelse är ändå klar, liksom att han var en konservativ samhällsdebattör vars röst under karriären flera gånger fick stort genomslag, inte minst under 1940-talet.

Från en samling tidiga dikter, genom skriften Vårt folk och vår framtid (1940)

, genom 60-talet och hans initierande av den så kallade trolöshetsdebatten på dagstidningarnas kultursidor, och till 1970- och 80-talens diskussioner om införandet av kvinnlig tronföljd, var han aktiv skribent och lämnade han efter sig en stor massa texter med utläggningar om sin syn på samhällsfrågor. I rollerna som kunglig livläkare och professor i socialmedicin var han en högt ansedd offentlig person. Från och med sitt inträde i riksdagen efter valet 1976, då den samlade borgerligheten erövrade regeringsmakten efter decenniers socialdemokratisk dominans, missade Biörck aldrig en chans att gå upp i talarstolen.

Syfte och frågeställningar

Det politiska läget i Sverige hösten 2018, när den här uppsatsen författas, kan och har ofta karakteriserats som ett läge där borgerligheten är inbegripen i en inbördes ideologisk kamp.

Omstritt är hur borgerligheten ska förhålla sig till parlamentariskt beroende av

Sverigedemokraterna, det enda svenska riksdagsparti som själva betecknar sig som

socialkonservativt. Motståndet mot ett närmande av Sverigedemokraterna reses framförallt av

1

Biörck, Några anföranden i Sveriges riksdag 1976-1986 (Stockholm) 1986, s 58.

2

Samtiden, ”Gunnar Biörck – läkaren som bekämpade trolösheten”, https://samtiden.nu/2015/04/gunnar- biorck-lakaren-som-bekampade-trolosheten/ hämtad 2018-10-02.

3

Gunnar Biörck, Vårt folk och vår framtid, (Stockholm: Medéns förlag), 1940.

4

Exempelvis Sofia Nerbrand, ”Därför är det så viktigt vilket gäng moderaterna väljer”,

https://www.dn.se/ledare/sofia-nerbrand-darfor-ar-det-sa-viktigt-vilket-gang-moderaterna-valjer/ hämtad

2018-12-12.

5 de borgerliga partier som i sin historia inte betecknat sig själva som konservativa: Liberalerna och centerpartiet. På andra sidan står kristdemokraterna och det moderata partiet.

Högern och dess företrädare är ett underutforskat ämne. Samtidigt har frågan om

borgerlighetens ideologiska inriktning fått dagsaktualitet i och med det parlamentariska läget hösten 2018, där det ser ut som om konservatismen är på väg att vinna nygammalt inflytande i det moderata partiet. Syftet med den här uppsatsen är att lämna ett bidrag till att komplettera bilden av den svenska konservatismens historia, och att göra det genom att närmare undersöka Gunnar Biörck som konservativ ideolog.

Relevansen i uppsatsprojektet kan sägas vara flerfaldig. Gunnar Biörck lyfts fram som föredöme av det enda självutnämnt konservativa partiet i riksdagen, och var under sin karriär både en högt socialt uppsatt person och en mycket inflytelserik samhällsdebattör. I historisk forskning nämns hans namn framförallt när det är fråga om kopplingen mellan honom själv och den antisemitiska studentrörelsen på 1940-talet. För de som vill se Biörck som ett föredöme kan det här säkert vara en belastning. För andra inom samma grupp kan det möjligen vara en styrka. Finns något i den ideologi han presenterar vid den tid som

forskningen oftast fokuserat som kan ge kontext åt forskningsintresset för Biörck under den perioden? Och vidare karakteriseras 1930- och 40-talets ledare för dåtida Högerns

riksorganisation Gösta Bagge ofta som den svenska konservatismens stora ideolog, men hur kunde konservatismen te sig vid sidan av Bagge? När nu konservatismen aktualiserats i den svenska rikspolitiken, är frågan relevant: hur har en svensk konservatism kunnat se ut?

För att uppfylla syftet måste det preciseras i några frågeställningar.

1. Vilka är de bärande delarna i den ideologi som Gunnar Biörck företräder i Vårt folk och vår framtid?

2. Vilka är de viktigaste politiska frågorna i verket?

3. På vilka sätt relaterar Biörcks politiska ställningstaganden och ideologiska profil till samtidens högerparti?

Material

Uppsatsen kommer att behandla Gunnar Biörcks ideologi såsom den framträder i Vårt folk

och vår framtid. Det är en drygt 100-sidor lång skrift, indelad i avsnitten ”Sveriges unga

generation”, ”En ny tid – en ny tro”, ”Ett ungt folk” och ”Deras barns framtid”, och tillkom

enligt Biörck själv som inlägg i debatten kring den så kallade befolkningsfrågan, som ansågs

6 vara en viktig politisk stridsfråga på 30- och 40-talen. Biörck argumenterar i den, som

kommer visas, för en helhetslösning i frågan där han på väg mot sina svar ger uttryck för en djupt konservativ människo- och samhällssyn. Det är det verk av Biörck som uppvisar en ideologisk täthet i högre utsträckning än något annat han kom att skriva. Det är också det enda större politiska arbetet han gav ut, och det tillkom under den period som allt som oftast

behandlas då hans namn dyker upp i forskningen. I inget annat verk utvecklar Gunnar Biörck sina politiska ideal på mer komplext sätt, även om han som antytts gav ut ett stort antal andra skrifter av skilda slag. Möjligen kunde tidigare prov på politiskt skrivande finnas i den tidskrift kopplad till den högerextrema ungdomsföreningen Svensk Ungdom, där han var verksam under 1930-talets sista år. Vad av materialet i den som är författat av Gunnar Biörck går tyvärr inte att veta; artiklarna är oftast inte undertecknade med namn.

Bland hans andra verk återfinns en roman utgiven under pseudonymen Sten Torstensson, Tillståndet är allvarligt, som inte är svår att läsa med Biörcks ideologiska profil i åtanke.

I den finns som parallella protagonister två läkaraspiranter vid Karolinska under andra

världskrigets tidigare år, varav den ene idoliserar en ogift moder, som varit i hans vård på BB, till den grad att han blir svårt psykiskt sjuk och inte återhämtar sig förrän hon återkommer, och den andre reser runt i Sverige som militärläkare och får prov på beredskapssoldaternas anda. De båda läkarnas historier kan enkelt läsas som handlande begreppsparet inre och yttre folkförsvar som Biörck utvecklar i Vårt folk och vår framtid.

Vidare finns en rad skrifter utgivna bland annat på eget förlag. Några anföranden 1957-1961 samlar några tal Biörck hållit vid tillfällen som ”Tal till Clarence Crafoord på sextioårsdagen 28 maj 1959”, och är av begränsat intresse för ett projekt som syftar till att utlägga Biörcks ideologi.

Några levnadsregler för klinikens läkare från 1961 är vad titeln låter läsaren ana.

Den innehåller inga utvecklade politiska resonemang men väl ett antal exempel som kunde uttolkas som prov på Biörcks mer allmänna attityd till livet (”Jag läste häromdagen […] att en av eleverna ansåg ”det svåraste var att resa sig när läraren kommer in”. Vilken ömklighet!”).

Med stetoskop och värja: försök att förstå och försvara människor är en egenhändigt

redigerad samling debattartiklar och andra småverk i olika ämnen, varav några skulle kunna vara av stort intresse för en kronologiskt upplagd undersökning av Biörcks politiska

5

E-postkorrespondens med Ola Larsmo 19/12 2018, i författarens ägo.

6

Gunnar Biörck (pseudonym Sten Torstensson), Tillståndet är allvarligt, (Stockholm: Medéns förlag), 1942.

7

Gunnar Biörck, Några anföranden 1957 – 1961, (Stockholm), 1961.

8

Gunnar Biörck, Några levnadsregler för klinikens läkare, (Stockholm), 1975.

9

Ibid, s. 9.

7 tänkande.

Biörcks samlade anföranden under tiden i riksdagen 1976 - 1986 finns utgivna av honom själv, och innehåller mycket gott om utsagor som skulle kunna rekonstrueras till en ideologi, men inga längre mer utvecklade resonemang.

De skulle kunna vara av stort intresse för en undersökning som syftade till att jämföra Biörcks ideologi över tid.

Ovan är det material av icke-medicinvetenskaplig karaktär han själv låtit sammanställa och ge ut. Därtill kommer ett mycket stort antal debattartiklar i olika tidningar, framförallt i SvD, om vitt skilda ämnen. Biörcks höga profil i det offentliga föranledde uppenbarligen att han intervjuades i samma tidning i januari 1966, vilket inledde den mycket omskrivna så kallade trolöshetsdebatten.

I den kontexten kan mycket av intresse för en undersökning av Biörcks världsbild efter 1940 utvinnas.

En längre studie kunde göras som syftade till att undersöka ideologisk kontinuitet eller

förändring hos Gunnar Biörck: material till det finns. Det mer ytliga studium av detta material som gjorts inom ramarna för den här uppsatsen har i ett första skede uppvisat en ganska långt gående kontinuitet gällande vad Biörck uppfattar som de stora samhällsproblemen, men klädd i andra ord efter 1940-talet. Men med anledningen av relevansen i att undersöka Biörcks ideologi under 1930- och 40-talen på grund av hans myckna förekomst i forskning om den tiden och med anledning av skriftens ställning som den mest ideologiskt kompletta och komplexa, kommer fokuset i den här uppsatsen ligga på att djupanalysera densamma.

Tidigare forskning och teori

Någon egen studie har Gunnar Biörck som sagt aldrig tillägnats. Han förekommer dock som framträdande aktör i ett antal forskningsverk. I rollen som ordförande för Medicinska Föreningen på 30- och 40-talen deltog Biörck aktivt i den studentmiljö med kopplingar till rena nazistorganisationer som vände sig mot mottagandet i Sverige av ett tiotal tysk-judiska asylsökande läkare. Ulf Högbergs Vita rockar och bruna skjortor behandlar den svenska läkar- och studentkårens inställning till frågan om flyktingmottagandet och kopplingar till nazistiska organisationer.

Gunnar Biörck visar sig ha en mycket aktiv, framträdande roll i Högbergs skildring av stämningarna och händelserna i miljön som studeras i verket. Biörcks tidigaste alster som utåtriktad samhällsdebattör, boken Vårt folk och vår framtid, utkom 1940.

10

Gunnar Biörck, Med stetoskop och värja: försök att förstå och försvara människor (Malmö: Allhems förlag), 1974.

11

Gunnar Biörck, Några anföranden i Sveriges riksdag 1976 – 1986, (Stockholm), 1986.

12

Nils Gösta Ekman, ”Den tigande opinionen tar till orda”, Svenska Dagbladet, 5/1 1966.

13

Ulf Högberg, Vita rockar och bruna skjortor, nazimedicin och läkare på flykt (Malmö: Universus), 2013.

8 Året innan hade Biörck ställt sig på podiet under en demonstration anordnad av det nazistiska Svensksocialistiska studentförbundet. Det är alltså i bland annat den här kontexten som Biörck under 1940-talet var verksam.

En annan viktig kontext för förståelsen av Gunnar Biörcks politiska ideologi är förstås också det moderata parti han senare skulle bli riksdagsrepresentant för. Torbjörn Nilsson, som under 00-talet förestod ett projekt på Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola som bland andra böcker resulterade i Christer Ericssons Kapitalets politik och politikens kapital, där relationen mellan högern och näringslivet utreds i detalj.

Torbjörn Nilssons projekt resulterade vidare i egna monografin Mellan arv och utopi.

I den sistnämnda finns ett Biörck-citat om kvinnans plats, i ett avsnitt om hur befolkningsfrågan kom att, som Nilsson framhåller, radikalisera högerns socialpolitik.

Det kan alltså vara intressant att få reda på just vilka sorts impulser till socialpolitisk radikalisering som gavs av Biörck med flera.

De två stora statsvetenskapliga avhandlingarna i ämnet, som Torbjörn Nilsson också refererar till, är författade av Stig-Björn Ljunggren och Jan Hylén.

Stig-Björn Ljunggren betonar idéernas kontinuitet i högerns programutveckling. Den bärande tanken har genom åren, menar Ljunggren alltid varit att ”balansera samhällsutvecklingen”, framförallt gentemot

socialdemokratin men också mot liberala strömningar i det egna partiet. När vissa av högerns ideologer dragits med i tidsandan och givit prov på vidlyftiga optimistiska reformidéer, har partiets mer konservativt lagda falang alltid tagit strid för besinning, framhåller Ljunggren.

Jan Hylén har en annan bild. Den moderata självbilden är precis som den tecknad av

Ljunggren en av kontinuitet. Hylén: ”Kan man […] acceptera moderaternas förklaring, eller uppvisar moderaterna under Ulf Adelsohns tid så stora ideologiska skillnader mot Arvid Lindmans höger att man måste beteckna det som ett ideologiskt skifte?”

Det kan man, menar Hylén, och framhåller som exempel hur begreppet ”frihet” genomgått en semantisk växling mellan Arvid Lindman och 80-talet, från att ha varit, med Benjamin Constants ord, en

”antik” frihet till att vara en ”modern”. Växlingen spårar Hylén just i moderaternas skifte från

14

Christer Ericsson, Kapitalets politik och politikens kapital – högermän, industrimän och patriarker 1890-1985 (Stockholm: Santérus) 2008.

15

Torbjörn Nilsson, Mellan arv och utopi: moderata vägval under 100 år, 1904 - 2004, (Stockholm: Santérus), 2004.

16

Ibid, s. 179.

17

Jan Hylén, Fosterlandet främst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904 - 1985 (Stockholm:

Norstedts Juridikförlag), 1991. Stig-Björn Ljunggren, Folkhemskapitalismen: Den svenska högerns programutveckling under efterkrigstiden, (Stockholm: Tiden), 1992.

18

Ljunggren, s. 406-411.

19

Hylén, s. 254.

9 att ha betonat kollektivistisk samhällsteori till att vid tidpunkten för hans undersökning

omfatta en mer individualistisk. Torbjörn Nilsson väljer ett tredje synsätt, som inte beror av tolkningen av moderaterna som antingen huvudsakligen konservativa eller liberala, (även om också Nilsson framhäver förändringen) som går ut på begreppet modernisering som

analysverktyg.

Modernisering, konstaterar Nilsson, är ett vagt begrepp, men han menar att högerns politiska verksamhet varit beroende av inställningen till moderniseringen. ”Ska man bromsa, följa med eller gå före?”

Om högerns ideologiska profil vid tiden för Vårt folk och vår framtid råder dock enighet om att partiet var övervägande konservativt. Under Gunnar Biörcks tidigare år som

samhällsdebattör, på 1930- och 40-talet, var Gösta Bagge partiledare. Biörck ingick vid den här tiden i kretsen kring Den svenska linjen, en pamflett där han dock inte medverkade som skribent själv, men som han skulle komma att i stora drag tangera i sin egen Vårt folk och vår framtid (1940), som presenterades för Bagge och resulterade i karriärer inom partiet för de inblandade. Gösta Bagge var, menar Torbjörn Aronson, högerns främsta ideolog under 1900- talet, och uppvisar en konservatism som är ”principiell, genomtänkt, och har många

anknytningar till samtidens intellektuella strömningar.”

I boken delas Bagges ideologi upp i fem delar: kosmologin, samhället, människan och staten, och jämförs mot samma fem delar i en konservativ typideologi som Aronson framförallt hämtar från den konservative

frontfiguren Edmund Burke. Den här uppsatsen kommer framförallt att jämföra Biörck mot Aronsons beskrivning av Gösta Bagge, och delvis överta hans kategorier, men också relatera Biörck mot vad som framkommer i annan forskning om högerns ideologiska historia.

Aronson tänker sig, att ideologi kan delas in i de ovan nämnda fem delarna. Konservatismens kosmologi går ut på att religionen är grunden till hur samhällena är naturligt ordnade.

Från den ”judiskt-kristna teismen” kommer, menar Aronson, konservatismens betonande av människans ofullkomlighet och tron på en objektiv moralisk ordning, där saker kan vara absolut goda eller absolut onda.

Samhället, som Aronson kallar sin kategori men som den här uppsatsen kommer att betrakta som ”folket” eller ”nationen”, är en organism, och

innefattar också tidigare generationer och kommande.

Människosynen är pessimistisk, vilket

20

Nilsson, ”Inledning”, Anfall eller försvar?, s. 8-9.

21

Ibid, s. 9.

22

Torbjörn Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande – En studie i 1900-talets svenska konservatism, (Stockholm: Norstedts Juridik), 1993.

23

Ibid, s. 21

24

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 22.

25

Ibid, s. 24.

10 också ger konservatismens betonande av behovet av att ingå i naturliga gemenskaper och av traditioner och hävdvunna normer. Människan är visserligen fri, men strävar naturligt efter att utvecklas i enlighet med sin karaktär för att kunna fullgöra plikterna gentemot samhället.

Statens uppgift i konservatismen är, enligt Aronson, att ”skydda de naturliga gemenskaperna och upprätthålla rättsordningen.”

En central del av en ideologi, som dock inte tas upp av Aronson eller berörs närmare i de statsvetenskapliga avhandlingarna om moderaternas historia, är hur ideologin tänker sig förhållandet mellan könen. Aspekten kommer i den här uppsatsen att behandlas under människosynskategorin, men relaterar förstås även till Aronsons alla analyskategorier. I boken Gendered nations: nationalisms and gender order in the long nineteenth century, redigerad av Ida Blom, Karen Hagemann och Catherine Hall, studeras hur nationalistiska ideologier konstruerar och drar nytta av genusordningar för att legitimera och ge stöd åt nationsbyggen, hur könsidentitet begränsar eller tillåter tillhörighet och tillgänglighet till nationer, och hur begrepp som plikt mot folket eller nationen har en könskod.

Charlotte Tornbjer diskuterar i Den goda modern: nationell gemenskap i texter kring Mors dag 1919 – 1950 hur ideologier som tänker sig samhället som en folkgemenskap också kommer att värdera barnafödandet högt, och vilja begränsa invandring, för att bevara vad de ser som egenvärdet i tänkta kulturella och etniska särarter.

Tornbjers studie utgår från texter om Morsdagsfirandet och syftar till att utforska sambanden mellan moderskap, plikt och folkgemenskap. För Gunnar Biörck är den så kallade befolkningsfrågan just den absolut viktigaste, och han deltar själv i ett projekt som syftar till uppvärderandet av moderskapets attraktivitet för kvinnor, men Tornbjer visar hur även kvinnor själva deltar i skapandet av de könsspecifika förväntningarna på de individuella människorna gentemot folket som

gemenskap. I en liberal ideologi kan, visar Tornbjer, moderskapet ses som något privat, en angelägenhet för de inblandade individerna, men att det är vanligt att vi ser på tankar om ett offentligt moderskap, där kvinnan, sexualiteten och barnafödandet mobiliseras av nationen, som något som förknippas med muslimsk eller medelhavskultur.

Den här uppsatsen kan förhoppningsvis bidra till att visa på hur synsättet på kvinnan som någon som bör användas

26

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 28.

27

Ibid, s. 33.

28

Ida Blom, Karen Hagemann och Catherine Hall (red.), Gendered nations: nationalisms and gender order in the long nineteenth century. (Oxford: Berg), 2000.

29

Charlotte Tornbjer, Den goda modern: nationell gemenskap i texter kring Mors dag 1919 – 1950. (Florens och Berlin), 1999.

30

Tornbjer, Den goda modern, s. 15.

11 politiskt, i syfte att kunna begränsa invandringen och på så vis bevara folklig renhet, också förekommer i en svensk konservativ idétradition.

Uppsatsens frågeställningar söker efter Gunnar Biörcks ideologi, men om vad en sådan kan vara råder olika uppfattningar, som kanske kunnat anas hittills. Torbjörn Aronson accepterar en definition av begreppet som kommer från Lennart Lundquist. En ideologi är där ett politiskt tankesystem som kan delas in i två nivåer: en basal och en operativ, där den första innehåller det som Aronson kallar the pre-political stratum, det vill säga ”föreställningar om världen, samhället, människan, historien, m.m.”, och den andra de ställningstaganden i politiska frågor som kommer av den föregående nivån.

Sven-Eric Liedman har en delvis annorlunda fungerande definition. I ”Om ideologier”, ett kapitel i den antologi han redigerade 1984 med titeln Om ideologi och ideologianalys, går han igenom hur begreppet används historiskt, och i likhet med Aronson ser han hur ideologi brukar beteckna vissa grundläggande synsätt på världen och människan, och hur det sen hänger ihop med ett politiskt handlingsprogram – ett ”därav följer”.

Men han har vidare en uppdelning av ideologin i delar, där en är manifest och en kan vara latent. Den manifesta delen i ett ideologiskt laddat dokument är på ett direkt sätt synlig, eftersom den framträder i de ord som skrivits där. Den latenta delen blir till först i och med utläggarens tolkningsarbete, i analysen av den ideologiskt laddade texten.

I ideologianalysen görs ideologin manifest, genom att dels referera till det som redan var manifest på grund av textens självklart

ideologiska karaktär, och dels genom att analysera och tolka de antaganden som i texten inte reflekteras kring utan som förutsätts som grundläggande, men som av uttolkaren måste förstås som historiskt specifika, eller sådant som textens upphovsperson av ideologiska skäl uttryckt sig dunkelt om. Det latenta i ideologin kan på olika sätt avslöjas med ideologianalys.

En metod följer av det här synsättet.

Metod och disposition

En ideologianalys som ska ge något, måste i Liedmans ögon försöka göra tre aspekter av det studerade ideologiskt laddade objektet manifesta. Den första är ytdimensionen, som utgörs av sådant som språkdräkten eller uttryckssättet, och som bildar mönster eller ett sorts sätt att tala

31

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 16.

32

Sven-Eric Liedman, ”Om ideologier”, Om ideologi och ideologianalys, red. Liedman och Nilsson, (Göteborg), 1984.

33

Liedman, ”Om ideologier”, s. 27.

34

Ibid, s. 27.

12 om sitt ämne, i objektet som kan tolkas. Vilka är de tyngst laddade orden? Och aspekt två, mot vad pekar dessa i verkligheten, vad är det som påstås med begreppsanvändningen? Hur kan det språkliga mönstret tolkas? För att kunna göra en rimlig tolkning, måste den tredje aspekten beaktas, som är kontexterna. Det studerade objektet får sin funktion som ideologi och sin mening i sammanhang, som måste redogöras för.

Den här uppsatsen kommer att försöka göra på det här viset. Inom varje avsnitt kommer först kontextualiseras och sedan, med inspiration från Aronsons definition av konservatismen, tre underrubriker finnas: människan, folket och samhället. Den första, människosynen, relaterar till Aronsons kosmologi och människosyn (men eftersom Gud tar så liten plats i Biörcks språkbruk slås de ihop). Folket kan motsvara Aronsons begrepp samhället (begreppen är utbytbara hos Biörck), och min rubrik samhället motsvarar istället Aronsons staten, som handlar om både det offentligas och civilsamhällets roll i samhällslivet och de konkreta politiska förslag som följer av de andra kategorierna. Inom rubrikerna är ambitionen att analysarbetet ska göras i enlighet med Liedmans två första aspekter: vad som sägs, hur det kan tolkas och vilken verklighet det relaterar till.

Biörcks folk och dess framtid

Bakgrund

1940 utkom Gunnar Biörck, då 24 år gammal, med den drygt hundra sidor långa skriften Vårt folk och vår framtid. Vid den här tiden var han en ung, lovande och skrivande medicinare vid Karolinska institutet i Stockholm, som en tid varit verksam i kretsen kring Fosterländska ungdomssällskapet och deras tidskrift Svensk ungdom. Året innan, den 6 februari 1939, under tiden för sitt ordförandeskap i Medicinska föreningen vid samma lärosäte, hade Gunnar Biörck hållit tal vid en demonstration mot vad som i både nazist- och vissa studentkretsar kallades omväxlande för ”läkareimporten” eller ”judeimporten”.

Upprinnelsen till demonstrationen i Stockholm var att Medicinalstyrelsens dåvarande generaldirektör, Axel Höjer, hade uttalat sig om att man planerade för mottagandet av ett tiotal tysk-judiska läkare på flykt undan de tyska nazisternas tilltagande terror.

Demonstrationen ordnades av Svensk-socialistiska studentförbundet, och huvudtalare var en Åke Berglund, medlem i Nationalsocialistiska partiet och yrkesverksam läkarkollega till Biörck. Gunnar Biörck själv var inte föranmäld på talarlistan, men han bör ha entusiasmerats

35

Högberg, Vita rockar, s. 168.

13 av demonstrationen, bland vars paroller ”Sverige åt svenskarna!” enligt nästa dags Dagens Nyheter fanns, så pass att han ändå tog till podiet.

Samma månad, den 22 februari 1939, höll Biörcks studentförening extrainkallat möte med anledning av den uppkomna frågan om ”läkareimporten”.

Av referatet i föreningens tidskrift framgår att debatten var menad att inskränka sig till att gälla de enbart läkarfackliga

aspekterna av frågan: ”Föreningen ansåg sig icke kompetent att yttra sig om andra åtgärder för lösande av den mellaneuropeiska flyktingfrågan”.

I egenskap av ordförande höll Gunnar Biörck ett anförande i vilket han hänvisade till situationen i landet för yngre läkare, sam till problemet med hur utlänningar svårligen kan lära känna ”det svenska psyket”.

Till referatet i tidskriften är inte bifogat någon kommentar på huruvida denna senare del av Biörcks

anförande höll sig inom de för mötet angivna riktlinjerna avseende föreningens kompetens.

Frågan togs till votering, och mötets mening blev att Medicinska föreningen inte kunde förorda något mottagande av judiska läkare.

Men vilken migrationspolitisk mening kunde Gunnar Biörck istället förorda? En ledtråd kan ges av skriften Den svenska linjen, utgiven på hösten 1940, som enligt Ola Larsmo tillkommit

”genom ett sammansmältande” mellan några av organisatörerna bakom det så kallade Bollhusmötet i Uppsala och tidskriften Svensk Ungdom, där Gunnar Biörck tog aktiv del.

Biörck deltog inte i skrivandet av Den Svenska Linjen. Bakom den stod bland annat den ur högerpartiet uteslutne Arvid Fredborg, och namn som Gunnar Unger, drivande i ovan nämnda tidskrift, Thor Åke Leissner, av Larsmo kallad ”uttalad antisemit”,

och senare historikern Per Andreen, som kom att skriva högerledaren Gösta Bagges biografi.

I Den svenska linjen står att läsa, under rubriken ”Rashygien och immigration”, att försök med större antal judar i Sverige ”ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.” De omedelbara målen för politiken måste vara att se till att inget behov finns av invandring över huvud taget.

Men Sverige är i ett mycket svårt läge, menade pamflettens författare. Befolkningsfrågan är nämligen vårt ”grundläggande nationella problem”, framhölls

36

”Läkareimporten”, Medicinska föreningens tidskrift, 17 - 18, (1939 - 1940), s. 65 - 66.

37

Ibid, s. 65.

38

Ibid, s. 65.

39

”Läkareimporten”, Medicinska föreningens tidskrift, 17 - 18, (1939 - 1940), s. 66.

40

Ola Larsmo, ”Det mörka arvet från Bollhusmötet”, https://www.dn.se/arkiv/kultur/det-morka-arvet-fran- bollhusmotet/ hämtad 2018-12-01.

41

Ola Larsmo, ”Det mörka arvet från Bollhusmötet”.

42

https://libris.kb.se/hitlist?d=&q=per+andreen , hämtad 2019-01-05.

43

Andreen mfl, Den svenska linjen, (Stockholm 1940), s. 22.

14 i pamfletten med hänvisning till en demografisk prognos som förutspådde en minskning av antalet svenskar från 6,5 miljoner 1955 till 5,8 miljoner 1985.

Näringslivet kommer att stagnera, åldringsvården kommer att bli för dyr att bekosta, och ansvaret för föräldrarna måste svikas. Om befolkningsproblemet löses med hjälp av immigration, är det dock inget mindre än det svenska folkets död, inom en eller två generationers tid, på grund av uppblandning med

”främmande element”; det vore att ge upp 6000 år av obrutna svenska traditioner.

Lösningen sågs istället i en expansiv social- och kulturpolitisk plan, som syftade till att radikalt höja nativitetstalen i landet. En väg att gå gick genom målmedveten propagandistisk kulturpolitik, för att stärka det svenska folkets livsvilja och få det att ”inse vilka värden som står på spel” och upphöja familjens status från ”individens förening av nytta med nöje” till den samhällets viktigaste byggsten och nyckeln till nativiteten den är.

Fem till sex barn per familj vore önskvärt, och författarna bakom Den svenska linjen såg inte bara idealistiska incitament som viktiga, utan också materiella. Statens uppgift skulle vara att omfördela tillgångar från barnfattiga till barnrika med hjälp av bland annat skattesubventioner och ingrepp i lönebildningen.

Den svenska linjen blev betydelsefull inom ramarna för 1930- och 40-talets idéutveckling i högerpartiet.

Skriften hade, enligt Torbjörn Nilsson, en framträdande plats som impulsgivare åt den ideologiska tendens inom högerpartiet som förordade ett stärkande av konservatismen inom partiet: en ”konservativ renässans” som med sitt förordande av sociala reformer och en mycket aktiv stat sökte lösa den för både socialdemokratin och högern viktiga

befolkningsfrågan.

Författarna till Den svenska linjen bjöds till möte med dåvarande

högerpartiledaren Gösta Bagge, och flera av dem gjorde senare karriär i partiet, och en av dem kom som sagt senare att få uppdraget att skriva Bagges biografi.

Pamfletten, med sina formuleringar om judiska invandrare, främmande element och sin tydligt socialkonservativa framtoning, blev en succé hos högerpartiet.

Biörcks bok

Även Gunnar Biörck kom att göra karriär i partiet. Han, som var kopplad till Den svenska linjen genom sin och Gunnar Ungers organisation Svensk Ungdom, deltog ju aldrig i arbetet

44

Den svenska linjen, s. 19.

45

Ibid, s. 20.

46

Ibid, s. 21.

47

Ibid, s. 22.

48

Nilsson, Mellan arv och utopi, s. 87 - 89.

49

Ibid, s. 88.

50

Larsmo, ”Det mörka arvet från Bollhusmötet”.

15 med den ovan nämnda pamfletten, och sällade sig heller inte till dess undertecknare.

Men några månader senare, den tolfte december 1940, kunde i Svenska Dagbladet läsas en recension av boken Vårt folk och vår framtid, som nyligen utkommit på Medéns förlag i Stockholm.

Recensionen författades av läkarkollegan Gustaf Myhrman, som i mycket entusiastiska ordalag bokens framhöll bokens förtjänster. Den hade enligt Myhrman en

”storsvensk framtidstro”, trots att bokens huvudämne befolkningsfrågan för både Biörck och recensenten lutar sig så hotande över Sverige: att inte lösa befolkningsfrågan är att låta

”främmande folk tränga in i vårt land och bringa vårt folk till slutlig upplösning och undergång.”

Tankegångarna är inte svåra att känna igen från den nu i Gösta Bagges parti upptagna kretsen kring Den svenska linjen, men är här i Vårt folk och vår framtid Gunnar Biörcks eget

formulerade. I följande avsnitt ska Biörcks skrift från 1940 genomgå en tematisk analys.

Enligt Liedman har ju varje ideologiskt laddat objekt ett socialt sammanhang i vilket det får mening.

Här ovan har förhoppningsvis några sådana sammanhang skisserats. Hur ser ideologin ut, hur kan den tolkas och vilka är de viktigaste frågorna för Gunnar Biörck?

Människan

Det kan därvid icke hjälpas, om åtskilligt i denna skrift kommer att såra och förskräcka en äldre generation. I den mån denna handlat på ett sätt, som varit ”mot naturen”, kan detta icke döljas.

[…] Men det gäller självfallet blott dem, på vilka det anförda är tillämpligt. Dem, som gjort sin plikt och uppfyllt sin bestämmelse, äro alla generationer av vårt folk skyldiga vördnad och respekt.

Citatet ovan är från det allra sista stycket i Biörcks Vårt folk och vår framtid, och är typiskt för Biörcks sätt att dela upp sin framställning. Ganska sällan kommer individers egna

handlanden på tal rakt ut. Lika ofta handlar hela generationer, och de gör det oftast samfälligt.

I den mån människan som individ framträder i Biörcks människosyn, gör den det oftast antingen som offer för ekonomiska begränsningar, som ansvarslös folkförrädare eller som ledare. Ledare är snarare än ledande politiker, skriver Biörck, ”politiska ledare”

i den mening att de fostrar människor att vilja uppfylla sina plikter (och de är oftast läkare).

Den

51

Larsmo, ”Det mörka arvet från Bollhusmötet”.

52

Gustaf Myhrman, ”I Sveriges livsfråga.”, SvD 12/12 1940.

53

Liedman, ”Om ideologier”, s. 34.

54

Biörck, Vårt folk, 1940, s. 111-112.

55

Biörck, Vårt folk, s. 13.

56

Ibid, s. 88.

16 individuella människan förekommer som del av olika organiska kollektiv eller naturliga gemenskaper. Familjen är en, folket en annan, och generationen är i Vårt folk och vår framtid ytterligare en. Det är nämligen som del av en generation individen får sin prägling, och inom generationen som individen har plikter gentemot de andra kategorierna:

Den unga generationen i Sverige – därmed kan man mena skilda ting. […] De, som äro födda mellan det förstnämnda året, äro nu trettio år gamla ; de, som äro födda det sistnämnda, äro nu femton.

I och med folkskolans slut […] är hon inne i den tid, då idéerna få grepp om henne, den tid, då hon formas och kan formas. […] Härefter kan sannolikt endast en revolutionär situation, som ställer alla hennes vanliga föreställningar på huvudet och henne själv inför tvånget att börja om på nytt – med sin försörjning eller med sitt arbete på en rimlig världs-, livs- eller samhällsåskådning – medföra en så kraftig uppfordran att lära om, att hon på nytt blir tillgänglig för fostran.

Det är under den period i livet mellan folkskolans slut och trettioårsåldern som individen är mottaglig för prägling. Efter detta är individen så fast rotad i sin karaktär, ”i sin grupps

vanetänkande”, att inget mindre än revolution kan ge henne en ny världsåskådning.

En äldre generations själviska handlande har gjort befolkningsfrågan i Sverige akut:

”Ty den barnbegränsning som är orsaken till födelsernas nedgång och befolkningsfrågans aktualiserande, har skett medvetet ifrån en generation vilken hellre använde sitt kapital till sin egen bekvämlighet och sina egna behovs tillfredsställande än att förvalta det genom att föda och fostra barn.”

Och det är precis den här generationen, som med sin fostran fått med sig vad Biörck kallar för en ”liberal utvecklingsoptimism”, som när han nu skriver besitter de viktigaste

maktpositionerna i det svenska samhället. Att präglas med liberal utvecklingsoptimism innebär för Biörck att man med ”en glad gest” sviker det ansvar man egentligen har gentemot folket. I ansvarets ställe sätter en sådant präglad generation upp paroller som ”frihet och friheterna”.

Den föregående generationen är alltså, menar Biörck, en generation som dels innehar den politiska makten i landet, dels på grund av sina liberala värderingar är bestämda

57

Biörck syftar på 1910 och 1925.

58

Biörck, Vårt folk, s. 7-9.

59

Ibid, s. 8.

60

Ibid, s. 25.

61

Ibid, s. 26.

17 att svika sin plikt, handla tvärtemot naturen och bringa det svenska folket mot sin upplösning som folk.

Den unga generationen, om inte befolkningsfrågan löses, är den sista generationen det svenska folket frambringat.

Hur står det till med den, i Biörcks mening? Är den sin uppgift mäktig? Det är den. Det Biörck bevittnat under sin vistelse ute på militärförläggningarna gör honom övertygad om den saken. Han skriver:

Den svenska ungdomen är […] ett gott material, ett ämne för stora uppgifter. […] Bortsett från en del, mestadels ytliga, oarter äger den en inneboende sundhet, som icke blott är fysisk, utan därjämte sätter sin prägel på dess etik. Sammansvetsad i grupper och förband, sammanhållna av kamratskapet, är den praktfull.

Den unga generationens individer äger för det mesta, vad Biörck kunnat se, utmärkta

egenskaper, men det är bara inom gruppen som ”den” blommar ut och blir till något verkligt

”praktfullt”. Den kamratskap och solidaritet som odlades i det militära, på den massnivå som beredskapen under andra världskriget innebar, var, tillsammans med känslan av

pliktuppfyllelse det innebar att bidra till det yttre folkförsvaret, nyckeln till att också lösa problemet med det inre folkförsvaret, menade Biörck. I det civila däremot riskerade den enskilde soldaten att förlora kontakten med sina för folkets yttre fortlevnad livsviktiga nyförvärvade egenskaper.

Men han har större eget ansvar som civil än som soldat, därför att han har större frihet. Frihet och ansvar är oupplösligen förbundna. Brister det i ansvarskänsla, måste antingen friheten inskränkas, vilket sannolikt är mindre effektivt, eller ansvarskänslan understödjas.

Hos Biörck framträder individen framförallt som del av olika naturliga kollektiv mot vilken den har att antingen vara trogen eller svika de naturliga plikterna som följer. Plikterna är biologiska, och att svika dem är att handla mot naturen. Individen, menar alltså Biörck, kan handla mot sin egen natur, och vet inte alltid sitt eget bästa. Individen, som del av ett folk, en militär gemenskap och en familj, har, menar Gunnar Biörck, två huvudsakliga biologiska drifter: självbevarelse och fortplantning. Den politiska motståndarsidans liberalt

utvecklingsoptimistiska ideologi uppfattar Biörck som naturvidrig, eftersom den lyckats i sin

62

Biörck, Vårt folk, s. 26.

63

Ibid, s. 23.

64

Ibid, s. 34-35. Mina kursiveringar.

65

Ibid, s. 36.

66

Ibid, s. 37. Alla kursiveringar Biörcks.

18 individualistiska strävan att förleda människorna att tro att livets mening består i att söka lycka och njutning åt det egna jaget.

Liberalismen är för Biörck inte bara, som tidigare visats exempel på, ansvarslös, i övermått materialistisk och egoistisk, den är vidare också medvetet fientlig mot naturen och de naturliga strävandena. Gunnar Biörck verkar alltså befinna sig i en situation där folk egentligen inte är intresserade av att uppfatta sig som just ett folk. Hans biologiska naturlagar verkar egentligen inte ha karaktären av lag, eftersom det förefaller så enkelt att bryta mot dem.

Det är som del av ett kollektiv som individen har sin främsta betydelse, men det spelar för Gunnar Biörck roll vilket kön individen är av. Det avgör nämligen vilka plikter och vilket naturligt ansvar människan har, och hur individens frihet ska inskränkas. I det här kapitlets andra blockcitat omtalas människan i allmänhet som ”hon”. I citatet högst upp på denna sida är den f.d. soldaten med allt sitt ansvar för det svenska folkets välgång en ”han”. Finns också en kvinnlig individ i Gunnar Biörcks ideologi, och vilka är i sådana fall hennes plikter, ansvar och friheter?

Jo, hon finns, men som individ i egentlig mening bara till Biörcks förtret. För: ”Ty om man frågar sig, vilken uppgift, som är kvinnans, och kvinnans allena, i ett folks liv, så kan på denna fråga endast givas ett svar: att föda barn.”

Kvinnan som individ i egentlig mening uppträder bara som folkförrädare (och, intressant nog, också som ledare) i Gunnar Biörcks ideologi. Vad Biörck kallar för kvinnorörelsens ledare, benämnda ”fröknar” så att läsaren ska förstå att de är både ogifta och barnlösa, missförstår konsekvent uttalanden som citatet ovan som ringaktning för kvinnan. Deras agitation vilar på samma liberalt utvecklingsoptimistiska grund som förleder människan till att istället för folkets överlevnad sätta sin egen lycka främst. Kvinnor bör utbildas, men det är inte utbildning inför en framtid de själva väljer. Nej, Biörck har som förslag att upprätta speciella familjelivsskolor för unga kvinnor. De unga eleverna ska lära sig uppskatta familjelivets värde, få praktisk övning i ”hemmets uppgifter”

och sedan, efter avklarad utbildning, kunna stå till tjänst som ett slags statligt avlönade avlastare åt barnrika familjer och ensamma mödrar.

Arbetande kvinnor är visserligen en ekonomiskt bra affär, framhåller Biörck, men:

67

Biörck, Vårt folk, s. 73.

68

Ibid, s. 84.

69

Ibid, s. 82.

19 Om man tror och vill tro på, att ens folk skall leva vidare, måste man bekämpa alla försök att avlägsna kvinnorna från deras naturliga och primära uppgift, som är och förblir, att vara nästa generations mödrar.

I själva verket är kvinnan, när hon fött svenska barn, omöjlig att ringakta, menar Biörck.

”Fröknarna” däremot – som gått i trettio år eller mer utan att, som han säger, ”hava uppfyllt sitt heliga ändamål” – med dem har naturen misslyckats.

De viktigaste ideologiskt laddade begreppen vad gäller människan är i Vårt folk och vår framtid är ledare plikt, ansvar, uppgift, generation, ungdom och natur. Gång på gång

återkommer de här begreppen, och vid varje förekomst bär de på information om hur Gunnar Biörck menar att människan är beskaffad och hur den bör handla i förhållande till de två andra analysbegreppen i uppsatsen, folket och samhället. Folket behöver ledare. Plikten har

individen mot det svenska folket. Att ta ansvar är att ta ansvar för det svenska folkets

traditioner och fortlevnad. De individuella människornas uppgift är att handla i enlighet med sin plikt. Individerna bedöms som del av sin generation, och den generation till vilken Gunnar Biörck sätter sin tilltro är ungdomen. Människan har en fast natur, som bestämmer dess handlande, men att handla i enlighet med naturen är inte något som människan gör

automatiskt. Människan har alltså en naturligt pålagd plikt, men är samtidigt benägen att välja individualism och att undvika ansvar. Vad som är det naturliga sättet att handla på måste inskärpas i varje generation genom medveten politisk fostran. Det är alltså ett kulturellt konstruerat naturbegrepp.

Biörck är inte ensam om sina tankar om individen som visserligen beroende av vissa naturliga gemenskaper och på grund av detta skyldig att uppfylla sina plikter gentemot dessa

gemenskaper, men samtidigt en svag och bräcklig varelse som om den lämnas fri att själv välja kommer att välja fel. Det är tankegångar som känns igen från läsningen av Den svenska linjen, och som Torbjörn Aronson visat går igen också hos högerpartiledaren Gösta Bagge. Ett av de viktigaste dragen i Gösta Bagges konservativa människosyn var, enligt Aronson, en skepsis i fråga om människans möjligheter att ensam klara av att uppfylla sina plikter.

Aronson tillskriver Bagge en åsikt om att varken liberalismens tilltro till den enskilda människans rationalitet eller de utopistiska ideologiernas övergripande teorier äger någon

70

Biörck, Vårt folk, s. 85.

71

Ibid, s. 86.

72

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 129.

20 förankring i verkligheten, för att människans förmåga i grund och botten är för klen.

Istället betonade Bagge vikten av att lära och förbättra genom praktisk erfarenhet, även på

individnivå, och karaktärsdaningen genom individens ingående i naturliga gemenskaper där den praktiska erfarenheten fostrar till pliktmedvetenhet.

Svensken är enligt Bagge av naturen en särskilt plikttrogen individ, men de naturliga

gemenskapernas ställning i samhället har dock försvagats i Bagges samtid, menar densamme, genom en växelverkan av teknologisk utveckling och en liberalt ideologisk syn på människan som kapabel att förändra sina grundvillkor, vilket inverkat negativt och skapat ett slags kris gällande pliktmedvetenheten hos svenskarna.

Precis som hos Biörck finns hos Gösta Bagge en uppdelning av plikterna gentemot nationen i ett slags inre och yttre försvar eller beredskap.

Den yttre är militär, i enlighet med andra världskrigets politiska samförstånd kring

beredskapen, men den inre är en andlig beredskap som går i linje med betonandet av ansvaret och plikterna mot folket, och som består av att individerna ska skjuta sina snäva egenintressen åt sidan för nationens väl. Den här beredskapen uppstår bara inom den enskildes personlighet, men också bara som ett resultat av ett stöd från de traditionstyngda och av praktisk erfarenhet fyllda naturliga gemenskaperna.

Den norska historikern Ida Blom var 2000 medredaktör för Gendered Nations, och i sitt bidrag undersökte hon hur genuskonstruktioner spelat roll för uppfattningar om vilka plikter och rättigheter som tillkommer subjekten, och hur begreppet familj varit centralt för tänkandet av nationen i så skilda länder som Japan, Indien, Norge och Sverige under ”det långa

artonhundratalet”.

Att knyta idén om nationen med idén om familjen i ett nationalistiskt ideologibygge var en viktig del av projektet att konstruera nationell lojalitet, i alla de länder Blom undersökte. Familjen, menade Blom, bär med sig sådana för det nationalistiska

tänkandet så viktiga och tidlösa värden som lojalitet, och bär på naturliga hierarkier byggda på både kön och ålder.

Framhållandet av familjen både som symbol för nationen och som viktig enhet inom densamma bidrog till att konstruera de sätt på vilket genuskategorierna

73

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 126.

74

Ibid, s. 126 & 129.

75

Ibid, s. 127.

76

Ibid, s. 131.

77

Ida Blom, ”Gender and Nation in International Comparison”, i Gendered nations: nationalisms and gender order in the long nineteenth century. (Oxford: Berg, 2000), s. 3-26.

78

Blom, ”Gender and nation in international comparison”, s. 8.

21 avgjorde vilka individer som ålades vilka plikter, och erhöll vilka rättigheter, i förhållande till nationen.

Uppdelningen av plikterna gentemot nationen i två huvudsakliga delar som är kopplade till de tänkta två huvudsakliga könsidentiteterna – i Gunnar Biörcks terminologi det yttre respektive det inre folkförsvaret – identifierar Blom som en viktig del av konstruktionen av

nationalstaten.

Hon refererar till Theodore Roosevelt, som låter sig höras som ett eko hos Gunnar Biörck: både den man som undflyr sin plikt i det militära och den kvinna som undflyr sin plikt att bli moder är själviska, och sviker nationen.

Att det hos Gunnar Biörck liksom för Bloms forskningsobjekt framförallt behövs män för det yttre folkförsvaret, men att kvinnors bidrag är omistlig för förverkligandet av det inre står klart. Exempel på detta är Biörcks upprepade framhållanden av det manliga i att som soldat låta pröva sin styrka

gentemot andra män, liksom hans insisterande på moderskapet som kvinnans naturliga plikt.

De två olika plikterna gentemot nationen resulterade i olika synsätt på individernas möjliga roller. Blom: ”To create life resulted in a need for protection and consequently in dependence, whereas to be prepared to take life resulted in independence and rights in the nation.”

Att åläggas plikten ”att vara nästa generations mödrar” resulterar i ett skyddsbehov, i en vändning som i sin tur fordrar mer av styrka av mannen, menar Blom. För Biörck är det som för den nationalism Blom beskriver. Den manliga gemenskapen i soldatlivet vid fronten skapar den nya andan som är nödvändig för den svenska självständigheten.

Det skyddade hemmet är platsen för uppfyllandet av den kvinnliga plikten mot folket - fortplantningen.

Gunnar Biörcks människosyn såsom den framträder i Vårt folk och vår framtid karakteriseras av en för tidens nationalistiska konservatism typisk syn på förhållandena mellan könen. Det går dock att se att Biörck på vissa punkter intar en för konservatismen, som den uttrycks hos till exempel Gösta Bagge, avvikande syn på den så kallade sexualmoralen och frågan om religionens betydelse. Hos Bagge, framhåller Torbjörn Aronson, är exempelvis ”troheten mellan man och kvinna” ett egenvärde, som är avhängigt individernas andliga fostran, och en sådan fostran ska främst ske i statskyrkan liksom i frikyrkoförsamlingarna, även om

79

Blom, ”Gender and nation in international comparison”, s. 9.

80

Ibid, s. 14.

81

Ibid, s. 17.

82

”ett kunna de [soldaterna] säga: vi voro män”, Biörck, Vårt folk, s. 14

83

Blom, ”Gender and nation in international comparison”, s. 17.

84

Biörck, Vårt folk, s. 57.

85

Ibid, s. 85.

22 skolgången också ses som en viktig karaktärsdanande faktor.

I Biörcks skrift, däremot, nämns kyrkan över huvud taget inte som en faktor för karaktärsdanandet, men skolans plats är klar, liksom soldat- och familjegemenskaperna. Familjen är visserligen en oerhört viktig naturlig gemenskap, men befolkningsfrågan är av sådan allt överskuggande vikt för det svenska folkets fortlevnad att Bagges syn på egenvärdet i formerna för familjen blir oviktiga.

Biörck skriver: ”Det måste därför göras slut på hela den lögnaktiga moralen, slut med de ringaktande ögonkasten på en ogift mor”.

Folket

Folket själv är och förblir det väsentliga. Det är folkkroppen själv, som inrymmer den säregna och bärande grunden för den fortsatta kulturutvecklingen. Viktigare än att dogmatiskt klamra sig fast vid blott och bart det bestående är att i varje särskilt läge skapa en livsform åt folket, vilken bättre än varje annan kan säkerställa dess framtid.

Folket är ett av de absolut oftast förekommande ideologiskt laddade begreppen i Vårt folk och vår framtid. Det ”är och förblir det väsentliga” för att förstå också Gunnar Biörcks andra värderingar och prioriteringar. Situationen i Sverige, med den fallande nativiteten och det högst prekära läget i omvärlden, vid tiden för Vårt folks tillkomst var sådan att Gunnar Biörck uppenbarligen på fullaste allvar ansåg det svenska folkets fortlevnad hotad. Folket, och hotet mot det, är det begrepp och den situation som framför alla andra driver Biörck att dra sina politiska slutsatser. Men betydde folket för Biörck, och vilka var hoten?

Precis som i Den svenska linjen är det den så kallade befolkningsfrågan som är landets mest akuta politiska fråga, och hotet kläs i en mycket likartad språkdräkt hos Gunnar Biörck. Också hos Biörck förekommer redovisningar av födelsetalen och prognoser menade att väcka en förståelse för befolkningsfrågan, hos en bredare läsekrets, som går utöver att den tagits upp i riksdagen.

Grundproblemet i båda texterna är att svenskarna sätter för få barn till världen, och att detta kommer att medföra en folkminskning. Det här beteendet är, som visats ovan, onaturligt och en följd av det negativa inflytandet av liberala ideologier som detroniserar begreppet ”folket” som ledstjärna för individens livsval, och ersätter det med nya

individualistiska värden om störst möjlig lycka under varje människas livstid.

Folkminskningen får som följd att det yttre folkförsvaret, som beskrivits i avsnittet ovan, blir

86

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 130-131.

87

Biörck, Vårt folk, s. 86.

88

Ibid, s. 10.

89

Ibid, s. 20.

23 allt svårare. I Den svenska linjen liksom i Vårt folk kommer inom en snar framtid ”främmande folk tränga in i vårt land och bringa vårt folk till slutlig upplösning och undergång.”

Detta förlopp behöver inte nödvändigtvis vara en våldsam, snabb process, vilket så kallade yttre folkförsvaret svarar mot, utan kan också, om det inre folkförsvaret brister i effektivitet, komma fredligt, som en ”uppblandning med andra folk och andra kulturer.”

Det citerade ska här uppenbarligen förstås som ett icke önskvärt scenario.

När allt färre barn föds blir det också allt färre som kan rekryteras till den ” […]

ofrånkomlig[a] tävlan mellan folken, på det materiella området såväl som på det andliga, och som syntes därav även på det politiska […] ”.

Ofrånkomlig tävlan folken emellan är alltså människans grundvillkor: internationell konflikt är oundviklig. Det är alltså mot bakgrund av denna grundläggande syn på människans villkor, och mot det pågående andra världskrigets fond, som Gunnar Biörck skriver och måste tolkas. Men folkens egenart som folk har

uppenbarligen också ett värde i sig självt för Biörck. Egenvärdet är så självklart att det sällan artikuleras, men vad det består i går ofta att ana. Folket är en helhet, ett kollektiv som utgör en

”folkkropp”, som i citatet som inledde det här avsnittet. Sedd på det viset, som en individ bland de andra folkkropparna i världen, inbegripna med varandra i en evig och ofrånkomlig tävlan på liv och död, har folket i sin helhet, precis som den enskilda människan, vissa plikter och ansvar.

Den enskilde medborgaren har en rätt stor frihet ifråga om val av livsuppgifter. Ett folks livsuppgift är avsevärt mera kringskuren och ödesbestämd. […] Det kan icke på måfå utveckla vissa godtyckligt valda egenskaper. Det måste utveckla just de egenskaper, som befordra dess bestämda uppgifter. Det måste på grundvalen av individuell kvalitet utveckla folklig

effektivitet.

Konservatismen som Biörck uppvisar har på så vis i det här avseendet mycket gemensamt med hur Aronson karakteriserar ideologin: den typiskt konservativa uppfattningen om vad ett samhälle är, är inte begränsad i tid och rum. Både tidigare och kommande generationer, liksom de nu levande, är lika viktiga delar i en och samma organism eller folkkropp.

Folket låter sig inte reduceras till att bara omfatta nuet, det är ett större kollektiv än så, och den här föreställningen delar även Gunnar Biörck, vilket verkar vägleda hans idéer om ansvar

90

Biörck, Vårt folk, s. 21.

91

Ibid, s. 44.

92

Ibid, s. 12.

93

Ibid, s. 16.

94

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 24.

24 gentemot förfädernas samlade visdom, liksom plikterna gentemot de ännu ofödda barnen, och motviljan mot alla uppdelningar av folkkroppen i (för Biörck) artificiella grupper, individuell strävan efter lycka eller kortsiktig politisk vinning.

Folket måste alltså utvecklas i enlighet med hur begreppet verkar vara tänkt som en naturlig gemenskap över tidsgränserna. Konkurrensen kräver utveckling, men utvecklingen får och kan bara ske i enlighet med folkets särart.

Ett folk kan icke motivera sin tillvaro med att samlas enbart kring det gamla, dess rätt till medansvar i den samfällda utvecklingen är beroende av dess förmåga att skapa nytt. Icke vad nytt som helst, utan det som är i linje med folkets hela utveckling. Vore det icke karakteristiskt för just det folket, kunde det ju lika gärna skapas av någon annat.

För att klara sig bra, eller för att över huvud taget fortsätta existera, i konkurrensen mellan folken, måste det svenska folket utveckla effektivitet. Begreppet är starkt positivt laddat hos Gunnar Biörck, förekommer också i Den svenska linjen, och bär på riktlinjerna för en utveckling i enlighet med folkets karaktär. Det är en utveckling som folket å ena sidan är ödesbestämt att följa, men som det svenska folket riskerar att fly undan. Det kan, för Biörck, bara gå på ett sätt, annars finns det inte längre något svenskt folk. Hur det går, avgörs av den mån i vilken folket lyckas utveckla den här effektiviteten. Effektivitet är något alla folk kan ha, och ser olika ut för alla folk. Begreppet verkar för Gunnar Biörck framförallt vara ett mått på den utsträckning i vilken ett folk medvetet utvecklas i enlighet med sin särart, och därför hur det klarar att lämna sitt bidrag till den tänkta pågående tävlingen mellan folken.

Den militära kraftmätningen är intet annat än det slutgiltiga, synliga beviset på den utveckling under djupaste fred, som gjort det ena folket effektivare än det andra. Effektiviteten kommer icke av sig själv. Det är frukten av fostran, kanske en sträng och i de s.k. mänskliga rättigheterna djupt ingripande fostran. […] Den måste ha sin livsnerv i tro.

Om det svenska folket, menar Gunnar Biörck, ska kunna mäta sig med ”de effektiva folken”, och ha en framtid som inbegriper vad han benämner ”självständighet”, så måste var och en inse att det är värt att minska på ”trevnaden här i livet” för att åstadkomma detta.

En tysk effektivitet ser ut på ett sätt, och en brittisk effektivitet på ett annat, men hur kunde en svensk effektivitet se ut, enligt Biörck?

95

Biörck, Vårt folk, s. 17.

96

Ibid, s. 18.

97

Ibid, s. 15.

25 Effektiviteten måste ha sin livsnerv i omfamnandet av en ny framtidstro, menar Gunnar Biörck. De senaste årtiondena har präglats, påstår Biörck, av materiell vinning på bekostnad av folklig livskraft, och svarar illa mot tävlingssituationen som ställs på sin spets i och med både andra världskriget och de demografiska prognoser Biörck hänvisar till. Men därmed inte sagt att vad Sverige behöver är en framtidstro grundad i utländska ideologier, framhåller Biörck som för att ge en känga åt både svenska nazister och kommunister, utan en riktig svensk framtidstro är för honom en tro som ”står i samklang med svenskt folkmedvetande, och som är stark och mäktig nog att väl hävda sig […]”.

Biörck identifierar alltså inte sitt eget politiska tankesystem som ideologi. För honom är konservatismen inte någon uttalad hållning, utan fungerar som en naturlig fortsättning på den särart och de särartsbetingade politiska former som det svenska folket utvecklat, och måste utveckla igen inför situationen i omvärlden.

Den svenska särarten, enligt Gunnar Biörck, står att finna i historien, i diktningen och i konsten, men ”mellan oss svenskar av i dag och vår folkliga kulturs källsprång ligga vidsträckta snår av främmande och förgiftade vegetationer.”

Man har enligt familjärt mönster tappat kontakten med det egentligt svenska, med mallen för hur folkets utveckling måste se ut. Gunnar Biörck påstår alltså å ena sidan att såhär är verkligheten beskaffad, och därav följer en enda naturlig väg, och det är lika givet som vilka andra naturvetenskapliga fakta vi kan acceptera som sanna. Å andra sidan verkar Biörck skriva för ett folk som inte motsvarar hans förväntningar på hur det ska bete sig.

Typiskt svenska företeelser är, påstår Biörck, sådant som en reslig och öppen gestalt, kroppslig styrka, en vilja till hårt arbete och plikttrohet, utan att klaga, och en förmåga att njuta av det som arbetet ger, som Biörck uttrycker det: oberoende och frihet, liksom en långt gången känsla för lagen och rättvisan.

Det faller sig så väl, för Biörck, att de här svenska idealen också återkommer som de allra viktigaste delarna i hans politiska ideologi, där ungdom och sundhet värderas så högt, där det hierarkiska samhället är naturligt och utgör en kropp, där den så kallade plikttrogenheten ger folkets individer sin naturliga plats och där det hårda arbetet för kollektivet är något som bör avkrävas individerna till den grad att ”de s.k.

98

Biörck, Vårt folk, s. 45.

99

Ibid, s. 52

100

Ibid, s. 53.

26 mänskliga rättigheterna” inskränks. ”Så står för oss det svenska idealet manligt, orubbligt, kärvt.”

Samhället

Folkets ödesbestämda uppgift är för Biörck framförallt att fortsätta existera som ”fritt svenskt folk”.

Att vara svensk, menar Biörck, har ett ”absolut värde, som icke behöver någon motivering.”

Tävlingssituationen, och det faktum att Sverige är en plats på kontinenten Europa som är särdeles berikat med naturtillgångar och att landet av tradition ingår i en europeisk ”kulturkrets”, betyder att det svenska folket har ett dubbelt ansvar gentemot Europa och sig självt. Å ena sidan ska Sverige återvinna tron på sin framtid storhet som folk, å andra sidan ska Sverige hävda sig i den europeiska konkurrensen och ta plats genom att med naturtillgångarnas hjälp vara det Sverige som Europa i sin återuppbyggnad efter kriget behöver. Sveriges ansvar gentemot Europa är att bestå som del av Europa: häri verkar finnas ett egenvärde, eller det förutsätts att Europa också är en naturlig gemenskap, en organism som känner ett värde i att ha Sverige som ”fritt folk” som del av sig.

Om svenskarna uppfattar detta dubbla ansvar och värde, kommer svenskarnas ”skapande arbete”, det vill de industriella och ekonomiska bidragen till Europas återuppbyggnad efter kriget, kännas mer

meningsfullt.

Det pågående världskriget ser Biörck inte som en kamp mellan diktatur eller demokrati, utan mellan folken bakom statsskicken. I fråga om vilket statsskick som är bäst går inte att ta ställning, eftersom varje folk får det statsskick som är mest lämpat för att styra detsamma i enlighet med sina särdrag.

Den svenska politiska utvecklingen, menar Biörck, har inte varit i enlighet med det svenska folkets bästa. Man har haft fokus på att bygga samhället enligt en modell som är det svenska folket främmande, eftersom det svenska folket, i Biörcks ögon, ju står inför sin nära förestående utplåning som eget folk. Biörck syftar här på socialdemokratin och liberalismen, som han menar visserligen kunnat ge Sverige högre materiell standard, men som på åstadkommit den på bekostnad av den folkliga livskraften, som enligt naturlagar alltid kommer att vara det viktigaste för människan.

101

Biörck, Vårt folk, s. 54.

102

Ibid, s. 45.

103

Ibid, s. 48.

104

Ibid, s. 50.

105

Ibid, s. 51.

106

Ibid, s. 39.

107

Ibid, s. 39 & 43.

27 Det förefaller ju dock vara så, att Biörcks skrift inte hade behövts om denna naturlag varit sann. Hans uppfattning om den svenska särarten verkar inte fungera så lagbundet som han låter påskina, om det varit så att folket har velat utvecklas i en riktning som inte borde kunna finnas ens som möjlighet. Särarten fungerar alltså framförallt som norm i Biörcks

tankesystem, och inte som verklighet. Det är inte rationellt att vilja sin egen utplåning som folk. Men konservatismen är inte, enligt Aronson, en ideologi som värderar rationalitet särskilt högt i politiska sammanhang, eller ens har tilltro till att människan är rationell. En alltför långtgående rationalism banar väg för sådana tankesystem som syftar till att spränga de ramar för tillvaron som traditionerna och den judiskt-kristna etiken uppställer.

Förutom att de ramarna har ett värde i sig, behövs de i Aronsons typkonservatism, fungerar som

ledstjärnor i en människosyn som betonar de enskilda människornas alltför klena begåvning.

Abstrakta utopier och dogmatism i politiska sammanhang är dömda att misslyckas, och är farliga.

Konservatismen är så benägen att se sig själv som ideologiernas motsats, att forskare, menar Aronson, ibland har förletts att ta konservatismen för en attityd inför situationer, och inte en ideologi i egentlig mening.

Man har tagit texternas egen motvilja mot att se sig själva som politiska på orden, och samma tendens finns hos Gunnar Biörck.

Ideologier är sådant som inte är baserat i verkliga förhållanden, sådant som kommer utifrån och är främmande för ”svenskens” natur. Det egna politiska handlingsprogrammet är istället förankrat i objektiva förhållanden som går att enkelt utläsa ur folkdiktning och konst. Trots det är det ju rimligt att se också Gunnar Biörck som både ideologisk och dogmatisk, när han betonar sin tilltro till hur människan agerar efter olika biologiska lagar och så vidare. Vidare ser han faktiskt en plats för den rationella vetenskapen i det politiska livet, har stor tilltro till dess politiska nytta. Det är ju i Biörcks ögon kunskapen om de biologiska lagarna för ett folks liv som tryter, när den liberala individualismen tränger fram och underminerar viljan att följa dessa lagar.

Här har vårt lands läkare en uppgift att fylla vid sidan av alla andra – folkuppfostrare. Ty läkarnas oföränderliga uppgift är att – tillsammans med och i spetsen för tandläkare, apotekare, sjuksköterskor, barnmorskor, hälsovårdstillsyningsmän […] att vara ledare för folkets liv och hälsa, i vidaste mening.

108

Aronson, Gösta Bagges politiska tänkande, s. 29.

109

Ibid, s. 29.

110

Ibid, s. 14.

111

Biörck, Vårt folk, s. 88.