Denna studiens syfte var att utforska medias roll i att skapa och definiera begreppet sex som självskadebeteende från 2008 till 2019. Uppsatsens syfte grundar sig på förkunskap om att sex som självskadebeteende har etablerats inom den samhälleliga diskursen genom medias rapportering och gestaltning av
beteendet. Det har också funnits en intention att skildra framväxten och
utvecklingen av diskursen om sex som självskadebeteende, vilket resulterade i att jag valde en genealogisk ansats. De frågeställningar som studien svarat på har formulerats utifrån ett foucauldianskt angreppssätt som belyser samverkan mellan diskurs, kunskap och makt.
I resultat- och analysavsnittet presenterades tre diskursiva spår som illustrerar inom vilka områden diskursen om sex som självskadebeteende har etablerats. De diskursiva spåren visar också på vilken typ av skildringar som är delaktiga i att skapa vår föreståelse och kunskap om sex som självskada. Det mest framträdande och dominanta diskursiva spåret är det som benämns ”14 år till salu” och det är dessutom inom detta spår som diskursen om sex som självskadebeteende tar sin början. Det är när journalisten Caroline Engvall lanserar sin debutbok 14 år till
salu år 2008 som denna studiens analys börjar, vilket beror på att det är dit som
begynnelsen av diskursen om sex som självskadebeteende kan härledas. Sedan utvecklas diskursen från talet om Tessan och hennes berättelse till att inkludera andra unga personers historier. När Engvall sedan ger ut ytterligare böcker, fångas de berättelserna också upp av media. Det andra diskursiva spåret, Rättsfall, är mer utspritt inom diskursen om sex som självskadebeteende, vilket beror på att spåret förhåller sig till faktiska brottsmål. Det tredje och sista diskursiva spåret,
Forskning, är en del av den mediala diskursen om sex som självskadebeteende
redan från början, men då rör det sig inte om forskning om sex som självskada utan forskning om unga personer med erfarenhet av sex som ersättning, samt unga personers sexuella utforskande på internet. Det är egentligen först 2019 när
Cecilia Fredlunds avhandling om sex som självskada publiceras som den vetenskapliga forskningen träder in i samtalet om sex som självskadebeteende. Det är just forskningen som på många sätt tar över den mediala diskursen om sex som självskadebeteende under 2019. Om forskningens dominans fortsätter under åren framöver, är något som framtida studier eventuellt får visa på. De tre
diskursiva spåren som framträder inom medias rapportering om sex som självskadebeteende växer fram och verkar jämnsides.
När det kommer till de diskursiva spårens skildringar av innebörden av sex som självskadebeteende finns inga utmärkande skillnader. Normativa föreställningar om sexualitet, relationer, kön och ålder är återkommande i det empiriska
materialet. Att skada sig med sex beskrivs vara något som unga personer gör, närmare bestämt barn, ungdomar och unga vuxna. Det är framförallt flickor och tjejer som har självskadande sex, men det finns också en övertygelse om att även pojkar och killar har destruktivt sex. Det är dock endast två killar som tar plats inom diskursen om sexuellt självskadebeteende. Båda dessa killar ger uttryck för att de känner skam kopplat till att de skadar sig med sex, vilket tros vara
anledningen till bristen på personliga berättelser från pojkar/killar. Det är män, i viss utsträckning killar, som har sex med de som har självskadande sex. Männen beskrivs som förövare och de som skadar sig med sex som offer, vilket kan relateras till den våldtäktsdiskurs som finns inom talet om sex som
ångestdämpande sex beskrivs gå till sina egna våldtäkter, men också kopplat till de motsättningar som framträder inom diskursen om sex som självskada. Talet om sex som en typ av självskadebeteende ifrågasätts av enstaka aktörer inom den mediala diskursen, exempelvis ger de istället uttryck för att det är våldtäkter som maskeras som självdestruktivitet, vilket skuldbelägger offret i motsats till
förövaren.
Den sexuella praktiken betonas som väldigt central för självskadebeteendet genom att det är våldsinriktat, perverst och förnedrande sex som självskadarna beskrivs söka sig till. Det praktiseras BDSM, gruppsex och våld, i både fysisk och psykisk form. Det är i relation till den sexuella praktiken som både likheterna, men också skillnaderna mellan sex som självskadebeteende och andra
självskadebeteenden kommer in. Likheterna mellan sexuellt självskadebeteende och andra självskadebeteenden skildras utifrån att de som skadar sig med sex försöker dämpa sin ångest med att straffa sig själva genom smärta. Det kan handla om en psykisk smärta som förflyttas och blir till fysisk smärta genom att andra har våldsamt sex med dem. En av skillnaderna karakteriseras av att det är andra personer som tillfogar dem skada, i motsats till att de själva exempelvis skär sig i den egna huden. Ytterligare en skillnad i att ha sex som ett självskadebeteende är att sex som praktik inte i sig lämnar några fysiska spår; självskadande sex är därmed ett osynligt självskadebeteende.
Anledningen till varför det är unga personer som porträtteras som utövare av sexuellt självskadebeteende kan relateras till det sexuella risktagande som beskrivs inom gruppen som har destruktivt sex. De unga är precis i början av att utforska sin sexualitet (Berg, 2016), vilket kan generera ett större risktagande. Det sexuella risktagandet inom gruppen som har sex som ångestdämpning beskrivs inom diskursen vara promiskuitet och ett bristande konsekvenstänk. Det sexuella självskadebeteendet verkar, enligt diskursen, ofta inledas med en sexuell
nyfikenhet som de unga personerna börjar utforska via internet. Det kan handla om att testa hur många svar de får på en sexannons eller att dela nakenbilder med okända personer. Internet framställs vara en farlig arena att som ung röra sig på, om man saknar stöd från föräldrar eller andra vuxna. På internet finns det många äldre män som aktivt söker sig till unga, sköra personer att utnyttja och förstöra genom sitt groomingbeteende26
Sammanfattningsvis är den typiska sexuella självskadaren i den mediala diskursen en ung tonårstjej som har blivit våldtagen och börjar sälja sex till äldre,
våldsamma män för att dämpa sin ångest. Den beskrivningen är Tessans . De äldre männen ger de unga personerna den bekräftelse som de så desperat söker, vilket utmålas som en bidragande faktor till att de unga personerna sedan inleder ett sexuellt självskadebeteende.
Utöver den sexuella nyfikenhet, som kan finnas bland barn och ungdomar, beskrivs också sex som självskadebeteende börja utifrån ett begär efter pengar. Att sälja sex utmålas som en typ av självskadebeteende, som ofta börjar med en önskan om att exempelvis ha råd att köpa dyrare kläder, men som inte sällan mynnar ut i att pengarna de tjänar kastas för att de känns smutsiga. Flera av aktörerna inom diskursen om sex som självskadebeteende förklarar hur myten om den lyckliga horan måste avfärdas för evigt, eftersom de framhåller att det alltid är ett destruktivt beteende som ligger till grund för valet att sälja sex.
26
berättelse, så som den återges i boken 14 år till salu, vilket visar både på hur begränsad utvecklingen av diskursen är och hur befäst den initiala framställningen av sex som självskadebeteende är.
Det saknas samtal och resonemang kring risken med att diskursen om
självskadande sex fördömer den icke-normativa sexualiteten, en nyansering som diskursen är i behov av. Den sexuella värdehierarkin reproduceras genom
diskursen om sex som självskadebeteende. Det är den onda, onaturliga, onormala, syndiga, sjuka och fördömda sexualiteten som skildras genom talet om
självdestruktivt sex. Medan det är den goda, naturliga, normala, heliga, friska och välsignade sexualiteten som eftersträvas av de som skadar sig med sex. Det är när den som har haft självskadande sex finner den monogama tvåsamheten inom en kärleksrelation som personen också kan friskförklaras och börja ha rätt typ av sex, av rätt anledningar.
Orsakerna till att unga personer har ett sexuellt självskadebeteende framställs vara olika former av trauman som väcker en ångest, vilket försöker hanteras av de unga personerna genom att ha sex med andra som de egentligen inte vill ha sex med, samt genom att ha sex på ett sätt som de egentligen inte njuter av. Men kan det vara så att de kulturella scripten har haft en roll i att lära ut vilket sex och vilken sexualitet som är okej att vilja ha och njuta av? Diskurser om den normativa sexualiten kan ha inverkat på förståelsen av den egna sexualiteten, alltså de instrapsykiska scripten. De subjektiva sexuella erfarenheterna tolkas således därefter som en effekt av ett sexuellt självskadebeteende, utifrån att personer – i enlighet med de interpersonella scripten – söker sig till andra som beskriver liknande upplevelser av destruktivt sex och som funnit förståelse för sitt beteende inom diskursen om sex som självskadebeteende. På så sätt samverkar de
kulturella, interpersonella och intraspsykiska scripten i att generera den sexuella självskadaren. Förekomsten av sex som självskadebeteende framställs vara utbredd och ökande, likt Michel Foucaults framställning av det perversa samhällets framfart genom talet om könet (Foucault, 2002).
Denna studie visar på att media som plattform har haft en stor roll i att etablera och utveckla diskursen om sex som självskadebeteende. Media, inom denna studie i form av tidningsartiklar och radioprogram, har kontinuerligt rapporterat om sexuellt självskadebeteende. Ett exempel är alla de personliga berättelser som getts stort utrymme i media, såväl av individerna själva som via olika ombud, och på så sätt spridit talet om sex som ångestdämpare, i likhet med vad tidigare studier visar på gällande diskursen om porrmissbruk (Montgomery-Graham et al., 2015). Den missbruksdiskurs som tillämpas vid skildringar av normbrytande sexualitet och sexuell praktik, vilket tidigare forskning har visat på (Briggs et al., 2017), existerar även inom talet om sex som självskadebeteende. Destruktivt sex beskrivs likt ett alkoholmissbruk som de unga personerna behöver behandling för att ta sig ur. Trots att det framträder gemensamma drag mellan talet om sexmissbruk och diskursen om sexuellt självskadebeteende är Caroline Engvall tydlig med att självskadande sex inte är sexmissbruk. Däremot framställs sex som
självskadebeteende likt en sexuell dysfunktion, trots avsaknaden av diagnos. I likhet med resultatet av diskursen om porrmissbruk (Montgomery-Graham et al., 2015), riskerar alltså den mediala diskursen om självskadande sex att bidra till missvisande föreställningar om att en diagnos finns och är etablerad, samt förstärka beteendet som en sexuell dysfunktion.
Den kritik gällande brist på forskning om sex som självskada som denna uppsats har framfört i bakgrundsavsnittet styrks av studiens resultat och analys av det insamlade empiriska materialet. Den mediala diskursen som framträder om sex som självskadebeteende återspeglas i den forskning som genomförts efter att fenomenet sex som självskada blivit en del av den allmänna samhälleliga
diskursen. Det visar sig framförallt genom de påståenden som forskningen om sex som självskada använder sig av för att utforska kännetecknen för ett sexuellt självskadebeteende. Studiedeltagarna som uppgav att de skadat sig med sex får svara på vilket kön och vilken ålder som den de vanligtvis har sex med är i (Fredlund, 2019). Både kön och ålder har tidigare i denna studie påvisats utgöra centrala komponenter inom den mediala diskursen om sex som
självskadebeteende, eftersom det ofta är unga tjejer som beskrivs ha sex med äldre män. Ytterligare påståenden som forskningsdeltagarna i tidigare studier fick ta ställning till, som känns igen från talet om sex som självskadebeteende i media, är om de skadar sig med sex för att lindra känslan av bedövning eller tomhet, för att känna något, även om det var smärta, för att ta kontroll över en situation, för att straffa sig själv och/eller för att få uppmärksamhet från den de har sex med (ibid). Dessa fem påståenden var dessutom de vanligaste bland de som rapporterade sex som självskada i Fredlunds (2019) avhandling, vilket ytterligare bekräftar medias påverkan på förståelsen av sex som självskadebeteende. Resultatet från
avhandlingen bekräftar således bara det som den mediala diskursen om sex som självskada visar på; nämligen att sexuella möten startar via internet och sker med äldre män, att de som skadar sig med sex har många olika sexpartners, samt att sex som självskada beskrivs som ett tvångsmässigt beroende (Fredlund, 2019). Det metodologiska ställningstagandet att samla in det empiriska materialet till denna studie från media gjordes utifrån antagandet om att media är en
samlingsplats för en betydande del av den befintliga diskursen om sex som självskadebeteende. Det har genom bearbetningen av urvalet av tidningsartiklar och radioprogram visat sig vara ett fördelaktigt beslut, eftersom det tydligt framkommit att det är inom media som diskursiva sanningseffekter om självskadande sex samlas och förmedlas till allmänheten. De böcker som har skrivits om ämnet blir återberättade via massmedia, och det rapporteras om både forskning och rättsfall som bidrar till diskursen om fenomenet. Däremot kan det vara en nackdel att det som media skriver eller talar om är just ett återberättande av originalkällan, så det är egentligen inte säkerställt att det som står i tidningen eller sägs i radio återges sanningsenligt eller utan en egen agens. Ett hinder när det kommer till att utföra en foucauldiansk genealogisk diskursanalys är
begränsningarna i att som forskare identifiera diskurser som man själv är en del av (Carabine, 2001). Under tolkningen och analysen av det empiriska materialet i denna studie har det därmed alltid funnits en medvetenhet om vikten av att försöka tänka bortom den egna kontexten.
Denna studie har haft som syfte att belysa och utforska den mediala diskursen om sex som självskadebeteende; den tar däremot inte ställning till fenomenets
existens eller enskilda individers upplevelser av den mediala diskursens faktiska påverkan på deras förståelse av sitt beteende som självskadande sex. Det skulle därför vara intressant att ta del av framtida forskning som intervjuar unga personer som själva rapporterar sex som självskadebeteende om hur de har påverkats av diskursen kring beteendet. Det skulle i så fall visa riktningen för hur forskningen om sex som självskada i framtiden bör utformas.
REFERENSER
American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and Statistical Manual of
Mental Disorders, Fifth Edition. Arlington, VA: American Psychiatric
Association.
Antonson, M. W. (2008, 10 september). Tessan började sälja sex vid 14 års ålder.
Dagen Premium. Hämtad från http://ret.nu/phr5V7fF
Arvidsson, P. (2012, 6 februari). Skadligt sex ska kartläggas. Sveriges Radio, P4
Jönköping. Hämtad från https://sverigesradio.se/artikel/4950496
Aspers, P. (2011). Etnografiska metoder: Att förstå och förklara samtiden 2
upplagan. Malmö: Liber.
Batejan, K. L., Jarvi, S. M. & Swenson, L. P. (2015). Sexual Orientation and Non- Suicidal Self-Injury: A Meta-Analytic Review. Archives of Suicide Research,
19(2), 131-150.
Berg, L. (2016). Hur skapar unga sina sexuella script?. I E. Häggström-Nordin & C. Magnusson (Red.), Ungdomar, sexualitet och relationer. Lund:
Studentlitteratur.
Bergström, G. & Boréus, K. (2018). Samhällsvetenskaplig text- och
diskursanalys. I K. Boréus & G. Bergström (Red.), Textens mening och makt. Lund: Studentlitteratur.
Bering, S. (2012, 25 september). Dålig kunskap om sex som självskadebeteende.
SVT Nyheter. Hämtad från https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utbildning-om-sex-
som-sjalvskadebeteende
Bjärehed, J. & Bjureberg, J. (2019). Självskadebeteende Upptäcka, förstå och
behandla. Stockholm: Natur & Kultur.
Bodin, A. & Wierup, L. (2009, 21 april). Därför sålde sig tjejerna i gruppsexhärvan. Dagens Nyheter, s. 13
Briggs, J., Gough, B. & das Nair, R. (2017). Losing control in sex addiction: “Addict” and “Non-addict” accounts. Sexual and Relationship Therapy, 32(2), 195-209.
Brown, J. D. (2002). Mass media influences on sexuality. Journal of Sex
Research, 39(1), 42-45.
Brown, L. K., Houck, C. D., Hadley, W. S. & Lescano, C. M. (2005). Self-Cutting and Sexual Risk Among Adolescents in Intensive Psychiatric Treatment.
Psychiatric Services, 56(2), 216-218.
Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder Upplaga 3. Stockholm: Liber.
Carabine, J. (2001). Unmarried Motherhood 1830-1990: A Genealogical Analysis. I M. Wetherell, S. Taylor & S. J. Yates, Discourse as Data A Guide for Analysis. London: Sage, in association with the Open University.
Carlström, C. (2016). BDSM – Paradoxernas praktiker (Malmö University Health and Society, Doctoral Dissertation 2016:2). Malmö högskola. Fakulteten för hälsa och samhälle. Hämtad från http://muep.mau.se/handle/2043/20125
Cision News. (2012, 9 maj). Nästan två elever per gymnasieklass har använt sex
för att skada sig själva. Hämtad från
https://news.cision.com/se/forsakringsbolaget-if/r/nastan-tva-elever-per- gymnasieklass-har-anvant-sex-for-att-skada-sig-sjalva,c9256445
Connors, R. (1996). Self-injury in trauma survivors: 1. Functions and Meanings.
American Journal of Orthopsychiatry, 66(2), 197-206.
Danielsson, K. (2009, 17 oktober). Nät-sexet blev en drog. Aftonbladet. Hämtad från http://ret.nu/wtGwJ8Z7
Ellencentret. (2019). Ellencentret. Hämtad 2020-04-09 från https://ellencentret.se/ Engvall, C. (2010, 26 mars). Ett sår som inte läker. Metro, s. 2
Engvall, C. (2011, 17 september). Farligt sex är ett rop på hjälp. Svenska
Dagbladet, s. 5
Engvall, C., Bengtsson, P., Åkerman, I., Jonsson, L. & Svedin, C. G. (2011, 2 mars). Kan en utvecklingsstörd 14-åring inte våldtas? Aftonbladet. Hämtad från https://www.aftonbladet.se/debatt/a/3j511q/kan-en-utvecklingsstord-14-aring- inte-valdtas
Ericsson, E. (2012, 6 februari). Tjejer skadar sig genom sex. Sveriges Radio, P4
Jönköping. Hämtad från https://sverigesradio.se/artikel/4948921
ETC. (2011, 28 augusti). Sex som självskada. Hämtad från
http://ret.nu/Hw119zAp
Foucault, M. (1972). The Archaeology of Knowledge. New York: Pantheon Books.
Foucault, M. (2002). Sexualitetens historia Band 1 Viljan att veta. Göteborg: Daidalos.
Foucault, M. (2018). Sexualitetens historia Band 2 Njutningarnas bruk. Göteborg: Diadalos.
Fredlund, C. (2019). Adolescents Selling Sex and Sex as Self-Injury (Doctoral thesis, Linköping University Medical Dissertation, 1645). Linköping: Department of Clinical and Experimental Medicine, Linköping University. Hämtad från http://liu.diva-
portal.org/smash/record.jsf?aq2=%5B%5B%5D%5D&c=134&af=%5B%5D&sea rchType=LIST_LATEST&query=&language=sv&pid=diva2%3A1078138&aq=
%5B%5B%5D%5D&sf=all&aqe=%5B%5D&sortOrder=author_sort_asc&onlyF ullText=false&noOfRows=50&dswid=7686
Fredlund, C. (2019, 7 februari). Sälja sex kan vara ett sätt att skada dig själv.
Forskning.se. Hämtad från https://www.forskning.se/2019/02/07/salja-sex-kan-
vara-ett-satt-att-skada-sig-sjalv/
Fredlund, C., Svedin, C. G., Priebe, G., Jonsson, L. & Wadsby, M. (2017). Self- reported frequency of sex as self-injury (SASI) in a national study of Swedish adolescents and association to sociodemographic factors, sexual behaviors, abuse and mental health. Child and Adolescent Psychiatry and Mental Health, 11(9), 1- 11.
Gratz, K. L., Conrad, S. D. & Roemer, L. (2002). Risk Factors for Deliberate Self- Harm Among College Students. American Journal of Orthopsychiatry, 72(1), 128-140.
Gunnarsson, K. (Reporter). (2010, 23 april). 14 år till salu [Radioprogram]. I
Sveriges Radio, Studio Ett. Hämtad från https://sverigesradio.se/artikel/3648086
Gunnarsson, K. (Reporter). (2011, 18 augusti). Sex som självskadebeteende [Radioprogram]. I Sveriges Radio, Studio Ett. Hämtad från
https://sverigesradio.se/artikel/4651733
Gunne, M. (2010, 29 april). Barnen använder sex som självstraff. Aftonbladet. Hämtad från https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/BJGygw/barnen- anvander-sex-som-sjalvstraff
Gustafsson, A. (2012, 5 oktober). Sex som skadebeteeende. SVT Nyheter. Hämtad från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/sex-som-skadebeteende
Göteborgs Stad. (2020). Mikamottagningen. Hämtad 2020-04-08 från
https://goteborg.se/wps/portal/start/social--och-familjefragor/familj-barn-och- ungdom/mikamottagningen/!ut/p/z1/hY6xDoIwGISfhrX_TykU3ToYDUqiE9jFI KmFhFJSqk18enE00Xjb5b7LHUioQY7No9eN7-3YDIs_y- zC6BbjgsX7HHccRXralCXjNDmmUP0D5BLjDwmEAmR_NSS0hiBJOM04izlb cZ5nlL_nxXhNcg3SqZtyypG7W1513k_zOsIIQwhEW6sHRVprIvxW6ezsof4kY TL186Aq8QI5Ecp3/dz/d5/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/
Harrysson, E. (2017, 26 oktober). ”Prostitution är aldrig självvalt”.
Västerviksposten, s. 18
Henricsson, K. E. (2016, 3 augusti). Svårare upptäcka sexsäljande unga. TT
Nyhetsbyrån.
Herkel, P. (2012, 19 oktober). Hon vill hjälpa ungdomar som har destruktivt sex.
City Lund, s. 8
Holmberg, E. (2012, 21 september). ”Våldsamt sex dämpar ångest”.
Örnsköldsviks Allehanda, s. 11
Humana. (2020). Off.Clinic. Hämtad 2020-04-09 från