Examensarbete i sexologi, 30 hp Malmö universitet
”DET ULTIMATA
SJÄLVSKADEBETEENDET”
EN FOUCAULDIANSK GENEALOGISK
DISKURSANALYS AV MEDIAS
FRAMSTÄLLNING AV SEX SOM
SJÄLVSKADEBETEENDE
”DET ULTIMATA
SJÄLVSKADEBETEENDET”
EN FOUCAULDIANSK GENEALOGISK
DISKURSANALYS AV MEDIAS
FRAMSTÄLLNING AV SEX SOM
SJÄLVSKADEBETEENDE
INGRID WALL
Wall, I. ”Det ultimata självskadebeteendet”. En foucauldiansk genealogisk diskursanalys av medias framställning av sex som självskadebeteende.
Examensarbete i sexologi 30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för
hälsa och samhälle, Institutionen för socialt arbete, 2020.
Sex som självskadebeteende är idag ett väletablerat begrepp inom den
samhälleliga diskursen i Sverige. Fenomenet har konstruerats i en populärkulturell diskurs. Den vetenskapliga forskningen har först efter att begreppet befästs börjat studera fenomenet, som inom forskningen benämns sex as self-injury (SASI). Denna studie har som syfte att utforska medias roll i att konstruera och etablera begreppet sex som självskadebeteende, genom att erbjuda en vetenskapligt grundad analys för framväxten och utvecklingen av diskursen om fenomenet mellan 2008-2019. Det empiriska materialet består av 87 tidningsartiklar och 9 radioprogram insamlade från Retriever Mediearkivets databas. Det mediala materialet har tolkats och analyserats med stöd av Jean Carabines Guide to doing
Foucauldian genealogical discourse analysis (Carabine, 2001). Det empiriska
materialet kategoriseras som tre diskursiva spår: ”14 år till salu”, Rättsfall och
Forskning. Effekterna av den mediala diskursen om sex som självskadebeteende
analyseras också med stöd av Gayle Rubins sexuella värdehierarki (Rubin, 1984). Det mediala materialet visar på att diskursen om sex som självskadebeteende växte fram i samband med utgivningen av Caroline Engvalls bok 14 år till salu år 2008 och har sedan utvecklats vidare genom rapporteringen av rättsfall där fenomenet aktualiserats, samt genom, framförallt det senaste årets, rapportering om forskningen om sex som självskada. Studiens resultat visar att media har haft en omfattande roll i att skapa och definiera förståelsen av sex som
självskadebeteende. Resultatet visar också på den mediala diskursens effekter på den begränsade forskning som gjorts om sex som självskada, vilket diskuteras i denna studie.
Nyckelord: diskurs, media, självskadebeteende, sex som självskadebeteende,
“THE ULTIMATE SELF-INJURY”
A FOUCAULDIAN GENEALOGICAL
DISCOURSE ANALYSIS OF THE MEDIA’S
PORTRAYAL OF SEX AS SELF-INJURY
INGRID WALL
Wall, I. “The ultimate self-injury”. A foucauldian genealogical discourse analysis of the media’s portrayal of sex as self-injury. Degree project in sexology 30
credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social
Work, 2020.
Sex as self-injury is today a well established concept within the social discourse in Sweden. The phenomenon has been constructed in a popular cultural discourse. The scientific research has only after that the concept has been fortified began to study the phenomenon, which in research is referred to as sex as self-injury (SASI).1
1
In Swedish there is a difference between what the phenomenon is called in research and what it is called within the social discourse, but this difference does not remain when it is translated into English.
The purpose of this study is to explore the role of the media in constructing and establishing the concept sex as self-injury, by offering a scientifically grounded analysis of the growth and development of the discourse about the phenomenon during 2008-2019. The empirical material consists of 87 newspaper articles and 9 radio programmes collected from the media archive database Retriever Mediearkivet. The medial material has been interpreted and analyzed with support of Jean Carabine’s Guide to doing Foucauldian
genealogical discourse analysis (Carabine, 2001). The empirical material is
categorized as three discursive tracks: ”14 år till salu” [“14 years for sale”],
Rättsfall [Court cases] and Forskning [Research]. The effects of the medial
discourse about sex as self-injury are also analyzed, with support of Gayle Rubin’s sex hierarchy (Rubin, 1984). The medial material shows that the discourse about sex as self-injury grew out in conjunction with the release of Caroline Engvall’s book 14 år till salu [14 years for sale] in 2008 and has since then developed further through the reporting on court cases which has actualized the phenomenon, and through, especially the last year’s, reporting on the research about sex as self-injury. The result of the study shows that the media has had an extensive role in creating and defining the understanding of sex as self-injury. The result also shows the medial discourse effects on the limited research that has been done on sex as self-injury, which is discussed in this study.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 1 SYFTE 2 Frågeställningar 2 DISPOSITION 2 BAKGRUND 3 Begreppsresonemang 3 Nyckelbegrepp 3 Diskurs 3 Sexuella script 4 Självskadebeteende 4Sex som självskadebeteende 5
Etableringen av en sexuell dysfunktion 6
Tidigare forskning 6
Kritik av forskning om sex som självskada 7
TEORI OCH METOD 9
Socialkonstruktivism 9
Foucault 10
Foucauldiansk genealogisk diskursanalys 10
Rubins sexuella värdehierarki 11
Metodologiska ställningstaganden 13
Material 14
Urval 14
Analys 15
Etiska överväganden 16
RESULTAT OCH ANALYS 17
”14 år till salu” 17
Att skada sig med sex 18
Subjektiva skildringar 21
Bristen på unga killar och äldre kvinnor 24
Förövarna då? 25
Rättsfall 26
Brottsoffren 27
Rättsväsendet 29
Kön och sexuell praktik 30
Moralism 31
Forskning 31
Scientia sexualis 35
Tystnaden om de sexuellt experimenterande unga 36
Forskningens ansvar för diskursen 37
Effekter 38
SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION 44
REFERENSER 48
INLEDNING
Människans sexualitet är en del av en social inlärning som förmedlar inom vilka ramar sex kan och bör äga rum. Vi lär oss tidigt i livet om de sociala koder som gäller för just oss, exempelvis utifrån vilket kön vi tilldelats och de moraliska kompasser vi internaliserat (Kimmel & Plante, 2004). När vi är unga är vi som mest mottagliga för yttre social påverkan, eftersom vi precis börjat utforska vår sexualitet och är därmed mer begränsade utifrån egna sexuella erfarenheter (Berg, 2016). Unga personer kan därmed antas vara mer influerade av rådande diskurser än äldre personer, när det kommer till att förstå och konstruera sin sexualitet.
Stina bestämmer sig för att öppna upp mejlappen igen. Ser de
hundratals mejlen från män som skrivit att de vill köpa hennes kropp. Det är särskilt en person som är intresserad av att träffa Stina igen. Utan att tänka på vad som hänt innan, så bestämmer sig Stina för att prova igen. Och för er som lyssnar nu och inte utsatts för sexuella övergrepp kanske det här låter konstigt. Men istället för en främmande man väljer Stina att svara någon hon redan träffat. Någon som redan utsatt henne för ett övergrepp. Och som hon redan vet vem han är. Bosse (Verdicchio, 2020, 25 mars).
Citatet är från Göteborgs-Postens granskning om sexhandeln i Göteborgsområdet, som bland annat består av en podcast. Längre in i det andra avsnittet, som
granskarna har valt att kalla Övergreppen, formulerar sig reportrarna enligt följande:
Vill du veta mer om psykologin bakom sexuellt självskadebeteende och att återupprepa trauman. Eller känner du igen dig och vill söka hjälp. Gå in på gp.se/systrar [...] Vad kan få en kvinna eller tonårstjej att tillåta sig själv att bli såld. Att mot sin egen vilja, låta män utnyttja ens kropp, gång på gång. Låtsas som ingenting och inte fly därifrån (Verdicchio, 2020, 25 mars).
Diskurser om sex som självskadebeteende är helt klart närvarande i samhället och fortsätter att aktualiseras inom media. Göteborgs-Postens podcast Systrar är bara ett exempel på det. Diskurser är handlingar som genom talet om något är med i att forma förståelsen och innebörden av det (Foucault, 1972). Hur vi väljer att
beskriva våra sexuella erfarenheter och vilka ord som används för att återge dem påverkar vår sexuella självbild. När ord och diskurser blir så pass befästa som sex som självskadebeteende idag är, kan det misstänkas leda till en utbredd påverkan av en ung generations förståelse och tolkning av sin sexualitet. Den makt som samhället producerar existerar inte bara genom det mellanmänskliga, utan också inom varje enskild individ (Bergström & Boréus, 2018). De ord vi väljer att använda för att beskriva sex och sexualitet påverkar normerna kring varför man ska ha sex, hur sex ska gå till och vem eller vilka man ska ha sex med. Det väcker många reflektioner hos oss när vi får ytterligare ett begrepp för att beskriva, vad som skildras som, en destruktiv och sjuk form av sexualitet. Hur ska jag känna innan, under och efter att jag har haft sex för att veta att det var bra sex? När jag väljer att beskriva mig själv som någon som skadar sig med sex, vad säger det egentligen om mig? Vad säger det om dem som jag har sex med? Är jag ett våldtäktsoffer och dem jag har sex med mina förövare? Är jag bara en person som av egen fri vilja väljer att ha sex som jag egentligen inte vill ha? Kanske är
normerna som talar om för mig att en viss typ av sex med en viss typ av personer är inget jag borde njuta av. Vad gör det med en som person att kategoriseras som någon som har självskadande sex? Vad gör diskursen om sex som
självskadebeteende med vår förståelse av vad sex är?
Många av dessa frågor besvaras av uppsatsens empiriska material bestående av tidningsartiklar och radioprogram, som i sin tur är en representation av diskurser om sex som självskadebeteende. Denna uppsats utforskar hur diskurser om sex som självskadebeteende har gestaltats och utvecklats inom media, för att på så sätt illustrera de normer om sex och sexualitet som genereras genom talet om sex som ett självskadebeteende.
SYFTE
Denna studie ämnar att belysa vilken roll media har spelat i skapandet och definitionen av begreppet sex som självskadebeteende genom en foucauldiansk genealogisk diskursanalys. Syftet är att erbjuda en vetenskapligt grundad förståelse för uppkomsten och etableringen av begreppet sex som
självskadebeteende, genom att synliggöra de diskurser som framträder inom media från det att diskursen uppstår och fram till och med år 2019.
Frågeställningar
1. Vilka diskurser framträder i media om sex som självskadebeteende?
2. Hur har diskurser om sex som självskadebeteende etablerats och förändrats över tid?
3. Vilka normer genereras om sexualiteter utifrån diskurser om sex som självskadebeteende?
DISPOSITION
Nedan följer en beskrivning av uppsatsens struktur för att förtydliga
presentationen. I bakgrunden kommer jag inledningsvis att resonera om begrepp som är centrala i uppsatsen och därefter redogöra för tidigare forskning som visar på den populärkulturella etableringen av en sexuell dysfunktion. I
bakgrundsavsnittet kommer den begränsade forskning som finns om sex som självskada att presenteras utifrån studiernas metodologiska svagheter. Under teori
och metod kommer jag att beskriva uppsatsens teoretiska ställningstaganden och
förklara metoden som används. Resultat och analys kommer att presenteras utifrån tre diskursiva spår: ”14 år till salu”, Rättsfall och Forskning. Varje diskursivt spår kommer att börja med en sammanfattning för att introducera läsaren. Därefter följer en beskrivning av det diskursiva spåret, samt en presentation av tillvägagångssätt, tystnader och motsättningar inom vardera diskursiva spår. Avsnittet kommer att avslutas med en beskrivning av vilka samhälleliga och normativa effekter som de diskursiva spåren kan leda till med Rubins sexuella värdehierarki som analysverktyg. Under sammanfattning och
diskussion kommer jag att sammanfatta studiens resultat och föra en diskussion
BAKGRUND
I denna del presenteras den bakgrund som behövs för att skapa förståelse för ingången i uppsatsen. Inledningsvis för jag en diskussion om valet av begrepp som kommer att användas i texten. Därefter beskriver jag utvalda centrala begrepp som är återkommande i uppsatsen. Bakgrundsavsnittet avslutas med en
presentation av tidigare forskning om den mediala etableringen av en sexuell dysfunktion och jag riktar kritik mot den begränsade forskning som finns om sex som självskada. Eftersom denna uppsats inte studerar förekomsten av sex som självskadebeteende, utan konceptualiseringen av begreppet, kommer jag inte att redogöra för resultat från tidigare forskning om fenomenet sex som självskada.
Begreppsresonemang
I svensk media förekommer olika benämningar på sex som självskadebeteende, vilket har påverkat mitt val att växla mellan de olika begreppen i uppsatsen. Den begränsade forskning som finns har valt att benämna fenomenet sex as self-injury (SASI), vilket kan direktöversättas till sex som självskada. Sex som självskada och sex som självskadebeteende är två av de benämningar som förekommer i media, men det gör även sexuellt självskadebeteende, självskadande sex, skada
sig med sex, destruktivt sex, självdestruktivt sex, sex som ångestdämpning och sex som ångestdämpare. Det vanligast förekommande och mest etablerade begreppet
är sex som självskadebeteende, vilket därför också används mest frekvent i uppsatsen.
Stockholms Tjejjour, bland andra, har kritiserat användandet av ordet sex i detta sammanhang. I en handbok om att skada sig med sex som Stockholms Tjejjour har tagit fram har de därför valt att växla mellan att skriva sex som
självskadebeteende och sexuellt självskadebeteende. Deras kritik grundar sig i antagandet om att i de sammanhang där ordet sex förekommer skapas
associationer till njutning och lust, vilket strider mot de upplevelser som unga personer med sex som självskadebeteende återger. Att istället tala om ett sexuellt självskadebeteende uppges vara mer förenligt med vad fenomenet handlar om, vilket beskrivs vara: att utföra sexuella handlingar som en del av ett
självskadebeteende som utgörs av tvång, våld och ångest (Jenstav & Meissner, 2016). Denna uppsats fokuserar på att redogöra för diskurser om fenomenet sex som självskadebeteende, men den avser inte framhålla en specifik benämning som bättre än någon annan. Av den anledningen har fokus lagts på att använda den palett av begrepp som framkommer inom diskursen, för att visa på olika nyanser och omfattningen av fenomenet.
Nyckelbegrepp
Nedan kommer centrala begrepp som är återkommande i uppsatsen att förklaras, för att tydliggöra begreppens innebörd.
Diskurs
Begreppet diskurs innebär en komplex förståelse av språk, att förstå språk som en social praktik och handling som bidrar till konstruktionen av samhället. En diskurs är en sammansättning begrepp, kategorier och symboler som samverkar och påverkar sin tid och omgivning. Språket konkretiserar ideologier, om än i det dolda, genom etableringen och upprätthållandet av normer (Svensson, 2019).
Diskurs kan beskrivas som det dominerande och etablerade samtalet om (Holm Ingemann, 2016) och därmed tolkningen av världen (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Diskurser är alltså talet eller texten om något som under en viss tidsepok styr riktningen för hur ett fenomen tolkas, uppfattas, värderas och hanteras. Diskurser har som mål att både formulera och förmedla betydelsen av något, samt att nå ett syfte. Syftet med diskurser är att genom makt styra människor mot den rätta och sanna riktningen (Bryman, 2018). Människan är därmed aldrig neutral i sitt förhållningssätt gentemot världen och fenomen inom den (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Enligt Michel Foucault är diskurser samhällets samtal om något och någon, alltså fenomen och människor, som styrs av maktprinciper. Diskurser har därmed en direkt avgörande roll i samhällsmedborgarnas identitetsskapande, som förhåller sig till den sanning som etableras genom den rådande maktordningen. Hierarkin inom samhället innebär exempelvis att människor genom diskurser delas upp i vi och dem (Holm Ingemann, 2016).
Sexuella script
Sexuella script bygger på William Simon och John Gagnons (1986) teori om den socialiseringsprocess som bidrar till att utforma sexualitetens när, hur, vad, varför och med vem eller vilka. Den sexuella scriptteorin fördelar sexualitetens
socialiseringsprocess över tre nivåer: kulturella script, interpersonella script och
intrapsykiska script, som alla samverkar för att lära och utveckla sexualitet.
Kulturella script omfattar de tidsenliga och kulturellt betingade föreställningarna och normerna som varje enskilt samhälle har. Människan axlar alltså den sexuella roll som hon tilldelats utifrån vilka idéer som dominerar den tid och det
sammanhang som hon befinner sig inom. Sexualitetens relationella aspekter verkar inom de interpersonella scripten. Människan antar en mer aktiv roll inom de interpersonella scripten, genom att i mötet med andra jämlikar konstruera det sexuella beteendet. Intrapsykiska script befinner sig på en mikronivå utifrån sin relation till varje enskild individs sexuella erfarenheter och upplevelser.
Människor bär med sig sina subjektiva tolkningar av tidigare intryck och lärdomar, som inverkar på den egna sexualitetens utveckling och formgivning (Simon & Gagnon, 1986).
Självskadebeteende
Definitionen av ett självskadebeteende är att det är en medveten handling som ofta innebär att man skadar huden, men det saknas en självmordsdrift (Klonsky, 2007; Nock, 2010). Självskadebeteende är vanligast bland ungdomar och unga vuxna (Nock, 2010), samt bland kvinnor (Socialstyrelsen, 2018). Att definiera
självskadebeteende som en medveten handling uppfattas i en svensk kontext som allt för begränsande. Den svenska definitionen har därför valt att även inkludera indirekt medvetna handlingar, som exempelvis sex som självskadebeteende (Uppdrag Psykisk Hälsa, 2018). Socialstyrelsen definierar självskadebeteende enligt följande:
Att skära sig eller rispa sig med ett vasst föremål [...] Personen kan även ha andra sätt att skada sig, till exempel med slag, missbruk av alkohol eller andra droger. Oftast handlar det inte om att vilja ta sitt liv (Socialstyrelsen, 2018).
Motiven till självskada uppges vara hantering och reglering av känslor, likt en copingstrategi (Klonsky, Glenn, Styer, Olino & Washburn, 2015; Laye-Gindhu & Schonert-Reichl, 2005; Scoliers et al., 2009; Uppdrag Psykisk Hälsa, 2018). Det framkommer både intra- och interpersonella orsaker till självskadebeteende (Nock, 2009; Nock, 2010), så som att influeras och knyta an till likasinnade, dissociering (Klonsky et al., 2015), en dödslängtan och ett uttryck för rop på hjälp (Scoliers et al., 2009).
Självskadebeteende beskrivs vara en effekt av exempelvis psykiska besvär och betungande erfarenheter (Uppdrag Psykisk Hälsa, 2018), så som tidigare
erfarenheter av att bli sexuellt utnyttjad (Brown, Houck, Hadley & Lescano, 2005; Connors, 1996; Gratz, Conrad & Roemer, 2002; Klonsky & Moyer, 2008;
Maniglio, 2011). Självskadebeteende kan också orsakas av sexuella riskbeteenden (Brown et al., 2005), en försämrad självkänsla, ett antisocialt beteende,
emotionellt lidande, aggressionsproblem och hälsoriskbeteenden (Laye-Gindhu & Schonert-Reichl, 2005). Sexuella minoriteter, så som bisexuella, löper också större risk för att hamna i ett självskadebeteende (Batejan, Jarvi & Swenson, 2015). Sammanfattningsvis visar de studier som gjorts om självskadebeteende att det är den omgivande miljön och de sociala faktorerna som påverkar någon till att börja självskada.
Sex som självskadebeteende
Att sex som självskadebeteende saknar en allmänt vedertagen definition (Jonsson & Lundström Mattsson, 2012) tydliggörs i denna uppsats. Det förekommer både tydliga avgränsningar kring vad ett sexuellt självskadebeteende innebär, samtidigt som det framkommer ofullständiga beskrivningar av vad det är att skada sig med sex. Orsakerna bakom beteendet framhålls vara delvis avgörande för definitionen, eftersom att om motiven till sex grundar sig i behov av känslohantering och emotionell reglering, alternativt självbestraffning så uppges det vara sex som självskadebeteende. Självskadande sex beskrivs också innebära att man har sex av fel anledning, exempelvis som en del av ett sexuellt risktagande (Uppdrag Psykisk Hälsa, 2018).
Genom psykologen och psykoterapeuten Åsa Landbergs definition av sex som självskadebeteende framkommer något som kan antas vara ett försök att dra paralleller till diagnosmanualernas definitioner av sexuella dysfunktioner.2
Den begränsade forskning som finns om sex som självskada refererar också till Landbergs definition (Fredlund, 2019; Fredlund, Svedin, Priebe, Jonsson & Wadsby, 2017; Jonsson, Svedin, Priebe, Fredlund, Wadsby & Zetterqvist, 2019; Zetterqvist, Svedin, Fredlund, Priebe, Wadsby & Jonsson, 2018). En annan Landbergs definition presenteras i den bok som Stiftelsen Allmänna Barnhuset publicerat om att skada sig med sex. Definitionen lyder:
Att skada sig genom sex innebär att en person har ett mönster av att söka sig till sexuella situationer som innebär egen psykisk eller fysisk skada. Beteendet orsakar signifikant lidande eller försämrad funktion i skolan, arbetet eller på andra viktiga områden (Jonsson & Lundström Mattsson, 2012, s. 52).
2
Alla de sexuella dysfunktioner som förekommer i DSM 5 har gemensamt att ett av kriterierna för att få diagnosen är att symptomen ska orsaka ett kliniskt signifikant lidande hos personen
definition av sexuellt självskadebeteende som också återkommer inom studier om beteendet är Stockholms Tjejjours förklaring (Fredlund, 2019; Fredlund et al., 2017). Stockholms Tjejjour formulerar sig så här:
Att upprepande och återkommande känna tunga känslor som skam,
skuld, ångest, äckel och självhat. Och att dessa känslor bekräftas och/eller tillfälligt lindras genom att upprepande och
återkommande utsättas för sexuella och fysiska övergrepp,
förnedring och kränkningar eller genom att upprepande och
återkommande söka sig till andra sexuella situationer som en [sic!]
inte mår bra av men som inte nödvändigtvis, men ofta, innefattar att en utomstående står för den fysiska och/eller psykiska skadan (Jenstav & Meissner, 2016, s. 9, emfas i original).
I dagsläget finns alltså ingen väl avvägd, entydig definition av sex som
självskadebeteende, utan det är fortsatt fritt att tolka och beskriva beteendet, vilket motiverar behovet av en vetenskaplig kartläggning av de diskurser som
publicerats om att skada sig med sex.
Etableringen av en sexuell dysfunktion
Under det senaste århundradet har det skett en gradvis ökning av medikalisering av sexualitet (Tiefer, 2004). Media och annan populärkultur verkar ofta vara aktivt deltagande i att generera diagnoser som rör sexuella dysfunktioner, vilket kan ses som en trend. Denna trend kan relateras till hur sex som
självskadebeteende etablerats från en populärkulturell och medial diskurs till att användas inom vården för att beskriva ett dysfunktionellt beteende som kräver behandling. Bland behandlare tycks det nämligen i dagsläget råda en tro på att sex som självskadebeteende existerar och att vården måste ta fenomenet i beaktande vid behandling av en klient/patient, trots att forskningsunderlaget är bristfälligt (Bjärehed & Bjureberg, 2019).
Tidigare forskning
Media, som plattform, har en betydelsefull roll i utvecklingen av unga personers sexuella utveckling i och med dess framhållning av specifika normer kring sex och relationer (Brown, 2002). Personliga historier ges utrymme att berättas och spridas via media. Bland annat har pornografi mottagit omfattande kritik inom den mediala debatten, genom att det varit fokus på pornografins negativa inverkan på relationer och förväntningar på sexuella beteenden (Montgomery-Graham, Kohut, Fisher & Campbell, 2015).
Att applicera en missbruksdiskurs på sexualiteten och sexuella beteenden uppger forskare vara en trend i dagens samhälle. Trenden utgörs av att ett ökande antal personer kategoriseras som sexmissbrukare på grund av att de beskrivs ha
överdrivna sexuella tankar och beteenden. Det rör sig om självutnämnda experter som med stöd av vetenskapligt språk problematiserar icke-normativt sexuellt beteende som sexmissbruk i behov av behandling (Briggs, Gough & das Nair, 2017). Initialt introducerades sexmissbruk som fenomen via TV, där kändisar delade med sig av personliga berättelser. Bilden av sexmissbruk har sedan gått över till att spridas via internet. Media har därmed varit drivande i
medikaliseringen av sexmissbruk genom utformandet av självhjälpsforum, samt genom att öka industrin kring kommersiellt anknytna terapeuter. Sexmissbruk är därmed idag ett väletablerat koncept, som trots avsaknad av diagnos, tas seriöst och används lättvindigt för att förklara normbrytande sexuellt beteende. Det rör
sig om en bekvämlighet i att kunna etikettera ett beteende som sexmissbruk, inte om en faktisk förklarande kraft (Reay, Attwood & Gooder, 2013).
Diskursen om sexmissbruk har också överförts på pornografin, vilket har lett till att användandet av pornografi idag ses som en del av ett sexmissbruk eller som en egen typ av beroende. Hur media framställer porrmissbruk stämmer inte överens med vad vetenskapen visat på. Porrmissbruk är inte heller någon erkänd diagnos, vilket man kan tro när man tar del av medias skildringar (Montgomery-Graham et al., 2015). Idén om porrmissbruk bygger inte på medicinsk kunskap (Voros, 2009). Läser man tidningsartiklar om porrmissbruk är det idag lätt att tro att vi är väl medvetna om vilka risker pornografi medför, samt att det är en befintlig diagnos, men så är inte fallet (Montgomery-Graham et al., 2015). Porrmissbruk är fortsatt omtvistat inom kliniska, akademiska och lagstiftande verksamheter. Dessa typer av verksamheter har inte varit delaktiga i uppkomsten och spridningen av diskursen om porrmissbruk. Det är istället porranvändare själva som börjat använda och sprida porrmissbruk som begrepp, genom exempelvis
kändisbekännelser, bloggar och filmer (Taylor, 2019; Taylor & Gavey, 2019). Moralismen kommer alltid ha en plats i samband med bedömningen om
porrmissbruk, oavsett om bedömningen utförs av en lekman eller en kvalificerad, professionell person. Amatörernas idé om porrmissbruk har alltså lyfts av
moralister även inom klinisk verksamhet som definierat användningen av pornografi som ett medicinskt problem (Voros, 2009).
Kritik av forskning om sex som självskada
Kritiken gentemot den forskning som finns om sex som självskadebeteende, grundar sig i en förståelse för diskurser. Forskningen om sex som
självskadebeteende väljer att ställa frågor om en redan etablerad diskurs, vilket oundvikligen påverkar resultatet. De unga personer som forskarna ställer sina frågor till har redan skapat en förståelse och ett uttryck för vad deras nuvarande eller dåvarande sexuella beteende handlar om. Den förståelse och de uttryck som deltagarna i studien använder för att förklara sitt sexuella beteende är influerat av den etablerade diskursen, vilket resulterar i att deras svar och forskningens resultat inte kan göra annat än att bekräfta diskursen. Även om insikten om att
studiedeltagarna påverkats av diskurser om sex som självskadebeteende inte förändrar upplägget på forskningen, måste forskarna ta ett sådant resonemang i beaktande. Det bör också finnas en förståelse för sexuella script och hur de utformas, exempelvis genom kulturella och tidstypiska, normativa diskurser. Att forska om ett fenomen som redan är väletablerat kräver en förståelse för och en insikt om diskurser och sexuella script.
Sex som självskadebeteende är ett relativt outforskat ämne. Det råder en total avsaknad av internationell forskning om sex som självskadebeteende, medan svenska forskare börjat lyfta ämnet under de senaste åren och som i sin strävan att sprida forskningsämnet internationellt valt att lansera begreppet sex as self-injury (SASI).
De få studier som har gjorts om sex som självskadebeteende eller relaterade fenomen har gjorts först efter det att fenomenet har etablerats inom den allmänna diskursen. Detta faktum lyfter eller problematiserar dock ingen av studierna om sex som självskada. Den tidigast publicerade studien om sex som
självskadebeteende är från 2013 (Svensson, Fredlund, Svedin, Priebe & Wadsby, 2013) och därefter följer ytterligare forskning (Fredlund, 2019; Fredlund et al.,
2017; Jonsson et al., 2019; Jonsson, Svedin & Hydén, 2015; Svedin, Priebe, Wadsby, Jonsson & Fredlund, 2015; Zetterqvist et al., 2018). Risken för att deltagarna i studierna influerats och påverkats av det redan etablerade mediala samtalet om sex som självskada är således uppenbar.
Konceptet kring sex som självskadebeteende är varken vetenskapligt accepterat eller konceptualiserat (Fredlund et al., 2017; Fredlund, 2019; Zetterqvist et al., 2018), vilket påverkat avsaknaden av en entydig definition (Fredlund, 2019). Trots att det saknas en erkänd definition av sex som självskada väljer forskarna att själva definiera beteendet i en av de studier som undersökt förekomsten av sex som självskadebeteende. I det frågeformulär som deltagarna i den aktuella studien får ta del av definieras sex som självskada: ”Att du upprepade gånger har sökt dig till sexuella situationer som gett dig fysisk och/eller psykisk skada och där detta har påverkat dig i ditt liv” (Fredlund, 2019, s. 75).
Forskarnas val att definiera sex som självskada kan tolkas såsom att det finns väletablerad kunskap om beteendet, vilket det inte gör. Definitionen av beteendet begränsar också studiedeltagarnas förståelse av sex som självskada. Forskarna reflekterar själva kring att studiens resultat begränsas av att bara två tredjedelar av deltagarna fick svara på frågan: ”På vilket sätt har du haft sex som självskada?” (Fredlund, 2019, s. 75). Forskarnas reflektion kan antyda en början på insikt om svagheten i att inkludera en definition av beteendet i studiens frågeformulär. Ytterligare en definition av sex som självskada som förekommer inom
forskningen om beteendet är: “a sexual behavior in relation to another person in order to self-injure” (Fredlund et al., 2017, s. 3).
Denna uppsats påstår att det finns ett behov av att lyfta fram vad som kan räknas som vetenskaplig forskning i detta sammanhang. I Fredlunds (2019) avhandling om sex som självskada benämns Stockholms Tjejjours handbok om sexuellt självskadebeteende (Jenstav & Meissner, 2016), samt boken från Stiftelsen Allmänna Barnhuset (Jonsson & Lundström Mattsson, 2012) som “research” (Fredlund, 2019, s. 30). Att beskriva materialet från Stockholms Tjejjour och Stiftelsen Allmänna Barnhuset som forskning kan tolkas som att det likställs med vetenskapligt förankrade studier. Fredlund (2019) hänvisar dessutom till en korrekt angiven vetenskaplig studie av Fredlund et al. från 2017 inom samma parentes som uppräkningen av referenserna till böckerna från Stockholms Tjejjour och Stiftelsen Allmänna Barnhuset sker, vilket kan förvirra läsaren ytterligare. Det frågeformulär som två av studierna om sex som självskada använder sig av är
Functional Assessment of Self-Mutilation (FASM) (Fredlund, 2019; Jonsson et al.,
2019). FASM består av 22 påståenden som beskriver orsakerna bakom ett självskadebeteende. Ytterligare två påståenden har adderats till frågeformuläret i samband med att Fredlund, Wadsby och Jonsson studerat sex som självskada. Exempel på påståenden som finns med i frågeformuläret är: “To relieve feeling numb or empty”, “To punish yourself” och “To get attention from the one you have sex with” (Fredlund, 2019, s. 39). När forskarna väljer att använda FASM, som brukar användas inom forskningen om non-suicidal self-injury (NSSI), gör de antagandet att SASI kan likställas med NSSI. Forskarna antar att sex som självskada är en typ av icke-suicidal självskada, trots att det saknas studier som fastställer en sådan korrelation. Jonsson et al. (2019) försöker i sin studie utröna likheterna mellan SASI och NSSI genom att förutsätta att sex som självskada är just en typ av självskadebeteende. Forskarna väljer att problematisera valet att
använda FASM utifrån att det kan ha begränsat alternativen för deltagarna. Det kan nämligen vara så att orsakerna bakom sex som självskada kan vara fler än de som finns tillgängliga i frågeformuläret FASM och därmed fler än de forskningen anser ligga bakom NSSI (Jonsson et al., 2019).
Forskarna lyfter bristen på god validitet utifrån att det saknas validerade frågor att använda inom forskningen. Det beror på att sex som självskada inte ännu har konceptualiserats eller vedertagits inom vetenskapen (Fredlund, 2019). Validiteten aktualiseras också i samband med att empirin samlats in genom självrapportering (Jonsson et al., 2019; Zetterqvist et al., 2018).
Forskningen framhåller återkommande behovet av mer forskning om sex som självskada (Fredlund et al., 2017; Jonsson et al., 2019; Zetterqvist et al., 2018). Mer forskning skulle hjälpa vetenskapen i att avgöra om SASI bör vara en del av NSSI-diagnosen, samt om hur associationerna mellan sex som självskada och erfarenhet av sexuella övergrepp ser ut (Fredlund, 2019).
Avsaknaden av en vetenskapligt förankrad definition av sex som
självskadebeteende påverkar förhållandet till resultatet, eftersom det finns en osäkerhet om vad det egentligen är deltagarna svarar på när de bekräftar att de skadar sig själva med sex. De som deltog i studien av Fredlund et al. (2017) fick inte själva beskriva sitt sexuella självskadebeteende, men fick ändå avgöra om de har sex som självskada. Det begränsar forskarnas möjlighet att dra några egentliga slutsatser (Fredlund et al., 2017).
Fredlund (2019) kommer i sin avhandling, som delvis är en sammanställning av tidigare studier, fram till att det är relevant att förhålla sig till sex som självskada som ett självskadebeteende. Två andra internationella forskare framhåller dock att NSSI och indirekt självskadebeteende är två skilda fenomen (St. Germain & Hooley, 2012). Eftersom sex som självskada är ett indirekt självskadebeteende, innebär det att St. Germain och Hooley (2012) motsätter sig Fredlunds (2019) slutsats att SASI kan likställas med NSSI.
TEORI OCH METOD
I denna del redogör jag för uppsatsens teoretiska angreppssätt och metodologiska ställningstaganden. Avsnittet inleds med en redogörelse för den ontologiska utgångspunkten som är socialkonstruktivistisk. Därefter presenteras de teorier som genomsyrar studiens analys och knyter an till valet av att genomföra en foucauldiansk genealogisk diskursanalys. Därpå går denna del vidare med en beskrivning av genomförandet av metoden utifrån insamlingen av material och utförandet av diskursanalysen. Teori- och metodavsnittet avslutas med att jag redogör för mina etiska ställningstaganden.
Socialkonstruktivism
Denna uppsats antar ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, det vill säga ett perspektiv som förhåller sig till världen likt en konstruktion uppbyggd av diskurser i samverkan mellan människor. Diskurser leder på så sätt till
internaliserade sanningar som genom socialkonstruktivistiska studier kan granskas och konfronteras (Holm Ingemann, 2016). Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv
ger utrymme att utforska medias påverkan på individers och sociala gruppers sexualitet (Tiefer, 2004).
Kunskap bygger på socialt konstruerade, gemensamma föreställningar som utvecklats genom externalisering, objektivering och internalisering.
Externalisering innebär ett blottläggande av inre meningar och övertygelser. Objektivering är en institutionaliseringsprocess av kunskap genom exempelvis införandet av normer, som genom internalisering reproduceras av
samhällsmedborgarna. Det är ingen deterministisk process, utan den är
kontinuerligt i rörelse genom dekonstruktion och rekonstruktion. Kunskap är inte konstant, utan en variabel som förhåller sig till samhälleliga förändringar (Holm Ingemann, 2016).
Socialkonstruktivism är en ontologisk position som antar ett socialt perspektiv där aktörerna får ta plats, samverka och konstruera om vetande och kunnande. Sociala aktörer uppfattas alltså inte som observatörer utan som delaktiga i att utforma och förändra verkligheten och dess kategoriseringar (Bryman, 2018).
Foucault
Michel Foucault framhåller att under 1700- och 1800-talet ökar talet om könet, vilket resulterar i en våg av tillkännagivanden genom granskning av det sexuellt avvikande, som där till övervakas och rangordnas. Under 1800-talet utvecklas bland annat samhällets patologisering av människors sexualitet. Det är
västvärldens utformande av vad Foucault väljer att benämna scientia sexualis.
Scientia sexualis är metoder för exponering av sanningen, ett tillkännagivande
som vandrat från kristendomens biktande till vetenskapen. Från och med 1700-talets inledning växer olika incitament för makt fram genom talet om könet. Det leder till en ökad kategorisering och klassificering av människors sexuella beteenden, genom medicinsk klassifikation, rättsliga system och utbildning. Foucault anser att sedan vårt moderna, borgerliga samhälle växte fram under 1800-talet har det funnits, och finns därmed än idag, en perversitet i den fixering som samhället har att kategorisera och kontrollera människors sexualitet. En sådan övervakning och sortering av sexualiteter uppger Foucault framkallar sexuell variation. Den sexuella variationen är en effekt av samhällets mani i att utröna allt, och lite därtill, om könet och sexualiteten (Foucault, 2002). Det är dessutom, enligt Foucault, först i början av 1800-talet som sexualitet som term blir en del av samhällets vokabulär (Foucault, 2018).
Diskurser påverkar vad vi tolkar som sanningen, på grund av den dominans som diskurser besitter över talet och skrivandet om världen. Det resulterar i tidsbundna och socialt anknytna ramar för vilka tankar, verbala yttringar och beteenden som är tillåtna. Foucault väljer att benämna detta sanningseffekter (Svensson, 2019), som kan upptäckas genom genealogisk diskursanalys. Det handlar inte om att belysa vad som är sant eller falskt, utan om att analysera de processer som diskurser genomgår i att konstruera och etablera vår verklighetsuppfattning (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). När man ska studera makt behöver man också analysera hur makten utövas (Bergström & Boréus, 2018).
Foucauldiansk genealogisk diskursanalys
Diskursanalys är en samling metoder och teorier som används för att undersöka hur språk tillämpas och konstrueras inom sociala kontexter genom att studera tal
och text (Wetherell, Taylor & Yates, 2001). Diskursanalyser letar efter mönster inom språket (Taylor, 2001).
Genealogi är både en modell för diskursanalys och ett förhållningssätt gentemot diskurser. En genealogisk ansats innebär att diskurser belyses ur ett historiskt perspektiv. Diskurs, makt och kunskap agerar i samverkan mellan varandra, de består av påståenden som tillsammans verkar för att skapa mening och påverka samhället. Hur vi talar om ett ämne får effekter på omgivningen utifrån gällande normaliseringsprocesser och maktfördelning. Vad som uppfattas som bra eller dåligt alternativt rätt eller fel påverkas av rådande diskurser som dessutom är föränderliga genom historien. Diskurser förhåller sig på så sätt till sin samtid och kan därmed studeras utifrån ett genealogiskt perspektiv (Carabine, 2001).
Den foucauldianska genealogiska diskursanalysen bygger på Foucaults historiska analys av talet om könet och därmed sexualiteten. Foucault ifrågasätter idén om sexualiteten som något biologiskt förankrat genom att istället framhålla
människors sexualitet som socialt och kulturellt konstruerat (Carabine, 2001). Den genealogiska diskursanalysen är inte fixerad vid att söka efter någon sanning eller begynnelse av en diskurs, utan att kartlägga hur makt fördelas och genereras för att utforma diskurser och kunskap. Det handlar både om att utforska dåtid och nutid. En genealogisk diskursanalys ska svara på frågan om hur en diskurs har etablerats och utvecklats över tid (Carabine, 2001).
Rubins sexuella värdehierarki
Gayle Rubin knyter an till Foucaults framställning av den makt som genomsyrar samhället i och med talet om könet, och som delar upp sexualiteter som normativa respektive avvikande. Genom att ta fram den sexuella värdehierarkin visar Rubin på fördelningen mellan vad som anses vara ett normalt respektive onormalt sexuellt beteende. Rubin framhåller att kriterierna för en god sexualitet uppfylls om orsakerna till den sexuella praktiken är kärlek, reproduktion eller giftermål (Rubin, 1984).
Många av oss kanske förhåller oss till att sex är något som sker i det privata som berör endast de som är närvarande och direkt involverade, men sex är en handling som avspeglar de normer vi som individer och som grupp bär med oss. Sex är också en handling som tilldelas ett visst värde utifrån hur den förhåller sig till rådande hierarkier. Exempelvis påverkar politiken hur, när, var, varför och med vem eller vilka vi har sex, samt vilka konsekvenser en sexuell handling får. Sex är därmed politiskt bundet (Rubin, 1984).
Sex uppfattas vara extra farligt för unga människor, vilket har lett till att unga personer historiskt sett avskärmats från sexualkunskap och sexuella erfarenheter. Det är framförallt kopplingen mellan barn och sex som skapar extra starka reaktioner (Rubin, 1984).
Rubin framhåller att det finns sex stycken ideologier som omgärdar sex och sexualitet: sexuell essentialism, sexnegativitet, sexualitetens överdrivna betydelse, den sexuella värdehierarkin, kedjeeffekten kring sexuella faror, samt bristen på alternativt hämmandet av sexuell variation. Populärkulturen har en aktiv roll i att förtrycka den sexuella variationen genom hur sexualiteten framställs i massmedia (Rubin, 1984).
Figur 1. “The sex hierarchy: the charmed circle vs. the outer limits” (Rubin, 1984, s. 153)
Figuren ovan är Rubins modell över vilka sexuella praktiker som omfattas av den goda respektive den dåliga sexualiteten. Den inre cirkeln inkluderar den
normativa sexualiteten som uppmuntras, medan den yttre cirkeln inkluderar den fördömda sexualiteten. Den välsignade sexualiteten är den som sker mellan en man och en kvinna från samma generation inom ett monogamt äktenskap med syftet att reproducera. Den sexuella praktiken ska ske i hemmet genom så kallat vaniljsex, utan kommersiellt intresse. Varken pornografi eller sexleksaker ska användas. Den yttre cirkeln beskriver den onaturliga sexualiteten som är den som sker mellan två eller fler personer av samma kön som kommer från olika
generationer, inte ingår äktenskap med varandra och utan syfte att reproducera. De har sadomasochistiskt sex, utbyter pengar och har sex utanför hemmet i det offentliga. Pornografi och sexleksaker förekommer vid normbrytande sexuell praktik (Rubin, 1984).
Figur 2. “The sex hierarchy: the struggle over where to draw the line” (Rubin, 1984, s. 154)
En mer nyanserad bild av skalan mellan normativ och icke-normativ sexualitet illustrerar Rubin i sin andra modell som presenteras ovan. Figur 2 visar på att det finns fler steg mellan den goda och dåliga sexualiteten, än vad cirkeln i Figur 1 kan illustrera. Exempelvis kan sex mellan ett ogift heterosexuellt par placera sig mellan vad som anses vara naturlig respektive syndig sexualitet. Även onani och långvariga monogama homosexuella relationer kan enligt modellen positionera sig mellan hälsosam respektive sjuk sexualitet. Det finns alltså vissa
kompromisser eller diffusa gränsdragningar mellan vilka sexuella praktiker och sexualiteter som kan ges välsignelse alternativt fördömas (Rubin, 1984).
Metodologiska ställningstaganden
Denna uppsats tar inte ställning till huruvida sex som självskadebeteende existerar eller inte. Uppsatsen syftar istället till att illustrera medias roll i att etablera
diskurser om sex som självskadebeteende och därmed konstruktionen av fenomenet, så som beteendet förstås utifrån en allmän diskurs.
Mitt val att samla empiriskt material via media grundade sig i antagandet att många har tillgång till media och att många tar del av media i sin vardag. Den omfattande tillgång och förbrukning av media som jag antog förekommer ökar spridningen och därmed också etableringen av diskurser om sex som
självskadebeteende.
Inför beslutet att genomföra en foucauldiansk genealogisk diskursanalys gjorde jag en omfattande inläsning och kunskapsinhämtning av olika typer av
diskursanalyser. Det landade ganska tidigt in i processen på ett foucauldianskt angreppssätt, utifrån att Foucault fokuserar på den makt som det moderna samhället praktiserar genom att klassificera och kategorisera sexualiteter. Talet om sex som självskadebeteende kan tolkas vara ännu ett tecken på vad Foucault framhåller som samhällets perversitet. Till en början fanns det en osäkerhet inför att anta ett genealogiskt, och därmed historiskt, perspektiv på diskurser om sex som självskadebeteende. Den osäkerheten grundade sig i att sex som
självskadebeteende är ett relativt nytt fenomen. Men efter inläsning av det empiriska materialet stod det klart att det fanns fördelar med att redogöra för utvecklingen av diskursen om fenomenet. Inom det empiriska materialet
framkommer det tecken på att diskursen om sex som självskadebeteende gått igenom en viss progression, som kan belysas med stöd av en genealogisk analys.
Material
Det material som analyseras i uppsatsen är producerat och publicerat inom media. Den typen av material kallas sociala texter, på grund av att det är offentligt
material som många människor tar del av. Sociala texter är texter som delas i en gemenskap och på så sätt också skildrar kännetecken för en specifik grupp och/eller kultur (Svensson, 2019). Massmedialt material, så som tidningsartiklar, är vanligt förekommande källor vid samhällsvetenskaplig analys (Bryman, 2018). En nackdel med att använda material publicerat i media kan vara bristen på autenticitet och trovärdighet. Det kan vara svårt att avgöra vem det egentligen är som står bakom artikeln, samt vilka källor, vilken kunskap och vilka erfarenheter författaren bygger sina påståenden på (Bryman, 2018). Den typen av svagheter med att analysera medialt material hanterades genom att jag redogjorde för och analyserade kring de maktpositioner som intas av författarna till det empiriska materialet. De påståenden som artikelförfattarna ger uttryck för problematiserades i den foucauldianska genealogiska diskursanalys som utförts.
Urval
Uppsatsen hade som syfte att undersöka medias roll i att konstruera sex som självskadebeteende. Det empiriska materialet bestod därför av material publicerat i media som samlades in via Retriever Mediearkivets databas.
Inledningsvis gjorde jag sökningar via databasen Retriever Mediearkivet på ”sex
som självskadebeteende”, ”sexuellt självskadebeteende”, ”sex som självskada”, ”självskadande sex”, ”skada sig med sex”, ”självdestruktivt sex”, ”destruktivt sex”, ”sex som ångestdämpare” och ”sex som ångestdämpning”. Efter att jag
studerat det material som samlats in visade det sig att boken 14 år till salu skriven av Caroline Engvall och utgiven i augusti 2008 återkom frekvent. Boken refereras till som begynnelsen av samtalet om sex som självskadebeteende och diskursens uppkomst kunde därmed härledas till utgivningen av boken. Därav tog jag beslutet att även söka på ”14 år till salu” via databasen Retriever Mediearkivet. Eftersom det är en genealogisk diskursanalys, fanns ett intresse för att visa på utvecklingen och förändringen av diskursen.
Tabell 1. Antal träffar och tidsspann
Sökord Antal träffar Tidsspann
”14 år till salu” 429 2008-2019
”sex som självskadebeteende” 421 2010-2019
”destruktivt sex” 227 1990-2019
”sexuellt självskadebeteende” 209 2010-2019
”sex som självskada” 44 2011-2019
”skada sig med sex” 27 2013-2017
”sex som ångestdämpning” 20 2011-2017
”självdestruktivt sex” 9 1998-2017
”självskadande sex” 7 2013-2017
”sex som ångestdämpare” 5 2009-2014
Antalet träffar för varje sökord, samt det tidsspann som träffarna befann sig inom illustreras i Tabell 1. Efter att allt material samlats in visade det sig att ett stort
antal av artiklarna återkom i samband med flera av sökorden, vilket ledde till ett markant minskande av antalet träffar. Det fanns också material som tagits bort av utgivaren och artiklar som var låsta, alltså krävde prenumeration hos den specifika tidningen. Det innebar att en del material inte var tillgängligt och därför inte blev en del av urvalet. Det fanns dessutom dubletter bland texterna som sorterades bort. Det framkom även icke-relevant material som exempelvis bestod av texter där sökordet bara nämndes och artiklar som hade fokus på en författare eller verksamhet snarare än uppsatsens ämne. Bland det icke-relevanta materialet fanns också film- eller bokrecensioner och texter som antogs ha nått ett begränsat antal läsare. Videoklipp exkluderades, medan radioprogram inkluderades. Urvalet resulterade till sist i 87 tidningsartiklar och 9 radioprogram, totalt 96 träffar. Till en början var inte årtal ett av sökningskriterierna, men efter ett systematiskt urval bestod det empiriska materialet av tidningsartiklar och radioprogram inom årsspannet 2008-2019.
Analys
En foucauldiansk genealogisk diskursanalys utfördes och för att strukturera upp analysen användes Jean Carabines Guide to doing Foucauldian genealogical
discourse analysis (Carabine, 2001) som stöd. Carabine beskriver i sin guide elva
steg för att genomföra en foucauldiansk genealogisk diskursanalys. Dessa steg fungerade som riktlinjer för strukturen av denna uppsats och som stöttepelare när det handlade om att bygga upp analysen. Inledningsvis gjorde jag val av ämne, sex som självskadebeteende, för att sedan gå vidare med att studera litteraturen i ämnet. Den litteratur som studerades bestod av forskning om sex som självskada, medias rapportering om ämnet och andra publikationer som aktualiserar sex som självskadebeteende. Efter att den tillgängliga litteraturen studerats visade det sig att mest material fanns inom media. Det material som publicerats i media kan dessutom antas nå en större målgrupp och kan därmed ha berört fler, vilket påverkade valet att analysera medialt material. Nästa steg var att lära känna
materialet genom fördjupade studier, samt genom att sortera bort icke-relevant
material och strukturera innehållet. Därefter vidtog att identifiera teman. Återkommande ämnen och beskrivningar kunde urskiljas inom det empiriska materialet, vilka sedan kunde kategoriseras. Genom kategoriseringen av teman tydliggörs gemensamma spår, så som likheter mellan artiklar, spår av strömningar inom materialet och en generell utveckling av diskurser. Tillvägagångssätt
utforskades genom att ta reda på vem som uttalar sig i det insamlade materialet och vad det är personen, eller personerna, i fråga stödjer sig på i sina uttalanden. Nästa steg var frånvaro och tystnad som berör vilka ämnen som saknas inom diskursen, alltså vad det är som man inte talar om. Vidare utforskades motstånd
och kontringar inom diskursen. Fokus i denna uppsats har varit på att utröna vilka
teman som är återkommande och därmed mest dominerande inom diskursen. Samtidigt har material som sticker ut från mängden också lyfts fram, för att illustrera förändringar inom diskursen. Slutligen, analyserade jag vilka effekter diskursen gett genom att lyfta normers etablering och inverkan på sex och sexualitet utifrån teorin om Rubins sexuella värdehierarki. Mitt val att söka på
”14 år till salu” vid insamlingen av materialet möjliggjorde en förståelse för fenomenets uppkomst. Det empiriska materialet tolkades dessutom utifrån dess
befintliga kontext. Analysen resulterade i tre diskursiva spår: 14 år till salu,
Rättsfall och Forskning. Carabine lyfter också i sin guide vikten av att se till vilka begränsningar som finns med valet av metod (Carabine, 2001). Begränsningarna
som visat sig i val av metod och empiriskt material kommer jag därför att diskutera nedan.
Etiska överväganden
Det är viktigt att vara medveten om att de personliga erfarenheter som man bär med sig och den förförståelse som man har påverkar ens val av ämne, samt tolkningen av det empiriska materialet (Aspers, 2011). Sexualiteter betraktas i denna uppsats som något socialt konstruerat, och det är också utifrån det
utgångsläget som det insamlade materialet analyserats. Som människor är vi alla en del av den samtid och den kultur vi befinner oss inom, vilket mer eller mindre resulterar i en personlig anknytning till det ämne och material som studeras. Att ha en personlig anknytning till det ämne man studerar kan ha både för- och nackdelar. En fördel är att man troligen har en god förkunskap om ämnet, vilket kan bidra till en fördjupad analys. Nackdelen kan däremot vara att en personlig anknytning kan öka den subjektiva tolkningen av det empiriska materialet (ibid). Bearbetningen av det empiriska materialet genom tolkning och analys har därmed genomsyrats av reflektioner utifrån den personliga anknytningen till ämnet. Att vara medveten om ens subjektiva upplevelser och åsikter dämpar risken för att låta de påverka processen. En sådan självinsikt syftar till att öka studiens
trovärdighet (Bergström & Boréus, 2018). Läsaren bör däremot vara medveten om att studien inte ämnar att vara objektiv.
För att upprätthålla en god validitet och reliabilitet har fokus varit på att skapa transparens (Bergström & Boréus, 2018; Winther Jørgensen & Phillips, 2000), vilket innebär att läsaren får en inblick i processen och i det material som analyserats. Ett sätt att öka transparensen är att presentera urklipp från det empiriska materialet (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Transparensen ökar också genom systematik (Svensson, 2019), vilket uppfyllts i denna studie genom att Carabines Guide to doing Foucauldian genealogical discourse analysis
(Carabine, 2001) följts. Systematik utesluter dock inte en levande kreativitet, utan de två komponenterna kompletterar snarare varandra (Svensson, 2019).
Det empiriska materialet som analyserats i denna uppsats består av offentligt tryckta tidningsartiklar, samt radioprogram från Sveriges Radio som är
tillgängliga för allmänheten. Det innebär att allt material är tillgängligt för läsaren, vilket bidrar till en god transparens. Inom det empiriska materialet förekommer det personliga berättelser och åsikter som kan uppfattas som känsliga, men eftersom det är offentligt material har alla som uttalar sig gett sitt medgivande till att det publiceras. Det är viktigt att lyfta att denna studie inte syftar till att
förminska de personliga berättelser som analyserats, inte heller att peka ut offentliga personer som enskilt ansvariga för diskursen om sex som självskadebeteende. En sådan risk finns och har därför kontinuerligt lyfts i samband med tolkningen och framställningen av det empiriska materialet. Bra samhällsvetenskaplig forskning är forskning som lyckas utmana den
befintliga forskningen inom ett visst område (Svensson, 2019). Det är vad denna studie ämnar att göra, genom att problematisera de diskurser som omgärdar sex som självskadebeteende, och alltså de diskurser som den befintliga forskningen om sex som självskada framhåller och förhåller sig till.
RESULTAT OCH ANALYS
I detta avsnitt kommer min redogörelse för och analys av det empiriska materialet att presenteras. Resultatet presenteras utifrån tre diskursiva spår: ”14 år till salu”,
Rättsfall och Forskning. De tre diskursiva spåren följer varandra parallellt, men
varje spår beskrivs inledningsvis kronologiskt. Det följs av en skildring av det diskursiva spåret. Sedan presenteras tillvägagångssätt utifrån ett maktperspektiv, tystnader och motsättningar inom vardera diskursivt spår. Avsnittet avslutas med en analys av de diskursiva spårens Effekter.
”14 år till salu”
I mitten av augusti 2008 publiceras boken 14 år till salu, skriven av journalisten Caroline Engvall, som därmed debuterar som författare. Den handlar om 14-åriga Tessan som efter en våldtäkt börjar sälja sex. Utgivningen av boken framstår som startskottet för konstruktionen av fenomenet sex som självskadebeteende och blir därmed också ingången för denna diskursanalys.
Tessan får företräda de som skadar sig med sex, både genom att verka som representant utifrån ett återberättande av den historia som boken 14 år till salu förmedlar, men också inledningsvis genom enstaka personliga intervjuer med Tessan själv. Beteendet skildras då utifrån att det handlar om att sälja sex, vilket beskrivs som ett självskadebeteende och/eller ett tvång, alternativt en drog (Upsala Nya Tidning, 2009, 16 juni; Weigl, 2008, 11 augusti). Tessan beskriver valet av att prostituera sig som en slump: ”Hon säger att hon lika gärna hade kunnat göra sig själv illa på något annat sätt, skära sig själv eller strunta i att äta. Nu blev det prostitution” (Zakai, 2008, 26 augusti), och likställer på så sätt också att sälja sex med andra typer av självskadebeteenden. Pengarna beskrivs till en början vara en drivande faktor, men blir relativt snabbt en biprodukt genom att de beskrivs som smutsiga, samt att de kan uppfattas rättfärdiga sexköparens beteende (Upsala Nya Tidning, 2009, 16 juni). Det är istället självskadebeteendet som är det primära, för att dämpa den ångest som utvecklats efter våldtäkten och för att tillfredställa ett starkt bekräftelsebehov (Weigl, 2008, 11 augusti). Förutom andra självskadebeteenden framhåller också Tessans berättelse likheter mellan att skada sig med sex och missbruk, framförallt substansmissbruk.
Sex har nu helt blivit tvång, hon sträcker sig efter känslan, som alkoholisten efter flaskan. Utan männens beröring är hon ingen. Män av alla sorter, storlekar. Hon delar upp dem efter sin pappas ålder: äldre eller yngre. Ångesten är större än någonsin och utan sex får hon inget utlopp, ingen lättnad (Weigl, 2008, 11 augusti).
Utöver ångestlindringen beskrivs sex också vara en bekräftelse på ens värde som människa (ETC, 2011, 28 augusti), vilket gått förlorat efter en våldtäkt (Antonson, 2008, 10 september). Män, framförallt äldre män, får ta sig an rollen som förövare genom att de beskrivs utnyttja dessa unga, sköra personer.
Övergången från en något begränsad diskurs om att sälja sex, till att vidga innebörden av att skada sig med sex sker relativt omgående, men framträder som tydligast i slutet av 2009 och i början av 2010. I ett radioprogram den 23 april 2010 används flera av de idag förekommande benämningarna på fenomenet: självdestruktivt sex, sex som självskadebeteende och destruktivt sex (Gunnarsson, 2010, 23 april). Det innebär dock inte att sälja sex raderas ur diskursen, utan talet
om prostitution som en del av ett självskadebeteende kvarstår. 2013 släpper Engvall sin tredje bok, Skuggbarn, om barnsexhandel i Sverige. Bokutgivningen leder till att barnsexhandel lyfts inom diskursen om sex som självskadebeteende. I en intervju om boken och sexhandeln med barn och unga i Sverige berättar
Engvall:
På ytan ser det ofta ut som att barnen ger sig in i det här frivilligt, eftersom de ibland själva söker upp förövarna. Men det kan faktiskt vara en del av ett självskadebeteende. Några har beskrivit det som ”att bli såld av någon annan är det ultimata självskadebeteendet, jag kan inte sjunka lägre än att någon annan får använda mig som
handelsvara” (Svenberg, 2013, 14 augusti).
Efter hand ges också andra unga tjejer, utöver Tessan, utrymme att i media delge sina erfarenheter om att skada sig med sex. Det sker delvis genom personliga intervjuer, men också via flera tjejjourer, som från 2012 börjar delge erfarenheter från sina kontakter med unga tjejer som säljer sex och/eller har ett sexuellt självskadebeteende (Ericsson, 2012, 6 februari; Rostam, 2012, 11 februari). Efter det första halvåret 2017 försvinner Engvall helt från den mediala
rapporteringen om sex som självskadebeteende.3 Det leder till att andra tar över samtalet om fenomenet; exempelvis rör det sig om föreningar så som Novahuset4 och kommunala verksamheter som Mikamottagningar5
Att skada sig med sex
. Från 2019 blir det relativt tyst inom detta diskursiva spår, vilket beror på att forskningen delvis tar över.
Utöver den utveckling som beskrivs ovan, förekommer inga tydliga förändringar om hur detta diskursiva spår framställer fenomenet sex som självskadebeteende. Av den anledningen blir fokus nedan att redogöra för diskursen som beständig, inte som en process eller ett förlopp.
Innan beteendet övergår till att benämnas som en självskada, görs liknelser med andra typer av självskadebeteenden utifrån att det beskrivs som att man skadar sig själv, straffar sig själv eller gör sig illa (Metro, 2008, 25 augusti; Upsala Nya Tidning, 2009, 16 juni; Weigl, 2008, 11 augusti). Det görs jämförelser med att skära, bränna eller svälta sig (Gunnarsson, 2010, 23 april). Att ha sex fast man egentligen inte vill är också något som återkommande beskrivs bland gruppen som skadar sig med sex (Nordström, 2014, 11 juni; Sveriges Radio, 2016, 15 januari). Det framhålls också att man genom självskadande sex vill känna smärta, alternativt förflytta den själsliga smärtan till fysisk smärta. Engvall beskriver i ett radioprogram innebörden av att skada sig med sex genom att återberätta ett av de mejl hon mottagit:
Hon vill inte ha sex med de här vuxna männen, hon låter dem hålla på. Hon beskriver det som att, det är inte mig de har sex med, det är ju bara min kropp. Och för många av de här unga blir det ju som ett beroende. Att man går till de här träffarna med de vuxna, för just i den
3
Caroline Engvall debuterar som deckarförfattare år 2017 med boken Ärren vi bär, vilket följs upp av fler deckarböcker.
4
Novahuset är en ideell förening som startades 2008 av Paulina Bengtsson och som riktar sig till personer med erfarenhet av sexuella övergrepp (Novahuset, 2020).
5
Mikamottagningar finns i Stockholm och Göteborg, och riktar sig till personer som har erfarenhet av sex mot ersättning eller att skada sig med sex (Göteborgs Stad, 2020; Stockholms stad, 2020).
stunden, när man har sex med dem, då känns det faktiskt bra.
Beskriver de. Som att ungefär som att när man skär sig, att man sätter rakbladet mot armen och just i den stunden då blodet börjar rinna, just då så släpper ångesten. Men efteråt så blir det tusen gånger värre (Sveriges Radio, 2012, 19 september).
Först 2017 börjar skillnader mellan sex som självskadebeteende och andra typer av självskadebeteenden att framhävas. De olikheter som då tas upp är att vid sex lämnas kontrollen över till andra att skada en (Olsson & Holmberg Karlsson, 2017, 7 juli) och sex uppges dessutom vara en mer osynlig typ av
självskadebeteende (Olsson, 2017, 7 juli). Jonathan som har erfarenhet av att skada sig med sex beskriver det så här:
Om någon skär sig förstår folk att det är ett självskadebeteende. Sex är mer diffust. Men när du söker upp någon som är våldsam, för att du tycker att du förtjänar det... Indirekt säger du ”förstör mig” (Olsson, 2017, 7 juli, s. 9).
En orsak som uppges ligga bakom ett sexuellt självskadebeteende är erfarenhet av tidigare sexuellt övergrepp, alternativt våldtäkt. Självskadebeteendet utgörs då av att man återupplever det sexuella övergreppet eller våldtäkten genom att skada sig med sex, vilket beskrivs vara ett försök till att bearbeta sitt trauma. Det
förekommer också metaforer för att beskriva beteendet, metaforer som knyter an till självskadarnas tidigare upplevelser; beteendet beskrivs utifrån att man ”låter sig våldtas” (ETC, 2011, 28 augusti) genom att gå ”till sina egna våldtäkter” (Richter, 2013, 13 augusti) eller att de som skadar sig med sex ”[v]åldta[r] sig själva” (Svenska Dagbladet, 2012, 5 september). Beteendet beskrivs också vara ett försök att återta en förlorad kontroll genom att återuppleva en traumatisk upplevelse, men det verkar snarare förvärra traumat och bristen på kontroll. Bland de som skadar sig med sex skildras ett behov av att känna makt och kontroll, efter att de blivit våldtagna.
Ida: Jag ville skada mig själv och det bästa sättet att skada mig själv som jag kunde komma på var genom sex. För det var verkligen det värsta jag visste om. Så då fortsatte jag att ha sex för att skada mig själv. För jag kände att jag bara ville dö. Jag kände att jag kom väldigt nära döden genom att skada mig genom sex.
Katarina: Varför det?
Ida: För att min bild utav sex var helt förstörd. Sex var någonting hemskt. Och det påminde mig om våldtäkterna (Gunnarsson, 2011, 18 augusti).
Självskadande sex kan också orsakas av andra typer av trauman utöver våldtäkt och sexuellt övergrepp, exempelvis kriser av olika slag, så som att föräldrar går igenom skilsmässa eller att någon inom familjen blir sjuk (Richter, 2013, 13 augusti; Tonström, 2013, 2-8 november; Werner, 2011, 29 augusti). Försök till ångestlindring uppges också vara en stor bidragande orsak till beteendet, likväl som bekräftelse från de personer man har sex med. Behovet av bekräftelse handlar om att försöka döva en känsla av ensamhet (Lindholm, 2012, 20 mars; Metro, 2012, 8 maj). Personerna som har destruktivt sex bär också på känslor av skam och skuld som beskrivs driva beteendet (Engvall, 2010, 26 mars; Sveriges Radio, 2018, 1 januari). Orsakerna och effekterna karaktäriseras av att de samverkar genom att de stimulerar varandra. Exempelvis ökar skuld- och skamkänslorna, likväl som ångesten när man skadar sig med sex. Det förklaras bero på att man
utifrån ett objektivt perspektiv kan uppfattas utsätta sig för sexuella risker och låta andra skada en frivilligt. Den bekräftelse som den som har sex som
självskadebeteende söker får den oftast genom uppmärksamhet från sexpartners, vilket bidrar till ett fortsatt självskadande.
Sex som självskadebeteende beskrivs återkommande som ett missbruk och/eller beroende, genom jämförelser med alkoholism (Ericsson, 2012, 6 februari; Weigl, 2008, 11 augusti), samt genom att ord som tvång, drog och självmedicinering (Larsson, 2014, 6/18 november) förekommer. Uttrycket återfall förekommer också i samband med talet om att sälja sex som ett självskadebeteende (Zakai, 2008, 26 augusti), ett ord som kan associeras med substansmissbruk. Beteendet beskrivs dessutom som en ond spiral eller cirkel som är svår att ta sig ur på egen hand. Tessan från 14 år till salu får sitt beroende beskrivet av Engvall på följande sätt:
Hon rädd [sic!] men också beroende, hon håller hårt i sitt häfte med nummer till sina kontakter och får till och med ett återfall när hon har hållit sig borta ett tag. Hon blir en mästare på att ljuga för att dölja. Det är ett missbruk. Hur hemskt det än låter får hon någon sorts bekräftelse (Rosén, 2009, 29 september).
De som skadar sig med sex kommer inom alla diskursiva spår att benämnas som offer, medan de som har sex med de som självskadar kommer att benämnas som förövare. Det beror på att de olika parterna framställs på ett sådant sätt i det empiriska materialet, samt att det förenklar och förtydligar vem det är som
åsyftas. Alla offer har gemensamt att de är unga, framförallt barn eller ungdomar, men delvis också unga vuxna. När det gäller kön bland de som har självskadande sex är det kvinnor, eller kanske snarare tjejer och flickor, som ges utrymme inom media. Ändå framställs det vara viktigt att påpeka att även killar och pojkar säljer sex och skadar sig med sex. Offren kommer från hela Sverige och från alla samhällsklasser, vilket gör det svårt att utröna vem som är utsatt och därmed del av en riskgrupp. Genomgående är ändå att dessa unga personer är trasiga på något sätt och därmed sköra, vilket uttrycks bero på både yttre och inre omständigheter. Återkommande är också att offren ofta är skötsamma, men ensamma personer. Engvall framhåller att vuxna har ett ansvar i att vara uppmärksamma på unga i sin omgivning utifrån följande orsaker och faktorer:
Utåt sett verkar de må bra. De kommer från till synes normala familjer och skolan fungerar bra. Men inombords är de trasiga och törstar efter kärlek och att bli sedda [...] Om en person förändras snabbt, har mer pengar än vanligt, byter kompisar eller slutar tvätta håret. Man ska inte avfärda det som något som hör puberteten till, utan ta det på allvar och försöka få kontakt (Holmberg, 2012, 21 september).
Förövarna är män, framförallt äldre män, men vid enstaka tillfällen kan det också tolkas vara yngre förövare (Danielsson, 2009, 17 oktober; Engvall, 2010, 26 mars). Männen beskrivs som våldsamma och till en början är förövaren och offret okända för varandra. Att förövaren är en främling beror mycket på att
mötesplatsen för bekantskapen är internet. Det är på internet som förövarna och offren möts, alternativt söker upp varandra. Internet beskrivs som en mörk arena, ett parallellt samhälle där du kan vara anonym och gömma dig. Det framstår som att sexhandeln som tidigare skett på gatan, nu har flyttats över till internet. Att internet är den centrala arenan för att möjliggöra sex som självskadebeteende
