Sammanfattning av empirin

Sammanfattningsvis anser samtliga informanter att revisorns roll är att följa lagstiftningen. Myndigheterna sätter stor krav på revisorns kompetens, oberoende och professionalism. Dessa egenskaper anser myndigheter är av stor vikt för att revisorerna ska hålla isär relationen med företagsledningen och anmäla i det fall bedrägerier upptäcks. Dock, konstaterar

myndigheterna att de inte kan ställa för mycket ansvar på revisorn och därför förväntar de sig inte att revisorn ska aktivt söka efter alla brott. Det myndigheter anser är rimligt att kräva av revisorn är att hen ska upptäcka uppenbara fel och oegentligheter och fullgöra sin

anmälningsskyldighet. Myndigheterna förstår att det finns begränsningar i revisorn arbete och kan inte upptäcka eller granska allt. Anmälningsskyldigheten ser myndigheter som en

37 Ändå anser myndigheterna att revisorn är en lämplig förebyggande aktör i att minska

38

5. Analys

I följande kapitel presenteras en analys utifrån studiens empiri tillsammans med uppsatsens referensram för att besvara studiens frågeställning och uppfylla studiens syfte.

Regelverket

Regelverk ställer krav på att revisorn ska vara oberoende, inneha rätt kompetens, utföra revision i enlighet med god revisionssed samt agera i tillämpningen av anmälningsskyldighet och tystnadsplikt. Myndigheter som intervjuades instämmer att revisorns roll är att följa lagstiftningen och praxis samt att den granskning revisorn genomför ska upprättas i enlighet med lagstiftningen. De egenskaper EBM och SKV anser vara av stor betydelse är oberoende, hög kompetens, förtroende, och professionalism. Att revisorer följer lagstiftningen är viktigt för myndigheter för att de ska kunna lita på den granskade informationen.

När det gäller att lita på informationen som revisorn har granskat, påstår Alleyne & Howard (2005) att det är nästan omöjligt för revisorer att ge en försäkran att deras granskning är utan brister. Däremot tar myndigheterna en annan ställning och tycker att de alltid litar på revisorns uttalande och att de helt enkelt måste lita på att allt i granskningen är korrekt. Detta antyder att myndigheter har ett förtroende för revision och revisorn för att de anser att revisorn innehar en hög kompetens och förstår den bransch de reviderar och granskar.

Enligt Vanasco (1996) är oberoendet en viktigt egenskap hos revisorerna, den behövs för att säkerställa förtroendet för granskningen. Hazami-Ammar (2019) hävdar i sin studie att oberoende är viktigt för att revisorn ska på ett effektivt sätt utföra sina skyldigheter i att bekämpa brottslighet. Oberoende är en återkommande egenskap som samtliga informanter uppmärksammat under intervjuerna. För att de ska kunna lita på att den informationen som granskats är korrekt och att revisorn inte är i maskopi med företagen, ska en revisor vara oberoende. När oberoendet inte kan säkerställas kan myndigheter inte förlita sig på att revisorn kommer göra en anmälan i det fall bedrägerier upptäcks. Revisorn som har åstadkommit integritet och oberoende är oftast revisorer med en hög kompetens och yrkesskicklighet (Alias, Nawawi & Salin, 2019). Detta var något även myndigheterna lyfte fram, att en revisor med högre kompetens och yrkesskicklighet kommer att bibehålla sitt oberoende och följa lagstiftningens krav.

39 Revisorn ska utöver att följa lagen även anmäla om hen misstänker att företagsledningen har begått brott som till exempel skattebrott, bokföringsbrott, förskingring och bedrägeri

(Larsson, 2004). Revisorn ska följa anmälningsskyldigheten men även tänka på sin tystnadsplikt vilket innebär att hen inte får avslöja konfidentiell information utan företagsledningens samtycke (Vanasco, 1994). Myndigheterna anser att

anmälningsskyldigheten är ett bra medel för att minska ekonomisk brottslighet, men lyfter fram att revisorerna är försiktiga med att anmäla brott eftersom de har sin tystnadsplikt att tänka på. Detta för att revisorerna inte vill skada förtroendet från företagsledningen, eftersom det är företaget som betalar revisorerna. Gränsdragningen mellan anmälningsplikten och tystnadsplikten var myndigheterna överens om att revisorn i det enskilda fallet själv skulle göra en avvägning om vilken skyldighet som väger tyngst. Detta kan kopplas till att

myndigheterna litar på revisorn och den kompetens de innehar för att kunna fatta det besultet.

Revisorns roll i att upptäcka bedrägerier

Bunget & Dumitrescu (2009) påstår att de finansiella skandaler under senaste åren har gett upphov till att förväntningar på revisorn i att upptäcka bedrägerier uppstår. Medan Jayasuriya (2006) hävdar att det finns begränsningar i revisorns arbete som gör att revisorn inte kan upptäcka alla fel och oegentligheter i årsredovisningarna och kan därför inte hållas ansvariga. Enligt Bunget & Dumitrescu (2009) kan revisorn inte hållas ansvarig för att upptäcka brott men att hen har en positiv roll för att förhindra att bedrägerier och fel uppkommer.

Myndigheter anser att revisorer har en viktig roll i brottsförebyggandet men att revisorerna inte bör hållas ansvariga vid exempelvis finansiella skandaler. EBM och SKV delar samma åsikt när det gäller att det hör till undantag och att varje fall ska utredas enskilt eftersom det måste finnas en grund för att anklaga att revisorn har medverkat till brott eller underlåtit att kontrollera. Detta kan förklaras av att myndigheterna anser att revisorerna har begränsad tillgång till information och det inte fått tillräcklig information för att göra en rättvis bedömning av bolagets finansiella rapporter därav behöver varje fall utredas enskilt.

Al-Dhubaibi (2020) menar på att revisorns uppgifter medför att de har ett särskilt ansvar för att bedrägerier och felaktigheter inte framkommer eftersom de anser att revisorer känner till företagets ekonomiska ställning. Både EBM och SKV delar denna syn och framhäver att revisorns utbildning och kompetens inte överensstämmer med att söka efter brott eftersom deras huvudsakliga uppgift är att granska bolagets material. Istället menar myndigheter att kunna upptäcka brott behöver revisor specialisera sig på den branschen där det finns en stor

40 risk för att fel och oegentligheter uppkommer. Att myndigheternas syn överensstämmer med Bunget & Dumitrescu (2009) beror på att de har förståelse för att revisorn har begränsningar i arbete som gör att det inte kan hållas ansvariga för att upptäcka alla fel och bedrägerier. Trots det anser fortfarande myndigheterna att revisorn är en lämplig aktör i att minska ekonomiska bedrägerier. Detta på grund av att revisorn har en unik inblick i verksamheten och är dem som står närmast verksamheten så att de bör känna till företagets ekonomiska ställning. Detta indikerar på att myndigheterna anser att om det är någon som kan upptäcka bedrägerier bör det vara revisorer eftersom de står närmast verksamheten. Myndigheterna kan inte göra den upptäckten eftersom de saknar tillgång till den information som revisorn besitter genom företagsledningen.

Myndigheterna förväntar sig dock att revisorn ska upptäcka vissa uppenbara fel och känna igen fel och oegentligheter. Detta förstärker även en studie gjord av Hayes et al. (2005) som visade att korrekt utförd revision betyder att revisorns arbete bör avslöja bedrägerier och oegentligheter. Myndigheterna belyser begränsningar men menar på att brott som skattebrott och bokföringsbrott borde revisorn kunna upptäcka. Detta säger emot vad Buckhoff et al. (2010) kom fram till i deras studie, att revisorerna är enbart ansvariga för att upptäcka bokslutsbedrägerier. Buckhoff menade på att revisorn saknar kompetens för att upptäcka andra typer av brott medans myndigheterna argumenterade för att dessa två typer av brott borde revisorn kunna upptäcka eftersom de innehar rätt kompetens. En förklaring till varför myndigheten inte enbart anser att bokföringsbrott borde upptäckas kan vara att myndigheterna tycker det blir lättare att begå skattebrott om bokföringen är bristande eller felaktig. När bokföringen är bristande finns det en stor chans att skattedeklarationen också är felaktig. Myndigheterna anser att om revisorn upptäcker bokföringsbrott borde de även kunna upptäcka skattebrotten.

Förväntningsgapet

Skillnaden mellan vad revisorer och användarna av den finansiella informationen förväntar sig att en revisor ska upprätta kallas för förväntningsgap (Liggio, 1974) . Förväntningsgapet förekomst beror på minskad förståelse för revisorn uppgifter och ansvar (Al-Dhubaibi, 2020).

En av orsakerna till förväntningsgapet är allmänhetens misslyckande i att förstå revisorns krav vilket Ruhnke & Schmidt (2014) kallar för Failure of the public. Myndigheternas syn på revisorns roll överensstämmer till största del med hur revisorer ser på sin roll. Samtliga

41 myndigheter tydliggjorde att det som de kan rimligen kräva av revisorn är att de ska utföra uppgifter som regleras i lagstiftningen. Myndigheterna är överens om att revisorns roll redan är svår och att det är orimligt att lägga för mycket ansvar på revisorn. Därför borde ansvaret begränsas och myndigheterna anser att revisorns roll borde begränsas till lagstiftningen. Detta betyder att myndigheterna har förståelse och kunskap om vilka krav och begränsningar som finns i revisorns arbete. Förståelse för revisorns begränsningar gör att myndigheter inte har orimliga förväntningar och istället skapar förväntningar inom ramen för revisorns roll enligt lagstiftningen.

Den andra orsaken till förväntningsgap är när kraven på revisorns roll enligt lagstiftningen är otydliga, detta kallar Ruhnke & Schmidt (2014) för Failure of standard-setter. Myndigheterna

anser att revisorns roll är en brottsförebyggande roll och förväntar sig att revisorer ska

upptäcka och anmäla brott men inom rimliga gränser. Utrymmet för dessa förväntningar finns eftersom det inte står tydligt i lagstiftningen att revisorer inte är brottsförebyggare eller bör söka efter ekonomisk brottslighet. Detta konstaterar bristen på lagreglering och att de lagar som införts efter de kritiska händelserna inte varit tillräckliga för att minska

förväntningsgapet. Däremot kan man argumentera att införa flera lagregleringar för revisorns roll och ansvar i att upptäcka bedrägerier kan skada deras yrke. Myndigheterna lyfter fram att om man inte begränsar revisorns ansvar kan revisorer komma att ses som myndigheternas förlängda arm och av den anledning förlorar förtroendet från företagsledningen. I den här studien kan vi inte konstatera hur lagregleringen och utökning av revisorn arbetsuppgifter skulle påverka företagsledningen eller revisorer.

Den tredje orsaken Failure of the auditor utelämnas eftersom inga revisorer har deltagit i studien. Därför kan inte en djupare analys göras på om det finns en avvikelse i hur revisorer ser på sin roll och vad lagstiftningen anger är deras roll.

The policeman theory & Rollkonflikt

I frågan om revisorns arbetsuppgifter består av att upptäcka och förhindra ekonomisk brottslighet, anser myndigheterna att den uppgift måste också begränsas eftersom revisorn inte är en polis och hen borde inte inneha en brottsutredande roll. Detta säger emot the

policeman theory som ser på revisorn som en polisman som ska söka, upptäcka och förhindra

bedrägeri (Epstein & Geiger, 1994). Anledningen till att myndigheterna inte ser på revisorn som en polis kan vara att de anser att revisorns huvudsakliga uppgift är att granska de

42 finansiella rapporterna vilket redan är en svår roll att uppfylla. Om revisorns roll skulle inneha en polisfunktion skulle det kanske leda till att förtroendet drabbas mellan revisorn och

företagsledningen vilket skulle göra att revisorn inte får tillgång till all nödvändig information och därför inte kan utföra en rättvis granskning. Istället tycker myndigheter att en revisor ska förhålla sig till sin anmälningsskyldighet och i de fall hen upptäcker brott i sin granskning, fullgöra sin skyldighet och göra en anmälan till åklagaren.

Revisorer har en skyldighet att anmäla vid misstanke om brott, men de har även en tystnadsplikt att ta hänsyn till. Detta gör att revisorn kan hamna i en rollkonflikt, där hen måste välja mellan att uppfylla sin skyldighet och anmäla företagsledningen eller behålla företags förtroende. Rollkonflikten kan även uppstå om det föreligger ett förväntningsgap. Genom att myndigheterna har olika förväntningar på revisorn kan hen uppleva en rollkonflikt eftersom revisorn vill tillfredsställa alla förväntningar. Att myndigheterna inte har orimliga förväntningar på revisorn som ligger utanför lagstiftningen, gör att det föreligger ingen rollkonflikt. En förklaring till detta är att myndigheterna förstår att revisorn vill inte heller felaktigt anklaga företagsledningen eftersom de vid en stämning av bolaget kan revisorn bli av med sin titel.