I detta avsnitt presenteras de mest framträdande dragen från kapitlet om resultat och analys. Översikten kopplas till den litteratur och de studier som är adekvat för denna studie, samt återkopplar till de valda teoretiska underlagen.
Denna studie har i forskningsfrågorna avgränsat att sagostunderna redan existerar och valt att fokusera på vilka beslut som tas vid bokvalet i sagd aktivitet, och varför. I flera delar av denna studie kan det utläsas att det finns ett övergripande pragmatiskt synsätt inbyggt i sagostundernas förekomst på biblioteken. Vad man än väljer att kalla sagostunderna i extern kommunikation, finns högläsning för barn som aktivitet på många scheman, och alla respondenterna i denna studie är eniga om att den viktigaste funktionen för sagostunden är att det ger barnen en chans att bekanta sig med biblioteket, dess böcker, och läsning som företeelse. Detta stämmer överens med vad Carlson & Carlstedt (2010) säger i sin magisteruppsats, att bibliotekarierna ansåg att deras största uppgift var att främja barnens intresse för läsning. Detta innebar för dem att normkritik ibland sattes i andra hand, vilket även denna uppsats berör i analysdelen. Dock framkom i analysen av respondenternas svar att ett emancipatoriskt synsätt på bokval i samverkan med ett normkritiskt förhållningssätt var viktiga pelare för respondenterna.
Att ta med alla citat som tyder på att respondenterna har ett emancipatoriskt synsätt till bokval för sagostunder, och ett normkritisk perspektiv, skulle göra detta arbetet alldeles för långt. Därför vill jag sammanfatta med att säga att de citat som finns i de föregående avsnitten är exempel på hur alla synsätt finns representerade, men av Sandins (2011) synsätt är det emancipatoriska övervägande mest representerat bland de fyra respondenterna i denna studie. Efter det väger det pragmatiska tyngst, och minst inflytande över bokvalen har det traditionalistiska. Men alla synsätten bidrar, och ibland även i samklang eller konflikt med varandra.
När det kommer till de olika normkritiska förhållningssätten som Kumashiro (2002) utvecklat är det mer komplicerat, särskilt om man försöker göra kopplingar till Sandins (2011) synsätt på läsning. Men en tydlig relation står mellan det emancipatoriska synsättet och någon form av normkritiskt förhållningssätt. Framförallt är det termer som att “utmana barnens världsbild” och “skapa empati” som klingar samstämmigt i tre av Kumashiros (2002) förhållningssätt; Utbildning för “den andra”, utbildning om “den andra” och Utbildning som är kritisk mot privilegiering och andragörande. Det fjärde och sista förhållningssättet Utbildning som förändrar eleverna och samhället är minst representerat i det emancipatoriska synsättet, så även det traditionalistiska och det pragmatiska, och min analys är att det beror på att det förhållningssättet är det mest avancerade, och alldeles för komplext för att det ska gå att anpassa för barn som är tillräckligt unga för att gå på sagostunder.
Vid två tillfällen i denna studies analysdel visar respondenterna upp ett förhållningssätt som granskar rådande normer kritiskt genom att efterfråga fler titlar med mer variation. Detta överensstämmer bra med Kumashiros Utbildning som är kritisk mot privilegiering och andragörande. Två andra exempel som faller in under samma kategori är när respondenterna pratar om barnens vilja, eller ovilja, att kort diskutera det som lästes på sagostunden. Oavsett hur vanligt det är med diskussioner är det trots allt en tanke som finns hos bibliotekarierna i denna studien.
Men de två vanligaste kategorierna respondenterna uppvisar är Utbildning för “den andra” och utbildning om “den andra”. Min tolkning av detta är att det beror på att det är de två enklaste att anpassa för barn utan att tråka ut dem, och för att respondenterna har ett generellt pragmatiskt tänk inför sagostunder och bokvalen - det viktigaste är att barnen tycker att det är kul. Och det är ju inte så konstigt egentligen, för om barnen inte har en trivsam upplevelse kommer de nog inte tillbaka. Att locka barnen till biblioteket anses troligtvis stå högst på prioritetsordningen för att uppnå målet om att i längden utveckla läsförståelsen. Detta kopplar även bra till frekventa formuleringar och drivande tankar som handlar om att sagostunden ska vara en mysig stund, att alla ska ha trevligt och känna sig välkomna. På ett sätt är det ett pragmatiskt tänk, men om man, som denna studien ämnar, vill undersöka ett förhållande till normkritik och följaktligen normer, så går det att dra en rimlig slutsats att “alla” inte bara innefattar de normativa, utan även de som inte passar in i normen. Därför är det emancipatoriska förhållningssättet ett starkt element i bokval, såväl som i helhetstänket om sagostunder hos studiens respondenter. En term som inte har använts särskilt frekvent i analysen är ordet intersektionalitet, detta trots att två av respondanterna nämner sin egen plats och maktposition i förhållande till tid, något som Knudsen (2005) poängterar. Detta beror på att begreppet ingår som tanke i en eller flera av Kumashiros (2002) fyra förhållningssätt till normkritik. Jag bedömer att analysens läsbarhet inte hade gynnats av ytterligare en terminologi att diskutera, och anser istället att fokus ska ligga på Kumashiros teorier.
6 Diskussion och slutsatser
Detta kapitel ämnar generalisera, tolka och ifrågasätta de resultat och den analys som presenterats i föregående kapitel. Målet är att hitta linjer som hjälper till att närma sig svaret till syftesbeskrivningen; att ge en djupare förståelse om hur bibliotekarier ser på normkritik i förhållande till sagostunden, och till besluten som ligger till grund för vilka böcker som läses på sagostunderna.
Som tidigare nämnt finns det ett övergripande pragmatiskt synsätt till barns läsutveckling inbyggt i sagostundernas förekomst på biblioteken, något som även Carlson & Carlstedt (2010) tar upp. Men även att ett emancipatoriskt synsätt på bokval var viktigt för denna studies respondenter. I denna studies analysdel framkommer att orsaker som tidsbrist kunde sätta käppar i hjulet för det aktiva bokval som krävs för att fullfölja önskan om att medvetet följa den emancipatoriska linjen. Detta väcker frågan om det skulle kunna gå planera om bokvalet till sagostunder så att tidspressen inte påverkar så mycket, och ger bibliotekarierna bättre chans att utveckla sina bokval. Anledningarna till varför tidspressen existerar, och de potentiella effekter ett mer aktivt bokval skulle kunna ha, är oändligt många. Men för att knyta an till denna studies teorier kan jag inte hjälpa att undra om det skulle gå att kombinera det pragmatiska, det emancipatoriska och till och med det traditionalistiska synsättet med mer tid för planering. Eftersom respondenterna i både denna studie och i Borrman & Hedemark (2015) har uppmärksammat tidsbristen, och utan att vara alltför kritisk till det jobb som bibliotekarierna gör, finns det säkert vissa planeringsaspekter som skulle kunna gå att justera, vilket i sin tur i förlängningen skulle kunna ge positiva effekter på barns läslust och -förståelse.
En viktig beröringspunkt i denna diskussion är att det finns en risk att kopplingen som denna studie gjort mellan primärt det emancipatoriska synsättet och ett normkritiskt förhållningssättet inte är tillräckligt solid. Det är viktigt att vara medveten om att jag som författare, och tillika analytiker för denna uppsats och dess resultat, kan ha blivit påverkad av faktorer som min egen uppfattning om vad normer, normkritik, sagostunder eller bibliotekarieyrket innefattar. Exempelvis uttryckte flera respondenter i Sandins (2011) studie en frustration över att teorierna inte inrymde ett förhållningssätt där bibliotekarien utgår från sig själv och vad hen föredrar i en bok. Detta är inte i första hand problematiskt för att denna studie använder Sandins (2011) teorier som utgångspunkt, utan får snarare stå som exempel för att även mer omfattande verk får utstå kritik.
När man läser denna studie kan respondenterna framstå som väldigt normkritiska. Detta kan bero på att intervjuguiden är utformad så att det ställs många frågor som handlar om normer, och dessutom gav intervjun bibliotekarierna en chans att i lugn och ro reflektera över sina tankar om ämnet. En annan faktor som kan påverka resultatet var att ämnet normkritik fanns med när respondenterna eftersöktes. Det finns en möjlighet att någon som själv anser sig ha ett normkritiskt tänk gärna berättar om det för andra, medan någon som inte resonerar med frågeställningen tackar nej till inbjudan. Ett potentiellt bevis för att en eller flera av respondenterna i denna studie skulle kunna vara särskilt inlästa på till och med exakt de teorier som används i studien är att viss terminologi oprovocerat dyker upp intervjusvaren. Det faktum att uttryck som “utmana barnens världsbild” dyker upp i både respondenternas citat och Sandins (2011) teorier är värt att notera, men eftersom uttrycket även återfinns i intervjuguiden faller misstanken i min mening in under rimliga
tvivel och är därför inte tillräckligt starkt bevis för att urvalet av respondenter skulle vara avsevärt färgat av respondenternas eventuella åsikter.
En intressant linje som uppstod var att flera av respondenterna påpekade att de inte såg sig som lärare, trots att flera av dem var noga med att säga “ja, jag vill så ett frö”, “jag vill utmana barnens världsbild” även om det inte är ett av deras huvudfokus. Detta är något som återfinns i artikeln Storytime-Palooza!, Racial Diversity and Inclusion in Storytime skriven av Haase Krueger & Lee (2016). Även Chambers (2014) berör punkten att bibliotekarier helst undviker pekpinnar. De likartade beröringspunkterna skulle kunna vara ett tecken på att vi i Sverige har flera gemensamma nämnare med USA, där studien är gjord, vilket kan stötta utgångsläget att även internationella teorier om normkritik är applicerbara i vårt land. Vidare är det intressant att såväl Sandin (2011) som Chambers (2014) nämner den dualitet inom bibliotekarierollen som även denna studies respondenter uppmärksammar i början av detta stycke. I originalutförande handlade osäkerheten ju om huruvida man ville komma med pekpinnar om vad som är kvalitativ litteratur, vilket Chambers (2014) för övrigt motsätter sig. Men det finns ytterligare en intressant koppling: den till Kumashiros (2002) uttryck “anti-oppresive pedagogy” och Bromseth & Darjs (2010) benämning “normkritisk pedagogik” som båda refererar till en lärarroll. Det faktum att flera av respondenterna antyder att de visserligen vill påverka barnens syn på världen och normer, om än i lite mer modesta ordalag, men allra helst inte ser sig själva som lärare, skulle kunna innebära att det är möjligt att göra en generalisering som innebär att det pragmatiska synsättet trumfar det emancipatoriska inte bara som paraplyinställning till sagostunden som nämnt i kapitlet Resultat och analys, utan även på en mer detaljerad nivå. Detta trots att det emancipatoriska synsättet registrerades övervägande mest i denna studies resultat och analysdel. Sammanfattningsvis skulle denna diskussionspunkt innebära att det pragmatiska synsättet är vad respondenterna säger sig ha, men att det emancipatoriska synsättet är det som i realiteten är det mest framträdande enligt denna studie, och att den läsfrämjande delen som Sandin (2011) omnämner i kontrast till den kravlösa plats ett bibliotek ska vara, närmar sig skolans uppfostrande roll inom läsförståelse, istället för inställningen om att lära ut via kravlöst läsande för att öka läslusten och läsförståelsen. Dessutom skulle samma dissonans kunna existera genom att respondenterna inte ser sig använda normkritisk pedagogik genom det emancipatoriska synsättet i bokvalen, men i realiteten faktiskt medvetet eller omedvetet förhåller sig positivt till Kumashiros och Bromseth & Darjs modell med normkritisk pedagogik. Ytterligare ett sätt att tolka det pragmatiska synsättet för bokval är genom förhållandet mellan kortsiktig och långsiktig vinning. I ett kortsiktigt perspektiv kan det vara fördelaktigt att barnen besöker biblioteken med fokus på en mysig och rolig stund. Men enligt Vincent (2015) är det viktigt att kunna känna igen sig i böckerna för att öka den positiva upplevelsen av läsning. Med den tolkning av det pragmatiska förhållningssättet som diskuteras i denna studie förutsätts att bibliotekarierna främst fokuserar på den kortsiktiga vinningen som uppnås genom att barnen har kul för stunden. I min mening är den tolkningen rätt, då det inte går att utröna särskilt starka bevis för att respondenterna skulle ha ett mer långsiktigt tänk. Detta kan såklart bero på att frågorna i intervjuguiden inte har öppnat upp för den sortens svar, men min bedömning är ändå att den semistrukturerade intervjuformen ger tillräckligt med rum för att komma fram till ett sådant svar om det skulle vara aktuellt. Därför finns det en risk att respondenterna missar den långsiktiga aspekten, åtminstone för barn som inte känner sig inkluderade i dagens normer, som en version av det pragmatiska synsättet till bokval för högläsning för barn skulle kunna ha - den att representation i litteraturen skulle kunna ge positiva effekter på läslust och tillika läsförståelse. Det är oerhört svårt att dra några slutsatser om detta,
särskilt eftersom man inte heller får underskatta de kortsiktiga effekternas värde. Om barnen inte njuter av sagostunden trots att de känner sig representerade så är en rimlig frågeställning om det finns en risk att de inte återkommer, vilket i detta resonemang givetvis leder till sämre utveckling i läsförståelse i framtiden.
Nedan avslutas detta kapitel med ett försök att besvara de forskningsfrågor som studien är baserad på.
Vilka förhållningssätt till ett normkritiskt perspektiv kan synliggöras i bibliotekariers resonemang om sagostund på bibliotek?
Av Kumashiros fyra kategorier som används som teoretiskt underlag till denna studie synliggörs framförallt två resonemang: Utbildning för “den andra” och Utbildning om “den andra”. I andra hand syns ett fåtal exempel av vad som klassificeras som Utbildning som är kritisk mot privilegiering och andragörande, och den minst framträdande kategorin blir således Utbildning som förändrar eleverna och samhället. En förklaring till rangordningen är att de vanligaste kategorierna är de minst avancerade, vilket är rimligt eftersom denna studie riktar in sig på sagostunder för små barn som av naturliga skäl inte har samma kapacitet som äldre barn.
Vilka urvalsmetoder har de intervjuade folkbibliotekarierna när de väljer vilka böcker de ska läsa för barnen på sagostunden?
Denna studie har kommit fram till resultatet att respondenterna har ett i realiteten övervägande emancipatoriskt synsätt till bokval för sagostunder, även om det pragmatiska synsättet återfinns både som grundvärde i sagostunden och i vissa av respondenternas inställning till sin roll som bibliotekarie. Minst inflytande över bokvalen har det traditionalistiska, men alla synsätten är representerade i respondenternas svar, och ibland till och med i samklang eller konflikt med varandra.
Hur kan bibliotekariernas förhållningssätt till ett normkritiskt perspektiv kopplas till urvalsmetoderna för bokval till sagostunder?
Den tydligaste kopplingen mellan Kumashiros (2002) förhållningssätt till normkritik och denna studies anpassning av Sandins (2011) synsätt är att oavsett vilken av Kumashiros (2002) kategorier som står i fokus är det emancipatoriska synsättet till bokval det mest representativa. Det går i viss mån att koppla det pragmatiska synsättet till normkritik eftersom det innebär att läsaren får välja bok helt själv, och det pragmatiska synsättet står inte i vägen för om någon vill välja exempelvis en bok som skulle kategoriseras som normbrytande. Det traditionalistiska synsättet är svårare att koppla till normkritik eftersom de böcker med gamla normer som återfinns i en del av det historiska kulturarvet värderas högre än en ny bok med normkritisk inriktning. Dock fann denna studie vissa tendenser att kombinera normkritisk pedagogik med traditionalistiskt synsätt till bokval genom att välja uppdaterade versioner av historiska berättelser, bland respondenterna.
7 Fortsatt forskning
Denna studie har undersökt fyra folkbibliotekariers tankar om normkritik i förhållande till sagostunden, samt vilken urvalsprocess som är mest framträdande vid bokvalen. Studien har även belyst om och i sådant fall hur normkritik relaterar till synsätten på bokval av barnlitteratur till sagostunden. Det skulle vara intressant att fortsätta undersökningen genom att genomföra en kvantitativ studie med enkätundersökningar för att kunna dra mer generella slutsatser. Det vore även intressant att göra en jämförande studie mellan bibliotek som är HBTQ-certifierade, och bibliotek som inte är det, för att se om det är någon skillnad mellan bokvalen eller andra aspekter i deras sagostunder. Samtliga respondenter i denna studie berättar att de pratar med barnen om boken som de har läst, fast inte i någon större utsträckning. Detta är inget som berörs vidare i denna studie. Men som Gustafsson & Westin (2017) tidigare nämnt i denna uppsats har det stor betydelse för att utmana normerna. Det vill säga vikten av att prata om böckerna, ställa frågor till barnen och de vuxna som är närvarande, och låta dem få komma med tankar och funderingar. På så sätt utvecklas aspekterna som avgör vilka böcker som väljs ut. Det vore även intressant att undersöka hur man kan arbeta vidare med boken tillsammans med barnen och föräldrarna, om det är något som redan genomförs, eller om eventuella samarbeten med förskolor, bibliotek och sagostunder existerar, och på vilket sätt som de i så fall utförs. Det vore också intressant att intervjua barnen och föräldrar för att undersöka hur de upplever sagostunden och valen av böckerna och om normkritik är viktigt för dem.
8 Referenser
Boréus, K. & Bergström, G. (red.) (2018). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (Fjärde [omarbetade och aktualiserade] upplagan). Lund: Studentlitteratur.
Borrman, P. & Hedemark, Å. (2015). Leonards plåster: om syfte, barnsyn och kvalitet i bibliotekets sagostund. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. (2., [rev.] uppl.) Malmö: Liber. Carlson, E. & Carlstedt, C. (2010). Genusperspektiv i barnbibliotekariers arbete [Elektronisk resurs] : vilka attityder har de till genusfrågor i förmedlingsarbetet?. Borås: Högskolan i Borås/Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap / Bibliotekshögskolan.
Chambers, A. (2014). Böcker inom och omkring oss. ([Ny utg.]). Stockholm: Gilla böcker.
Dressman, M. (1997). Literacy in the library: negotiating the spaces between order and desire. Westport, Conn.: Bergin & Garvey.
Gustafsson, E. & Westin, M. (2018). Rätten till din berättelse: normkreativa metoder och brytiga böcker för barn och unga. [Lund]: BTJ Förlag.
Hermele, A. & Samuelsson, S. (2018). Inkluderande bibliotek. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm
Hultberg, J. (1988). Om humaniora, litteratur och tradition. Ingår i: Wåhlin, Kristian (redaktör). Tid att läsa tid att tänka - Om litteraturarbete i skolan. Solna: Almqvist & Wiksell läromedel.
Johnson, C. (2014). ”In i sagans land” Aktionsforskning i bibliotekspraktiken med syfte att utveckla sagostunden. (Masteruppsats, 30 högskolepoäng, 2014, nr 625 , Institutionen för ABM Uppsatser inom biblioteks- & informationsvetenskap ISSN 1650-4267). https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:722018/FULLTEXT01.pdf
Kruger, A.H & Lee, T. (2016). Storytime-Palooza! Racial diversity and inclusion in storytime. Children & libraries, 2016-09-14, vol.14 (3), p.18. DOI:10.5860/cal.14n3.18 Kumashiro, K.K. (2002). Troubling education: queer activism and antioppressive pedagogy. New York: RoutledgeFalmer.
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. (Tredje [reviderade] upplagan). Lund: Studentlitteratur.
Kåreland, L. (2013). Barnboken i samhället. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lundberg, T., Malmquist, A. & Wurm, M. (red.) (2017). HBTQ+: psykologiska perspektiv och bemötande. (Första utgåvan). [Stockholm]: Natur & kultur.
Lärarhögskolan i StockholmŠtátny pedagogický ústav (2005). "Has past passed?" Textbooks and educational media for the 21st century. Stockholm: Stockholm Institute of Education Press.
Naidoo, J.C. (2018). A Rainbow of Creativity: Exploring Drag Queen Storytimes and Gender Creative Programming in Public Libraries. Children & libraries, 2018-12-12, Vol.16 (4), p.12. DOI: 10.5860/cal.16.4.12
Rydsjö, K. & Elf, A. (2007). Studier av barn- och ungdomsbibliotek: en kunskapsöversikt. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
Salmson, K. & Ivarsson, J. (2015). Normkreativitet i förskolan: om normkritik och vägar till likabehandling. (1. uppl.) Linköping: Olika.
Samuelsson, S. (2016). Normkritik, HBTQ och folkbibliotek: ett försök. (1. uppl.) Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
Sandin, A.S. (2011). Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
SFS 2013:801. Bibliotekslag. Stockholm: Kulturdepartementet.
Skolverket. (2016). Skolans värdegrund –Grundskola och gymnasieskola Modul: Främja likabehandling Del 5: Normer, normmedvetenhet och normkritik. https://www.skolverket.se/download/18.653ebcff16519dc12ef362/1539586793376/Norm er-normmedvetenhet-och-normkritik.pdf
Svensson, M. (2005). Sagostunder på folkbiblioteket: ur sagostundsledarens perspektiv = [Story times at the Public Library : from the perspective of the story time provider]. Borås: Högskolan i Borås, Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap. Thorson, S. (1988). Tendenser i efterkrigstidens läroböcker i svenska. Ingår i: Läromedelsöversynen. Den (o)möjliga läroboken. Stockholm: Stockholm Allmänna förlag.
Trost, J. (2010). Kvalitativa intervjuer. (4., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur. Unescos folkbiblioteksmanifest. (1994). - IFLA. Hämtad 2021-01-17 från
https://www.ifla.org/files/assets/public-libraries/publications/PL-manifesto/pl-manifesto-sv.pdf
Uppsala universitet. Centrum för genusvetenskap (2010). Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring. Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala