Människosynen i respektive parti är delvis lika. Samtliga tre partier värnar om människans fri- och rättigheter men skiljer sig i graden av människans betydelse som element i samhället. En stor skillnad, kanske till och med den största, mellan partierna är betydelsen av människan respektive nationen. I Sverigedemokraternas politik är nationen den mest oumbärliga och primära beståndsdelen. Fremskrittspartiet har i enlighet med sina liberalistiska traditioner en annan faktor man anser vara mest viktig – människan. DF betonar starkt Danmarks självständighet samtidigt som man vill säkerställa danskarnas frihet i det egna landet. Därför skiljer sig partierna på begreppet ”viktigaste enhet i samhället”.
Det som går att hitta konkret i alla dessa partiers principprogram är ansträngningar efter att få till stånd en stark och rättvis rättsstat som skall skydda medborgarna in i det sista. Både Sverigedemokraternas och Danske Folkepartiets ideologi innehåller beståndsdelar av konservativa drag, med det menas att man förespråkar en pragmatisk samhällsförändring. Sverigedemokraterna anser att familjen likt nationen är en viktig grundpelare i samhället. Danske Folkeparti poängterar i sitt principprogram att danska kulturen skall kvarstå och vidareutvecklas från nuvarande samhällsställning, man vill ”styrke danskheden overalt”. Fremskrittspartiet vill till följd av dem nyliberalistiska inslagen i sin politik istället begränsa reglerna som hämmar individens frihet. Det går att urskilja utmärkande drag i alla partiernas metoder för samhällsförändring, element som poängterats i tidigare redogjorda begrepp. Fremskrittspartiet exempelvis som vill begränsa människans regleringar betonar återigen i ”metoder för samhällsförändring” människan.
Sverigedemokraterna, Danske Folkeparti och Fremskrittspartiet förordar alla att beslut ska tas så nära de som det berör som möjligt. SD och DF vill ha mer inslag av direktdemokrati med fler lokala folkomröstningar, däremot går FRP ännu längre och vill ha en ökad makt i form av decentralisering. Eftersom alla tre partier anser sig vara demokratirska partier förespråkar man parlamentariskt styrelseskick, men partierna skiljer sig i förhållningen gentemot EU. Sverigedemokraterna och Danske Folkeparti är emot alla former av överstatliga institutioner, men de skiljer sig i NATO-frågan. SD är negativt inställda till NATO, däremot stödjer DF och FRP ett medlemskap i Nato-allians eftersom detta gynnar Danmarks och danskarnas säkerhet respektive Norska nationen. Fremskrittspartiet anser att ett inträde till EU är upp till folket själva att bestämma.
42 Sverigedemokraterna vill bevara det som är genuint svenskt och den svenska nationen därför är man emot globaliseringen. Partierna har olika ståndpunkter när det gäller globaliseringsutvecklingen. SD anser att globaliseringen medför konsekvenser som missgynnar de svenska företagens tillväxt och utveckling. SD vill fortsättningsvis göra skattesystemet enklare och dessutom minska skatteavgifterna. Danske Folkeparti eftersträvar också lättare skattesystem och en fungerande sjukvård, äldreomsorg, handikappomsorg som är av betydande vikt för välfärdssamhället, stor vikt läggs vid att makten ska decentraliseras. Dock vill FRP göra större förändringar i skattesystemet och för en mer radikal skattepolitik än SD och DF. Då nyliberalismen karakteriseras av en fri och öppen marknad, nationellt som globalt. Ur ett ekonomiskt perspektiv har partierna på denna punkt åsikter som liknar varandra dock med betoning på olika områden. Globaliseringsfrågan är en multiplikator som skiljer partierna åt tydligt.
Eftersom partierna har inspirerats av delvis olika ideologier bortsett från SD och DF som delar något lika ideologi är fallet så att de inte har någon syn på det utopiska samhället. På det sista begreppet som jag redogjort för i analysen kan jag konstatera att partierna i fråga om utopi skiljer sig. Efter en noga genomgång av de faktorer jag behövde undersöka för att komma fram till respektive partis ideologiska grund visade sig flera skillnader och likheter mellan Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet och Danske Folkeparti.
Min inställning till dessa partier innan jag påbörjade uppsatsen var att partierna var tre likartade organisationer med liknande åsikter. Jag kan nu i efterhand se att det antagandet var fel och saknar grund. Varifrån jag fått denna uppfattning tror jag kan beror på media och människors attityd, åsikter och fördomar i allmänhet gentemot dessa partier.
Hur partierna och deras väljare ser på partiet samt hur partierna betraktas av utomstående skiljer sig avsevärt. Dessa partier har motståndare på båda sidor av den politiska höger och vänsterskalan dessutom har partierna svårt att bli accepterade av övriga riksdags- och stortings-partier. Jag konstatera att detta beror på inslag av främlingsfientlighet och populism i partierna och bland dess företrädare.
I uppsatsens jämförande del påvisades få likheter som partierna de facto har sinsemellan. Av de sju grundbegrepp jag undersökte belystes olikheterna klart starkare än likheterna. Likheterna var heller inte kompletta likheter utan enbart delvis lika. SD och DF har något lika ideologi däremot skiljer sig FRP i sin ideologi. Sverigedemokraterna och Danske Folkeparti kan beskrivas som konservativa, nationalistiska partier medan Fremskrittspartiet är en blandning av nyliberalism och konservatism. Efter att ha studerat respektive partiers principprogram kan det konstateras att alla tre partier innehar en högerpopulistisk retorik.
43
8. Slutsatser och Diskussion
Denna uppsats bygger på två frågeställningar.
• Vad är ”högerpopulism” och hur har detta fenomen uppstått?
• Vilka grundläggande ideologiska likheter och skillnader finns det mellan
Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Danske Folkeparti?
8.1 Slutsatser
Den högerpopulistiska ideologin utvecklades runt 1980-talet och framåt, framförallt är det under 1990-talets mitt och framåt som den högerpopulistiska ideologin fick sin genomslagskraft. Ideologin och dess retoriska propaganda har sitt ursprung ur den klassiska populismen som utvecklades runt 1850-talet. Dagens moderna populism har utvecklats ur den klassiska populismen, som bygger på den ryska narodismen men också på den amerikanska populismen. Både ryska narodismen och den amerikanska populismen fungerade som rörelser. Narodismen kopplas väldigt stark ihop med Lenins utvärdering av småborgerligheten och utvidgandet av kapitalismen. Lenin ansåg att idealiseringen av den kapitalistiska ekonomen och de nya sociala skiljelinjerna som var i tvärtemot socialismens grundtankar. Den ryska populismens största mål var att skapa företrädde till jordbrukarna, de skulle få en del av den ryska jorden.
Mellan 1950-talet och 1970-talet präglades västvärlden av populistiska missnöjespartier där nationen var byggd på en demokratisk princip. Missnöjespartier var i själva verket inget nytt fenomen utan hade återskapats i olika former och skepnader över en mängd olika områden. Den här formen av missnöjespartier utvecklades främst i Västeuropa under efterkrigstiden. Framskrittspartiet, Danske Folkepartiet och Finska landsbygdspartiet är exemplar på missnöjespartier, FRP och DF är bildades en i gång i tiden som missnöjesparti men nu mer är etablerade partier. I Sverige fanns inte någon form av missnöjesparti, utan de organisationer eller rörelser som var verksamma vid denna tidpunkt var rasistiska eller nazistiska rörelser. Det var på 1990-talet som det utvecklades ett högerpopulistiskt parti (Ny demokrati) var verksam mellan 1991-1994. Nu mera är det SD som är den dominerande högerpopulistiska parti i Sverige.
Det som skiljer dagens högerpopulistiska partier från sina föregångare är framförallt att de högerpopulistiska partierna och rörelserna fick sitt genombrott nästan samtidigt i samtliga demokratiska västeuropeiska länderna. Den kan i många avseenden se strukturerad och samordnad ut på så sätt att de uppkom i många länder inom samma tidpunkt, dessa partier
44 påverkar den politiska arenan med andra medel genom att angripa viktiga frågor av sociokulturella och sociopolitiska sammanhang. På så vis har högerpopulismen systematiskt lyckats med är att etablera sig i den politiska sfären och därmed också kommit åt inflytelserika positioner. Detta har i sin tur lett till utökade möjligheterna till den reella politiken.
En gemensam sak för alla de nya högerpopulistiska partierna, som uppkommit under den senaste tiden, är att de har fört en skarp kritik mot det mångkulturella samhället.
Högerpopulistiska partier och rörelser utvecklar heltiden nya metoder för att värva väljare, man har utvecklat en helt nytt strategi, att använda en kombination av verbal radikalism, symbolisk politik och politisk marknadsföring för att nå ut med sin ideologiska retorik. Dessa partier har också mål att införa ett auktoritärt samhällssystem, där de individuella rättigheterna ska grundas på speciella faktorer som ras, etnicitet eller religion, ett samhälle som består av beståndsdelar som karaktäriseras homogenitet.
Det är genom denna nya retorik som de högerpopulistiska partierna lyckats ta sig in på bred front, dessa partier vågar ta upp frågor som de traditionella partierna inte tar upp i sin propaganda., väljarna tar man från de traditionella partierna som har allt svårare att hålla kvar sina väljare.
Jag har presenterat tidigare i mitt arbete där jag har poängterat ett antal antaganden och orsaker som skulle ligga tillgrund till högerpopulismens frammarsch. Forskaren Jens Rydgren menar att högerpopulismens utveckling beror på ett antal orsaker eller faktorer som påverkat högerpopulismen som fenomen i Norden och i övriga Europa. Man presenterar dessa faktorer: en postindustriell ekonom, upplösningen/uppluckringen av etablerade identiteter, fragmenteringen av kulturen, den multikulturella utvecklingen, ekonomisk kris och arbetslöshet, popular främlingsrädsla och rasism, ett proportionellt röstsystem, utbrett politisk missnöje, reaktion mot uppkomsten av nya vänster och/eller gröna partier och rörelser, sammanstrålning mellan de etablerade partierna i den politiska sfären, uppkomsten eller den ökade fokus på den sociokulturella klyftan.
Det går att kartlägga en klar populistisk ideologi som är byggd på ett antal grundpelare som ideologin framhåller i sin politiska retorik. Det ideologiska innehållet med ett sammanhängande enhetlighet med en stark struktur som bygger på värderingar och handlingsnormer. Där organisationen är strikt centraliserad med stark ledarskult i spetsen. Fosterlandet och folket är två begrepp som är väldigt central, Fosterlandskänsla är ett begrepp
45 inom högerpopulismen, fosterlandet utgör ett historiskt idealiserad perspektiv av samhället och nationen och målet för högerpopulismen är att det forna fosterlandet ska återskapas.
Välfärden fyller en viktig funktion i den högerpopulistiska retoriken där systemet med inbyggda uteslutande mekanismer, dessa partier riktar en stark kritik mot det politiska etablissemanget, etablissemangskritiken har en väldigt stark grund i den populistiska retoriken. Kritik förs mot den representativa demokratin då man anser at den har skapat klyfta mellan folket och eliten, men punkterar att man är för en demokrati system men i andra former som exempelvis direktdemokrati.
De populistiska partierna har en starkt dynamisk struktur, den är på många sätt ”kameleontegenskaper” den ändrar strategi efter omständigheterna. Slutligen kan man konstatera att den högerpopulistiska ideologin alltmer övergått till en direkt främlingsfientligt syn gentemot invandrargrupper och individer som de anser avviker från samhällets normala normer och värderingar. Man har på ett framgångsriktsätt använda en etno- pluralistisk filosofi. Sist men inte minst så är det viktigt att punktera att dessa partier karaktäriseras av en starkt nationalistiskt identitetsanda.
I arbetets jämförande del konstaterades få likheter som partierna delade sinsemellan (se sammanfattning i avsnitt 7.8). Av de sju grundbegrepp jag undersökte belystes olikheterna klart starkare än likheterna. Likheterna var heller inte kompletta likheter utan enbart delvis lika. SD och DF har något lika ideologi däremot skiljer sig FRP i sin ideologi. Sverigedemokraterna och Danske Folkeparti kan beskrivas som konservativa, nationalistiska partier medan Fremskrittspartiet är en blandning av nyliberalism och konservatism. Efter att studerat dessa partiers bakgrund och dess principprogram kan man dra slutsatsen att DF och SD för en politik som stödjas på en högerpopulistisk retorik än vad FRP gör i sin politik.