Myndigheterna ville inte att Kiruna skulle bli en kopia av kåkstan i Malmberget. För att undvika det så skedde det en kontroll av kvinnor som skulle ta tåget till Kiruna. Dock blev det svårt att hålla total kontroll på kvinnor och sprit när Ofotenbanan hade byggts fram till Kiruna. Det ledde till att ogifta kvinnor tog sig till Kiruna för att få arbete som kokerskor i ungkarlsbarackerna samt att sprittillgången ökade.
Kvinnorna i Kiruna bidrog med familjeförsörjningen genom att arbeta bland annat som kokerskor, pigor, frisörskor, hushållerskor och sömmerskor. Det fanns till och med en del kvinnor som arbetade med tegeltillverkning.
Fritiden kunde användas till kortspel och dans men även till studier på en aftonskola.
6 En kort jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna
Det finns både likheter och olikheter när det gäller kåkstäderna i Malmberget och Kiruna. Här nedan kommer en kort jämförelse mellan dessa kåkstäder.
Malmbergets kåkstad hade ett dåligt rykte, både när det gällde kåkarna, lönnkrogarna och ”kvinnors utsvävningar”. När Kiruna började bygga upp sin kåkstad ville Kirunas myndigheter undvika att göra en ”kopia” på Malmbergets kåkstad. Detta gjorde de genom att kvinnorna som skulle till Kiruna var tvungna att ha en biljett som bevisade att de hade rätt att resa till Kiruna, eller att de var släkt med någon av de manliga passagerarna. Kvinnorna i Malmberget levde inte under samma kontroll som kvinnorna i Kiruna och det innebar att de kunde resa till Malmberget utan att ha giltig biljett och att de inte behövde vara släkt med någon av de män som skulle upp till Malmberget.
Det blev dock svårt för ordningsmakten i Kiruna att ha kontroll över spriten och kvinnorna efter år 1903. Orsaken till detta är att Ofotenbanan var färdigställd och det innebar att det kom resenärer från både Norge och Gällivare. I och med detta ökade sprittillgången och antalet ogifta kvinnor som sökte arbete i ungkarlsbarackerna.
Kåkstaden i Malmberget började byggas upp år 1888, men det var först år 1899 som kåkstaden fick en stadsplan. När Kiruna började befolkas år 1899 insågs det att det fanns risk för att Kirunas kåkstad skulle kunna få en lika ”vild” bebyggelse som Malmbergets kåkstad hade. För att hindra detta fastställdes det en byggplan i Kiruna redan år 1900.
Det fanns dock en stor likhet mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna och detta var att bostäderna inte byggdes i samma omfattning som krävdes för att ge alla de inflyttade ett drägligt hem. Detta ledde till att båda kåkstäderna bestod av kåkar som byggdes utan tillstånd och att dessa kåkar bestod av kojor eller kåkar som spikades ihop av spillvirke och material från fläsk- och dynamitlådor.
En annan likhet mellan båda kåkstäderna var att människorna bodde trångt i sina kåkar. Detta tack vare att de som hade bostäder var tvungna att låta bostadslösa bo i de kåkar som fanns, samt att gruvbolaget inte hann bygga upp arbetarbostäder i takt med befolkningsökningen.
I Malmbergets kåkstad förekom det spritlangning på lönnkrogarna. När det gällde Kirunas kåkstad var det lätt att köpa öl, men spritlangarna hade dock svårt att komma in på marknaden i Kiruna. Dock förekom det en kamp mot användandet av alkoholen i båda kåkstäderna.
När det gäller kvinnorna i Malmbergets och Kirunas kåkstäder sysselsatte de sig huvudsakligen inom tjänste – och serviceområdet. De arbetade bland annat som pigor, lärarinnor och sjuksköterskor, samt att det förekom lönnkrögerskor i Malmberget.
7 Sammanfattande slutsatser
Kåkstaden i Malmberget var inte en förebild för kåkstaden som byggdes upp i Kiruna. Vad kan detta bero på? En av de största orsakerna till det kan vara att Malmbergets kåkstad var allmänt känd som ett slumområde och att det förekom en hel del lönnkrogar och prostitution bland kvinnorna och allt detta ville Kirunas politiker undvika.
Kontrollen av kvinnorna innebar att de var tvungna att ha en biljett som intygade att de hade rätt att resa till Kiruna, eller att de var gifta eller nära släkt med någon av de manliga passagerarna. Detta kan mycket väl bero på att myndigheterna ville förhindra en eventuell prostitution i Kiruna. Hade de låtit kvinnorna sälja sin kropp hade det kunna leda till att eventuella könssjukdomar hade kunnat sprida sig, samt att ett ökat barnafödande troligen hade inneburit ett samhälle där befolkningen hade levt ett fattigare liv.
Det fanns en tydlig arbetsfördelning mellan kvinnorna och männen. Detta kan helt enkelt bero på att männen sågs som ”maskiner” som skulle arbeta och slita hårt i gruvan. En annan eventuell anledning till denna arbetsfördelning kan vara att det ansågs ”omanligt” att ta hand om hemmet och barnen.
Enligt Harding så finns det maktkonflikter mellan män och kvinnor och mellan män och män, samt att det bildas olika normsystem för kvinnor och män. Jag tycker att jag har sett spår av detta när det gäller arbetsfördelningen mellan männen och kvinnorna i Malmbergets och Kirunas kåkstäder. Ett exempel på detta är att kvinnorna skulle vara hemma och ta hand om hus, hem och barn medan männen var ute på krogen och roade sig.
Ett annat exempel på maktkonflikter mellan könen var att kvinnor som reste till Kiruna var under kontroll av myndigheterna. Det verkar som att männen inte var utsatta för samma kontroll, utan de kunde resa till Kiruna utan att kontrolleras av myndigheterna.
När det gäller maktkonflikter mellan män och män verkar det ha förekommit i samband med lappmarksförbudet. Det innebar att myndigheterna (ofta män) förbjöd försäljning och bortskänkning av brännvin till folk uppe i Lappland. Detta drabbade de manliga gruvarbetarna i Malmberget och Kiruna och de blev tvungna att på olaglig väg föra in alkohol till gruvbygderna.
Innevånarna i kåkstäderna i Malmberget och Kiruna levde ett trångbott liv. Hade det kunnat undvikas? Svaret på frågan är ja. Om gruvbolagen hade planerat bättre innan de öppnade gruvorna hade de hunnit bygga upp fler bostäder åt gruvarbetarna och deras familjer.
Går det att definiera de gamla kåkstäderna som ett slumområde? I Wennbergs bok finns följande kännetecken för ett slumområde: dåliga bostäder som är dåligt underhållna, vatten och el saknas, människorna bor trångt och miljön är ohälsosam. Med tanke på dessa definitioner så anser jag att kåkstäderna i Malmberget och Kiruna kan gå under beteckningen slumområde. Detta på grund av att människorna i kåkstäderna bodde i kåkar som var under all kritik, bostäderna i Kiruna led av vattenbrist och arbetarna och deras familjer bodde trångt och miljön var ohälsosam.
En annan definition på slum är att slummens innevånare ofta är fattiga och dåligt utbildade och att kriminalitet och att alkoholmissbruk ofta har större frekvens än i det övriga samhället. Även denna definition visar på att kåkstäderna i Malmberget och Kiruna går att placera under begreppet slum. Båda kåkstäderna, speciellt den i Malmberget, led av att det förekom att stort alkoholmissbruk i samhället. Det ledde till att kåkstaden i Malmberget fick ökad kriminalitet genom att lönnkrogar öppnades i många kåkar.
Många av gruvarbetarna i Malmbergets kåkstad bodde i jordkojor trots att de hade en bra lön. En eventuell orsak till det kan ha varit lönnkrogarna och att männen slet hårt i gruvorna. När de kom hem från arbetet kunde det vara svårt att slappna av på grund av barnens lek och stoj. För att undvika detta flydde männen till lönnkrogarna och berusade sig med alkohol.
Kåkstäderna i Malmberget och Kiruna har många gemensamma drag. Detta beror troligen på att orterna endast ligger cirka tolv mil från varandra och båda var gruvorter, samt att järnvägen kom att dras mellan samhällena under den aktuella tidsperioden.
8 Käll – och litteraturförteckning
Otryckt källa
Artikel om slumsystrarna i Malmbergets kåkstad. Finns i Malmbergets bibliotek, special- samlingen.
Samtida dagspress
Dagens nyheter (2 november 1898). Dagens nyheter (8 november 1898). Dagens nyheter (12 november 1898). Gellivarebladet (26 januari 1900). Norrskensflamman (25 februari 1909). Norrskensflamman (29 april 1909). Norrskensflamman (5 juni 1909). Norrskensflamman (2 december 1909). Norrskensflamman (17 februari 1910). Norrskensflamman (19 februari 1910). Norrskensflamman (14 maj 1910). Norrskensflamman (6 oktober 1910). Norrskensflamman (1 december 1910).
Övriga tidningar och tidskrifter
Forsström, Gösta (1954). Malmbergets kåkstad. Tidskriften Malm, årgång 3 nummer 1.
Gällivare kommunblad (1986).
Kåkstadsbladet (1987) (bilaga till NSD). Kåkstadsbladet (1988) (bilaga till NSD). Norrbottenskuriren (10 okt 1988).
Norrländska socialdemokraten (NSD) (13 juni 2003) Norrskensflamman (17 juni 1988).
Samtida litteratur
Dahlström, Kata (1914). Härjartåg. Kors och tvärs genom Sverige. Åren 1900 – 1903. Stockholm.
Övrig litteratur
ABF:S grupp för arkivforskning (2000). Dennewitz. Gällivare.
Forsström, Gösta (1972). Kåkstaden i Malmberget. Markdisposition och bebyggelse vid ett
uppväxande gruvsamhälle. Tekno-tjänst AB, Stockholm.
Hägg, Kerstin (1993). Kvinnor och män i Kiruna. Om kön och vardag i förändring i ett
modernt gruvsamhälle 1900-1990. Umeå universitets.
Persson, Curt V (1998). Bergakungen. En berättelse om stadens framväxt.
Warg, Stefan (2002). Familjen i gruvmiljö. Migration, giftermålsmönster och fertilitet i
Wennberg, Gösta (1977). Urbanisering, slum och kåkstäder. Esselte Studium AB.
Seminarieuppsats
Reinfors, Lis-Mari (1989). Kvinoliv i kåkstadssamhället Malmberget 1890-1914. Institutet för folklivsforskning, Stockholm.
Sandin, Martin (1985). Brännvinshandeln i Malmfälten 1890-1905. Institutionen för ekonomisk historia. Umeå universitet.
Bildkällor
Forsström, Gösta (1988). Malmberget. Gällivare kommun (Bilaga 1).
Gällivare Bildarkiv http://bildarkivet.gellivare.se (Bilaga 2).
Bilaga II
Kåkstan -
Malmberget: Kilen; kåkstan; Kåkar i Stenbacken. Bildkälla: bildarkivet i Gällivare.
Kilen 49 - 1890-talet
Kåkstan. Stenbacken. Den första bebyggelsen. " Dynamitlåde kåk ". " Fläsklåde kåk ". Arbetarbostad. Bildkälla: bildarkivet i Gällivare.
Kilen - 1893
Kilen; "Finn-Gretas" kåk,stenbacken Bildkälla: bildarkivet i Gällivare.