Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad: med kåkstaden i Kiruna som referenspunkt

Full text

(1)2004:03. D-UPPSATS. Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad Med kåkstaden i Kiruna som referenspunkt. GUDRUN ANDERSSON. Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap HISTORIA Vetenskaplig handledare: Åke Löfgren 2004:03 • ISSN: 1402 – 1552 • ISRN: LTU - DUPP - - 04/03 - - SE.

(2) Innehållsförteckning 1 Inledning.......................................................................................................................... 1.1 Syfte och frågeställningar....................................................................................... 1.2 Avgränsningar ....................................................................................................... 1.3 Metod, material och disposition ............................................................................ 1.4 Källkritik ............................................................................................................... 1.5 Teorianknytning och begrepp ................................................................................ 1.6 Tidigare forskning .................................................................................................. 1 2 2 2 3 4 6. 2 Malmbergets kåkstad ...................................................................................................... 2.1 Rosenius och Dahlströms beskrivning av Malmberget ......................................... 2.2 Malmberget byggs upp .......................................................................................... 2.3 Bostadsbrist ........................................................................................................... 2.4 En kåkstad växer fram ........................................................................................... 2.5 Kåkstadens sanitära olägenheter ........................................................................... 2.6 Rosenius bild av kåkstaden ................................................................................... 2.7 Jordkojorna ............................................................................................................ 2.8 Brädkåkar .............................................................................................................. 2.9 Sammanfattning av kapitel två ............................................................................... 7 7 8 9 10 11 11 12 12 13. 3 Kåkstaden, alkoholen och brottsligheten ....................................................................... 3.1 Lappmarksförbudet och brännvinsupproret .......................................................... 3.2 Lönnkrögeriet, hembränningen och föreningarnas kamp mot brännvinet ....................................................................................................... 3.3 Lönnkrogarna och kvinnorna ................................................................................ 3.4 Kvinnor med dåligt rykte ...................................................................................... 3.5 Brotten i kåkstaden ................................................................................................ 3.6 Sammanfattning av kapitel tre ................................................................................ 14 14. 4 Kvinnan i kåkstaden ....................................................................................................... 4.1 Kvinnorna och hemmen ........................................................................................ 4.2 Fina arbetsfruar och ölkrögerskor ......................................................................... 4.3 De yrkesarbetande kvinnorna ................................................................................ 4.4 Ensamstående kvinnor ........................................................................................... 4.5 Lärarinnor .............................................................................................................. 4.6 Barnmorskeyrket ................................................................................................... 4.7 Sjuksköterskor och vaccinatörer ........................................................................... 4.8 Liksveperska .......................................................................................................... 4.9 Slumsystrarna ........................................................................................................ 4.10 Änkor ................................................................................................................... 4.11 Sammanfattning av kapitel fyra ........................................................................... 20 20 20 20 21 21 21 22 22 23 24 25. 15 16 18 18 19.

(3) 5 Kåkstaden i Kiruna ......................................................................................................... 5.1 Allmänt om Kiruna ................................................................................................ 5.2 Tippen .................................................................................................................... 5.3 Bostads – och vattenbrist i Kiruna ........................................................................ 5.4 Byggplan ............................................................................................................... 5.5 Kontroll av kvinnor och sprit ................................................................................ 5.6 Alkoholen i Kiruna ................................................................................................ 5.7 Kvinnans arbete ..................................................................................................... 5.8 Arbetsfördelningen mellan könen ......................................................................... 5.9 Fritiden .................................................................................................................. 5.10 Föreningslivet ...................................................................................................... 5.11 En sammanfattning av kapitel fem ....................................................................... 26 26 26 26 27 27 28 28 30 30 31 32. 6 En kort jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna ................................. 33 7 Sammanfattande slutsatser ............................................................................................. 35 8 Käll – och litteraturförteckning ...................................................................................... 37 Bilagor ............................................................................................................................... 40.

(4) Abstrakt I denna uppsats undersöks vilken arbetsfördelning som fanns mellan kvinnor och män i de gamla kåkstäderna i Malmberget och Kiruna och hur dessa kåkstäder var uppbyggda. Detta är intressant på grund av att båda kåkstäderna byggdes upp under en tidsperiod då Norrbottens industrialisering började skjuta fart och då samhällsplanering, arbets- och bostadsförhållanden torde ha varit ytterst bristfälliga. Dessutom vill jag se om det fanns någon skillnad mellan kåkstäderna i det gamla Malmberget och Kiruna med avseende på byggnadsoch levnadsförhållanden.. Det finns klara skillnader/likheter mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna, detta både i hur kåkstäderna byggdes upp samt hur folket levde. Ett exempel på en likhet är att folket i kåkstäderna levde i kåkar som spikades ihop av spillvirke och material från fläsk- och dynamitlådor. När det gäller olikheter så insåg myndigheterna i Kiruna att de inte ville göra en kopia av Malmbergets kåkstad. Orsaken till detta var det dåliga ryktet som kåkstaden hade..

(5) 1 Inledning Malmberget och Kiruna är Norrbottens största gruvorter och deras historia började i slutet av 1800-talet. Det var vid den tiden som gruvorna började tas i bruk och det i sin tur innebar att gruvarbetare började strömma till orterna. Tyvärr så hann inte gruvbolagen med att bygga upp bostäder åt alla gruvarbetare och deras familjer.. Hur ser det ut i dagens Kiruna och Malmberget? Kåkstäderna i dessa samhällen revs i början av 1900-talet. År 1988 påbörjades en återuppbyggnad av den gamla kåkstaden I Malmberget och det var i samband med att samhället skulle fira sitt 100-års jubileum (Kåkstadsbladet, 1988).. Tack vare gamla fotografier från Västerlånggatan har Malmbergets kåkstad kunnat byggas upp igen (Kåkstadsbladet, 1988). Den återuppbyggda kåkstaden skulle med sina byggnader och aktiviteter understryka andra sevärdheter i samhället som till exempel Kaptensgruvan och Kaptensspelet (Norrbottenskuriren, 10 oktober 1988).. Jag växte upp i Malmberget och har därför haft det stora nöjet att se återuppbyggnaden av denna orts kåkstad. Varje sommar vandrade jag omkring bland de gamla kåkarna och försökte föreställa mig den tid då den gamla kåkstaden existerade. Som turist/gäst i kåkstaden fick man gå in i de gamla kåkarna och bodarna. I dessa gick det att köpa godis, souvenirer, lotter, fotograferas i tidsenliga kläder samt fika i ett café som hade tapetserats med dagstidningar från den aktuella perioden.. Idag, sommaren 2003, står den återuppbyggda kåkstaden öde och tom. Det enda orsaken till detta är att ingen vill arrendera anläggningen och det innebär att den hotas av rivning (NSD, 13 juni 2003).. 1.

(6) 1.1 Syfte och frågeställningar Det finns två syften med uppsatsen. Syfte nummer ett är att se vilken arbetsfördelning som fanns mellan kvinnorna och männen och hur kåkstaden var uppbyggd. Detta är intressant på grund av att båda kåkstäderna byggdes upp under en tidsperiod då Norrbotten industrialisering började skjuta fart och då samhällsplanering, arbets- och bostadsförhållanden torde ha varit ytterst bristfälliga. Syfte nummer två går ut på att studera om det fanns någon skillnad mellan kåkstäderna i det gamla Malmberget och Kiruna med avseende på byggnadsoch levnadsförhållanden.. För att kunna fullfölja syftet så kommer jag att ha följande frågeställningar: •. Hur såg arbetsfördelningen ut mellan kvinnorna och männen?. •. Vilka levnadsvillkor hade familjer och enskilda i kåkstäderna?. •. Vilka näringsutövningar och fritidssysselsättningar förekom i kåkstäderna?. •. Vilka skillnader/likheter fanns det mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna?. 1.2 Avgränsningar Uppsatsen avgränsas till perioden 1888-1914. Detta faller sig naturligt eftersom Malmbergets kåkstad började byggas 1888 och den sista kåken i Malmbergets kåkstad revs år 1914.. 1.3 Metod, material och disposition Metoden är huvudsakligen kvalitativ och bygger på litteraturstudier. Den jämförelse som görs har Malmbergets kåkstad som huvudanalysobjekt och Kirunas kåkstad som referenspunkt.. När det gäller kvinnornas arbete i Malmbergets kåkstad kommer jag att använda mig av uppsatsen Kvinnoliv i Kåkstadssamhället Malmberget 1890-1914. Denna är skriven av LisMari Reinfors år 1989. I uppsatsen har Reinfors bland annat studerat de grundläggande kvinnliga arbetsuppgifterna inom hushållsarbetet. För att kunna jämföra kvinnan i Malmberget med kvinnan i Kiruna används boken, Kvinnor och män i Kiruna. Om kön och vardag i förändring i ett modernt gruvsamhälle 1900 – 1990, som är skriven av Kerstin Hägg.. 2.

(7) Boken Dennewitz är skriven av ABF: s grupp för arkivforskning. Deltagarna i denna grupp är personer som har levt i Dennewitz (ett litet samhälle utanför Malmberget) under den tid som området existerade. Boken skrevs för att bevara minnet av Dennewitz.. Flera författare har vid tidigare tillfällen skildrat kåkstäderna i Malmberget och Kiruna. Ingen har dock tidigare gjort jämförelse på någon punkt mellan dessa kåkstäder.. Jag har valt att börja uppsatsen med journalisten Efraim och författaren Kata Dahlströms beskrivning på hur Malmberget såg ut. Detta för att visa att det fanns olika sätt att se på livet i samhället. Efter det kommer ett kapitel om hur Malmberget byggdes upp.. För att ge läsarna en klar bild av vad Malmbergets kåkstad var och hur den såg ut kommer det ett kapitel där jag bland annat beskriver kåkarnas uppbyggnad och hur folket levde i kåkstaden. Efter det kapitlet kommer ett avsnitt som handlar om kvinnan i kåkstaden. Där berättas bland annat om vilka yrken kvinnorna hade samt vilket liv de levde i Malmbergets kåkstad.. För att kunna göra en jämförelse mellan Malmbergets och Kirunas kåkstäder kommer sedan ett kapitel om Kirunas kåkstad och hur kvinnorna i denna kåkstad levde. Därefter gör jag en jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna.. 1.4 Källkritik När det gäller kvinnorna i Malmbergets kåkstad så finns de inskrivna i kyrkoböckerna, men deras yrke nämns oftast inte och det kan leda till att litteraturens fakta om kvinnliga yrken kan vara missvisande. Ett annat ”problem” kan vara att kvinnorna i kåkstäderna endast har behandlats av Kerstin Hägg (Kiruna) och Lis-Mari Reinfors (Malmberget). Det gör att jag inte har kunnat jämföra informationen med annan litteratur.. Jag har använt mig av en stencil som handlar om slumsystrarna i Malmbergets kåkstad. Denna har jag funnit i en pärm på Malmbergets biblioteks specialsamling. Tyvärr finns det ingen hänvisning till var den kommer ifrån och det gör det svårt att få information om i vilket samband den har skrivits.. 3.

(8) 1.5 Teorianknytningar och begrepp Vilken innebörd har begreppet kön? I det svenska språket finns det inte några särskiljande begrepp för olika dimensioner av kön, utan svenskarna använder samma ord för att beteckna det biologiska könet som för det psykologiskt, socialt och kulturellt förvärvade könet. I engelskan används oftast ordet ”gender” för att beteckna den psykologiska, sociala och kulturella dimensionen av kön. Ordet ”sex” används för den biologiska dimensionen av kön.. Som den svenska motsvarigheten till det engelska ordet gender har Yvonne Hirdman förespråkat och använt begreppet genus. En av fördelarna med begreppet genus är att det i jämförelse med socialt och kulturellt kön är språkligt lätthanterligt och parallellen till grammatik ger associationer till mönster och struktur.. Begreppet kvinnligt används i det svenska språket i samband med biologisk betydelse och som samlingsnamn för en uppsättning kulturellt definierade karaktäristiska som ses som kvinnliga egenskaper (Hägg, 1993: 17).. Arbetsfördelningen mellan könen är enligt Sandra Harding (professor i filosofi och utbildningsvetenskap) den sociala konsekvensen av de dikotoma (tudelning) könsmetaforerna och den sociala organiseringen av könsidentiteter. Hon jämför arbetsfördelningen mellan könen med den som utvecklades mellan kolonisatörer och koloniserade i Afrika. I båda fallen har uppdelning skett mellan dem som ger premisser för arbetet och dem som utför det.. Harding har en vid definition av arbetsdelningen mellan könen. Utöver fördelningen av allt samhälleligt nödvändigt arbete, oavlönat och avlönat, privat och offentligt, gäller också värderingen av olika arbetsinsatser och fördelningen av ekonomiska resurser samt andra former av arbetsdelning i politisk och social verksamhet. Arbetsfördelningen omfattar i och med detta alla processer, där kön formas och reproduceras i det privata och offentliga livet, i familjen, i undervisning, arbetsliv och politik.. Den strukturella dimensionen av kön formas och reproduceras i konkreta möten och maktkonflikter, öppna eller dolda, mellan kvinnor eller män, mellan män och män, mellan kvinnor och kvinnor. Olika normsystem för kvinnor och män bildas och fungerar som gränser mellan kvinnligt och manligt. Dessa gränser ändras genom att kvinnor och män får. 4.

(9) gränsöverträdande uppgifter och positioner och genom förändringar i normsystem och föreställningar om kvinnligt och manligt.. Med den strukturella dimensionen avses den sociala organisationen av kön i samhället. Den omfattar såväl den vertikala och horisontella arbetsdelningen som olika former för samhandlingar mellan kvinnor och män (Hägg, 1993: 21).. Den andra teorianknytningen handlar om vad slum är. För att reda ut detta begrepp är det viktigt att utgå från både bostaden och de boende. Bostaden är dålig, dåligt underhållen, ofta saknas det avlopp, vatten och elström. Människorna bor trångt och miljön är ohälsosam. Låg bostadsstandard måste dock bedömas gentemot de generella levnadsvillkoren i landet. Slum är inget absolut begrepp, det har också att göra med förväntningarna hos de personer som bor där.. Det går inte att bedöma bostadsstandarden utan att ta hänsyn till om bostaden ligger i en landsbygd eller i en stad. Det vill säga: en ytterst enkelt utrustad bostad i en indisk by kan vara tillräcklig för de behov som innevånarna har, speciellt med tanke på den kultursituation och levnadsstandard som de historiskt befinner sig i.. Med tanke på ovanstående stycke skulle slum vara ett stadsfenomen, eftersom staden har en spridning i möjligheter och inkomster som ger sluminvånaren jämförelsematerial. Slumbegreppet kopplas ofta ihop med hopplöshet, utslagenhet och nedgångenhet.. Slummens innevånare är ofta fattiga, arbetslösa och dåligt utbildade. Kriminalitet och alkoholism har oftast högre frekvens än i det övriga samhället. De som lever i slummen är dels de utslagna eller de som inte har råd att bo någon annanstans (Wennberg, 1977: 3).. Hur könsdimensionen och den sociala dimensionen i form av slum framträder i kåkstäderna i Malmberget och Kiruna kommer att kommenteras sist i uppsatsen.. 5.

(10) 1.6 Tidigare forskning När det gäller kvinnorna i gamla kåkstaden i Malmberget har Lis-Mari Reinfors forskat om detta. Hon kom bland annat fram till att de flesta kvinnor som förvärvsarbetade var sysselsatta inom bland annat hälso– och sjukvård, detaljhandel, undervisning, socialvård och caféverksamhet. En del kvinnor fick sin inkomst genom att prostituera sig.. Kerstin Hägg, docent i pedagogiskt arbete, har i sin akademiska avhandling, Kvinnor och män i Kiruna. Om kön och vardag i förändring i ett modernt samhälle 1900 – 1990, undersökt hur betydelsen av kön förändrats i Kiruna under 1900-talet. Hon kom bland annat fram till att dåtidens strävan efter jämlikhet inte omfattade kvinnorna i den meningen att de hade samma rättigheter och skyldigheter som männen. Det fanns istället två regelsystem, ett för kvinnorna och ett för männen. Dessa hade delvis samma innehåll, men med avgörande skillnader med avseende på makt och rättigheter.. Professor Gösta Forsström har skrivit boken Kåkstaden i Malmberget. Markdisposition och bebyggelse vid ett uppväxande gruvsamhälle. I denna bok beskriver han hur kåkstadens befolkning bodde och att de levde väldigt trångt. Han skriver vidare att klasskillnaderna kunde vara stora mellan borrskjutarna och vanliga gruvarbetare.. Forsström kom fram till att männen dominerade bland inflyttarna, särskild bland ensamflyttarna. Det visade sig dock att den kvinnliga befolkningen hade en större bofasthet på orten och att samhället var ett höglönesamhälle med utpräglat mansöverskott.. Professor Stefan Warg har i sin avhandling Familjen i gruvmiljö bland annat skrivit att samhällsbyggnaden i malmfälten var en unik process. Ett exempel på detta är att malmfältens samhällen växte fram i områden där förindustriell samhällsstruktur saknades. Detta ledde till speciella förutsättningar under tillväxtperioden.. Vid studier av olika litteratur har jag funnit att det bara har gjorts undersökningar om Malmbergets och Kirunas kåkstäder för sig. Det verkar som att ingen annan har gjort någon jämförelse mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna.. 6.

(11) 2. Malmbergets kåkstad Malmberget är ett samhälle där järnmalm upptäcktes i slutet av 1800-talet. Det innebar att folk strömmade till samhället och att samhällsuppbyggnaden inte höll rätt takt med befolkningsökningen. Detta tvingade människorna till att bo i kåkar som var byggda av billigt material.. 2.1 Rosenius och Dahlströms beskrivning av Malmberget Malmberget har skildrats på många olika sätt under den aktuella tiden. För att visa på detta kommer två skilda beskrivningar på Malmberget här nedan.. Journalisten och korrespondenten för Dagens Nyheter, Efraim Rosenius, var i Malmberget under fem dagar år 1898 för att ta reda på hur förhållandena var och för att skildra dem som de verkligen var. Här nedan kommer en kort sammanfattning av Rosenius skildring.. Malmberget låg mer än sju mil ovanför polcirkeln och fem kilometer norr om Gellivare kyrkby. Vintrarna i Malmberget var ”till den grad civiliserade att en köld av 30 grader hör till de stora sällsyntheterna” (DN, 2 november 1898). Tempen blev inte lägre än cirka 20 grader och höll sig ofta under de egentliga vintermånaderna vid 10 grader. Naturen var storslagen och det fanns ödemark runt Malmberget. Under vintern föll snön tätt och bredde sig som ett täcke över skog, berg och myr. Under vintern så var det oftast ljust en timme per dygn (DN, 2 november 1898).. Författaren och socialistiska agitatorn Kata Dahlström har i sin bok Härjartåg. Kors och tvärs genom Sverige gett följande beskrivning på Malmberget.. Den beryktade gruvstaden ligger på en höjd med all jordens härlighet för sina fötter. Malmberget ”vore ett paradis på jorden – om ej den långa vinternattens köld och mörker voro dit att förvänta. Då visa sig ej solen långa stunder över horisonten, utan man nödgas bränna ljus nästan hela dygnet om, blott ett par, tre timmar mitt på dagen kan man släcka lampan” (Dahlström, 1914: 19-20).. 7.

(12) Hon skriver vidare att det var mörkt och att det låg en tät dimma över det vintriga Malmberget. Hon förstod varför folk söderifrån hade svårt att vänja sig vid klimatet uppe i ”lapphelvetet” (Dahlström, 1914: 20).. 2.2 Malmberget byggs upp År 1887 kom 300 rallare till Gällivare. Vid den tiden bodde det 276 personer i tätorten och hela den geografiskt vidsträckta kommunen hade cirka 4000 innevånare. Från år 1888 till 1900 växte Malmbergets befolkning till cirka 5 400 personer. Även Gällivare växte och de båda samhällena tillsammans var i början av 1900-talet större än de sekelgamla kuststäderna Luleå, Umeå och Härnösand (ABF: s grupp för arkivforskning, 2000: 5).. Järnvägen började läggas ut i riktning mot Malmfälten och rallarna slet sommar som vinter eftersom kommunikationen behövdes för landet ovanför Polcirkeln. En av orsakerna till detta var de rika malmfyndigheterna som fanns i dåvarande Gelliware Malmberg. I början av mars 1887 hade banan nått fram till det som idag är Malmberget och det innebar att transporterna med järnmalm ner mot kusten kunde börja på allvar (Norrskensflamman, 17 juni, 1988).. Varför lockades allt större skaror med människor till Malmberget? Svaret på denna fråga är delvis givet: den goda lönen. Medan en borrare år 1896 i Dannemora tjänade 35-40 kronor per månad och i Grängesberg cirka 75 kronor per månad tjänade arbetarna i Malmberget 100-120 kronor per månad (Forsström, 1972: 29).. Mekanismen verkar ha varit densamma som vid emigrationen till Amerika: de redan uppflyttades berättelser lockade nya inflyttare. Det var ont om yrkesgruvkarlar i Malmberget denna tid. Den som sågs som en vanlig yrkesman i Bergslagen sågs som en högt skattad specialist i Malmberget. Bergslagsfolket blev fort gruvans ”adel”. Klasskillnaderna kunde vara stora mellan dessa borrareskjutare och vanliga gruvarbetare (Forsström, 1972: 29-30).. En andra kategori arbetare var före detta rallare och stenhuggare vid järnvägen. Dessa tjänade 20 % mer i gruvan än vid järnvägen. En tredje kategori var personer som kom från Norrlandskusten. En stor del av bondeskogarna hade förvärvats av skogsbolagen. Strukturrationaliseringen inom sågverksrörelsen hade medfört nedläggningar av ett stort antal. 8.

(13) småsågar till förmån för de moderna ångsågarna som låg vid kusten. En skicklig timmerbilare (en som bearbetar timmer) kunde 1892 som husbyggare i Ådalen tjäna cirka en krona per dag. I Malmberget tjänade gruvarbetarna mellan tre till fem kronor (Forsström, 1972: 30).. Arbetskraftrekryteringen i Malmberget medförde en kraftig befolkningsutveckling i samhället. Mellan åren 1890 och 1900 ökade folkmängden i Gällivare församling (Malmberget ingick i denna församling) med närmare 175 %. Denna höga tillväxttakt bör delvis ses som ett resultat av att församlingarnas befolkning var låg före industrialiseringen (Warg, 2002: 53).. Etablerandet av samhällena i Malmberget medförde en tämligen intensiv urbaniseringsprocess i det tidigare glest befolkade inlandsområdet. Gruvan i Malmberget kom att växa till en av länets största urbana centra. Innevånarantalet i Malmberget kom redan på 1910-talet att överstiga flertalet av städerna i regionen (Warg, 2002: 59).. 2.3 Bostadsbrist Vid tiden för den industriella inledningsfasen mot slutet av 1880-talet i Malmberget var all mark utanför området förklarad som kronoöverloppsmark. Detta innebar att marken inte utan vidare kunde disponeras av företaget. För det engelskregistrerade företaget, Gellivare AB, var bostadsbyggandet en kostnadsfråga. Vid slutet av 1880-talet disponerade företaget över ett 20-tal bostadshus med ett 70-tal lägenheter. Detta bostadsbestånd går att jämföra med arbetarantalet som under 1880-talets sista år uppgick till ungefär 200 i medeltal (Warg, 2002: 60).. Bostäderna täckte dock inte behovet. Följden av detta blev att de inflyttade arbetsstyrkorna hänvisades till att lösa bostadsfrågan på egen hand. Detta ledde till att det i Malmberget växte upp en kåkstad på kronoöverloppsmarken i anslutning till gruvorna. Vid början av 1890-talet gick det engelska företaget i konkurs och driften av gruvorna övertogs av det svenska Aktiebolaget Gällivare Malmfält (AGM). Vid denna tid var bebyggelsen inte reglerad i området (Warg, 2002: 60).. Gruvbolagets misslyckade försök att lösa bostadsproblemet kom att kritiseras av både press och den svenska riksdagen. Den oreglerade bebyggelsen som växte fram var av skiftande 9.

(14) karaktär. och. varierade. mellan. regelrätta. bostadshus. och. ren. slum.. De. sämre. bostadslösningarna sågs som tillfälliga lösningar och gav därmed kåkstaden ett starkt intryck av social misär. Förutom finansiella svårigheter i samband med bostadsbyggandet var bolagets. handlingsutrymme. begränsat,. dels. av. förhållandena. med. avseende. på. dispositionsrätten och dels av att byggnadsplan på kronomarken saknades.. Bolagets målsättning blev att själv tillhandahålla tomtmark och ombesörja bostadsbyggandet. År 1895 ansökte därför bolaget om rätt till arrende av 1370 hektar kronojord för bostadsbyggande. I ansökan framhölls att ordning och sundhet i samhället inte kunde hållas under rådande omständigheter och att tillsyn och kontroll kunde förbättras om bolaget fick sina önskemål uppfyllda (Warg, 2002: 61).. 2.4 En kåkstad växer fram År 1896 inkom en skrivelse från gruvarbetarna, där de anhöll om att området istället skulle upplåtas för privat bebyggelse. Gruvbolaget godtog gruvarbetarnas förslag och det innebar bland annat att bolaget avstod från inmutningen som låg inom den blivande stadsplanens område (Forsström, 1954: 2).. När arbetarna och dess familjer flyttade till kåkstaden fick de ögonblickligen välja en tomt, markera den med stockar och stora kullerstenar. När det var klart köpte de virke och började bygga huset. Medan husen byggdes låg familjerna ute under bar himmel.. Kåkarna låg spridda i skogarna runt gruvberget. Det var dock området där husen hopade sig i en klunga som kallades för kåkstaden. Små kojor och hus var utspridda i hundratal huller om buller. Det kunde stå ett rödmålat tvåvåningshus mitt bland vedboliknande krypin. Enligt Rosenius så bestod ett typiskt hus av både gammalt stockvirke och bräder (DN 8 november 1898).. Det dröjde dock till hösten 1899 innan alla formaliteter var klara och innan stadsplanen fastställdes (se bilaga 1). I och med detta fastställande kunde byggnads-, brand och hälsovårdsstadgan börja tillämpas och det innebar bland annat att många familjer blev uppsagda från kåkarna och att en del kåkar utdömdes som brandfarliga. Trots detta revs inte husen. (Forsström, 1954: 4). 10.

(15) 2.5 Kåkstadens sanitära olägenheter Förste provinsialläkaren doktor Block har i sin årsberättelse för 1908 skrivit om de sanitära olägenheter som förekom i kåkstaden. Jag kommer att sammanfatta hans artikel här nedan.. Block ansåg att den yttre renhållningen av gårdarna gav anledning till många anmärkningar. Orsaken till det var att många gårdar var starkt förorenade av slask, hushållsavfall och orenlighet. Några av de smutsigaste gårdarna stod Johan Andersson, K. L Hammarström och fru Strand för.. Doktor Block skrev vidare att bageriet i fru Strands gård hade stockväggar och dåligt, smutsigt plankgolv. Butiken hade trasiga väggar och golv och att det var allt annat än snyggt och ordentligt hos fru Strand.. När det gällde gruvbolagets arbetarbostäder så föreföll det som att många bostäder var trångbodda. Många av lägenheterna bestod endast av ett rum. Doktor Block berättade att det i en av enrumslägenheterna bodde en familj som bestod av fem personer och att två av familjemedlemmarna led av lungsot.. Doktor Block skrev vidare att slasklådorna som fanns nedgrävda i marken vid gruvbolagets arbetarbostäder spred en vedervärdig lukt över området och dessa skulle enligt Block betraktas som synnerligen farliga (Block i Norrskensflamman 25 februari, 1909).. 2.6 Rosenius bild av kåkstaden Rosenius skriver dock att det fanns en del hus som var propra små arbetshem. Han skriver att han blev inbjuden till en fru med en sex veckors gammal dotter. Detta hem var rent och huset hade något ovanligt, nämligen klistrade innanfönster.. Rosenius ansåg att ”Malmbergskåkarna” inte var ett hem, utan de var oftast inte större än svinstior och var mest nödhjälpsbaracker. Från början var de improviserade ”tak över hufvudet” (DN 2 november, 1898) i avvaktan på bättre bostäder. Han skriver också att kvinnorna och männen var logerade huller om buller på ett sätt som var oförenligt med familjebegreppet (DN 2 november 1898).. 11.

(16) 2.7 Jordkojorna Jordkojorna var de enklaste husen. Dessa byggdes genom att man grävde sig in i bergssluttningen tills den inre väggen fått lagom takhöjd. Jordväggarna fodrades med sten, slanor eller bräder. Framväggen och den del av sidoväggen som inte var ingrävd i sluttningen byggdes av bräder, liksom taket som sluttade. Genom att låta framväggen luta inåt blev dörren självstängande. I dörren fanns det ett fönster. Vid den inre väggen stod det en norskspis som var cirka 4*6 dm stor. Ett plåtrör tjänstgjorde som skorsten. För att bevara värmen täcktes röret över när elden hade brunnit ut. Möbleringen bestod av en brits eller säng, ett litet bord, några lådor eller stolar att sitta på och en kista som förvaringsutrymme. Golvet bestod av ett tilltrampat jordgolv, som eventuellt täcktes med bräder.. En del kojor byggdes med en stomme av bräder eller slanor i fyrkantig kåtaform eller som ett rektangulärt ryggåsrum (innertak saknas). Utanpå brädstommen isolerades det med jord och torv. Fönstret placerades oftast i dörren (Forsström, 1975: 10-12).. 2.8 Brädkåkar Den vanligaste privata bostadstypen var brädkåkar. Den byggdes direkt på marken på en så stenfri plats som möjligt. Hörnstolparna slogs ned i marken och mellan dem andra bärande stolpar. Avståndet mellan dessa bestämdes efter längden på de bräder som användes. Bräderna kom oftast från dynamit eller fläsklådor. Bräderna spikades på både ut- och insidan av stolparna och mellanrummen fylldes bland annat med jord, torv, trasor och sågspån. Om väggarna hade fönster så gjordes dörren oftast fönsterlös (se bilaga 2). Om huset var litet så gjordes britsarna av lösa plankor, som bars ut på dagarna för att ge plats för andra inomhussysslor (Forsström, 1975: 10-12).. I husen fanns det oftast liknande inredningar som bestod av följande: •. En torftig säng.. •. En byrå eller en dragkista.. •. Ett omålat bord.. •. Järnspisen och plåtbiten i taket, där röken leddes upp.. •. Ibland fanns det tapeter, ibland tidningar och pappersstycken istället för tapeter.. •. Oftast fanns det endast bräd- eller stockväggar (Rosenius i DN 8 november, 1898).. 12.

(17) Värdet på kåkarna låg kring 75-150 kronor. Detta berodde på utbud och efterfrågan. För en välbyggd kåk med kammare kunde köparna betala upp till 500-600 kronor.. Privat kostade det 10-12 kronor per månad att hyra in sig i en kåk. En helinackordering kostade 40 kronor per månad (Forsström, 1975: 10-12).. 2.9 Sammanfattning av kapitel två I och med järnvägens ankomst till Malmberget kunde malmbrytningen påbörjas på allvar och det i sin tur innebar att en arbetsrekrytering påbörjades. Det kom att leda till att Malmberget växte till en av länets största urbana centra och att gruvbolaget inte hann bygga bostäder åt alla gruvarbetare med familjer. För att dessa skulle ha någonstans att bo tvingades de bygga kåkar av brädor, dynamit – och fläsklådor och många av gårdarna var starkt förorenade av slask och hushållsavfall.. Med tanke på ovanstående stycke verkar det som att befolkningen i Malmbergets kåkstad levde ett liv i misär. Detta delvis med tanke på att de bodde i ett område där det ofta var kallt under vintern och att deras kåkar bland annat bestod av billigt byggmaterial samt en järnspis. Arbetarna och deras familjer har troligen frusit en hel del under vintrarna och det är ett under att de inte har frusit ihjäl i deras kåkar.. 13.

(18) 3 Kåkstaden, alkoholen och brottsligheten 3.1 Lappmarksförbudet och brännvinsupproret När de första gruvarbetarna kom till Malmberget hamnade de i en officiellt, helnykter del av landet. Enligt lappmarksförbudet (tillkom 1723) fick ingen ”sälja, skänka eller mot varor förbyta något brännvin till lappländare” (Gällivare kommunblad 1986). Detta förbud följdes dock dåligt och det kom att luckras upp 1752 då handelsmännen genomdrev att endast marknadsdagarna skulle vara brännvinsfria. Med stöd av detta tillägg kunde affärsmännen göra handelsuppgörelser på nedanstående sätt.. Tågordningen vid handelsuppgörelser var den att handelsmannen först stod för välkomstsupen. Efter det dukade samen fram kokköttet. Till måltiden dracks det ytterligare en eller några supar. Efter detta var det åter dags för handelssupen. Denna rutin följdes för varje vara som såldes. Det ledde till att samerna inte sålde större partier på en gång. De portionerade av taktiska skäl ut sina varor i småportioner.. När rallarna och gruvarbetarna kom till Malmberget brydde de sig inte om lappmarksförbudet. En anledning till det kan vara att de inte var medvetna om förbudets existens. Nitiska myndighetspersoner kom dock att se till att de blev medvetna om att förbudet fanns. Myndigheternas ingripande kom år 1888 att leda till ett tumult som gått till hävderna som brännvinsupproret (Gällivare kommunblad, 1986).. I slutet av 1888 uppgick arbetsstyrkan i Malmberget till 322 man. Dessutom arbetade 369 män med banbygget. Dessa hade långledigt under julhelgen 1888 och för att fira det beställde de 260 liter brännvin i Luleå. En speciellt utvald skara skickades till Luleå för att hämta varorna (Gällivare kommunblad 1986). De utvalda fick 220 kronor (cirka två månadslöner) att handla brännvin för (Sandin, 1985: 34).. Brännvinet köptes utan problem. När de skulle lasta varorna ombord på tåget ingrep järnvägslänsmannen. Han stoppade transporten och larmade sin kollega N E Söderberg i Gällivare. Gruvarbetarna bestämde sig för att ta landsvägen till Gällivare. De fick veta att en polispatrull placerats i Nunisvaara för att stoppa dem.. 14.

(19) Polispatrullen misslyckades med sitt uppdrag. Gruvarbetarna i Malmberget ryckte ut för att ge brännvinstransportörerna sitt understöd. Dessa var en stor skara som var beväpnade med gevär, påkar och störar. Polismännen blev därmed tvungna att kapitulera. Myndigheterna gav inte upp. På kvällen gjorde polisen husrannsakan i flera arbetarbostäder. Detta resulterade i ett omhändertagande av tre kannor brännvin.. Ingripandet kom att reta upp gruvarbetarna ordentligt och det ledde till att cirka 300 män tågade till länsmannen och tvingade honom att lämna tillbaka brännvinet mot kvitto.. Bråket slutade inte i och med detta. Dagen därpå anmälde länsman Nils J Lomm det inträffade till länsstyrelsen. Han begärde till och med militärhjälp. Det ledde till att 40 fältjägare kom till Malmberget. och. att. de. omringade. arbetarbostäderna. och. 13. personer. anhölls.. De män som hade kvitterat ut brännvinet hos länsmannen fick så småningom åtta månaders fängelse. Övriga fick varierande bötesstraff (Gällivare kommunblad, 1986).. Ovanstående kapitel visar att brännvinsbruket var vida utbrett i Malmberget och att rallarna och gruvarbetarna var beredda på att begå brott bara för att få tag i brännvin. Kan detta eventuellt tyda på att arbetarna var beroende av alkohol för att klara av det hårda arbetslivet i gruvorna och kåkstadens misär? Det är svårt att ge ett ordentligt svar på denna fråga, men med tanke på hur arbetarna levde så kan många av dem ha varit beroende av alkohol.. 3.2 Lönnkrögeriet, hembränningen och föreningarnas kamp mot brännvinet Det förekom lönnkrögeri i Malmberget och det fanns både manliga och kvinnliga lönnkrögare. Lönnkrögeriet orsakades av att det var förbjudet att föra in sprit till lappmarkerna (Reinfors, 1989: 41). Det gäller dock att komma ihåg att hembränning förekom i ytterst liten omfattning. Istället handlade det ofta om att lönnkrögarna och partihandlarna samarbetade. Detta genom att partihandlarna såg till att krögarna fick brännvinet genom att smuggla det till Malmberget, där det sedan såldes.. Priset hade hunnit stiga en hel del under transporten upp till Malmberget och den var ännu dyrare när den serverades över disk i kåkstaden. Detta på grund av att partihandlarna och lönnkrögarna ville ha betalt för eventuella risker och böter som de kunde råka ut för.. 15.

(20) En lönnkrögare kunde tjäna stora summor under en avlöningsdag i kåkstaden. Inkomster på 500 – 600 kronor var ingen omöjlighet för en enda krog. Denna summa motsvarade mellan fyra till fem månadslöner för en vanlig gruvarbetare. Detta innebar att lönnkrögarna kunde dra sig tillbaka efter några år i branschen.. När införselförbudet av brännvin till lappmarken hävdes år 1898 gick det mer eller mindre spårlöst förbi Malmberget. Det underlättade för såväl partihandlare som lönnkrögare genom att själva distributionen inte sågs som olaglig. Detta ledde i sin tur att krogarna fanns kvar och att priserna hölls höga.. I och med att föreningarna började bli starka blev det svårare för lönnkrögarna. Detta på grund av att nykterhetsfolket och arbetarföreningen försökte utrota det gissel som lönnkrögeriet förde med sig. Det hände att lönnkrogar revs och att det var lugnt tills lönnkrögaren fann en ny lokal. Det dröjde ända till år 1911 och åren därefter innan kåkstaden hade rensats på lönnkrogarna (Kåkstadsbladet, 1988).. 3.3 Lönnkrogarna och kvinnorna När det gällde lönnkrogarna så var många av dem öppna nästan dygnet runt. Ett exempel på en sådan krog var den som änkefru Hanna Strand bedrev. Förhållandena vid änkefru Strands matservering i Malmberget var föremål för en undersökning av häradsrätten. Herr Agne Holmström åtalade henne för att hon bedrev olaglig maltdrycksförsäljning. Under rättegången hyrde änkefru Strand en ”brännvinsadvokat” (Norrskensflamman, 19 februari, 1910) som hade till uppgift att rentvå henne. Under rättegången framträdde dock en del vittnen som berättade att hon dagligen serverade maltdrycker och att hon dessutom hade sålt öl utan samband med måltider. När dryckerna hade konsumerats lade gästerna betalningen på bordet eller serveringsbrickan. Änkefru Strand tog hand om dessa pengar (Norrskensflamman, 19 februari, 1910).. Änkefru Hanna Strand fick 50 kronor i vite och gick ed på att hon besökt sin själasörjare för att få undervisning om edens vikt och vilken våda mened skulle ge (Norrskensflamman, 1 december, 1910).. 16.

(21) Alma Johanna Johansson hette en annan kvinna som hade lönnkrog. Hon fick en stämning för att hon sålt öl samt för att hon lät personer förtära maltdrycker inne i cafélokalen. Denna kvinna insåg att hon skulle förlora i rätten och ansåg sig inte behöva ”uppvakta inför rättvisans skrank” (Norrskensflamman, 2 december, 1909). Denna försummelse värdesatte rätten till tio kronors böter. Några vittnen berättade att de köpt öl av Johansson och att de förtärt det inne i cafélokalen. Rätten sköt upp Johanssons mål till den 14 januari 1910. Skulle Alma utebli vid denna rättegång så skulle hon få böta 50 kronor (Norrskensflamman, 2 december, 1909).. Vid den fortsatta rättegången så fälldes Johansson för att ha idkat lönnkrögeri. Domen blev 45 kronor i böter, samt att hon skulle böta 15 kronor för att hon tillåtit personer förtära medfört öl inne i cafélokalen (Norrskensflamman, 17 februari, 1910).. Systrarna Jenny Maria Sundberg och Anna Karolina Sundberg (uteblev från rätten) åtalades år 1910 för att ha idkat olaga maltdrycksförsäljning på Nya hotellet i Malmberget. Jennys advokat berättade att Jenny hade överlåtit affären till sin syster Anna. Ombudet kunde dock inte yttra sig om Jenny olovligen sålt öl under den tid som åtalet avsåg. Åklagaren ansåg att ombudet hade dålig kunskap i fallet och rätten kunde därför inte ta hänsyn till den omtalade överlåtelsen. Målet sköts upp och Anna Sundberg fick 30 kronor i vite för att hon inte dök upp vid den första rättegången (Norrskensflamman, 14 maj, 1910).. Vid den fortsatta rättegången så medgav Anna Karolina att hon olovligen hade sålt maltdrycker och att systern Jenny tjänstgjorde som biträde under den tiden. Vid denna rättegång så intygade två vittnen att de fått köpa maltdrycker av de två svarande (Norrskensflamman, 6 oktober, 1910).. Ovanstående stycke visar att Sandra Harding har rätt när hon säger att normsystemens gränser ändras genom att kvinnor och män får gränsöverträdande uppgifter och positioner. Det var i och för sig inte vanligt att kvinnor drev lönnkrogar under den aktuella tiden, men allt eftersom tiden gick verkar det som att kvinnor kunde tänka sig att ta steget över till det manliga arbetet.. 17.

(22) 3.4 Kvinnor med dåligt rykte Det fanns kvinnor med dåligt rykte i kåkstaden. Ett exempel på en sådan kvinna var ”Svarta Tilda”. Denna kvinna var en beryktad, illa känd kvinna, som dock var utrustad med ett sällsynt vackert ansikte. Hon uppfostrades i ett gott hem, men när hon flyttade till Malmberget började hon ha ”ett utsväfvande levnadssätt (Gellivarebladet 26 januari, 1900). Hon tillbringade sin tid mest i lönnkrögarnästen, som sågs som liderlighetens och superiets tempel. I dessa skedde nattliga orgier. Svarta Tilda kom enligt Gellivarebladet att dö mitt under en av dessa orgier (Gellivarebladet, 26 januari, 1900).. En annan kvinna med dåligt rykte var kåkstadens gunstling, Vackra Sara. Hon var en av nybyggarsamhällets lönnkrögerskor. Enligt legenden lär hon ha varit en ung och vacker kvinna, som gruvarbetarna hyste stor kärlek till. Detta visste hon om och använde sin skönhet när det passade hennes syften.. Under år 1896 började lönnkrogarna att rivas och langarna kördes i väg från gruvsamhället. Det var också meningen att Vackra Saras krog skulle rivas, men när hon skulle avhysas från krogen kom hon ut på trappan iklädd endast ett litet band runt midjan. I bandet dinglade det ett antal spritbuteljer.. Det klirrade och small när Vackra Sara steg ner på backen och påbörjade sin dans bland karlarna. En av männen lär ha ropat följande: ”för en sup med Sara på knät ger jag nykterheten fanen” (Kåkstadsbladet, 1987). Sedan klev han in till Vackra Sara och följdes åt av många andra, som snabbt glömde sitt nykterhetslöfte. Detta innebar att Vackra Saras lönnkrog inte revs den gången och enligt historien lär den ha stått kvar i åtskilliga år (Kåkstadsbladet 1987).. 3.5 Brotten i kåkstaden Enligt Rosenius så fanns det ingen hem- och samhällsordning i Malmberget. Detta ledde till dryckenskap och osedlighet. Osäkerheten på gatorna var stor, speciellt i samband med avlöningsdagarna, då det var mycket fylla, falskspel och slagsmål. Rosenius skriver vidare att det bodde 5000-6000 personer i Malmberget och att det inte fanns någon riktig polis, utan det. 18.

(23) fanns endast en länsman och några gruvmän som var ordningsvakter. Denna avsaknad av poliser ledde till att människor blev ihjälslagna då och då (DN, 2 november, 1898).. Rosenius skriver att lönnkrögeriförseelserna var det största brotten som begicks i kåkstaden. Efter detta så kom äktenskapsbrotten och ärekränkningarna med osedlighet som bakgrund. När det gällde inbrotts- och tjuvfallen så fanns det endast ett fåtal som blev utsatta för dessa (DN, 12 november, 1898).. När det gällde äktenskapsbrott hände det ofta att ”skammen ledde till en förfrågan” om hur det gifta paret skulle få skilsmässa. Denna fråga fick oftast länsmannen svara på. Det hände att en hustru var otrogen med en inneboende eller att mannen övergav sin fru för att flytta till en annan kvinna. Roten till detta var oftast att familjerna bodde trångt samt inneboendesystemet. En annan bidragande orsak kan vara att ungkarlarna hade levt ett bordelliv innan de bildade familj (DN, 2 november, 1898).. 3.6 Sammanfattning av kapitel tre Befolkningen i lappmarken skulle enligt lappmarksförbudet leva utan brännvin. Det brydde sig dock inte gruvarbetarna om. Trots detta förbud förekom det lönnkrogar i Malmberget under. den. aktuella. perioden.. Krogarna. motarbetades. av. nykterhetsfolket. och. arbetarföreningen. Det hände till och med att en del krogar revs ned av krogarnas motståndare.. 19.

(24) 4 Kvinnan i kåkstaden På 1890-talet var det inte vanligt att gruvarbetarfruarna bidrog till försörjningen med extraarbeten. Enligt en undersökning som Gustaf af Geijerstam gjorde år 1896, bland gruvarbetarfamiljerna i Malmberget, visade det sig att ingen av fruarna arbetade och endast några barn hjälpte till med att bidra till hushållsinkomsten det året.. Efter sekelskiftet kom kvinnorna att i större utsträckning bidra till försörjningen genom att arbeta extra med bland annat tvätta, skura, sy och sticka åt andra. En av Lis-Mari Reinfors kvinnliga informanter berättade bland annat att det inte fanns någon industri i Malmberget och det innebar att kvinnorna fick sköta om hem och ungar (Reinfors, 1989: 35).. 4.1 Kvinnorna och hemmen Kvinnorna tog oftast hand om hemmet och barnen. I familjerna fanns det ofta sex till sju barn. När det gällde tvätten så hade kvinnorna en hel del att göra med den. De tvättade i balja, använde tvättbräda och kokgryta. Sommartid tvättade de ofta vid bäcken, under vintern användes oftast samhällets tvättstuga.. Det ingick i kvinnornas arbete att plocka bär i stora mängder. Detta för att dryga ut maten och trygga vitaminförsörjningen (ABF: s grupp för arkivforskning, 2000: 7).. 4.2 Fina arbetsfruar och ölkrögerskor I kåkstaden fanns det enligt Rosenius fina arbetsfruar samt ”det värsta kvinnliga avskum man kan tänka sig” (DN 8 nov. 1898). Dessa kvinnor var rödbrusiga ölkrögerskor, glåmiga, rödögda och brännvinsluktande ”fröknar” med barn i famnen. Det fanns också döttrar till det präktiga folket och dessa hade ej hunnit förfinas eller fördärvats (DN, 8 november, 1898).. 4.3 De yrkesarbetade kvinnorna Enligt Reinfors så var kvinnorna i kåkstaden huvudsakligen sysselsatta inom tjänste – och serviceområdet. De arbetade bland annat som telegrafister, kontorister, butiksbiträden, lärarinnor och sjuksköterskor. En stor del kvinnorna som yrkesarbetade var ogifta fröknar.. 20.

(25) När det gällde flickorna i kåkstaden så kunde de arbeta som piga. I regel var det bolagets tjänstemän, köpmän och egenföretagare som hade hembiträden (Reinfors, 1989: 28).. 4.4 Ensamstående kvinnor Ensamstående kvinnor i Malmberget kunde få arbeta i till exempel affärer. Det hände till och med att en del kvinnor hade egna affärer i kåkstaden. Ett exempel på detta är en kvinna som kallades för ”Katt-Lena” och hon hade en kaffeservering i ett hus på Gamla torget. Till detta café åkte bland annat kuskar när de hade kafferast. Kaffet kostade mellan 5-10 öre koppen och gästerna kunde köpa en bulle eller en smörgås av henne (Reinfors, 1989: 29).. 4.5 Lärarinnor Att arbeta som lärarinna var ett vanligt kvinnoyrke. Det var oftast ensamstående kvinnor som fick arbete som lärarinna. Var kvinnan gift så var det genast svårare att få en tjänst. När det gäller den första lärarinnan i Malmberget så startade hon skolundervisningen år 1892 (Reinfors, 1989: 30).. 4.6 Barnmorskeyrket Lis-Mari Reinfors skriver att barnmorskeyrket var ett kvinnoyrke som fanns i Gellivare socken. Enligt Reinfors så fanns år 1892 en barnmorska som hette Anna Margareta Häggqvist. Hon hade en årlig avlöning på 375 kronor och då var det inräknat ersättning för husrum och vedbrand. Häggqvist fick utöver detta två kronor för varje förlossning ”af icke medellöse” (Reinfors, 1989: 31).. År 1893 anställdes ytterligare en barnmorska som hette Margareta Larsson. Hon skulle ansvara för södra delen av distriktet. I och med det så förbättrades situationen för Malmbergets befolkning (Reinfors, 1989: 31).. År 1896 praktiserade två barnmorskor i Malmberget. Den ena hette Anna Vilhelmina Nilsson och hon fick sin lön av Aktiebolaget Gellivare Malmfält. Den andra barnmorskan var tidigare nämnda Anna Margareta Häggqvist och hon arbetade i kyrkbyn i Gällivare. Förtjänsten år 1898 för en av kommunen avlönad barnmorska låg mellan 330-350 kronor per år. 21.

(26) År 1901 fanns det fyra barnmorskor som var verksamma i Malmberget. Två av dem avlönades av kommunen, de andra två var enskilt praktiserande. De kommunalt anställda barnmorskorna hade 500 kronor i årlig lön (Reinfors, 1989: 32).. 4.7 Sjuksköterskor och vaccinatörer Det var vanligt att arbeta som sjuksköterska. Ett exempel på detta var att Aktiebolaget Gellivare Malmfält anställde en sjuksköterska. En av orsakerna till det var att bolaget ville ha en motvikt till ”kvacksalvande doktorinnor”. Sköterskan avlönades av bolaget och skulle kostnadsfritt ge personalen hjälp.. Provinsialläkaren H.G Eurén skrev i sin årsrapport 1900 att det under året hade funnits en provisorisk epidemisjukstuga i verksamhet. Gruvbolaget anställde en särskild sköterska för att ta hand om patienter som hade fått difteri. Efter det att epidemin avtagit upphörde den provisoriska sjukstugan (Reinfors, 1989: 33).. År 1903 utbröt en ny difteriepidemi. En epidemisköterska anlände och därmed öppnade epidemisjukhuset än en gång. Sjukdomsfallen vårdades av Malmfältbolagets läkare som anställdes samma år. Två sköterskor anställdes för sjukvården, en för mottagningsrummet och en för vården ute i hemmet (Reinfors, 1989: 33-34).. Lis-Mari Reinfors skriver att kvinnor arbetade som vaccinatörer i Malmberget. År 1901 fanns det sammanlagt fem vaccinatörer i distriktet. Tre av dessa var kvinnor. En av kvinnorna hette Maria Dynesius och hon hade 80 kronor i avlöning, samt 60 öre för varje lyckad ympning. De andra två kvinnorna hette Kristina Lund och Anna Häggkvist. De hade ingen fast lön, utan fick 75 öre för varje ympning (Reinfors, 1989: 34).. 4.8 Liksveperska En av Reinfors informanter berättade att hennes mamma arbetade som liksveperska. Det innebar att mamman gick hem till någon familj och svepte den döde, eller så fick hon åka till lasarettet eller sanatoriet för att svepa någon person. Mamman fick åka bakom en hästskjuts på vagnen tillsammans med kistan, ner och svepa och färdigställa kistan. När detta arbete var klart åkte hon tillbaka till Malmberget. För detta arbete fick hon tre kronor. 22.

(27) Mamman kom senare att öppna en vitvaru- och begravningsbyrå. I denna affär sålde hon tyger och när någon hade dött så åkte hon iväg och svepte den döde. Fadern i familjen arbetade som borrare i gruvan och när familjen hade dåligt med pengar så gjorde han gravstenar, kantsten till landsvägar och husgrunder (Reinfors, 1989: 37).. 4.9 Slumsystrarna Inom arbetarföreningen var det livliga diskussioner om de så kallade langarkåkarna, det vill säga kåkarna där brännvinslangarna bodde. Mötesdeltagarna ansåg att langningen hade gått för långt i dessa kåkar. Upphetsningen steg och de församlade beslutade sig för att ta saken i egna händer. En dag marscherade hela arbetarföreningen till langarkåkarna med yxor och spadar och började riva ner kåk efter kåk.. Den första september 1899 kom slumsystrarna (från frälsningsarmén) adjutant Lagerholm och löjtnant Selma Magnusson. De tog reda på alla barnen som bott i kåkarna och förde dem med sig till systrarnas stuga som bestod av två små rum, kök och vindsrum.. Soldater och mötesbesökare vid den lilla kåren i Malmberget var rörande givmilda för att förse slumstationen med det nödvändigaste. De som bodde i kåkstaden hade låga löner och ingen hade egentligen någonting att avvara, men det hindrade inte dem från att ge en gåva till slumsystrarna. De gav pengar, husgeråd och möbler och några fruar som inte hade några pengar att skänka gav istället två limpor så fort de gjorde sitt veckobak.. År 1900 berättade slumsystrarna i Ljus och mörker (ingår i ”Artikel om slumsystrarna”) att deras hjärtan blödde då de såg de unga männen fördärva sina liv med dryckenskapen. Många av dessa män grät bittra tårar då systrarna talade med dem på lönnkrogarna. Det hände att männen blev så pass berusade att de lade sig på golvet för att ”sova drinkarens sömn” (Överstelöjtnant Gunhild Helander, artikel i Malmbergets bibliotek). Samtidigt satt det män runt ett bord och de drack sig berusade och svor en hel del (Överstelöjtnant Gunhild Helander, artikel i Malmbergets bibliotek).. 23.

(28) Slumsystrarna började besöka hemmen och krogarna, samt att de hade en söndagsskola för barnen. Många av alkoholoffren fick de hjälpa fram till en frälsningsupplevelse, och många av dessa offer blev trogna och goda frälsningssoldater eller andra församlingsmedlemmar.. Slumsystrarna mötte många övergivna och vanvårdade barn. I Ljus och mörker från 1900 berättades det följande skildring: Slumsystrarna fann en liten gosse i en kåk hos några fattiga nyfrälsta. Denna pojke satt och väntade på att deras middagsmål skulle bli kokt. Pojkens moder hade dött och fadern missbrukade alkohol och brydde sig inte om barnen.. Pojken bjöds till slumstationen. Där tog systrarna mått till nya kläder och de gick ut och tiggde en gammal herrkostym att sy kläder av. De ordnade mat och husrum i en hederlig familj, så att han åter skulle kunna börja skolan, som han hade försummat på grund av brist av det nödvändigaste. Senare tog slumsystrarna hand om ovanstående pojkes små bröder. När detta skedde så hade fadern rest från alltsammans och lämnat barnen åt sitt öde. De tiggde mat bäst de kunde och var helt förvildade och sprang sin väg då de såg slumsystrarna. Orsaken till detta var att pojkarna trodde att systrarna var polisens fruar.. Pojkarnas rädsla övervanns av en strut karameller och när de fick soppa till middag var det mycket glada och sade ”så god soppa med stjärnor på har vi inte fått sen mamma levde” (Överstelöjtnant Gunhild Helander, artikel i Malmbergets bibliotek).. Till en början samlades de värnlösa och vanvårdade barnen på slumstationen. Där försökte systrarna ombesörja det nödvändigaste, till exempel kläder, mat och en behövlig rengörning. De försökte också ordna goda fosterhem åt barnen och det lyckades de med, tack vare slumsystrarnas vidsträckta förbindelser från tidigare verksamhetsområden, eller genom förbindelse med andra slumsystrar i andra landsdelar (Överstelöjtnant Gunhild Helander, artikel i Malmbergets bibliotek).. 4.10 Änkor Det kunde vara svårt för en änka med många barn att kunna försörja familjen. Bodde familjen en bolagsbostad så miste de den efter tre månader. Det fanns dock en chans för familjen att bo kvar i bostaden och det var genom att låta en son ta arbete i gruvbolaget (Reinfors, 1989: 38).. 24.

(29) Gruvbolaget köpte en gård i Malmberget och meningen med detta inköp var att inrätta ett hus med åtta enkelrum. I dessa rum skulle änkorna få bo. Gården hade ett fritt och upphöjt läge och huset kom att boaseras (extra isoleras) och reverteras (sätta bruk på väggarna) in och utvändigt (Norrskensflamman, 29 april, 1909).. Änkorna fick också i regel hjälp av bolaget med att få bostad och tryggad försörjning. Dessa kvinnor fick oftast arbeta som gruvstugutanter i gruvstugorna. Där fick de bland annat servera kaffe åt gruvarbetarna. Genom att arbeta i gruvstugorna fick de ett tillskott till änkepensionen som var 15 kronor per månad (Reinfors, 1989: 38).. 4.11 Sammanfattning av kapitel fyra I Malmbergets kåkstad fanns det både fina fruar och ”kvinnliga avskum”. Till den sistnämnda gruppen räknades bland annat ölkrögerskorna och brännvinsluktande fröknar. Utöver dessa fanns det kvinnor som bland annat arbetade som telegrafister, kontorister, lärarinnor, sjuksköterskor och pigor. Slumsystrarna från frälsningsarmén gjorde insatser på det sociala området. De kvinnor som blivit änkor kunde få hjälp från gruvbolaget med bostad och viss försörjning.. 25.

(30) 5 Kåkstaden i Kiruna För att visa att det förekom skillnader med avseende på byggnadsoch levnadsförhållanden mellan kåkstäderna i Malmberget och Kiruna kommer nedan ett kapitel om hur människorna i Kirunas kåkstad hade det under början av 1900-talet.. 5.1 Allmänt om Kiruna Kiruna är ett samhälle i norra Sverige som befolkades i början av 1900-talet. Orsaken till detta var malmfyndigheterna i Luossavaara och Kirunavaara. Tack vare den tekniska utvecklingen, som möjliggjorde järnvägsbygget och malmbrytningen, samt finansieringen genom upplåning av utländskt kapital, var det möjligt att exploatera malmfyndigheterna. För att detta skulle kunna ske behövdes arbetskraft och tack vare tillkommande nybyggare kunde gruvbrytningen i Kiruna sätta igång (Hägg, 1993: 10).. 5.2 Tippen År 1898 bosatte sig de första skatteskrivna innevånarna på stället som kom att bli Kiruna. Till en början fanns det tre bostadsområden, där fastigheterna uppfördes utan någon fastlagd stadsplan (kåksamhälle). Ett av dessa områden kom att kallas för Tippen. Detta på grund av att järnvägen från Gällivare och Luleå slutade vid Tippen. Detta område kom att utvecklas till ett litet tjänstesamhälle i miniatyr. Där växte det upp butiker, bodar och stånd och området blev en naturlig samlingspunkt och tack vare järnvägen blev Tippen den enda egentliga kontakten med omvärlden (Persson, 1998: 7).. 5.3 Bostads- och vattenbrist i Kiruna De första arbetarna och arbetsledarna som kom till Kiruna möttes av många svårigheter. Ett av de största problemen var bostadsfrågan. Ett exempel på detta är att arbetssökande som kom till Kiruna mitt i vintern, knappt fick komma in till någon kåk för att värma sig. En del av de arbetssökande kunde kura ihop sig vid någon husvägg och genomled på detta sätt natten. De som fick arbete i Kiruna fick försöka härbärgera sig hos någon över vintern (Persson, 1998: 10).. 26.

(31) 5.4 Byggplan En stadsplan för Kiruna antogs av regeringen den 27 april 1900 (Persson, 1998: 18). Detta för att förhindra den vilda bebyggelse som existerade i Malmberget (Hägg, 1993: 46). Området var i första hand avsett för att inrymma LKAB: s egna bostäder och anläggningar. Men den kraftiga befolkningsökningen ledde till att området snabbt blev för litet (Persson, 1998: 18).. Under tiden 1900-1904 byggdes det uppemot 300 byggnader i Kiruna. Eftersom LKAB inte byggde bostäderna i den omfattning som krävdes för att häva bostadsbristen, kunde de privata hyresvärdarna höja hyrorna trots att kvalitén på bostäderna var sämre än bolagets.. Den som hade en egen bostad fick dela med sig av den. Det innebar att husägaren åtminstone erbjöd den bostadslöse att sova på golvet. Det berättas att möblerna fick ställas utomhus för att alla i hushållet, familjen och inneboende, skulle få plats att sova i huset. Det innebar bland annat att möbler fick skottas fram ur snödrivor efter snöoväder. Ett annat exempel är att en torvkoja var så liten att barnmorskan fick stå utanför kojan och sköta förlossningen genom dörröppningen (Hägg, 1993: 46).. År 1904 var det vanligt att gruvarbetarna och deras familjer bodde i ett rum som också var kök. Det hände till och med att flera familjer bodde i ett köksrum. Detta var speciellt vanligt bland dem som kom från byarna runt Kiruna och Tornedalen.. Provinsialläkarrapporter från 1905 skriver att bland de arbetare som disponerade LKAB:s bostäder, fanns 117 gifta arbetare med 488 familjemedlemmar som hyrde ett rum och kök. De som fick bostad hos bolaget hade en bättre bostadsstandard än de som bodde ”på stadsplan” (Hägg, 1993: 47).. 5.5 Kontroll av kvinnor och sprit Myndigheterna ville förhindra att Kiruna skulle bli en kopia på det ”slummiga” Malmberget. Polisen kontrollerade därför noga de människor som ville åka med tåget norrut. Kontrollen av kvinnorna innebar att de var tvungna att ha en biljett som intygade att de hade rätt att resa till Kiruna, eller att de var gifta eller nära släkt med någon av de manliga passagerarna. De kvinnor som inte kände till ovanstående regler fick lita till de andra passagerarnas välvilja (Hägg, 1993: 44). 27.

(32) Kontrollen av både sprit och kvinnor försvårades efter 1903. Orsaken till detta var att Ofotenbanan var färdigbyggd och det innebar att resenärer kom från båda hållen. Sprittillgången. ökade. och. ogifta. kvinnor. försökte. få. arbete. som. kokerskor. i. ungkarlsbarackerna. Detta tolererade inte ordningsmakten och de gjorde allt för att hålla ordning på kvinnorna (Hägg, 1993: 45).. 5.6 Alkoholen i Kiruna Det var lätt att köpa öl i Kiruna under den aktuella tidsperioden. Detta på grund av att öltapparna växte snabbt i antal. Uppgifterna om antalet öltappar varierar, men det fanns tidigt minst ett tjugotal. Ölet kunde köpas i hinkar direkt från tunnorna eller i hel tunna. Försäljningen av öl godtogs inte av alla. Ett exempel på detta är att godtemplarna demonstrerade mot försäljningen år 1903. År 1905 togs ölbryggeriet i bruk och några år senare började affärerna sälja vin. Spritlangarna som hade fått ordentligt fäste i Malmberget hade svårt att komma in på marknaden i Kiruna.. År 1909 konstaterade provinsialläkaren att allvarligt alkoholmissbruk minskat, men att det förekom ett så kallat ”droppmissbruk”. Det innebar ett missbruk av Hoffmans droppar och andra hostmediciner. Kampen mot tillverkning och användning av alkohol var en framträdande del av det sociala livet i Kiruna under bebyggelsetiden (Hägg, 1993: 51).. 5.7 Kvinnans arbete För att en kvinna skulle få komma till Kiruna behövde de någon som ”svarade för dem”. Oftast var det maken som gjorde detta. Kvinnan kom som hustrun och hennes främsta uppgift var att ta hand om familjen. De män som inte hade någon fru fick problem, eftersom ungkarlarna hade svårt med matfrågan (Hägg, 1993: 55).. Många kvinnor bidrog på olika sätt till familjens försörjning. Det var vanligt att ha en inneboende eller att ordna mat och husrum åt andra män. Den som hade golvplats att ”hyra ut” kunde göra det mot en viss ersättning.. 28.

No results found