Syftet med arbetet var att beskriva hur några föräldrar till elever i behov av särskilt stöd upplever och har upplevt bemötandet från skolan. Vi ville också undersöka hur gymnasielärare tänker kring bemötande av föräldrar till elever i behov av särskilt stöd. Våra frågeställningar var:
• Hur upplever föräldrar till elever i behov av särskilt stöd att de blir och
har blivit bemötta av skolan?
• Hur skulle de vilja att bemötandet från skolan såg ut?
• Hur tänker gymnasielärare kring bemötande av föräldrar till elever i
behov av särskilt stöd?
• Hur ser specialpedagogens roll ut i kontakten med föräldrar till elever i
behov av särskilt stöd?
Kontakterna mellan skola och hem är många och kan vara både av formell och informell karaktär. Vi har i våra intervjuer med föräldrarna mött både uppgivenhet och frustration, men också en hel del kämparglöd. Många föräldrar beskriver känslan av att inte bli lyssnade på och respekterade av skolans personal. De berättar också hur de själva hela tiden får söka reda på de rättigheter elever i behov av särskilt stöd har och efterlyser bättre information kring detta. Alla föräldrar beskriver att det viktigaste för dem är att skolan visar förståelse för dem och deras situation och att de blir behandlade med respekt. De önskar att lärarna ibland släpper sin yrkesroll och blir medmänniska och att helhetssynen kring eleverna blir bättre.
Lärarna beskriver att de i sin utbildning fått väldigt lite eller ingen utbildning alls kring bemötande och föräldrakontakt. De upplever sig behandla föräldrarna väl och gör ingen skillnad på föräldrar till elever i behov av särskilt stöd. Lärarna upplever att de har en relativt god föräldrakontakt, men att det i vissa fall är svårt med ett bra samarbete. Några lärare funderar kring om det kanske skulle vara bra med rutiner kring bemötande och mottagande av elever i behov av särskilt stöd och deras föräldrar.
Specialpedagogerna nämns i några sammanhang. De flesta föräldrar känner att de fått stöd och förståelse från specialpedagogen. Även lärarna beskriver att de vid olika tillfällen tagit hjälp av specialpedagogen. En lärare menar att specialpedagogen är en trygghet för både lärare och föräldrar.
8.2 Diskussion
Bemötande är svårt. Grunden för ett gott samarbete är en god relation, men hur skapar man en sådan? Och vad menas med ett gott samarbete? Vi skulle kunna utveckla våra frågeställningar i det oändliga. I vårt arbete har vi fått träffa lärare och föräldrar med många intressanta, men också lite skrämmande erfarenheter.
Vi har märkt att föräldrar och lärare tänker lite olika kring bemötande och vad som är ett bra bemötande. Föräldrarna önskar information från skolan både när det gäller positiv och negativ information. Kanske är skolan bra på att kontakta föräldrar när det är något som inte fungerar, men inte lika bra på att informera när allt fungerar utmärkt. Ett bra tips som vi fick på vägen är det att diskutera tidigt med föräldrarna om hur de vill att kontakten mellan hem och skola skall se ut under barnets skolgång.
Hur ser överlämnandet mellan de olika stadierna ut? Här behöver vi fundera kring och diskutera hur informationen kring de nya eleverna skall se ut. Vad och hur mycket information behöver vi för att kunna göra ett bra jobb med eleven? Får vi kanske för mycket eller för lite information och vilka skall vara med när informationen ges? Många föräldrar berättar om stora möten med en massa människor och mycket information som bara rinner ut i sanden. Hur kan vi förändra det?
Som lärare är det lätt att skylla på eleven eller föräldrarna när samarbetet inte fungerar bra. Är det som Riddersporre (2003) skriver föräldrarnas sätt att förhålla sig till barnet och omgivningen som avgör kvalitén i mötet med professionella? Eller är det så att vi som professionella ibland glömmer bort att vara medmänniskor? Det kanske ”bara” handlar om att visa respekt för en medmänniska, att lyssna och försöka förstå. Vi måste kanske heller inte förstå allt för att vara ett bra stöd. Vi tror också att det är viktigt att skapa en god
relation med eleverna. Mår barnet bra gör också föräldrarna det och då har vi vunnit mycket i vår relation.
Lärarutbildningen bör innehålla mer om bemötande och föräldrakontakt. Naturligtvis lär vi oss mycket med åren, men grunden kanske måste läggas i utbildningen. Lärarna vi talat med saknar detta i sina utbildningar.
Begreppet en skola för alla dyker upp då och då. Vad menas egentligen med det? Vad lägger vi i orden en skola för alla? Är det att det finns olika skolor för olika elever eller en skola för alla elever? Det vi kan se i vår undersökning är att flertalet av de föräldrar vi träffat är uppgivna och besvikna på skolan och bemötandet. Uppenbarligen har då skolan inte lyckats att vara en skola för alla för dessa elever. Regeringen skriver att alla barns och ungdomars förutsättningar skall tas tillvara och att skolan skall präglas av respekt, tolerans och förståelse för andra. (Utbildnings- & Kulturdepartementet, 2000) Här brister skolan i vår undersökning, menar vi.
Börjesson (2002) anser inte att barn är avvikande i sig själva utan först i relation till kulturella normer, önskningar och strukturer. Aspekten är intressant anser vi. I ett möte med enbart döva personer skulle en hörande person vara den avvikande och därmed bli funktionshindrad.
Det är mycket intressant att se hur många människor som arbetar runt ett barn som har ett funktionshinder. Den föräldern som hade en son med Damp hade inte haft så mycket kontakt med skolan. Det har också visat sig, som vi tidigare nämnt, att Damp är ett av flera andra funktionshinder där man får minst hjälp i skolan (SOU 1998:20). Detta kan vi hålla med om. Den erfarenhet vi har är att flera elever med Damp, ADHD samt sociala problem hoppar av gymnasieskolan. Av egen erfarenhet vet vi att många intagna inom kriminalvården har dessa diagnoser. Kontentan blir att dessa barn/elever inte fått någon hjälp och istället fått en avvikareidentitet. Här är ju helhetsperspektivet med ett salutogent tänkande (Antonovsky, 1991) viktigt att arbeta med, som vi nämner i en av våra teorier. Tät kontakt med föräldrar, läkare, elevhälsoteamet eventuellt socialtjänsten för att förebygga och stötta föräldrar. Att diagnostisera och lindra symtom samt ge eleven och familjen strategier är a och o för att eleven ska kunna tillgodogöra sig sina studier men även för att eleven ska kunna få en framtidstro och ett fullvärdigt liv.
Vi tror att dessa elever kommer i kläm i skolan för att de i vissa fall är mycket resurskrävande. Men vi menar att ju tidigare man börjar arbeta med dem, desto större möjligheter ger man dem att klara av skolan. Vi tror att lärare kan tycka det är svårt att ha en elev med Damp eller ADHD i klassen eftersom dessa elever och symtom är väldigt olika varandra. Det är enklare att hjälpa en elev med dyslexi för att man vet vilka hjälpmedel man ska ta till och man kan ganska exakt precisera eleven svårigheter. Så fungerar inte dock en elev med t.ex. Damp.
I vår undersökning tyckte flera föräldrar och lärare att specialpedagogen hade en viktig roll angående bemötandet. Specialpedagogen blev en länk mellan föräldrar och skola. Man upplevde att specialpedagogen var en person, som förstod hur föräldrarna kunde ha det. Även lärarna tyckte att det var en viktig person, som kunde stötta vid t ex svåra samtal, men även någon som man kunde fråga till råds i bl.a. pedagogiska frågor och om olika funktionshinder. Detta är intressant att veta eftersom en av oss redan arbetar som specialpedagog i denna form. Vi upplever att man är en spindel i nätet, som många vänder sig till i olika frågor, från organisatoriska frågor till ärenden som rör enskilda moment i olika skolsituationer.
Att vara specialpedagog kan innebära att man ska göra det bästa av det mesta. Man arbetar alltså väldigt ”brett” inom ledarskap, pedagogik, metodik, medicin, psykologi, sociologi, filosofi och handledning mm. Många av de olika resultaten i vår undersökning skulle en specialpedagog kunna vara med och förändra: allt som egentligen har med bemötandet att göra från att se till att t.ex. lärare vidareutbildas, att biblioteket skapar rutiner när det gäller att skaffa fram inläst material till olika kursböcker samt att rutiner skapas kring bemötandet.
Intressant är att många föräldrar är så negativa till skolans bemötande, men att lärarna är nöjda med skolans samt sina egna insatser. Vad kan detta bero på? Har det att göra med att lärare har för lite utbildning och kunskaper om elever i behov av särskilt stöd och dess pedagogiska konsekvenser? Kan det vara så att lärare inte förstår vilka möjligheter de verkligen har, när det gäller att påverka ett barn och hela dess familjs framtid genom en sådan enkel åtgärd som kunskaper. När vi då studerar Bronfenbrenners teori om att man ska ha ett helhetsperspektiv och se alla delar kring en elevs liv förstår man verkligen
vilka konsekvenser ett dåligt bemötande i skolan kan innebära (Hwang & Nilsson, 1995). Men hur skulle man kunna klandra läraren när de får så lite utbildning i specialpedagogik i sin grundutbildning. Det har ju i alla fall visat sig att ju äldre eleven blir desto nöjdare med skolan blir föräldrarna. Vad kan detta bero på? Kan det vara så att man som förälder till ett barn med ett funktionshinder till slut inte orkar hålla kontroll på vad som händer ens barn eller kan det vara så enkelt att man är så tacksam och nöjd att ens barn ”i alla fall klarat sig genom grundskolan”? Vi tror att det är en kombination av flera orsaker. Fyhr (2002) beskriver hur man som förälder kämpar för sitt barn samtidigt som man ska hantera sin egen besvikelse och ens inre saknad av ”drömbarnet”.
En del föräldrar kanske inte insett sina barns svårigheter, som även en lärare i undersökningen påpekar, men som efter många års kamp äntligen kommer till insikt och på gymnasienivån förstår, att det bästa för ens barn är där han eller hon själv trivs och mår bra. Till gymnasiet får man ju själv välja inriktningar och olika program och man behöver inte på samma sätt jämföras med de andra i klassen.
Det är dock så att det händer mycket inom handikappolitiken så det är inte endast i vår undersökning vi kommit fram till att det förekommer dåligt bemötande från offentliga myndigheter och dess personal. Bemötande- utredningen (SOU 1999:21) och dess olika projekt har redan gett resultat ute i samhället. Bemötandeguider har utvecklats inom olika verksamheter och skolverket har upprättat en handikapplan (Skolverket. Dnr. 2002:01884). Kanske är detta något som även spridits till flera skolar. Är detta något för olika skolors elevresursteam, där specialpedagoger ingår, att arbeta fram för att inom några år förbättra för elever i skolorna? Det talas om skolans värdegrund. Vi ska lära eleverna vad som är rätt och fel i många moraliska frågor. Ibland undrar vi dock om skolan själv lever upp till värdegrunden med tanke på att föräldrarna i vår undersökning var så missnöjda med skolans bemötande.
Orlenius (2003) skriver om värdegrunden att förnuftet ses av en del som etikens grund. Förnuftet talar om för oss vad som är rätt och fel och att den verkliga förnuftiga insikten leder människan rätt i livet. Att lärares erfarenhet och livskunskap är en viktig aspekt vid bemötandet har vi förstått genom våra intervjuer. Som blivande specialpedagog är det viktigt att tänka på hur man
bemöter alla i en organisation. Det kan vara en svår balansgång och kräver erfarenheter från livet i sig självt men även från yrkeslivet. Vi tror att när man söker en utbildning till specialpedagog har man ett antagligen ett genuint intresse av människor och relationer. För utan goda relationer till andra människor kommer man ingenstans i sitt arbeta med att utveckla skolan, handleda personal eller utbilda elever specialpedagogiskt. Som specialpedagog är man ”en spindel i nätet”, som ska verka för att eleven och föräldrarna får ett bra bemötande på individ-, grupp och organisationsnivå men även att lärare och annan personal kan få handledning i specialpedagogiska frågor. Specialpedagogens roll på en skola kan också vara att utreda samt utveckla bemötandet av elever i behov av särskilt stöd och i samarbete med ledningen och elevhälsoteamet starta en förändringsprocess. Mycket handlar om rutiner i bemötandet, att öka kunskapen om funktionshinder samt att utreda behoven av hjälpmedel.
Engqvist (2005) menar att man visar en människa respekt genom att man tar personen på allvar. Detta behöver dock inte innebära att man måste ha samma åsikt. Man måste heller inte förstå allt för att vara ett bra stöd och en hjälpande vän, skriver Rehn och Mohlin (2002). Vi tror att vi i skolan kan ge föräldrar ett gott bemötande utan att behöva förstå föräldrars tankar, känslor och åsikter. Andersson (2004) menar dock att den underordnade delaktigheten dominerade bland föräldrarna i hennes undersökning. Vår fråga är: Hur skall skolan arbeta för att komma till rätta med problemet? Vi tror att det är ett omfattande arbete som kommer att ta lång tid samt att bemötande borde vara en del i lärarutbildningen. Michailakis (1998) menar att det krävs attitydförändringar istället för lagar. Detta för att komma tillrätta med problemet.
När Skolverket (2002) skriver om en skola för alla menar de en skola där människor med olika bakgrund och erfarenhet möts och verkar tillsammans. Alla, oavsett svårigheter, skall mötas med värdighet och respekt. Vi anser att det fortfarande är lång väg dit, men visionen måste dock vara en skola för alla. Särskolekommittén (1991) skriver att vid val av skolform måste utgångspunkten vara barnets bästa. Här tycker vi att föräldrarna är suveräna. De känner sitt barn bäst och vi måste därför tillmötesgå föräldrarnas önskemål om en inkludering i den ordinarie grundskolan även om vi anser att en placering i särskolan är ett bättre alternativ.
När vi diskuterar Antonovsky och Bronfenbrenners teorier menar vi att många lärare inte är medvetna om bemötandets betydelse för helheten. Det spelar också stor roll ifall man som lärare utgå från det sjuka eller det friska. Föräldrar önskar att lärare ser möjligheter istället för hinder. Det kan vara att utgå från ett intresse vid t.ex. läsinlärning som kan öka motivationen hos eleven. Vi kan också utläsa att föräldrar söker känslan av ett sammanhang, Kasam (Antonovsky, 1991). Detta innebär att de vill begripa, kunna hantera och finna mening i det som sker i skolan. Föräldrar vill bli stöttade, respekterade och känna delaktighet. De beskriver också vikten av att det som är bestämt verkligen blir av och känns meningsfullt.
Oldbring (1999) skriver att det är viktigt att sätta upp gemensamma mål, att dessa skall vara realistiska och kortsiktiga, samt ge eleven stöd, uppföljning och uppmuntran. Vi tycker då att det är viktigt att alla tre parter, elev, föräldrar och lärare har lika mycket att säga till om och lika mycket ansvar i att det som blir bestämt genomförs.
Vi valde att göra kvalitativa forskningsintervjuer i vår undersökning. Vårt syfte var inte att generalisera och beskriva hur det är utan enbart hur det kan vara och därför tycker vi att vald metod fungerat bra. Kanske skulle vi ha varit med vid varandras intervjuer för att på så vis minska risken för feltolkningar. Vi valde föräldrar som vi kommit i kontakt med genom vårt arbete och kanske kan det i det läget vara svårare att vara objektiv och lägga sin egen förförståelse åt sidan som Kvale (1997) skriver. Vi tror dock att vi på detta vis fick ut mer information och att intervjupersonerna kände sig trygga i våra samtal. Vi tycker därmed att vald metod givit oss svar på våra frågeställningar på ett tillfredsställande sätt.