Hittills har vi sett hur filosofins idé, och dess sanning, formuleras av Adorno i och genom kritiken av Hegels ”positiva” dialektik. Vi har sett hur Adornos filosofiska mål att 1)
åstadkomma en icke-identitetens dialektik genom att undvika en identitetens dialektik, och 2) åstadkomma en åtskillnad mellan begrepp och objekt genom att undvika att förutsätta
identiteten mellan vara och tänkande, formuleras innanför denna kritik. Adorno, har vi sett, betraktar den hegelianska filosofins resultat, identiteten, som någonting Hegel förutsätter i sin dialektik och föreställning om begreppets ontologiska kontakt med objektet. Detta
förutsättande av identiteten har emellertid visat sig falskt genom Adornos åberopande av icke-identitetens erfarenhet, och betraktas samtidigt av Adorno som ett filosofiskt initiativ till dominans. Den kritiska reflektionen över den hegelianska dialektikens företag har som vi sett visat att företaget enligt Adorno inneburit en självmotsägelse och, enligt självmotsägelsens förmåga, blottat diskrepansen mellan hegeliansk ontologi, teori och den ontologiska verkligheten. Självmotsägelsen innebär nämligen, som vi har sett, erfarenheten av reflektionen över motsägelsen i det rent identiska resultatet som trots allt åstadkommits genom icke-identitetens bedrift. Adorno hävdar alltså icke-identitetens sanning i och genom reflektionen över motsägelsen i Hegels positiva resultat av negationens negation, och ersätter så den hegelianska dialektiken med sin negativa version. Efter vår undersökning har det alltså
28 visat sig att filosofins mål och sanning både innebär, kräver och motiverar Adornos negativa dialektik. Den negativa dialektiken som stannar i negationens negation uppehåller sig i motsägelsen och leder så till en möjlig objektiv erfarenhet där icke-identitetens sanning framgår. Den negativa dialektiken förstås i detta avseende som filosofins metod. Samtidigt har det visat sig att reflektionen över den hegelianska dialektiken att den negativa dialektiken motiveras som resultat av icke-identiteten som framgår i motsägelsen. Icke-identitetens sanning, där objekt och begrepp hålls åtskilda i en samtidig åtskillnad mellan teori och ontologi, mellan tänkande och varande, kan vidare betraktas korsbefruktande med den negativa dialektikens metod, och denna korsbefruktning som explikationen av filosofins idé. Förstådd i enlighet med vår undersökning innebär filosofins idé, den negativa dialektiken och dess sanning och mål, alltså en reflektion som: (1) Bejakar motsägelser i filosofiska begrepp istället för att betrakta dem som tillintetgörande av varandra. Således också som opererandes med negativa begrepp vars mening erhålls i deras ömsesidiga definierande snarare än i deras identitet, eller framtida identitet, med objektet. Deras motsägelse, och vidare deras riktning mot varandra vittnar om objektets egenskap enbart i deras misslyckade försök att bestämma det, och begreppen förblir på så sätt negativa. (2) Bejakar mångfalden av negativa begrepp i den dialektiska härledningen av nya, vilket innebär att den negativa dialektiken utför sig och stannar i de många motsägelsernas tillstånd, utan att bilda ett system eller uppgå i en helhet. Den negativa dialektiken lyckas så upprätthålla icke-identiteten mellan begrepp och objekt i samma mening som en objektiv erfarenhet av objektets icke-identitet med begreppet
möjliggörs och upprätthålls. I explikationen av den negativa dialektiken och filosofins idé har vi alltså här kommit att formulera den negativa dialektikens nödvändiga form; en
antisystematisk dialektik som inte reducerar sina motsägelsefulla begrepp till sitt system eller till en helhet. Det som kunnat antydas under vår undersökning framgår här på det tydligaste sätt: framställningsformen, såsom den definierats i dess mest grundläggande drag enligt avsnitt 2.2, är den negativa dialektikens form. Omvänt innebär det dessutom att
framställningsformens särskilda karaktär som essä och konstellation utgör den negativa dialektikens själva förutsättning.
Så kan framställningsformen dessutom förstås i ljuset av den negativa dialektikens möjlighet till en försonande filosofi. Framställningsformen presenterar nämligen motsägelsefulla
begrepp som samtidigt härleds genom varandra, och lyckas på så sätt upprätthålla och erkänna begreppens icke-identiska relation till det som undersökningen försöker bestämma. Essän och konstellationernas reflektiva fragment, begrepp, organiseras i ett radikalt anti-system så att ett
29 begrepp eller en reflektion aldrig fattas som slutgiltig eller bestämmande av andra delar i framställningen, utan så att begreppen och dess misslyckanden omvänt fattas som bestämda av objektets icke-identiska sida. På så vis lyckas framställningsformen genom dess
antisystematiska relation också fullborda den försoning som Stone har utnämnt genom att erkänna objektets företräde i förhållande till begreppen. Essän och konstellationen lyckas på begreppslig väg underminera möjligheten att bestämma objektet i den filosofiska reflektionen i och genom själva formen av reflektionernas presentation. Prioriteten som tidigare givits den med begreppet identiska sidan av objektet kompenseras så för innanför essän och
konstellationen i upplevelsen av framställningens ostrukturerade helhet, och i dess oförmåga att sammanfatta och subsumera sina reflektioner. På så vis innebär framställningsformens nekande till varje försök att bestämma dess slutgiltiga vetandet också ett nekande av tankens kontroll över objektet. Reflektionerna och teorin erkänns på så vis i sin separation och negativa relation till objektet. ”The unifying moment survives without a negation of negation, but also without delivering itself to abstraction as a supreme principle. It survives because there is no step-by-step progression from the conceps to a more general cover concept. Instead, the concepts enter into a constellation.” 62 Slutgiltigt kan vi konstatera att Alison Stone lagt grunden för vår förståelse av framställningsformens möjlighet att försona filosofin såsom den negativa dialektikens form, där förverkligandet av filosofins sanning och mål äger rum för Adorno. Samtidigt innebär vårt fokus på Adornos kritik av systemet, och på dess konsekvens för
framställningsformens anti-systematik, en utflykt från Stones linje, vars motivation skall komma att visa sig snart.
I definitionen av framställningsformens fem drag har vi lyckats att förstå och förklara hur (1), (2), (3) och (5) är ”inneboende” i filosofins idé och centrala för Adornos filosofiska försoning. Det vi emellertid inte har lyckats att förklara i relation till förståelsen för negativ dialektik, med Alison Stones resonemang som vägledning, är drag (4) i definitionen av
framställningsformen: ”En kombination av begrepp som negerar objektet och uttrycker objektet i en
affinitet mellan kombinationen av begreppen och objektet.” Det innebär att vi inte har lyckats att förstå språkets plats i Adornos framställningsform. Alison Stones läsning av Adorno stannar nämligen i påståendet om framställningsformens förverkligande av den negativa dialektikens försoning i hennes artikel. Med det slutet innebär det emellertid att relationen mellan begrepp och objekt förblir helt och hållet omöjlig, eller att relationens enda möjlighet är att framställa dess omöjlighet. Stone tänker sig på ett blygsamt sätt ett möjligt positivt vetande av objektet i
30 förmågan hos samlingen av begreppen att uttrycka objektet förutsatt vi förstår objektet själv
som en konstellation av historiska interaktioner.63 Vad som här ligger närmre de Adornos insikter som Stone själv redogjort för i hennes artikel, med hänsyn till språkets centrala betydelse för framställningsformen, vore den positiva relationens möjlighet i den
antisystematiska formens förmåga att transformera språket. Med Stone som bakgrund har vi skäl att betrakta systemet och helhetens prioritet som en förlängning av preferensen för identiteten som står i självbevarelsens tjänst. Stones perspektiv på relationen mellan Adornos filosofiska framställningsform och filosofins idé, som inte tar den antisystematiska aspekten av framställningsformen i åtanke, måste alltså här samtidigt betraktas som grundläggande och delvis otillräcklig för vår undersökning. Med det sagt innebär inte konstaterandet att vi bör förkasta Alison Stones övergripande förståelse för framställningsformen som försoning. Tvärtom föreslår jag en utvidgning av hennes idé i nästa, avslutande, kapitel, med avseende på språkets roll i försoningen.
2. Diskussion
Alison Stones definition av konstellationen svarar mot hennes läsning av hur Adorno
transformerar den hegelianska logiken och beskriver därmed (1), (2), (3) och (5) i definitionen vi har givit enligt Stewart Martin. I enlighet med Stones läsning har vi alltså rekonstruerat Adornos filosofi för att se hur dessa steg innebär att framställningsformen är en negativ dialektik som varken åstadkommer identitet mellan enskilda begrepp och objektet, eller mellan kombinationer av begrepp och objektet. Men Stone misslyckas i min mening med att ge en definition av framställningsformen som kan beskriva på vilket sätt framställningsformen faktiskt kan framkalla en slags förståelse eller kunskap om objektet. Stone fokuserar på
konstellationernas kapacitet att låta begrepp representera historiska aspekter av objektet och menar att objektet ska definieras som ”the total set of historical interactions that has marked it.” 64 Samtidigt finns det en omedelbar aspekt i framställningsformens negativa helhet som inte kan reduceras till samlingen av begrepp, reflektioner, som motsvarar objektets ”totala uppsättning historiska interaktioner”. Konstellationen försöker trots allt åstadkomma
någonting plötsligt, ”kassaskåpet som flyger upp”65, vilket antyder att det handlar om en slags intuition eller direkt upplevelse som visar sig i framställningen. Denna aspekt av Adornos framställningsform lyckas å andra sidan Stewart Martin och Simon Jarvis redogöra för när de fokuserar på affiniteten mellan den antisystematiska framställningsformen och objektet.
63 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 59
64 Ibid, s. 59
31 Denna affinitet utgår nämligen ifrån framställningsformens språkliga eller ”mimetiskt”
bildliga karaktär som åstadkoms i framställningsformens vägran att identifiera objektet. Den mimetiska karaktären hos framställningsformen nämns liksom affiniteten på många ställen i Adornos arbeten och verkar vid varje tillfälle utgå ifrån ett förtroende för språkets förmåga, i position mot tecknets oförmåga, att uttrycka objektet. I avsnitt 2.2 avhandlades Simon Jarvis läsning av Adornos poäng i Upplysningens dialektik, som handlade om att den systematiska filosofin reducerar språket till sin formella sida, sitt tecken, i enlighet med den vetenskapliga metoden. Den mimetiska sidan av språket såg vi där karaktäriseras med avseende på
begreppens möjlighet att framkalla estetiska, sinnliga bilder, innanför reflektionen i position mot tecknet, den matematiska symbolen. Affiniteten som avses i (4), och som utgör den möjliga positiva relationen mellan objekt och begrepp, handlar alltså om en tilltro till ett språk som den negativa dialektiken lyckas åstadkomma i och genom sin antisystematiska form. Omformulerat skulle man kunna betrakta detta som en tilltro till språket efter en slags
språkets försoning.
I Negativ Dialektik skriver Adorno: "Language offers no mere system of signs for cognitive functions. Where it appears essentially as a language, where it becomes a form of representation, it will not define its concepts."66 I enlighet med redogörelsen för hur det vetenskapliga systemet reducerar språket, i 2.2, genom att underkasta reflektioner en slags övergripande vetenskapens mening förstår vi snabbt att den negativa dialektiken och dess framställningsform lyckas att undvika detta i samband med sin radikala antisystematik. Framställningsformen, essän och konstellationen, undviker som vi har sett att underkasta reflektionerna en övergripande princip, helhet eller systematisk procedur och lyckas på så vis ge företräde åt den estetiska sidan av språket och dess tvetydiga begrepp. Detta kan exemplifieras genom själva läsningen av Der Essay als Form som självt alltså utgör en essä om essän. Läsningen av essän består i en mängd reflektioner över essäns möjligheter, bestämningar och motsägelsefulla egenskaper där en slutgiltig definition av essäns betydelse aldrig ges, och i denna slags negativa eller
indirekta diskussion om essän lämnas läsaren åt reflektionerna i sin helhet. Reflektionernas metaforer och språkliga, stilistiska, drag framträder på så sätt som vetandets enda alternativ i försöket att tänka objektet som essän handlar om (essän själv i detta fall), och ersätter på så sätt entydiga definitioner av begrepp med språkliga bilder. Läsningen av Der Essay als Form antyder att det just är dessa bilder som Adorno försöker åstadkomma hos läsaren i och med hans sätt att formulera sig. Istället för att redogöra för essäns drag på ett analytiskt sätt där
32 essän tillskrivas en mängd egenskaper, och så identifieras vid en mängd begrepp, uttrycker sig Adorno ofta stilistiskt och stundom helt och hållet genom metaforer. Ett exempel på detta vore meningen: ”Jene ist ein Kraftfeld, so wie unterm Blick des Essay jedes geistige Gebilde in ein Kraftfeld sich verwandeln muss.”67 I en vetenskaplig text som hade avhandlat essän och använt sig av samma metafor hade denna metafor kunnat reduceras till en slags formell betydelse i relation till essäns analytiskt bestämda egenskaper, men den antisystematiska
framställningsformen förvägrar läsaren att göra det i detta fall. I och med essäns och konstellationens formella struktur (strukturen av en icke-struktur) som förvägrar läsaren ett slutgiltigt vetande, kan meningar som citatet ovan inte reduceras till ett tecken eller till en slags formell betydelse. På det sättet lyckas framställningsformen behålla den dubbla
karaktären hos språket, och dessutom ge den mimetiska, bildliga, sidan av språket företräde. Detta kan vi förstå i enlighet med Alison Stones läsning av Adornos negativa dialektik som en försoning mellan en bortglömd och en prioriterad sida hos objektet. På samma sätt som
objektets icke-identiska sida ”glömdes bort” i Hegels positiva resultat till följd av hans arbiträra prioritering av identiteten i produktionen av en kontroll över objektet, kan språkets estetiska sida precis som objektets icke-identitet betraktas som omvänt prioriterad i filosofins försoning. Den negativa dialektiken utvecklar alltså de inledningsvis vetenskapliga begreppen hos Hegel, genom den kritiska osystematiska reflektionen över hegeliansk filosofi, mot denna icke-totalitet som försonar språket i erkännandet av denna bortglömda estetiska sida. En sådan förståelse för den negativa dialektiken skulle innebära precis det som Adorno påstår i Negativ Dialektik, att: ”Hegelian dialectics was a dialectics witout language, […] to this extent,
Hegel remained an adept of current science.” 68 Den negativa dialektiken utvecklar sig alltså i position mot den hegelianska genom dess antisystematiska ansats och vidare mot språket snarare än det slutgiltiga begreppets fullkomlighet. Essän och konstellationens framställning lyckas, genom att inte reducera reflektionerna till entydiga begrepp som kan läggas ihop eller deduceras slutgiltigt, med att försona den estetiska delen av språket med dess begreppsliga, teoretiska ambition utan att underkasta den estetiska sidan i ett slutgiltigt vetande. Så måste alltså den negativa dialektiken som nödvändigtvis stannar i motsägelsernas tillstånd där begrepp och objekt, tänkande och varande, hålls åtskilda alltså samtidigt leda till denna språkets och objektets försoning. Detta eftersom att antisystemet som följer från Adornos kritik av Hegels positiva resultat av negationens negation förvägrar vetandet 1) identitet mellan begrepp och objekt och 2) entydiga begreppsdefinitioner som reducerar språket till
67 Adorno, Theodor. Noten zur Literatur, s. 30
33 tecken. För vidare läsning om hur motsägelsen och antisystemets framställningsform lyckas att uppväcka denna expressiva sida hos språket rekommenderas Stewart Martins artikel eller Roger Fosters bok Adorno: The Recovery of Experience.
Det har på denna väg alltså visat sig att språkets mimetiska aspekt som framställningsformens negativa dialektik lyckas upprätta på intet sätt är ett arbiträrt steg från motsägelsen, och negationens negation, såsom Hegels positiva resultat. Adorno menade, som vi såg tidigare, att Hegels steg från motsägelsen till den positiva konkreta universalen var arbiträr och förutsatt innan vetenskapen. På samma sätt kritiserades Hegel dessutom för att på ett lika arbiträrt sätt transformera reflektionerna till ett hanterbart system och helhet. Adornos anti-systematiska form bör tolkas som en mindre arbiträr framställning, och i sammanförandet av
framställningsformen och den negativa dialektiken förstår vi varför. Vi såg att den
antisystematiska framställningsformen helt enkelt är den negativa dialektikens uttryck, och att den negativa dialektiken inte försöker att lösa reflektionernas motsägelsefulla tillstånd som vi har sett att både Kant och Hegel ställts inför. Man skulle på så vis kunna betrakta
reflektionerna som ”otransformerade” i den antisystematiska framställningen där motsägelsen förblir. Språkets mimetiska sida som framträder till följd av denna anti-systematiska
framställning skulle vidare kunna påstås framspringa ”naturligt” genom den negativa dialektiken och dess framställningsform. Det behövs med andra ord ingen aktiv kraft som skriver eller beslutar om framställningen för att den mimetiska sidan av språket skall framträda, och på så sätt kan vi tolka det som att det finns en affinitet mellan språket (till skillnad från tecknet) och objektets icke-identitet med begreppet som upprätthålls i den negativa dialektiken. Det innebär att den mimetiska relationen mellan begrepp och objekt, i samband med hävdandet av den negativa dialektikens sanning, bör betraktas som mindre arbiträr än identiteten och dess vetande om objektet. Genom att utnyttja dessa språkets båda sidor förstår vi bättre hur Adorno tänker sig framställningsformens unika möjlighet som essä och konstellation, i enlighet med den initiala utläggningen i 2.1. Essän och konstellationen lyckas sväva i gränslandet mellan konst och vetenskap där reflektionerna utvecklas i enlighet med en vetenskaplig undersökning samtidigt som den, genom att stanna i reflektionernas motsägelsefulla och ostrukturerade tillstånd, uppväcker den estetiska sidan hos språket. På så sätt möjliggör essän och konstellationerna en positiv relation mellan begrepp och objekt som inte är deras identitet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att om 1) den negativa dialektiken ligger i filosofins idé hos Adorno, och 2) den dessutom kan förstås som en försoning av objektets icke-identitet och
34 identitet, och 3) språkets prioriterade sida som tecken är ett resultat av systemets slutgiltiga vetande, och 4) vidare ett resultat av preferensen för identiteten som utgår ifrån en
problematisk ”dominans” över objektet, och 5) den negativa dialektiken försonar filosofin i sin antisystematiska framställning som upplöser möjligheten till dominans över objektet, och 6) denna antisystematiska framställning dessutom försonar språket, innebär det att vi 7) dessutom kan förstå framställningsformens antisystem i dess negativa dialektik som en
språkets försoning, och 8) som att denna språkets försoning är inneboende i filosofins idé, den negativa dialektiken. Undersökningen som tagit form i denna uppsats antyder att just detta är fallet, och om vår undersökning stämmer innebär det att Alison Stones läsning av
framställningsformens möjliga försoning är utvidgad. Det innebär att hennes försoning också kan förklara språkets betydelse och möjlighet för framställningsformen hos Adorno, och samtidigt att möjligheten till att alls veta någonting positivt om objektet förutsätter dessa filosofiska försoningar för honom. I samma mening som vi betraktar icke-identiteten som inneboende i Theodor Adornos filosofins idé, hans negativa dialektik, bör vi alltså betrakta dess försoning och språkliga konsekvens. Så tecknar Adornos filosofi ett exempel på ett filosofiskt företag där logiska reflektioner övergår i frågor om estetik och filosofisk framställning. Det innebär ett möjligt bidrag till frågan om relationen mellan estetik och filosofi i allmänhet, och öppnar upp för ett fortsatt tänkande om estetikens närvaro i grundläggande filosofiska reflektioner över logik och ontologi.
Litteratur:
Adorno, Theodor. Negative Dialectics. Trans. Ashton, E.B. London: Rutledge & Kegan Paul Ltd, 1973.
Adorno, Theodor. “Subject and Object”. Arato, Andrew och Gebhard, Eike (red.). The Essential
Frankfurt Reader. New York: Urizen Books, 1978. s. 497 – 511
Adorno, Theodor. “Der Essay als Form”. Noten zur Literatur. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1958. s. 9 - 49
Adorno, Theodor. Hegel: Three Studies. Shierry Weber Nicholsen (trans.). Cambridge, London: The MIT Press, 1993.
Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectics. Rodney Livingstone (trans.). Cambridge, Malden: Polity Press, 2008.
35 Finke, Ståle. “Between Ontology and Epistemology”. Cook, Deborah (red.). Theodor Adorno: Key
Concepts. Routledge, 2014. s. 77 – 98.
Frederic Jameson. Late Marxism: Adorno, Or, The Persistence of the Dialectic. Verso, 2007. Hegel, G.W.F. Logikens Vetenskap. Sven Olov Wallenstein (trans.). Ännu opublicerat manuskript, 2018.
Jarvis, Simon. Adorno: A Critical Introduction. Cambridge: Polity Press, 1998.