1
Negativ dialektik och försoning:
Om framställningsformen som ”filosofins idé” hos Theodor Adorno
Amanda Winberg
Uppsala Universitet, Filosofiska Institutionen C-uppsats, Teoretisk filosofi
HT december 2018
2
Innehåll
1. Inledning
1.1 Bakgrund och syfte 1.2 Tillvägagångssätt
2. Essän och konstellationens gemensamma drag 2.1 Essä och konstellation
2.3 Framställningsformens definition 3. Identitetens problem
3.1 Kategoriernas problem
3.2 Hegels positiva resultat av negationens negation 4. Icke-identitetens sanning
3.3.1 Objektiv erfarenhet
3.3.2 Självbevarelsens teoribildningar 5. Sammanfattning och diskussion
5.1 Sammanfattning
3
Inledning:
1. Bakgrund och syfte
Den filosofiska framställningens form, eller formen enligt vilken filosofin framställer sig, har alltid betraktats som betydelsefull för Theodor Adornos filosofi. I den engelska
översättningen av Negativ Dialektik, Adornos mest omfattande verk om ontologi, skriver han att: ”…the presentation of philosophy is not an external matter of indifference to it but immanent to its idea.” 1 Syftet med den här uppsatsen är att komma till bättre förståelse för citatets innebörd;
att se hur ”presentationen”, filosofins framställningsform, skall förstås i relation till, och som inneboende i, ”filosofins idé”.
Adorno framställer sin filosofi på två sätt, som essä och konstellation. Vår undersökning innebär alltså företaget att förstå på vilket sätt essän och konstellationen skall betraktas som inneboende i filosofins mest grundläggande riktning och ställningstaganden. Tidigare försök att avgöra framställningsformens betydelse för Adorno har gjorts på samma sätt, och beroende på försökens tolkningar av filosofins projekt har man nått några olika slutsatser. Frederic Jamesons läsning har koncentrerat sig på Adornos filosofiska projekt med hänsyn till en förmodad marxistisk ambition, han hävdar i Late Marxism: Adorno, Or, the
Persistence of the Dialectic att den filosofiska framställningen bidrar till en förståelse för
Adornos filosofiska begrepp och för hur begreppen ”can be set in motion.2” Det är en tes som
antyder att den filosofiska framställningens form är ett slags medium för det filosofiska innehållet. I The Origin of Negative Dialectic beskriver Susan Buck-Morss
framställningsformen på ett liknande sätt med hänsyn till Adornos sociologiska perspektiv och analys av samhällets organisation. Där karaktäriserar hon framställningsformen som en kontrastruktur gentemot samhälleliga strukturer som hon menar att Adorno kritiserar. Framställningsformen betraktas på så sätt som ”the method in action” 3, och implicerar
därmed samma förståelse för framställningsformen som Jamesons: att det handlar om en framställning som tjänar ett slags politiskt projekt som medium för filosofiska idéer. Den här uppsatsen vill emellertid förstå på vilket sätt framställningsformen själv ges som en del av filosofins idé och vidare på vilket sätt framställningsformen kan förstås mot Adornos grundläggande reflektioner över logik och ontologi. Mot den ambitionen har ett särskilt intressant försök att tänka framställningsformen hos Adorno framträtt i Alison Stones bidrag till Deborah Cooks antologi Adorno: Key Concepts.
1 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 18
4 I hennes artikel, Adorno and Logic, menar Alison Stone att den filosofiska framställningen skall förstås som en försoning mellan antagonistiska sidor, filosofiska begrepp, vilka på samma gång är insnärjda i illusion och dominans. Genom att följa hennes läsning och förstå på vilket sätt Adornos idé om sanning kan förstås i relation till negativ dialektik och i position mot dominans, för att se hur den filosofiska framställningen tillmötesgår just denna filosofins idé, hoppas jag att vi inte bara förstår hur framställningsformen ger uttryck för Adornos filosofiska idéer, utan samtidigt på vilket sätt framställningsformen själv är en del av
filosofins idé. Vi kommer att följa linjen i hennes artikel med hänsyn till Adornos reflektioner över hegeliansk logik, dialektik, och med hänsyn till hennes strukturella karaktärisering av hur försoningen mellan antagonistiska sidor ser ut. Samtidigt kommer vi att frångå delar av hennes slutsats, eller bättre formulerat ta vid där hon stannar, för att ge rum åt en diskussion om språkets plats innanför framställningsformen, som Stone inte berör, och utvidga vad denna försoning som hon avser kan innebära. Motivationen bakom detta steg ifrån Alison Stones linje vilar i faktumet att Stones läsning enbart fokuserar på några, och inte alla, av
framställningsformens vedertagna särdrag. Genom att introducera Stewart Martins definition, som redogör för alla viktiga särdrag hos framställningsformen på ett förbehållslöst sätt, och utgå ifrån den hoppas jag att ett avslutande sammanförande av hans definition med Stones läsning skall lyckas utsäga något nytt, och bidra till en ökad förståelse för det inledande citatet.
Om vi utifrån undersökningen förstår bättre vad Adorno menar när han säger att filosofins presentation är inneboende i filosofins idé, och vi tillmäter det Adorno menar någon dignitet, får det nämligen konsekvenser för hur man tänker sig relationen mellan filosofi och estetik överhuvudtaget. Frågan om framställningens form som uppenbart är en filosofisk fråga hos Adorno är nämligen nödvändigtvis alltid också en fråga om estetik. Om vi når slutsatsen att den filosofiska framställningens form och dess definition är en ofrånkomlig konsekvens av vår förståelse för Adornos filosofiska projekt så innebär det att Adornos filosofi utgör ett exempel på att filosofi och estetik hör samman på ett djupare sätt än vad en gängse åtskillnad mellan dem kan göra gällande.
2. Tillvägagångssätt
Den här uppsatsen skall försöka att åstadkomma en definition av den filosofiska framställningsformen med hjälp av Stewart Martin, och en redogörelse för Adornos
5 Definitionen av framställningsformen kommer att innebära en precisering av essän och
konstellationernas gemensamma grunddrag, och denna kommer vi som sagt att nå i den andra delen av nästa avsnitt, ”Framställningsformens definition”, med hjälp av Stewart Martin efter en introduktion till Adornos förståelse av ”essäer” och ”konstellationer”. I avsnitt 3 och 4 kommer vi att utforska den centrala problematiken i Adornos tänkande som ligger till grund för Alison Stones påstående om att Adorno söker en filosofins försoning. Kort sagt kommer dessa avsnitt att handla om Adornos kritik av Hegel. Stones perspektiv kommer att utvecklas i fullhet i den andra delen av avsnitt 4, ”Självbevarelsens teoribildningar”. I de avslutande delarna kommer jag att sammanfatta på vilket sätt Adornos kritik av Hegel samtidigt
formulerar en möjlig försoning, såsom Stone antyder, för att jämföra denna läsning med den del av framställningsformens definition som Stone utelämnat, men som vi kommer att se att Stewart Martin redogör för. Men innan vi påbörjar undersökningen behöver vi utföra en metodologisk reflektion.
Som nämnt söker vi relationen mellan framställningsformen och filosofins idé. Det kommer emellertid att visa sig hur den ”anti-systematiska” filosofi som Adorno bedriver hindrar oss från att härleda den filosofiska framställningen eller dess funktion ur några grundläggande filosofiska fundament eller axiom. Vad vi kan göra är att rekonstruera Adornos filosofiska projekt i enlighet med dess dialektiska karaktär så att rekonstruktionen bringar förståelse för Alison Stones läsning och för framställningsformens viktigaste egenskaper. Alison Stone försöker precis som jag att undersöka framställningsformens relation till Adornos reflektioner över logik och ontologi men eftersom Adorno rör sig i inom en hegeliansk ”alternativ logik”, och alltså filosoferar genom dialektik, är Adornos egna filosofiska påståenden svåra att separera från hans kritiska läsningar.
Adornos filosofiska projekt måste förstås som ett mynt med två sidor; det handlar å ena sidan om vad filosofin måste undvika och å andra sidan om vad filosofin bör åstadkomma i
samband med detta undvikande. De filosofiska målen och dess sanning formuleras alltså som ett resultat av en filosofisk kritik hos Adorno. I transkriberingen av den första föreläsningen, The concept of contradiction, i hans föreläsningsserie om negativ dialektik, formulerar Adorno sitt ”entire enterprise”:
6 attempt to articulate the very opposite, namely the divergence of concept and thing, subject
and object, and their unreconciled state.” 4
Det handlar alltså om ett projekt som försöker att ”articulate the very opposite”, och vidare om ett mål ”non-identity” som motiveras i position mot föremålet för kritik, ”identity”. Annorlunda uttryckt handlar det om ett mål som formuleras i negation till föremålet för kritiken.
Den dialektiska metoden kan härledas tillbaka till Platon och hans dialoger där metoden innebär en slags argumentation fram och tillbaka mellan två samtalande parter som deltar i en filosofisk utredning. Hos Hegel handlar det emellertid inte om en struktur för det filosofiska samtalet men för utvecklingen av filosofiska positioner, hegelianska ”begrepp”5, genom ett enskilt tänkandes reflektioner. En känd modell för den hegelianska dialektiken är ”tes-antites-syntes”-formen. Modellen beskriver hur en initial position, tesen, till exempel ”A”, genom att den fortsätter att bli reflekterad över, utvecklas till sin antites, ”icke-A”, för att slutligen övergå i syntesen, ett nytt begrepp, ”B” som innefattar identiteten mellan A och icke-A. Till exempel: Den första reflektionen av varat ställer varat mot icke-vara som A mot ett icke-A, men vid en fortsatt reflektion visar det sig att det rena varat inte kan begripas utan det rena icke-varat i deras åtskilda mest abstrakta begrepp. Denna fortsatta reflektion som kommer till förståelsen för A och icke-A såsom samtidigt motsatta och ömsesidigt upplåtande kommer för Hegel att utgöra en grund för hans idé om logik, som vi skall titta på senare. Hegel menar att icke-varat ingår i reflektionen över varat, och tvärtom, samt att de i och genom den förståelsen för begreppen bör betraktas som delaktiga i varandra innanför deras syntes, B, blivandet. Även denna åsikt kommer att behandlas senare i behandlingen av identitetens problem och Adornos reflektioner över hegeliansk logik. Det viktiga här att ta fasta på är att Adornos dialektik utgår från denna hegelianska version av logik, hans dialektik, med undantaget för det slutgiltiga steget, B eller syntesen, som Adorno förkastar. De filosofiska positioner som Adorno förhåller sig kritiskt reflekterande gentemot skulle man kunna kalla ”teser” mot vilka Adorno etablerar sina egna filosofiska teorier och mål såsom ”antiteser”, utan att slutligen formulera en ny filosofisk position oberoende av de föregående positionerna. Den kritik som Adorno riktar mot Hegel genomsyrar med andra ord hela sättet på vilket Adorno bedriver sin filosofi, och avgör därmed samtidigt vilka möjligheter vi har att rekonstruera hans filosofi.
4 Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectic, s. 6
5 "But his reading of these predecessors [tidigare filosofiska teorier] is always an expression of his underlying
7 Brian O’Connor beskriver denna Adornos särskilda metodologi i boken Adorno’s Negative
Dialectic. Efter en utläggning om mångfalden filosofer som Theodor Adorno etablerar sin
egen filosofi i position mot skriver han: ”What we must understand is that these criticisms are intended as ’occasions’ (ME 9/1)6, to use Adorno’s phrase, for the exploration of the
commitments of his own positions.” 7 Målet, antitesen, tillkännager sig på så sätt hos Adorno i och genom de kritiska reflektionerna av tidigare filosofiska teorier, och detta företag,
filosofins idé som här undersöks, är alltså Adornos negativa dialektik. Vi kommer att se senare vad O’Connor menar med att Adornos kritiska läsningar kan betraktas som händelser. Så här långt kan vi konstatera att undersökningen och rekonstruktionen av Adornos
filosofiska projekt måste fokusera på en kritisk reflektion hos Adorno där de nya filosofiska målen samtidigt etableras och framgår i och genom kritiken. Utifrån citatet som avslöjar Adornos ”entire enterprise” kan vi precisera att undersökningens fokus bör begränsas till en kritisk reflektion hos Adorno där vi förstår att:
(1) Den nya filosofin skall undvika en dialektik av identitet för att åstadkomma en dialektik av icke-identitet
(2) Den nya filosofin skall undvika att förutsätta identiteten mellan vara och tänkande (som vi skall se senare utgör en del av den hegelianska ontologin), och undvika en metod vars resultat är identiteten mellan vara och tänkande, för att åstadkomma en åtskillnad mellan begrepp och objekt (och mellan subjekt och objekt).
I enlighet med Alison Stones förståelse för Adornos projekt, där Adornos filosofiska sanning dessutom förstås i ljuset av försoning, skall vi tillägga ett ytterligare förmodat mål:
(3) Den nya filosofin skall åstadkomma en försoning mellan tänkande och varande genom att erkänna objektets icke-identitet med begreppen, och företrädet hos denna med begreppen icke-identiska sidan av objektet (Den sida av objektet som inte faller under någon kategori, eller kan tillskrivas något predikat; ”objektets icke-identiska sida”).
Den kritiska reflektion som undersökningen skall rekonstruera behöver alltså inte bara leda till att icke-identiteten formuleras som ett mål, men också till att vi förstår varför Adorno genom denna kritik kommer att betrakta icke-identiteten som sann och försonande i Stones mening.
8 I samband med att Adornos negativa dialektik kräver att undersökningen av filosofins idé utgår ifrån en kritisk reflektion, och rekonstruktionens syfte är att förstå icke-identitetens sanning och mål, utnämns direkt en särskilt central kritik hos Adorno: kritiken av Hegels positiva resultat av negationens negation. Vår redogörelse för denna Adornos kritik, som äger rum i den andra delen av avsnitt 3, ”Hegels positiva resultat av negationens negation”, utgör en fördjupad utläggning av steget Adorno tar från Hegel som Stone endast redogör för ytligt i hennes artikel. Genom denna fördjupning av Adornos kritik av Hegel som Stone presenterar, och som hennes läsning bygger på, skall vi se hur denna del av uppsatsen kommer att bilda mötesplatsen för Stones och Martins perspektiv på framställningsformen. Men innan vi inleder rekonstruktionen behöver vi ge framställningsformen en preciserad betydelse och definition.
Essän och konstellationens gemensamma drag:
1. Essä och konstellationI texten ”Der Essay als Form”, publicerad för första gången 1958 i textsamlingen Noten zur
Literatur, lägger Adorno fram sina mest sammanhållna och omfattande reflektioner om essän
och den filosofiska framställningen. I denna text behandlas essän som företeelse genom en samling reflektioner över essäns formella drag och historiska roll (Der Essay als Form är själv en essä). Man skulle kunna säga att det Adorno menar med begreppet ”essä” är en slags textmässig ordning eller oordning; en samling av fragmentariska reflektioner som inte
reducerar sitt språk eller sitt innehåll mot ett övergripande syfte att påstå något slutgiltigt. För Adorno har filosofin och vetenskapen lett till en problematisk distinktion mellan vetenskapens och konstens kunskap. Essän, till exempel, inbegriper enligt Adorno både en estetisk
självständighet, precis som konsten, samtidigt som den opererar genom att urskilja positioner och reflektioner analytiskt och på så vis gör anspråk på att utsäga något om verkligheten, liksom vetenskapen.8 Essän gör på så sätt motstånd mot den etablerade distinktionen och bildar i egenskap av att röra sig i distinktionens gränsland en slags tvetydiga utsagor. Essän är, till skillnad från vetenskapen, inget system, och dessutom förutan en omfattande metod. Adorno framhåller essäns ostrukturerade fragmentariska ordning och denna oordnings resistens mot en övergripande och total mening. Adorno skriver att: ”Seine [essäns] Totalität, die Einheit einer in sich auskonstruirten Form, ist die des nicht Totalen [...]”9 Adorno fortsätter: ”Er trägt dem Bewusstsein der Nichtidentität Rechnung, ohne es auch nur auszuspechen; radikal im
9 Nichtradikalismus, in der Enthaltung von aller Reduktion auf ein Prinzip, im Akzentuieren des
Partiellen genenüber der Totale, im Stückhaften.” 10
Den fragmentariska och osystematiska ”icke-totaliteten” betraktar Adorno alltså som essäns möjlighet att låta sina olika delar tala på sina egna villkor, och det menar han kan tjäna till något mer grundläggande: ett icke-identiskt tänkande som upprätthåller skillnaden mellan begrepp och objekt. I motsättningen till denna öppenhet hos essän är den systematiska filosofin alltså dömd till identitetens filosofi, något vi skall komma att se senare. Vidare skriver Adorno att ”Die Regel von der Vollständigkeit der einzelnen Gleider aber prätendiert, im Gefolge jener ersten Annahme, dass der Gegenstand in lückenlosem Deduktionszusammenhang sich darstellen lasse: eine identitätsphilosophische Supposition.” 11 Det kommer alltså att handla om att
ge en partiell mångfald företräde framför totaliteten, som deduceras via principen eller systemet, i befrämjandet av ett icke-identiskt tänkande.
Konstellationen diskuteras främst i Negativ Dialektik, Adornos mest omfattande verk om ontologi, och karaktäriseras där väsentligen på samma sett: ”The constellation of moments is not to be reduced to a singular essence; what is inherent in that constellation is not an essence.”12 Det
handlar alltså även i konstellationens fall om en mångfald av moment eller begrepp som inte skall reduceras till en övergripande princip, helhet eller som här till ”essens”. ”As a
constellation, theoretical thought circles the concept it would like to unseaal, hoping that it may fly open like the lock of a well-guarded safe-deposit box: in response, not to a single key or a single number, but to a combination of numbers.” 13 Konstellationens ”teoretiska tankar” - eller
reflektionsmoment som det handlar om i både essäns och konstellationens fall - skall lika litet som essäns delar ordnas i en slags progressiv härledning. Vi ser här att Adorno snarare målar upp en form där alla begrepp rör sig runt ett center på samma avstånd från det. Citatet antyder att vi bör tillmäta essäns och konstellationernas begrepp och reflektioner en slags jämlik betydelse i greppandet av deras teman, deras objekt. Begreppet konstellation innebär alltså på samma sätt som begreppet essä en slags struktur enligt vilken text ordnas för att bevara enskilda reflektioner och delar i ett oreducerat tillstånd. Med detta sagt skall vi titta på hur vi kan ge essän och konstellationernas gemensamma struktur en preciserad definition.
10 Ibid, s. 22
11 Ibid, s. 34
10
2. Framställningsformens definition
Som vi har sett innebär både essän och konstellationen en slags struktur för textuell
framställning som vi genom det inledande avsnittet redan förstår skall spela roll för Theodor Adornos filosofiska projekt att åstadkomma en ”dialektik av icke-identitet” och en filosofins försoning. Med ambitionen att förstå det filosofiska projektet i relation till
framställningsformens alla grundläggande egenskaper kommer vi emellertid inte att utgå ifrån Alison Stones definition av framställningsformen då hennes version i artikeln ”Adorno and Logic” är för vid och undgår att ta hänsyn till den oordnade strukturen och dess
konsekvenser som redogjorts för i föregående avsnitt, trots att det är en vedertagen egenskap hos Adornos essäer och konstellationer. Definitionen vi kommer att utgå ifrån finner vi i artikeln ”Adorno’s Conception of the Form of Philosophy” där Stewart Martin redogör för en snävare variant som alltså utgör en mer allmänn beskrivning av Adornos framställningsform. I artikeln redogör Martin för några nödvändiga egenskaper hos essäns och konstellationens form som tillsammans bildar en definition av framställningsformens generella struktur och strukturens funktioner innanför Adornos filosofi.
I enlighet med Martins artikel inbegriper Adornos framställningsform: (1) Begrepp som negerar objektet
(2) Ett flertal negativa begrepp som a) förmedlar varandra och b) motsäger varandra, c) utan att bilda ett system eller uppgå i en helhet
(3) Objektiv erfarenhet av objektet
(4) En kombination av begrepp som negerar objektet och uttrycker det ontologiska objektet genom en affinitet mellan kombinationen av begreppen och objektet (5) Icke-identitet mellan begreppen och objektet och mellan kombinationen och
objektet14
Kortfattat skulle man kunna säga att de två första egenskaperna, (1) och (2), definierar framställningsformens textmässiga struktur medan de tre sista egenskaperna, (3), (4) och (5) beskriver resultaten av strukturen och vidare framställningsformens funktioner innanför Adornos filosofi där (5) dessutom är filosofins mål och sanning. Alison Stones definition, vars syfte är att förklara relationen mellan Adornos reflektioner över logik och
framställningsformens betydelse, innehåller bara (1), (2.a), (2.b) och (5) fastän (2.c) är en allmänt vedertagen egenskap hos framställningsformen och fastän (3) och (4) är två direkta konsekvenser av (1) och (2) innanför Adornos filosofi. Vi kommer att se senare hur denna
11 skillnad mellan Stones och Martins definition öppnar upp för möjligheten att sammanföra deras respektive perspektiv. Det uppsatsen fortsättningsvis skall undersöka är alltså tre saker: 1) På vilket sätt (1), (2.a), (2.b) och (5) innebär en filosofins försoning såsom Stone föreslår och 2) på vilket sätt (2.c) fungerar innanför Adornos filosofi och hur (3) och (4) är direkta
resultat av (1) och (2) och 3) hur vi skall förstå Alison Stones läsning av Adornos
framställningsform mot framställningsformens fullständiga uppsättning egenskaper såsom de definierats genom Stewart Martins artikel.
Essän och konstellationen kan alltså betraktas utifrån dessa fem gemensamma grunddrag, med undantaget för att det som negerar objektet, och utgör ”kombinationens” byggklossar i (4), är ”fragment” i essän istället för ”begrepp” som i konstellationen. Samtidigt är det oklart på vilket sätt Adornos skiljer mellan ”fragment” och ”begrepp”. Fragmentet är nämligen en slags oavslutad reflektion samtidigt som begrepp skall förstås i enlighet med det hegelianska
begreppet vilket innebär en slags filosofisk reflektion och teori15. På ett ställe i Der Essay als
Form antyder Adorno dessutom uttryckligen att essän består i en konstellation16, vilket
föreslår att konstellationens textmässiga struktur är densamma som essäns.Till följd av den strukturella likheten, och till följd av faktumet att skillnaden mellan begrepp och fragment är obetydlig för sammanhanget bör vi betrakta denna modell som gällande för Adornos
filosofiska framställningsform över huvud taget. Det kommer att visa sig på vilket sätt essän och konstellationen, definierad enligt ovan, motsvarar Adornos idé om framställningsformen, efter vår undersökning. Vad dessa fem drag innebär kommer jag alltså att diskutera senare när termer som negation, förmedling, objektiv erfarenhet och icke-identitet har berörts i fullhet.
Identitetens problem
1. Kategoriernas problem
Icke-identitetens dialektik, som vi har sett att Theodor Adorno skall åstadkomma genom att undvika identitetens dialektik, utgår i huvudsak från hans kritik av Hegels positiva resultat av negationens negation. Men det problematiska ”identitetstänkande” som Adorno håller Hegel till svars för omfattar även den aristoteliska, eller predikativa, logiken som Hegel gör upp med i hans omfattande verk om logik, Wissenschaft der Logik. Det innebär att Adorno kritiserar Hegels positiva resultat samtidigt som han accepterar och befinner sig innanför en slags ”expanderad logik17”, dialektiken, som Hegel lanserat genom en kritik av Immanuel Kants
15 Adorno, Theodor. Lectures on Negative Dialectics, s. 7
16 ”[…]weil die Konstellationen des Essay doch nicht derart beliebig ist…” Adorno, Theodor. Noten zur
Literatur, s. 37
12 filosofi. Efter att vi har tittat på denna Adornos dubbla relation till Hegel skall vi förstå på vilket sätt den negativa dialektiken, projektet att tänka icke-identitet mellan begrepp och objekt, alltså accepterar hegeliansk dialektik i avfärdandet av klassifikatoriskt tänkande samtidigt som projektet förkastar hegeliansk dialektik med avseende på dess vetenskapliga resultat.
För Adorno finns det två inneboende problem i det begreppsliga tänkandet om man försöker nå ett sant vetande om objekten eller den ontologiska verkligheten: 1) Det begreppsliga tänkandet klassificerar objekten (klassifikatoriskt tänkande) och identifierar på så vis objektet med olika sorter, samt med instanser av dessa sorter, och 2) Det begreppsliga tänkandet (tror sig) identifiera objektet med begrepp och på så vis äga ett fullständigt vetande om objektet (identitetstänkande).18 Adornos problem med det klassifikatoriska tänkandet är att det partikulära hos objektet antingen avfärdas eller underkastas begrepp innanför vetandet. Det handlar här alltså om ett problem för filosofin vars mål många gånger just handlar om att nå ett sant vetande. Filosofin opererar med allmänna begrepp samtidigt som partikulära objekt alltid har delar eller en sida som inte är begreppsliggjord eller kan begreppsliggöras (”den icke-identiska sidan”). Till exempel kan denna sida utgöras av egenskaper som objektets placering i rummet, en spricka eller dess särskilda historia. Hur många allmänna egenskaper, såsom röd, liten eller kantstött, jag än tillskriver en särskild kopp kommer den särskilda koppen alltid att skilja sig från andra koppar med avseende på den särskilda koppens placering i rummet, dess sprickas form, och dess historia för hur den till exempel fick
sprickan. För Adorno innebär detta, som vi kommer att se senare, att filosofin på begreppslig väg måste hitta ett sätt att inkludera detta glapp mellan begreppsligt tänkande och partikulära objekt innanför vetandet, snarare än att förpassa den partikulära sidan till en domän utanför vetandet (som Kant), eller försöka överkomma glappet mellan objekt och begrepp (som Hegel).
Immanuel Kant gör en skillnad mellan generell och transcendental logik och menar att den transcendentala logikens mål är att identifiera de begrepp som strukturerar vårt tänkande om objekt över huvud taget. Dessa begrepp skulle då vara det rena förståndets begrepp eller det rena förståndets kategorier som vi behöver i vår erfarenhet för att ha någon erfarenhet alls.19 Vidare kommer Kant fram till att det finns några grundläggande kategorier för vår erfarenhet och för våra omdömen, men framförallt till att alla begrepp och omdömen är ”fuctions of
13 unity”20 som bidrar till att förena mångfalden av intrycken som vår erfarenhet består i.
Omdömen såsom ”The rose is red” innebär alltså i kantiansk mening en förening av predikatet och subjektet, och att denna förening i erfarenheten och förståelsen alltså ”binder samman” subjektet med predikatet.21 För Kant utgör inte denna egenskap hos vårt begreppsliga tänkande något problem, han ser det snarare som ett neutralt faktum. För Adorno innebär detta klassifikatoriska tänkande å andra sidan något djupt problematiskt som filosofin skall försöka övervinna snarare än acceptera.
Adorno menar att när det klassifikatoriska tänkandet kategoriserar, eller fäller omdömen om, ett partikulärt objekt, såsom Kant föreslagit, identifierar tänkandet objektet med sitt begrepp, en särskild sort, och med andra instanser av samma sort. Kunskapen som detta tänkande på egen hand kan åstadkomma om objekten innebär alltså enligt Adorno enbart kunskap om vilka kategorier som objektet faller eller inte faller under, och kan identifieras med. 22 Ett tänkande som söker ett sant vetande om objekten måste enligt Adorno emellertid alltid förhålla sig till och erkänna den del hos objektet som inte är begreppsliggjord, och som alltså är det rent partikulära hos varje objekt (vi kommer att avhandla denna förståelse hos Adorno senare.) I Adorno: A Critical Introduction skriver Simon Jarvis att: ”Classificatory thinking […] does not say what something is, but ’only what it comes under, of what it is an illustration or an example, and what therefore it [objektet] is not itself’.” 23 När det klassifikatoriska tänkandet alltså bejakas på ett okritiskt sätt, som i Kants filosofi, och betraktar det objekt som vårt vetande undersöker som identiskt med sin sort, eller kategori, avfärdas alltså objektets varande för sig själv innanför vetenskapen. Vetandet som utgår ifrån klassifikatoriskt tänkande förmår på så sätt i Adornos mening egentligen inte att ”säga vad objektet är” eller åstadkomma en
kvalificerad kunskap om objektet. Hegel betraktade detta problem som ett resultat av den aristoteliska eller predikativa logiken som genomsyrade Kants filosofi och Hegels lösning på problemet omfattade därmed ett ifrågasättande av den tidigare logikens själva grundvalar. Lösningen kom att innebära en övergång från aristotelisk logik till dialektik, och denna övergång följer Adorno.
För Hegel är begrepp och kategorier förmedlade genom historiska och logiska reflektioner över begreppet som bestämmer begreppets definition och framträdande för tänkandet. Det innebär att begreppen för Hegel har en inneboende historisk-logisk rörelse, en dialektik, som
20 Ibid. s. 48 21 Ibid. s. 48
14 enligt Hegels ontologiska föreställning utgår ifrån begreppens kontakt med objektet. I Sven Olov Wallensteins ännu opublicerade översättningsmanuskript av Wissenschaft der Logik kan vi läsa hur Hegel formulerar denna övergång till dialektik i anmärkning 4 under C,
”Blivande”, och a., ”Enhet av varat och intet”. I anmärkning 4 avhandlar Hegel Kants antinomi om världens oändlighet och ändlighet med hänsyn till Kants påstående om
obegripligheten i antinomins resultat. Kants antinomier består i två parallella resonemang som visar att två påståenden eller positioner som förnuftet har uppställt, A och icke-A, kan bevisas genom en förnuftig argumentation, och fungerar hos Kant som ett bevis för det rena förnuftets illegitimitet. De förnuftiga resonemangens parallella bevis av A och icke-A ger nämligen upphov till en obegriplighet, en självmotsägelse, som låter Kant konstatera att antinomin som metod kan ”undersöka om kanske inte stridsämnet blott och bart är ett bländverk24”. Här gör
emellertid Hegel poängen att den omnämnda självmotsägelsen uppstår i och genom Kants fasthållande av varat och intet, oändligheten och ändligheten, som enkla motsatser innanför förståndet. Hegel ser motsättningen som en grundläggande egenskap hos varats och intets dialektiska natur och menar att de visar sin enhet, blivandet, som sin sanning, för den som tar förnuftets syntetiska steg. Medan Kant alltså avvisar det resonerande förnuftet avslutar Hegel anmärkning 4 med att skriva att ”dialektik kallar vi däremot den högre förnuftiga rörelse i vilken sådana saker som ter sig rätt och separerade genom vad de är övergår i varandra.”25 Kant som förkastar antinomiernas resultat med motivationen att motsägelsen vittnar om skenbarheten i frågornas karaktär, menar Hegel tvärtom ha gjort gällande ”skenets objektivitet och motsägelsens nödvändighet.” 26 Mot bakgrund av Kants antinomier förstår vi alltså Hegels projekt att tänka
varat och intet, eller logiska kategorier överhuvudtaget, som väsentligen detsamma i samband med steget till förnuftet, och som antitetiskt förmedlade genom varandra innanför detta förnuft. ”Skenet” i begreppens dialektiska motsättningar kommer vidare inte att betraktas av Hegel som något falsk, något ”skenbart” i Kants fall, men som ett vägledande sken av en bekant, men ännu inte känd, sanning; som det konkreta objektets vägledning. I A och icke-A:s motsägelse är det alltså ”skenet av något konkret27” och dess kontakt med det konkretas sanning som bringar pregnans till motsägelsen, och till utvecklingen av motsägelsens begrepp. För Hegel innebär det vidare att A och icke-A inte tillintetgör varandra men omvänt motiverar dialektikens rörelse framåt genom att fordra ett korrektiv28 till motsägelsen, det ”konkreta B”,
24 Kant, Immanuel. Kritik av det rena förnuftet, s. 459
25 Hegel, Friedrich. Logikens Vetenskap (översätt. Sven Olov Wallenstein), s. 49 26 Ibid, s. 22
15 som kan åstadkommas i steget mot förnuftet. Hegel menar att den ”predikativa” logiken begår ett felsteg när den ”håller fast” de motsatta begreppen i sin entydiga motsägelsefullhet och verkar mena att det naturliga steget är steget mot förnuftet där korrektivet, deras enhet, förstås. Stanley Rosen skriver att ”The source of the errors lies in the positing of what Hegel calls Reflexionsformen or Reflextionsbestimmungen.”29 Dialektiken fortskrider alltså genom
motsägelser och korrektiv i en begreppsbestämmande process, en förmedling, och produktion av nya begrepp i en slags tidslig, historisk, process av logisk reflektion. Vetenskapen,
kunskapen om objektet, nås på så sätt i slutet av dialektiken genom att motsägelsen i A och icke-A övervinns i korrigeringen av A och icke-As motsatsförhållande, och i härledningen av nya begrepp. Den ontologiska positionen, att det konkreta objektet är detsamma som det dialektiskt utvecklade begreppet, grundlägger på så vis Hegels logik och föreställning om dialektiken som en vetenskap. På detta sätt gör Hegel upp med de statiska kategorierna och den predikativa logikens dom att enbart operera med begrepp som på ett direkt sätt försöker att identifiera objektet.
Sammanfattningsvis utgår Hegels läsning och omformulering av de kantianska
motsägelsernas innebörd från två viktiga grundpremisser: 1) Att tänkandet kommer närmare varandet (att begreppet kommer närmare det konkreta objektet) när de motsägelsefulla
filosofiska positionerna, eller ”begreppen”, samtidigt förstås i sin motsägelsefullhet och enhet, (i ”B”) och 2) Att den sanna vetenskapens tillstånd, som man enligt Hegel når om man
fullföljer den hegelianska dialektiken, innebär ett tillstånd av enhet mellan tänkande och varande, då begreppet är identiskt med det konkreta objektet. Det innebär att motsägelsen utgör ett nödvändigt moment i den hegelianska dialektiken som enligt Hegel skall frambringa ett sant vetande om varat och de konkreta objekten. Motsägelsen är på så vis delaktig i produktionen av Hegels slutgiltiga resultat utan att Hegel betraktar motsägelsen i sig som slutgiltigt sann; för Hegel utgör motsägelsen och steget ifrån motsägelsen en slags naturlig
rörelse mot sant vetande där motsägelsen fungerar som ett nödvändigt, närmast evolutionärt,
steg. Det som kommer att skilja Hegels syn på motsägelser och vetenskaplig sanning från den ”predikativa logikens” är vidare Hegels grundläggande idé om rörelsen i begreppen och logiken, som dialektiken tar hänsyn till. Kants kategoriska, eller ”predikativa”, logik kan möjligtvis erkänna att motsägelsen mellan A och icke-A är sann, men skulle om den så gjorde nå ett tänkandets dödläge enligt Hegel eftersom dessa logiska begrepp hålls fast i sina
bestämda former (Reflexionsformen). Den hegelianska dialektiken, och dess syn på sanning
16 som ett resultat av en begreppsdeducerande process, förmår å andra sidan att se motsägelsen och steget ifrån den som två viktiga moment i vetenskapens resultat, då resultatet, sanningen,
utgörs av en förståelse för processen av begreppsbestämning i sin helhet och enhet. Om detta
kommer vi att förstå mer i nästa del av uppsatsen. Det som hittills presenterats och
understrukits här är på vilket sätt Hegel kritiserar Kant och ”prediktiv logik” för att formulera sin version av logik, dialektiken. Adorno håller nämligen, som tidigare antytt, med Hegel om denna kritik och är en hegeliansk dialektiker med avseende på detta steg från den klassiska logiken, men med avseende på Hegels tankar om vetenskap och förmenta identitet mellan tänkande och vara, begrepp och objektet, i slutet av dialektiken avviker Adorno från det hegelianska projektet för att gå sin egen väg. Vi skall titta på hur denna hegelianska vetenskap ser ut, preciserad och formaliserad av Stanley Rosen, för att komma fram till Adornos kritik av den hegelianska vetenskapens positiva resultat.
2. Hegels positiva resultat av negationens negation
Det positiva resultatet av negationens negation är det slutgiltiga steget i den hegelianska dialektiken, den begreppsbestämmande process som Hegel menar leder till sant vetande, där vara och tänkande menas vara detsamma efter att begreppen, enligt Hegel, nått och förenats med de konkreta objekten. I denna del av uppsatsen skall vi titta närmare på hur denna vetenskap ser ut för att förstå vad det ”positiva” i vetenskaps slut är och varför Adorno har problem med det. I The Idea of Hegel’s Science of Logic har Stanley Rosen preciserat den hegelianska dialektikens vetenskap i fyra delar:
(1) It negates “the simple” (e.g., “A”) and so poses the “determinate difference” (e.g., “non-A”); in other words, “non-A” does not annihilate “A” but distinguishes its logical complement. “A” is therefore preserved as the determination that is different from the complement represented by the negation. This is determinate negation.
(2) It dissolves that difference, and so is dialectical. In other words, “A” and “non-A” are reciprocally entailed in the definition of each. At the level of understanding, this would be a contradiction.
17 (4) It is thus “the absolute method of knowing,” a spiritual excitation that is the immanent
development of the concept. When the concept is fully revealed, the recipient of that revelation (i.e., Hegel) has overcome the split between subject and object. The history of philosophy is complete and the absolute is present within human time. Being and thinking are the same. 30
Som vi kan utläsa i Rosens definition av det andra steget, och som vi konstaterat tidigare, innebär A och icke-A samtidigt två åtskilda kategorier och två ömsesidigt beroende kategorier för Hegel innan förnuftet trätt in i bilden. Hegels tolkning av motsägelsen som det konkreta objektets sken fordrar samtidigt vid denna situation att en ny, positiv universal, härleds i begreppets inneboende rörelse mot vetandet om det konkreta objektet. ”Universal” innebär i sammanhanget ett hegelianskt begrepp med en ytterligare antydan om allmängiltighet. Begreppet försöker uttrycka hur den hegelianska produktionen av universaler såväl rör sig mot det konkreta objektet som mot ett slags allmänt tänkande. Den nya universalen åstadkoms genom att A och icke-A identifieras vid varandra innanför förnuftet, och att A och icke-A där fattas från sin positiva sida, B. I samband med förnuftets identifierande av A och icke-A i en ny konkret universal B, överkommer alltså Hegel A och icke-A:s negativa resultat och menar sig ha övervunnit begreppens motsägelse. B innebär vidare det positivt resultat av negationens negation; det negativa resultatet A och icke-A ger det positiva B där A och icke-A fattas i sin identitet. Det handlar alltså inte om något tillfört element i B utan om den positiva sidan, om identiteten i motsägelsen, av negationens negation som fattas innanför förnuftet genom att betrakta A och icke-A i deras enhet. Hegel skriver att: ”Detta resultat, uppfattat i sin positiva
aspekt, är inget annat än deras [begreppens] inre negativitet […]”31. Manövern som detta positiva
resultat innebär, steget mot motsatsernas enhet i förnuftet, har inget etablerat namn på svenska men brukar på engelska kallas ”sublation”, och på tyska ”aufhebung”. Man skulle kunna säga att idén utgår ifrån en slags för-logisk reflektion över identitetsprincipen där Hegel helt enkelt menar att uttrycket A=A inte kan fattas eller ges något innehåll utan dess motsats, A ∼ = ∼A (A is not identical with not-A)32, och att denna insikt (identiteten av identitet och
icke-identitet) åstadkoms innanför den förnuftiga reflektionen. Detta i position mot intellektet eller förståndet som enligt Hegel alltså fattar identitet genom att separera det helt och hållet från icke-identitet.33 Enligt denna insikt kommer Hegel att konstatera varat och intets enhet i
30 Rosen, Stanley. The Idea of Hegel’s Science of Logic, s. 34-35.
31 Hegel, Friedrich. Logikens Vetenskap (översätt. Sven Olov Wallenstein), s. 22 32 Rosen, Stanley. The Idea of Hegel’s Science of Logic, s. 47
18 förnuftets konkreta universal, ”blivandet”, precis som identitetens och icke-identitetens enhet i ”identity of identity and nonidentity”, eller ”identity within difference” som Stanley Rosen väljer att kalla det.34
Det sista steget, (4) innebär vetenskapens fullkomning och åstadkoms genom det att (1), (2) och (3) repeteras med en progressiv karaktär, sådan att B sedan ställs mot icke-B och
identifieras i en konkretare universal C, och så vidare, till dess att alla universaler är härledda. Vetenskapens fullkomning och det slutgiltiga vetandet om det konkreta objektet innebär att det slutgiltiga begreppet inbegriper sin historiska produktion och så återknyter till det första enkla A. Det slutgiltiga begreppet innehåller i Hegels mening alltså alla tidigare universaler och uttrycker i den bemärkelsen hela den dialektiska processen såsom ett rikt och fullt begrepp. Genom korrigeringen och härledningen av nya universaler åstadkoms alltså ett slutgiltigt fullt begrepp som samtidigt uttrycker hela begreppsbestämnigenens process och begreppets identitet med det konkreta objektet. Detta innebär samtidigt att det slutgiltiga, fullkomliga begreppet som åstadkommer identiteten med objektet är dialektikens system av begreppsbestämningar. I Wissenschaft der Logik skriver Hegel under Allmän inledning till logiken: ”På så sätt formulerad i sin renhet innehåller formen i sig förmågan att bestämma sig, det vill säga ge sig ett innehåll, och ge detta i dess nödvändighet – som system av tankebestämningar.” 35 När
det slutgiltiga begreppet i den hegelianska dialektiken åstadkommer identitet mellan objekt och begrepp är det alltså i och genom systemets helhet som det positiva vetandet om objektet uppnås för Hegel. Det är mot bakgrund av denna förståelse för den strukturella karaktären i Hegels dialektik som skall förstå Adornos kritik av dialektiken och hur han formulerar sin
negativa version av företaget.
Det är den ontologiska föreställningen, att begreppen och objekten kan komma till identitet i dialektikens slut, och denna dialektik av identitet som Adorno tar ställning mot och kritiserar. Adorno betraktar nämligen det positiva resultatet av negationens negation som ett felaktigt steg hos Hegel ur två avseenden; 1) som ett brott med erfarenheten av objektets ontologiska icke-identitet med begreppen som visar sig i motsägelsen, och 2) som ett resultat av en arbiträr preferens för identiteten i det absoluta vetandets projekt. Adorno skriver: ”What is negated is negative until it has passed.” 36
Objektet, argumenterar Adorno, visar inte det att motsägelsens A och icke-A väsentligen bör betraktas som detsamma i en konkret universal B
34 Ibid, s. 72
19 innanför förnuftet, utan på begreppens oöverkomliga oförmåga att identifiera objektet.
Motsägelsen i negationens negation innebär på så vis ett moment i reflektionen där objektet uttrycker sin ontologiska icke-identitet med begreppet. Det rent negativa resultatet av negationens negation, de filosofiska begreppens motsägelse, innebär nämligen i Adornos mening platsen där reflektionen och begreppsbestämningen misslyckas. 37 För Adorno är det alltså just begreppsbestämningens misslyckade försök att identifiera objektet som möjliggör för motsägelsen att erkänna något sant hos objektet. Denna motsägelsens egentliga betydelse möjliggör så ett vetande om objektet för Adorno; vetandet om objektets icke-identitet med begreppet. Denna insikt om hur icke-identiteten egentligen visar sig som sann i motsägelsen genom begreppsbestämningens misslyckande skall vi fördjupa i nästa avsnitt om objektiv erfarenhet. Såhär långt kan vi konstatera att påståendet om objektets icke-identitet med begreppet som visar sin sanning i motsägelsen, tillsammans med faktumet att själva
påståendet motiverar motsägelsen som metod, får konsekvenser för hans filosofiska projekt. Givet att objektets icke-identitet med begreppet är sann och visar sin sanning innanför motsägelsen, och Hegels dialektiska metod överkommer denna icke-identitet genom att överkomma motsägelsen i det slutgiltiga positiva steget innanför förnuftet, karaktäriserat av Rosen i (3), innebär förkastandet av Hegels positiva syntes, systemets helhet, det samtidiga ställningstagandet för icke-identiteten mellan objekt och begrepp. Adornos negativa dialektik kommer på så sätt att stanna i motsägelsens tillstånd där denna icke-identitet upprätthålls genom det att systemet, en slags övergripande princip eller undersökningens helhet förvägras underkastandet av reflektionernas motsägelser. Adorno skriver: This is the decisive break with Hegel. To use identity as a palliative for dialectical contradiction, for the expression of the insolubly nonidentical, is to ignore what the contradiction means. 38 Objektets icke-identitet med begreppet
är alltså ett ontologiskt faktum för Adorno, och den negativa dialektikens uppgift är att göra denna objektets icke-identitet rättvisa.
I den andra delen av kritiken understryker Adorno att det inte finns någonting i negationens negation som i sig motiverar eller utvecklar det positiva resultatet. ”The negation of negation does not result in a positive, or not automatically”. 39 Adorno menar att Hegel måste förutsätta den
positiva identiteten på förhand, och att den resulterande identiteten utgår ifrån denna vetenskapens föresats snarare än från dess egen bevisning. I Negativ Dialektik skriver Adorno: ”The thesis that the negation of a negation is something positive can only be upheld by one
37 Stewart, Martin. Adorno’s Conception of the Form of Philosophy, s. 4 38 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 160
20 who presupposes positivity - as all conceptuality - from the beginning.” 40 Adorno menar alltså att Hegel ”plockar ut” den positiva delen av reflektionen och utesluter negationen som
reflektionen är skyldig sin utveckling i slutet av vetenskapen. Det att Hegel förutsätter identiteten och det positiva resultatet i reflektionen innebär på så vis för Adorno en
prioritering av identiteten framför den negativa icke-identiteten.41 Adorno talar om detta slags prioriterande i termer av hypostaser och menar att en sida av det vetenskapliga tänkandet ”glöms bort” eller betraktas som väsentligen detsamma som den andra sidan i vetenskapens resultat.42 Hegels vetenskapliga system kan på så sätt betraktas som ett resultat av denna arbiträra preferens för identiteten och vidare som ofilosofiskt ur Adornos synvinkel. För Adorno underkastas den sidan av objektet som inte är begreppsliggjord, ”den icke-identiska sidan”, den med begreppen identiska sidan på ett felaktigt sätt i Hegels dialektik eftersom dialektikens slutgiltiga identitet förutsätter icke-identiteten. Begreppet ”hypostas” försöker uttrycka just detta: att det rör sig om en upphöjd del av ett slags helt objekt, eller en hel reflektion, där det hela objektet eller reflektionen av objektet, dess icke-identiska sidor, separeras från identiteten för att ge identiteten företräde innanför vetandet. Denna preferens för identiteten skall förstås mera grundläggande i ljuset av Adornos kritiska perspektiv på filosofisk teoribildning som vi kommer att beröra strax. Sammanfattningsvis handlar denna kritik av Hegels positiva resultat om att preferensen för identiteten svarar mot den absoluta vetenskapens projekt där objektet oskadliggörs i samband med att dess vetenskapliga validitet möjliggörs. Objektet reduceras så med hänseende till den sida som det vetenskapliga systemet kräver och därmed på samma sätt som i fallet med kategorierna, till en sida som vi kan ha kunskap om.
En viktig idé som jag kommer att beröra i diskussionen, och som behöver nämnas här innan vi kan gå vidare, är Adornos föreställning om hur detta vetenskapliga system (helheten och övergripande principer) påverkar språket. I Adorno: A Critical Introduction redogör Simon Jarvis för hur Adorno tillsammans med Max Horkheimer beskriver en process i
Upplysningens Dialektik där det moderna samhällets separation mellan vetenskap och konst
resulterat i en distinktion mellan två motsvarande sidor av språket: 1) I språkets rent formella sida där det vetenskapliga systemet har definierat språket som ett abstrakt tecken i en syn på sanning som en slags kalkylering eller beräkning av tecknen. Språket i reflektioner och texter bestäms då i enlighet med sin formella definition, det uppgår i en abstrakt symbol som har
40 Adorno, Theodor. Negative Dialectics, s. 160 41 Ibid, s. 315
21 mening i relation till systemets helhet genom att separeras ifrån sitt ”mimetiska” drag. 2) I språkets estetiska sida, i bilder, vilka måste begränsas till en estetisk härmning av objektet, ”mimesis”, i dess förhoppning om att nå någonting sant. Den estetiska sidan av språket har alltså renodlats i position mot den vetenskapliga sidans metodologiska vetande, och betraktas i position mot vetenskapens tekniska språk som oförmögen till vetande överhuvudtaget. 43 Det bör understrykas att språket här alltså handlar om begrepp och deras sätt att verka på innanför våra filosofiska reflektioner. Det Adorno menar med den härmande, mimetiska, sidan av språkets begrepp kanske bäst kan fattas i betänkandet av hur begrepp vanligtvis åkallar sinnebilder och på så vis inbegriper en estetisk dimension. Vi skulle kunna förstå Adornos poäng genom att vidare betänka hur vi, med ambitionen att åstadkomma logisk stringens i våra filosofiska företag, ofta behöver ”skala bort” de bildliga, ”mimetiska”, eller associativa aspekterna av begrepp vi opererar med för att åstadkomma entydiga begreppsdefinitioner som kan frambringa logisk giltighet. Det är denna formaliserade sida av språket som Adorno alltså menar att det vetenskapliga systemet som gör anspråk på ett absolut vetande om objektet prioriterar automatiskt. Vidare handlar det här om samma slags hypostas eller ensidighet som i fallet med icke-identitetens frånfälle i slutet av den hegelianska dialektikens vetenskap. Simon Jarvis menar alltså att det vetenskapliga systemet och prioriteringen av helhetens leder till denna språkliga konsekvens enligt Adorno.
Icke-identitetens sanning
1. Objektiv erfarenhetSom vi sett i föregående avsnitt formuleras Adornos filosofiska projekt och dess mål mot en kritik och omtolkning av den hegelianska dialektikens negationens negation. För att förstå på vilket sätt som Adorno menar att icke-identiteten hos objektet är en ontologisk egenskap, och mer allmänt någonting sant, behöver vi titta på hans idé om objektiv erfarenhet. I artikeln
Between Ontology and Epistemology i antologin Adorno: Key Concept har Ståhle Finke
avhandlat hur denna omtolkning av negationens negation påverkat Adornos perspektiv på kunskap, och lett till erfarenheten som utgångspunkt för kunskapen. Adorno menar alltså att det är erfarenheten som måste vägleda kunskapen om objektet. I översättningen av Zu Subjekt
und Objekt, publicerad i The Essential Frankfurt School Reader 1978, skriver Adorno att:
”Approaching knowledge of the object is the act in which the subject rends the veil it is weaving around the object. It can do this only where, fearlessly passive, it entrusts itself to its own
experience.”44 Adornos ”erfarenhet” innebär emellertid inte bara erfarandet av den empiriska
43 Jarvis, Simon. Adorno: A Critical Introduction, s. 176
22 världen, men också erfarenheten av filosofiskt tänkande och av filosofiska reflektioner. När Adorno presenterar sina kritiska reflektioner över Hegels positiva resultat av negationens negation skall vi, i enlighet med Jarvis begrepp, alltså betrakta dessa kritiska reflektioner och deras moment filosofiska ”händelser” för erfarenheten. I Negativ Dialektik skriver Adorno att:
”The task of dialectical cognition is not, as its adversaries like to charge, to construe contradictions from above and to progress by resolving them - although Hegel's logic, now and then, proceeds in this fashion. Instead it is up to dialectical cognition to pursue the inadequacy of thought and thing, to experience it in the thing.” 45
Den filosofiska motsägelsen, A och icke-A, som föranleder Hegels konkreta universal innebär för Adorno alltså en erfarenhet av en filosofisk händelse där begreppen, som tidigare nämnts, misslyckas med att identifiera objektet. Erfarenheten, menar Adorno, är objektiv i just denna filosofiska händelse eftersom motsägelsen omöjliggör för de parallella A och icke-A att identifiera objektet slutgiltigt, och låter sig så bestämmas av objektet. Erfarenheten är alltså objektiv i detta moment eftersom begreppen som försökt att bestämma objektet misslyckats genom att hamna i en motsägelse, och bestäms då som misslyckade av objektet själv och objektets motstånd mot begreppsbestämning.46 Finke formulerar sig såhär: ”The determinations and transitions of conceptual consciousness, its logic, are indebted to a thing's nature, to its power of showing itself, so that a thing's givenness or in-itselfness is not a unity of conceptual discriminations, but rather their limiting condition.”47Det handlar alltså om en omtolkning av Hegels påstående
att objektet visar sig i motsägelsen såsom ett fordrande av begreppsliga korrektiv. Objektets icke-identitet med begreppet måste antas för att alls kunna tolka objektet som en fordran av begreppsliga korrektiv eftersom korrektivet syftar till att överkomma denna icke-identiska relation i vetenskapens slutgiltiga system. Hela den dialektiska begreppsbestämningen, menar Adorno, förutsätter denna icke-identitet och har denna icke-identitet som sin motor. Vi förstår detta genom att betänka hur objektets icke-identitet med begreppet utgör motivationen bakom den hegelianska dialektikens tillfogande av korrektiv i begreppsbestämningens process. Slutförandet av Hegels vetenskap - där det rika begreppet som innehåller hela det vetenskapliga systemet identifierar det konkreta objektet – förutsätter den negativa
bestämningen där objektets icke-identitet med begreppet gjort ”progressionen” möjlig. Det innebär att det slutgiltiga begreppet av Hegels absoluta vetenskap och dess resultat, identiteten
45 Adorno, Theodor. Negative dialectics, s. 153
23 mellan objekt och begrepp, antingen underminerar sin egen process eller resultatet självt. Adorno sluter sig till det sista alternativet, han skriver att ”By the elimination of one of its [reflektionens] essential element, objectivity is falsified, not purified.” 48 Samtidigt menar Adorno
att en fullständig elimineringen av icke-identiteten är omöjlig, och vidare alltså att en sida prioriteras och görs till en hypostas, som vi såg i föregående avsnitt. Det Hegel gör när han påstår en fullständig identitet mellan objekt och begrepp, efter att objektets icke-identitet med begreppet har visat sig motsägelsen, är att bortse ifrån denna erfarenhet som Adorno omvänt menar borde vägleda vetenskapen om objektet. Den för vår undersökning centrala poängen i Finkes förståelse av Adornos erfarenhet är att samtidigt som den objektiva erfarenheten alltså förmår att identifiera ett ontologiskt drag hos verkligheten (objektets icke-identitet med begreppen) framträder i denna erfarenhet också diskrepansen mellan den ontologiska verkligheten och filosofiska teorier.49 Eftersom motsägelsen innebär den filosofiska
reflektionen och begreppsbestämningens misslyckande (ha i åtanke att det här handlar om motsägande filosofiska positioner och alltså om filosofiska teorier), kan man säga att det dessutom är den ontologiska verkligheten som gör motstånd mot teorierna när teorierna misslyckas och kommer till sin motsägelse. Den ontologiska verkligheten vittnar på så sätt indirekt om sina egna egenskaper i de epistemologiska teoriernas misslyckade försök att identifiera dessa egenskaper. Den oundvikliga åstkillnaden mellan ontologi och epistemologi, som Finke beskriver föreligga i Adornos filosofi, är på så sätt lika mycket som
icke-identiteten mellan objekt och begrepp, ett faktum som ges i erfarenheten. Denna distinktion utgör en vidare en förutsättning för Adornos kritiska perspektiv på filosofiska teorier som vi skall titta på nedan.
2. Självbevarelsens teoribildningar
I Negativ Dialektik ger Adorno sin förklaring till varför de filosofiska begreppen är motsägelsefulla, paradoxala och ”aporetiska”. Han skriver att begreppen är ”fused with untruth, with the oppressive principle” 50, och förstår alltså begreppen (de filosofiska
teorierna) som illusoriska och ”opressive” på samma gång. Hos Adorno är hans sociala och politiska ställningstaganden genomsyrande för hela hans filosofiska projekt. Adorno tänker sig nämligen att filosofiska teorier är sammanlänkade med, och produktiva i, samhälleliga sätt att betrakta och förklara världen på. Brian O’Connor skriver att denna föreställning hos Adorno handlar om en syn på epistemologi som ett ”commitment to a particular worldview”
48 Arato, Andrew och Gebhardt, Eike. The Essential Frankfurt School Reader, s. 505 49 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 78
24
51. Det innebär att epistemologiska teorier, och egentligen filosofiska teorier överhuvudtaget,
inte betraktas av Adorno som neutrala, utan som ställningstaganden för den ena eller den andra förklaringen av världen. Samtidigt innebär det omvänt att samhälleliga strukturer är sammanlänkande med och bestämmande av våra filosofiska teoribildningar. 52 Filosofiska teorier kan och bör alltså enligt Adorno betraktas och värderas i ljuset av vilka sociala och samhälleliga världsbilder de producerar och tar ställning för.
Alison Stone menar att den filosofiska teori som åstadkommer identitet mellan objekt och begrepp kan förstås hos Adorno som delaktig i produktionen av en världsbild där tanken har kontroll över och dominerar varandet och objekten. Stone utgår ifrån en grundläggande poäng i Adornos och Max Horkheimers Upplysningens dialektik där ett försök att separera
tänkandet, människan eller kulturen från naturen visar sig leda till en motsägelse. Enligt Stone menar Adorno och Horkheimer att det som driver upplysningstänkandet och dess försök att separera sig från naturen är en mänsklig självbevarelsedrift.53 Samtidigt visar det sig i
reflektionen över naturens och tänkandets separation att självbevarelsedriften är naturlig i sig och vidare att människan blir desto mer natur desto mer hon försöker separera sig och sitt tänkande från naturen för att bli ”fri” från ett slags naturligt, mytiskt och på så vis förment illusoriskt tänkande. 54 Motsägelsen som äger möjligheten att blotta diskrepansen mellan filosofiska teorier och ontologi, visar dock här på det omvänt illusoriska i
upplysningstänkandets åtskiljande mellan tänkande och natur, och på det därav irrationella
försöket att separera sig från naturen för att dominera den. Detta drag hos filosofin, att stå i
den mänskliga självbevarelsens tjänst snarare än i sanningens, betraktar Stone som ett
genomgående ledmotiv i Adornos kritiska perspektiv på filosofihistoriens teoribildningar. Såhär formulerar hon Adornos poäng:
”Human beings have hoped that, by freeing themselves from mythical views of nature, and gaining greater insight into the real working of nature, they could enhance their ability to intervene into these natural process for their own benefit.”55
Adornos kritik av begreppets identitet med objektet kan enligt Stone förstås i relation till detta kritiska perspektiv på filosofihistoriens utveckling. Hon menar att detta kritiska perspektiv innebär för Adorno att vi kan förstå Hegels separation mellan objektets identiska och
51 O’Connor, Brian. Adorno’s Negative Dialectics, s. 2 52 Ibid, s. 1
53 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 51 54 Ibid, s. 50 - 51
25 identiska sida med begreppet i vetenskapens slut som en prioritering av identiteten vars
incitament är kontrollen över objektet. Vi har redan sett hur den partikulära sidan av objektet går förlorad innanför tänkandet när vi kategoriserar det eftersom vi identifierar det med sitt begrepp och med andra instanser av samma begrepp. Enligt Stones läsning av Adorno kan vi förstå kategoriseringen, begreppsligt tänkande, och inte minst teorier som menar att objekten kan reduceras till begrepp, som en produktion av en världsbild där tänkandet har kontroll över objektet då objekten reduceras till det vi kan veta om dem. Objektens partikulära sida utesluts, som vi sett i tidigare avsnitt, alltså innanför vetandet till förmån för vetandets absolution eller logiska validitet, och åstadkommer i och genom denna typ av vetenskap en antydd kontroll över objektet.56
Detta objekt har emellertid, som vi sett Adorno konstatera tidigare, egentligen den
ontologiska egenskapen att vara partikulär och så delvis omöjlig att kontrollera. I Negativ Dialektik beskriver Adorno en slags filosofins våldsamhet som svar på en initial oönskad egenskap hos den ontologiska verkligheten: ”Whenever something that is to be conceived flees from identity with the concept, the concept will be forced to take exaggerated steps to prevent any doubts of the unassailable validity, solidity, and acribia (skärpa, precision) of the thought product from stirring.” 57 Hypostasen av objektets begreppsliga sida oskadliggör således objektets
okontrollerbara vara för sig själv som medvetandet inte känner till och kan hantera. Här blottas alltså en grundläggande kritisk inställning som Adorno har gentemot teoribildningar som undgår att erkänna den icke-identiska sidan av objektet; han betraktar teorier som bejakar identitetstänkandet som en reaktion på bristande kontroll, och vidare som ett instrument för tänkandet att ta kontroll. Genom att ”glömma bort” objektets partikulära sida och icke-identitet med begreppet betryggas vetenskapen om sitt resultat och sitt absoluta vetandes giltighet. Adorno menar att detta sker hos Hegel inte bara genom att begreppet identifieras med objektet i systemets helhet, men också genom det att vara och tänkande, objektet och medvetandet där betraktas sammanfalla. Vidare innebär det att medvetandet eller ”subjektet” kontrollerar objektet genom begreppet och att ”Once the object has become subject in the absolute, the object is no longer inferior vis-à-vis the subject.” 58
Sammanfattningsvis kan vi i detta avsnitt konstatera att diskrepansen mellan filosofiska teorier och varats ontologiska förhållanden, i enlighet med Stones läsning av Adorno, etableras när tidigare filosofibildningar utvecklar dominerande begrepp och teorier i det
56 Ibid, s. 53
26
samtidiga frångåendet av reflektionernas hela sanning. Partikulariteten, icke-identiteten, hos
objektet skall vidare tänkas som en naturens ontologiska egenskap, och kontrollen av
objektets icke-identitet som en version av tänkandets kontroll över naturen vars irrationalitet har visat sig i det illusoriska åtskiljandet mellan tänkande och natur. Filosofin måste alltså komma till en försoning mellan tänkande och varande genom erkännandet av objektets
ontologiska icke-identitet med begreppet. Samtidigt menar Alison Stone att försoningen måste innebära erkännandet av naturens ontologiska egenskaper i sitt av tänkandet oberoende
varande och alltså erkännandet av icke-identitetens företräde hos objektet.59 Det handlar så om en försoning mellan objektets och naturens separerade sidor: begreppet, menar Stone, måste på begreppslig väg erkänna sin begränsning så att objektets icke-identitet erkänns och ges företräde. På det sättet kan det ensidiga vetandets hypostas, den positiva sidan av
vetenskapens process och objektets identiska sida med begreppet, försonas med den icke-identiska sidan.60 I position mot Hegels slutgiltiga vetande där icke-identiteten identifieras
med identiteten skall Adorno alltså åstadkomma detta genom att stanna i motsägelsens negativa resultat där erkännandet av skillnaden mellan begrepp och objektet upprätthålls utan att glömmas bort. Denna försoning möjliggörs alltså genom reflektionens negativa resultat, och vidare i erkännandet av motsägelsen där teoribildningarnas misslyckande blottas. Motsättningen bringar alltså inte bara insikt i objektets ontologiska icke-identitet med teorierna, men kan samtidigt leda till ett erkännande av teoriernas illusoriska kontroll över objektet, och där åstadkomma en försoning mellan tänkande och varande. Försoningen är vidare möjlig genom erkännandet av motsägelsen i det hegelianska företaget och vidare genom erkännandet och upprätthållandet av icke-identiteten i den negativa dialektikens reflektion över den hegelianska filosofins motsägelsefullhet.
Slutligen menar Stone att Adornos försoning måste innebära ett erkännande av icke-identitetens företräde genom erkännandet av faktumet att objekt aldrig är reducerbara till deras begreppsliggjorda sida. 61 Det innebär att prioriteringar som tidigare teoribildningar nödvändigtvis etablerat till följd av preferensen för identiteten, lika mycket som identitetens resultat måste bestridas hos Adorno. Här där Stone stannar menar jag till skillnad från Stone att vi bör rikta vår uppmärksamhet mot Adornos antisystematiska ansats i hans förståelse för hur tidigare filosofibildningar, Hegels dialektik, har prioriterat systemet och helheten i hans ”dialektik av identitet”. Med hjälp av Stewart Martins definition, som beskrivit
59 Cook, Deborah. Adorno: Key Concepts, s. 57 60 Ibid, s. 56
27 framställningsformens egenskaper på ett allmänt och förbehållslöst sätt, och Simon Jarvis poäng om att den negativa dialektikens anti-systematiska struktur förmår att behålla en bortträngd sida av språket, menar jag att Stones läsning kan utvidgas. Den försoning som Stone karaktäriserat Adornos filosofiska projekt som skulle nämligen genom Martin och Jarvis kunna påstås omfatta språket. Genom den språkets möjlighet som uppstår i Adornos radikala antisystematik där han till varje pris undviker att underkasta begreppens negerande av varandra, deras motsägelser, en slags övergripande princip eller en slutgiltig helhet menar jag att språket och dess försoning till och med är delaktig, och inneboende, i erkännandet av icke-identiteten och dess företräde innanför vetandet, och alltså i filosofins försoning. Detta påstående, som utgör uppsatsens och vår undersöknings särskilda bidrag, och som innebär sammanförandet av Alison Stones och Stewart Martins läsning av framställningsformen hos Adorno, kommer snart, i det avslutande kapitlet, att behandlas fullständigt. På det sättet skall uppsatsen till slut komma fram till framställningsformens betydelse för filosofins idé hos Adorno.
Sammanfattning och diskussion
1. Sammanfattning:Hittills har vi sett hur filosofins idé, och dess sanning, formuleras av Adorno i och genom kritiken av Hegels ”positiva” dialektik. Vi har sett hur Adornos filosofiska mål att 1)
åstadkomma en icke-identitetens dialektik genom att undvika en identitetens dialektik, och 2) åstadkomma en åtskillnad mellan begrepp och objekt genom att undvika att förutsätta
identiteten mellan vara och tänkande, formuleras innanför denna kritik. Adorno, har vi sett, betraktar den hegelianska filosofins resultat, identiteten, som någonting Hegel förutsätter i sin dialektik och föreställning om begreppets ontologiska kontakt med objektet. Detta
28 visat sig att filosofins mål och sanning både innebär, kräver och motiverar Adornos negativa dialektik. Den negativa dialektiken som stannar i negationens negation uppehåller sig i motsägelsen och leder så till en möjlig objektiv erfarenhet där icke-identitetens sanning framgår. Den negativa dialektiken förstås i detta avseende som filosofins metod. Samtidigt har det visat sig att reflektionen över den hegelianska dialektiken att den negativa dialektiken motiveras som resultat av icke-identiteten som framgår i motsägelsen. Icke-identitetens sanning, där objekt och begrepp hålls åtskilda i en samtidig åtskillnad mellan teori och ontologi, mellan tänkande och varande, kan vidare betraktas korsbefruktande med den negativa dialektikens metod, och denna korsbefruktning som explikationen av filosofins idé. Förstådd i enlighet med vår undersökning innebär filosofins idé, den negativa dialektiken och dess sanning och mål, alltså en reflektion som: (1) Bejakar motsägelser i filosofiska begrepp istället för att betrakta dem som tillintetgörande av varandra. Således också som opererandes med negativa begrepp vars mening erhålls i deras ömsesidiga definierande snarare än i deras identitet, eller framtida identitet, med objektet. Deras motsägelse, och vidare deras riktning mot varandra vittnar om objektets egenskap enbart i deras misslyckade försök att bestämma det, och begreppen förblir på så sätt negativa. (2) Bejakar mångfalden av negativa begrepp i den dialektiska härledningen av nya, vilket innebär att den negativa dialektiken utför sig och stannar i de många motsägelsernas tillstånd, utan att bilda ett system eller uppgå i en helhet. Den negativa dialektiken lyckas så upprätthålla icke-identiteten mellan begrepp och objekt i samma mening som en objektiv erfarenhet av objektets icke-identitet med begreppet
möjliggörs och upprätthålls. I explikationen av den negativa dialektiken och filosofins idé har vi alltså här kommit att formulera den negativa dialektikens nödvändiga form; en
antisystematisk dialektik som inte reducerar sina motsägelsefulla begrepp till sitt system eller till en helhet. Det som kunnat antydas under vår undersökning framgår här på det tydligaste sätt: framställningsformen, såsom den definierats i dess mest grundläggande drag enligt avsnitt 2.2, är den negativa dialektikens form. Omvänt innebär det dessutom att
framställningsformens särskilda karaktär som essä och konstellation utgör den negativa dialektikens själva förutsättning.
Så kan framställningsformen dessutom förstås i ljuset av den negativa dialektikens möjlighet till en försonande filosofi. Framställningsformen presenterar nämligen motsägelsefulla
