Möjligheten att producera och distribuera mediematerial har förändrats drastiskt i och med persondatorns och Internets utveckling – åtminstone i teorin. I ett försök att ta ner teorierna till jorden, har jag i denna studie undersökt hur sociala rörelser kommunicerar och nätverkar. Hur fungerar Internet som politiskt verktyg i praktiken? På vilka sätt förändras
förutsättningarna för politisk kamp? Teoretiskt ramverk
MKV-perspektivet ringar in ämnet och möjliggör en tvärvetenskaplig ansats. Med hjälp av intervjuer via e-post har jag samlat in ett antal röster från den internationella Tibetrörelsen samt svenska miljöorganisationer. Dessa har jag sedan tolkat med hjälp av en brokig skara forskare och filosofer. Den teoretiska grunden tar avstamp i cultural studies och receptionsforskning för att sedan flyta in i sociologi och socialantropologi.
Med hjälp av nätverksanalys (lånad från sociologi) visade jag hur sociala rörelser arbetar i digitala nätverk där autonomi, decentralisation och
flexibilitet är nyckelord – precis samma organisationslogik som globaliserade företag arbetar under (Juris, 2004; Himanen, 2004). Manuel Castells (2004) pekar på tre parallella historiska processer som ledde fram till detta; industrialismens kris under 1970-talet, utvecklingen inom
kommunikationsteknologi samt framväxten av sociala frihetsrörelser under andra halvan av 1900-talet. Tre processer som bidrog till det teknologiska paradigm han kallar informationssamhället och den sociala struktur han kallar nätverkssamhället.
Därefter lämnade jag den svepande blicken över historiska och ekonomiska processer till förmån för mer konkreta fenomen. Jag tittade närmre på hur aktivister skapade sina egna mediekanaler i anslutning till demonstrationer i Köpenhamn och Göteborg och vad detta i sin tur innebar för den etablerade pressen (dagstidningar, kvällspress, TV). En journalist på Sydsvenska dagbladet (Chukri, 2007) såg endast ett narcissistiskt värde i den oberoende rapporteringen, medan Jenkins (2006) menade att den etablerade pressen måste börja vänja sig vid att nyheter cirkulerar i rundgång mellan oberoende producenter och professionella journalister. Harry Cleavers (1998) studie av den digitala dimensionen i Zapatisternas kamp pekade mot mer grundläggande poänger i diskussionen, nämligen hur Internet gör publicerat material mer tillgängligt samt främjar debatter på grund av sin interaktiva natur.
I den sista delen av teoridiskussionen byggde jag vidare på Rheingolds (2003) fråga kring huruvida vi kan se ett paradigmskifte inom
mediemottagande, hur vi gått från att vara ”konsumenter” till att bli ”användare”. Om detta stämmer innebär det en radikal förändring i maktrelationen mellan producent och mottagare. Jag behövde ett sätt att
33
analysera specifika exempel på, närmare bestämt de debatter och konflikter som uppstår mellan politiker, journalister, företag, allmänheten och sociala rörelser. Detta är en myriad av maktrelationer, alla med sina egna villkor. Eftersom jag ville betona att varje mottagare också kan vara en producent, vände jag mig till filosofiska diskussioner där individen definieras som ”aktiv”. En av de mer pragmatiska inriktningarna undertecknas Michel de Certeau (1984), som i sin analys av vardagshandlingar som motstånd definierar den svages handlingar som taktiker och den starkes som
strategier. Jag såg begreppsparet som ett användbart verktyg när det gällde att analysera konflikter där maktstrukturen är mindre uppenbar, flytande eller beroende av sammanhanget, såsom i konflikter mellan sociala rörelser och andra maktsfärer.
Resultat och slutsatser
Kvalitativa intervjuer via e-post är en metod som har många nackdelar, men en stor fördel: man når runt jorden inom ett par minuter. Därmed kunde jag intervjua representanter från Tibetrörelsen i både England och USA samt representanter från den svenska miljörörelsen som inte var baserade i Malmö (min hemort).
Jeffrey Juris (2004) studie av den sociala rörelse som går under den paradoxala benämningen ”antiglobaliseringsrörelsen” har flera likheter med min, bortsett från att hans studie i första hand är en sociologisk
nätverksanalys. Hans intervjupersoner svarade med en ideologisk glöd kring frågor som rörde organisation och samarbete, något som jag inte kände av på samma sätt i mina intervjuer – förmodligen på grund av att våra
respektive rörelser skiljer sig åt, både ideologiskt och i valen av metod. Mina intervjupersoner uppvisade en relativt oproblematisk syn på maktstrukturer och beslutsprocesser inom organisationen, medan kommunikation och samarbete mellan organisationer lutade åt en klassisk nätverksstruktur i Castells/Juris mening (autonomi, decentralisation, öppenhet osv.). Olika grupper kompletterar varandra och bildar så kallade ”umbrella spaces”, arenor där autonoma grupper möts och kan arbeta mot gemensamma mål – trots skillnader i metod och ideologi.
Det fanns inga intressen av att bli traditionella partier, men jag fann inte den medvetna experimentlusta inför sätt att föra politik på som några av Juris intervjupersoner var inne på. Bland de grupper som jag intervjuade verkar det snarare handla om att politiskt arbete inom sociala rörelser innebär en frihet för medlemmarna, både när det gäller ämnesvalen och mängden tid som satsas. Denna inre dynamik och frihet verkar locka många medlemmar. I vissa länder innebär även NGO-arbete att man kan söka bidrag från staten. Förutsättningen är att man ska uppfylla vissa krav kring styrelse och medlemskap vilket kan ”frysa” organisationsformen då detta ekonomiska stöd är viktigt för att driva verksamheten.
Kopplingen till den partipolitiska sfären, såväl som till journalister, företagare och allmänhet ligger istället i lobbyverksamhet. Insändare i etablerad massmedia, namninsamlingskampanjer och andra liknande metoder är viktiga element för alla grupper när det kommer till att driva frågor och skapa uppmärksamhet. En konsekvens av denna verksamhet är givetvis motdrag från motståndarsidan. Enligt mina intervjuer är
företagsvärlden synnerligen bra på att bita tillbaka, antingen när de själva blir föremål för kritik (av exempelvis miljörörelsen) eller när en organisation
34
kritiserar ett ekonomiskt intresseområde (som i fallet med Tibetrörelsens kritik mot Kina). Min tolkning är att företag kan drabbas av omedelbara, ekonomiska förluster om de kritiseras på etiska punkter, vilket gör att de måste vara extra vaksamma för att exempelvis försvara sina varumärken. En av mina frågeställningar kretsade kring förutsättningarna för digital politisk kamp som rör lokala politiska problem. Fungerar Internet som ett verktyg som i grunden förändrar förutsättningarna, och är det i så fall till det bättre? Här blev det nödvändigt att lista för- och nackdelar ur
organisationernas perspektiv. Den mest uppenbara fördelen är möjligheten att både publicera och söka information. Perspektiven och nyanserna blir fler, inte minst i Kina/Tibet-konflikten där den statliga censuren opererar både som ett filter och som producent av vinklad information. Här fungerar Internet som en taktik för att sidsteppa censuren, vilket fungerar på grund av dess decentraliserade struktur. Samma information kan därmed förflyttas via en många olika vägar.
Det verkar onekligen som att mångfalden av vinklade källor har medfört en holistisk syn på nyhetsrapportering, som om symbiosen mellan
etablerade och oberoende medier har blivit en normaliserad uppfattning av hur medielandskapet borde se ut. Det råder en större acceptans för vinklade källor eftersom man litar på att användaren även söker upp alternativa källor. Detta resonemang stöder hållningen att paradigmskiftet inom medieanvändning från konsumtion till ”användning” inte är någon illusion.
Nästa fördel är, som jag redan varit inne på, möjligheten till effektiv global kommunikation. Detta har inte bara praktiska fördelar, här går det även att peka på sociala konsekvenser: gruppmedlemmar känner tillhörighet i en större kontext vilket fungerar som drivkraft och inspirationskälla. Detta får även konsekvenser på en lokal nivå, den lokala arenan blir ”mer synlig” då lokala anhängare, medlemmar och potentiella medlemmar kan
kommunicera via e-post och communities – en ”smart mob i vänteläge” som jag kallar det med blinkning till Rheingold (2003).
Den mest uppenbara nackdelen är den överväldigande
informationsmängd som organisationernas budskap måste simma i. Det är svårt att göra sig hörd, ofta måste man lita till tur och tillfälligheter vilket gör Internet till en ytterst oberäknelig kanal när det gäller att driva
kampanjarbete. Flera organisationer använder därför Internet som en kanal bland andra, där kommunikation ansikte mot ansikte inte får underskattas. En annan betydande nackdel är det faktum att alla inte är uppkopplade. Den digitala klyftan har massiva implikationer för sociala, politiska och ekonomiska processer som går bortom ramen för denna uppsats. Svaret på frågan om huruvida Internet förbättrar möjligheterna för den lokala politiska kampen i såväl Tibet- som miljöfrågan blir följaktligen ”nja”. Sofistikerade kommunikationsnätverk är av godo, men teknologin i sig löser inga reella problem. Däremot har förutsättningarna för att lösa svåra sociala problem blivit bättre då kommunikationsvägarna blir fler och mer effektiva, precis som Cleaver (1998) är inne på.
Min mening var inte att jämföra Tibetrörelsen med den svenska miljörörelsen, men i vissa fall blir det nödvändigt att skilja dem åt. Internet fungerar för många exiltibetaner som en frizon, vilket har drivit motståndare till Tibets frihetskamp till drastiska motåtgärder – mest explicit i
hackningsattacker. Den digitala sfären har blivit så pass viktig för
35
se i den svenska miljörörelsen som driver en kamp med helt andra
förutsättningar och mål. Där är det inte en nation står på spel utan klimatet och i längden jordens överlevnad. Problem som är abstrakta i sin etiska utgångspunkt men som har ytterst påtagliga konsekvenser i ett längre perspektiv. När det gäller kampanjarbete fungerar Internet som en kanal bland andra, men fyller å andra sidan en ovärderlig funktion som kommunikationsmedel och inspirationskälla – ett bindemedel mellan människor med samma mål och visioner.
Slutreflektion
Med facit i hand är det tydligt att det är besvärligt att försöka isolera Internet som undersökningsområde, speciellt med tanke på den samverkan som pågår mellan olika medier (jfr begreppet konvergens). Ett lämpligt alternativ hade varit att öppna upp studien för detta, exempelvis när det gäller att analysera specifika kampanjer där Internet ingår som en kanal bland andra och där etablerade medier plockar upp nyheter från oberoende källor och sprider dem vidare. Alternativet hade varit att försöka hitta grupper som enbart är aktiva på Internet. Till viss del stämmer detta in på Tibetrörelsen då Internet kan fungera som en frizon.
Hur som helst krävs det ett omfattande empiriskt underlag för att påstå någonting överhuvudtaget om Internetanvändning, och här är det på sin plats att fråga sig om mitt empiriska underlag är pålitligt, speciellt då jag har presenterat en något svalare hållning är exempelvis Castells när det kommer till Internet och nätverkande som framtidens hopp. I min kvalitativa undersökning studerar jag vad som kan liknas vid en droppe i det hav som består av sociala rörelser med politisk inriktning, men detta måste ställas mot den tid och de resurser som fanns tillgängliga. Mina slutsatser är inte generaliserbara på samma sätt som en kvantitativ, statistiskt säkerställt undersökning hade varit, men en sådan undersökning hade å andra sidan inte kunnat ställa samma frågor.
En etnografisk studie hade förmodligen gett mer detaljerade svar på frågor där intervjuer var begränsande, exempelvis när det gäller att förstå den konkreta produktionsprocessen av budskap samt gruppernas inre maktstrukturer och dynamik. Mina trådar till politisk retorik och sociologi hade då varit möjliga att utveckla längre. Men en etnografisk studie kräver mer tid och skulle förmodligen ha begränsat mig till en studie av en eller två lokala (Malmöbaserade) organisationer, vilket inte passade ihop med mitt intresse av att studera Tibetrörelsen.
Det är viktigt att förhålla sig ödmjukt till tidigare forskning, men samtidigt måste man respektera sitt intervjuunderlag och vara öppen med när detta pekar åt ett visst håll, kanske framförallt när slutsatserna inte stämmer överens med litteraturen. En anslutande fråga handlar om generaliserbarhet, det vill säga om mina intervjuer och slutsatser kan representera en större grupp i ett större sammanhang. Kvalitativa
undersökningar hamnar lätt i detta vetenskapliga dilemma. Jan Trost menar att lösningen ligger i att definiera kvalitativ kunskap som någonting
väsensskilt från kvantitativ kunskap. Han vill skildra förändringsprocesser istället för att försöka definiera statiska tillstånd och egenskaper (1997: 100). Perspektivet har sin grund ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv, där hela samhället uppfattas som en process i ständig förändring. Detta ska inte
36
tolkas som en flykt till relativisering, snarare att det finns andra
vetenskapliga värden än generaliserbara sanningar. Hursomhelst, det viktiga är att vara öppen och redovisa sin kunskapsprocess.
Så behövde jag en intervjustudie för att komma fram till mina slutsatser? Nej, inte alltid, men vissa aspekter av frågor skulle aldrig ha sett dagens ljus utan intervjuerna, precis som olika aspekter blir synliga ur olika teoretiska perspektiv. I min mening är det dessa små nyanser som gör det värt att göra intervjustudier. Ett exempel: det är uppenbart att det råder konflikter mellan kinesiska myndigheter och radikala sociala rörelser som arbetar för ett fritt Tibet, men det är inte lika uppenbart att transnationella företag med
intressen i Kina ibland är mer direkt fientliga, som en del grupper påpekade. Detta är ett subjektivt perspektiv som var värdefullt just för att det var oväntat.
Ett annat exempel är när en intervjuperson beskrev känslan av att ”den lokala arenan utvidgas” tack vare Internet. En aspekt som inte går att ”mäta”, men som avslöjar en dimension som hade varit svår att upptäcka på annat vis.
37
Referenser
Litteratur
Castells, Manuel (2004). ”Informationalism, Networks, and the Network Society: A Theoretical Blueprint”. The Network Society: A Cross-cultural
Perspective. Castells, Manuel (red.). Northampton: Edward Elgar Publishing. Sid 3-45.
Certeau, Michel de. (1984) The practice of everyday life. Vol. 1, The practice of
everyday life. Berkeley: University of California
Gripsrud, Jostein (2002). Mediekultur, mediesamhälle. Göteborg: Daidalos. Himanen, Pekka (2004). ”The hacker ethic as the culture of the information
age”. The Network Society: A Cross-cultural Perspective. Castells, Manuel (red.). Northampton: Edward Elgar Publishing. Sid. 420-431.
Heradstveit, Daniel och Tore Bjørgo (1996). Politisk kommunikation. Lund: Studentlitteratur.
Jenkins, Henry (2006). Convergence Culture: Where Old and New Media Collide. New York: University Press.
Juris, Jeffrey (2004). ”Networked social movements: global movements for social justice”. The Network Society: A Cross-cultural Perspective. Castells, Manuel (red.). Northampton: Edward Elgar Publishing. Sid. 341-362. Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:
Studentlitteratur.
Melin-Higgins, Margareta (2003). ”Fly eller fäkta: kvinnliga journalisters överlevnadstaktiker”. Kvinnovetenskaplig tidskrift. Nr 2/03. Sid 53-68. Ong, Walter J. (1991). Muntlig och skriftlig kultur – teknologiseringen av ordet.
Göteborg: Anthropos
Rheingold, Howard (2003). Smart Mobs: The Next Social Revolution. Cambridge: Perseus Publishing.
Ring, Magnus (2007). Social rörelse – Begreppsbildningen kring ett mångtydigt
fenomen. Lunds universitet.
Trost, Jan (1997). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur. Internetkällor
Chauhan, Baldev S. (2006). ”Tibetan websites hacked”.
http://www.phayul.com/news/article.aspx?id=12037&t=1&c=1. 2008-08-13.
Chukri, Rachel (2007). ” Kravallernas trafikrapportörer”. http://sydsvenskan.se/kultur/article221903.ece. 2008-03-26. Cleaver, Harry (1998). ”The Zapatistas and the Electronic Fabric of
Struggle”. http://www.eco.utexas.edu/facstaff/Cleaver/zaps.html. 2008-08-06.
38
Mildner, Anders (2003). ”Hundra ögon ser bättre”.
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article36359.ece. 2008-08-28 Nationalencyklopedin (2008): ”NGO”. http://www.ne.se. 2008-08-25. Tibetan Freedom Torch (hemsida). http://www.tibetanfreedomtorch.org.
2008-08-17.
Youtube (2008a): ”Tibetan Freedom Torch Launched in Ancient Olympia”. http://www.youtube.com/watch?v=ENf4p1GBeM8&feature=related. 2008-08-17.
Youtube (2008b): ”BBC: Protests follow Olympic torch”.
39
Appendix
Bananas – bakgrund och syfte
Den praktiska delen av examensarbetet, den så kallade gestaltande delen, gjorde jag tillsammans med Patrik Arabasz för Malmöbaserade WG Film. I januari 2009 beräknas Bananas ha premiär, en dokumentär som handlar om den pågående rättsprocessen mot Dole och Dow Chemicals som åtalas för att ha använt det bannlysta bekämpningsmedlet Nemagon i Syd- och Centralamerika under början av 1980-talet. Idag lider tiotusentals före detta plantagearbetare av svåra sjukdomar på grund av giftet.
Vårt uppdrag blev att hjälpa till med utformningen av filmens hem på webben. Tanken var att webbsidan inte enbart skulle presentera filmen, utan att den skulle bli större och bredare; en plattform för debatt kring den politiska problematiken kring bananproduktion.
Det fanns flera möjliga ingångar för Patrik och mig, men att hitta en balans mellan att prestera det som krävdes från Malmö högskola och det som WG Film önskade, visade sig bli lite mer invecklat än vi hade trott. Under det inledande mötet hos WG Film den 22 januari kom vi trots allt fram till att en möjlig lösning: att skissa på ett övergripande koncept för webbsidan samt producera varsin ”individuell gestaltning” inom konceptet, det vill säga en färdig produkt som skulle möta högskolans krav och samtidigt vara till nytta för bananasprojektet. Kortfattat kan man säga att vi skulle fungera som en idéverkstad när det gällde att skapa promotion för filmen på Internet, samtidigt som vi skulle producera en medierbar produkt inom ramen för dessa idéer.
Koncepten
På grund av sekretesskäl kan jag tyvärr inte gå in på alla detaljer kring koncepten, jag kan enbart hänvisa till webbplatsen (som ännu inte har någon adress) som
förhoppningsvis kommer att lanseras i början av 2009. Däremot kan jag redogöra i stora drag för vårt arbete och våra inspirationskällor, samt arbetet med min individuella gestaltning.
Arbetet fortsatte genom att vi satte oss in i det promotionmaterial som WG Film hade tagit fram samt de riktlinjer som redan fanns för webbsidan. Vi sökte inspiration från liknade projekt och andra webbaserade
promotionstunts för att försöka få en överblick över webbklimatet. Den ständiga frågan var vilka metoder som lämpades för bananaswebben samt vilken känsla vi ville förmedla. Vår hållpunkt var att hitta uttryck som skilde sig från det väntade i samband med en webbsida som behandlar en politisk fråga. Vad kan man göra bortsett från att skapa en matnyttig faktabas och länksamling kring bananfrågan och rättsprocessen? Hur skapar man en uppfriskande webbsida som man vill återvända till?
Vi studerade noggrant Henry Jenkins studier av populärkulturella fenomen på Internet, framförallt den så kallade spoiling-rörelsen kring
Survivor (den amerikanska versionen av dokusåpan Expedition Robinsson), som var en rörelse som växte fram helt spontant på initiativ av användarna. WG Film hade redan tidigare skissat på idén med ett så kallat ”Bananas-
40
ambassadörskap”, nämligen att exempelvis artister, forskare och jurister fungerar som representanter för Bananas. Denna idé ville vi bygga ut till en mer öppen och interaktiv funktion med inspiration från Jenkins.
Vi utformade tidigt en modell som visar hur Bananas-webbsidan kan fungera som bas men att det finns goda möjligheter att även utnyttja andra kanaler, både digitala och fysiska. Här handlar det om att sprida frön med vinden; att använda Youtube, Flickr, communities och bloggar för att sprida material. Samtidigt är viktigt att synas i det fysiska rummet – något som vi försökte tillämpa i samband med EXIT-utställningen till vilken vi
förberedde flyers och affischer (länkar till dessa följer nedan).
Eftersom våra resurser var skrala hämtade vi hel del inspiration från metoder med nollbudget som förutsättning. ”Culture jamming” eller ”subvertising” bygger på taktiken att vända motståndarens styrka till sin egen fördel, ofta med hjälp av satir och slug retorik. Med inspiration därifrån började vi nosa på två idéer: ett Bananas-anpassat brädspel och flyers i form av bananer med utbytta klistermärken. Två idéer som bygger på att hoppa in en etablerad kostym för att sedan byta ut lämpliga delar. Politisk retorik
I november 2005 sände Comedy Central ett avsnitt av den animerade komediserien South Park där scientologrörelsen blev måltavla för en kraftfull satir. Deras motsvarighet till bibelns skapelseberättelse gestaltades i en typ av animerad historielektion, givetvis i typisk South Park-anda. Skillnaden från deras vanliga påhitt var att meningen ”this is what
scientologists actually believe” stod skrivet längst ner under hela sekvensen. South Park brukar ofta parodiera aktuella händelser med hjälp av extrema överdrifter, men denna gång var det scientologrörelsens egen berättelse som helt enkelt översattes till South Park-estetik. Denna smarta kommentar lyckades skapa debatt utanför Comedy Central och avsnittet nominerades senare till en Emmy Award.
Är det möjligt att tillämpa en liknande form av berättande inom ramen för Bananas? Att utnyttja realism som en form av retorisk twist? Det var den inledande frågan vid utformningen det manus som senare skulle bli
radionovellen Bananarbetarens dröm.