Dagsschemat på avdelningen, med samling, mat, vila, blöjbyte etc., leder till att alla barn under bestämda tidpunkter är samlade i samma rum. Användningen av lokalerna styrs därmed kraftigt av tiden och stunder när barnen har tillgång till hela avdelningen och själv har möjlighet att välja var de vill vara är begränsade.
Det är främst matrummet som används vid de planerade aktiviteterna. Rummet är inrett med höga bord som lämpar sig för pyssel lett av arbetslaget, och det är den form av planerad inomhusaktivitet som är mest frekvent. Även sinnesrummet används i viss utsträckning, men då till temaarbete om känslor. Lekrummet används i mindre
39
utsträckning för vuxenledda aktiviteter. Vid de tillfällen det sker är det snarare så att den del av gruppen som inte pysslar vid borden, leker inne i lekrummet. Då har de möjlighet att gå ut på gården utan att passera matrummet och riskera att störa barngruppen där.
När det är vila får de barn som vaknar tidigt nöja sig med de aktiviteter som finns i matrummet, och alltså bäst lämpar sig vid borden. Av utrymmesskäl placeras barnen ofta vid borden; på golvet blir det lätt rörigt när fler och fler vaknar.
Sinnesrummet används på ett annat sätt än arbetslaget avsett. Det är inte den lugna, eftertänksamma vistelsen som tar plats där, utan en livligare variant som ofta innebär att barnen hoppar på fåtöljen och madrassen eller springer genom matrummet och in dit. Arbetslaget menar att det är att föredra om en vuxen befinner sig i rummet eftersom leken då blir lugnare, men också för att fler barn då drar sig dit. Det är också anmärkningsvärt att det på en liten avdelning satsas på ett rum där barnen måste lägga band på sina impulser, vilket sällan fungerar och därmed leder till att dörren stängs och ytan på avdelningen som barnen kan vistas på blir ännu mindre.
I lekrummet pågår de lugnaste lekarna vid bordet. Vid bordet kan man duka och leka med plastmat, men bordet inbjuder också till mer fantasifullt användningssätt som till exempel koja eller tåg. Framför hyllan krockar ofta de lugnare lekarna som till exempel billek och docklek med vildare och mer utrymmeskrävande som dans och rollek med utklädningskläder. Mellan ytterväggen och hyllan finns en vrå som barnen ofta använder, men även resten av ytan vid fönsterna är relativt avskild och mindre rörig än ytan närmre dörren. Även om lekarna ofta stör varandra i lekrummet är det vanligt att alla barnen ska leka där samtidigt, till exempel på eftermiddagarna efter mellanmålet. Det blir konfliktfullt, men arbetslaget menar att annan möblering för att skapa vrår, och därmed ökad lekro, inte går att arrangera eftersom tillräckligt stor yta för samling då inte finns kvar. Trängseln kan innebära att barnen får träna sig i att visa hänsyn, men en annan fördel med liten avdelning är att det är lättare för arbetslaget att ha uppsikt över barngruppen.
Det externa skötrummet i korridoren får de större barnen besöka själv, med nackdelen att det inte hörs om de ropar på hjälp, vilket kan innebära såväl risker som möjligheter vad gäller barnens självförtroende. Vid organiserade toalettbesök delas barngruppen upp i mindre grupper och går ut i omgångar tillsammans med någon i arbetslaget.
Från avdelningen har arbetslaget ingen möjlighet att se vad som händer i kapprummet och barnen lämnas av sina föräldrar inne på avdelningen istället.
40
Arbetslaget tycker det är skönt att föräldrarna tar av barnen och sen lämnar dem, men hade föredragit om de åtminstone kunde se kapprummet från avdelningen. En av föräldrarna tycker det tar längre tid eftersom lämningarna blir uppdelade på två ställen, men anser samtidigt att det är skönt att lämna inne på avdelningen där barnen kan se kompisarna leka och snabbare blir glad igen.
Korridoren utanför avdelningen används både statiskt, genom bollek och rörelse, och dynamiskt, när andra avdelningar lämnar matsalen. Dessa båda behov är svåra att tillgodose samtidigt, vilket leder till att Äpplet inte utnyttjar korridoren så ofta som de skulle vilja.
Den begränsade ytan på Äpplet får som följd främst att barnens lekar stör varandra. Det är svårt att möblera om så att det skapas mer avgränsade områden för olika lekar. Den planerade verksamheten å andra sidan, har arbetslaget anpassat efter lokalerna och delar vid dessa tillfällen ofta upp barngruppen. Det verkar också som att arbetslaget har accepterat situationen med de externa delarna och helt enkelt gör det bästa av situationen. Något som överraskade var att tiden påverkade användningen av rummen så mycket. Att dagsschemat i regel påverkar barnens lek så till vida att de måste avbryta sin aktivitet för samling, mat och andra gemensamma aktiviteter var bekant redan från början, men att hela avdelningen endast används under vissa tider på dagen förvånade. Därmed är stunderna många när barnen är samlade på betydligt mindre än 54 m².
Att synliggöra barnsynen var däremot svårare än det från början verkade. De fysiska ramarna och den begränsade ytan är ingenting som arbetslaget är ansvarigt för, men tyder på en uppfattning, hos de ansvariga, om att barn inte behöver ytor att röra sig på och att lokalerna på sätt och vis mer är anpassade till förvaring av barn än meningsfull vistelse. Arbetslagets personliga inställningar skiljer sig åt, men Karin försöker se fördelarna med lokalerna och på vilket sätt de kan gynna barnen. Det är i hennes uttalanden man kan skönja en tro på barnens förmåga och en önskan att stärka barnens självförtroende. I lokalerna med höga hyllor och stängda skåp framträder snarare en syn på barnen som uttrycker bristande tilltro och ger dem begränsad valmöjlighet och makt. Det är ett mönster som är genomgående i alla rum, men i lekrummet ges barnen störst förtroende att själv hantera materialet. Även om det finns material lågt placerat är det mycket som är otillgängligt högt upp. Men samtidigt uttrycker Mona en önskan om att förvara materialet på annat sätt, om det fanns möjlighet. Hur det hade fungerat är inte möjligt att besvara, men hennes önskan om placeringen av materialet visar hennes barnsyn mer än vad den faktiska möbleringen gör. Hon önskar att barnen skulle kunna
41
ges större frihet och möjligheter. Visioner om hur man till exempel vill organisera material, går endast att genomföra om lokalerna tillåter det. Det går inte att komma ifrån att den faktiska möbleringen och placeringen av materialet visar en uppfattning om att barn behöver regleras och inte kan ges fria händer.
De Jong menar att ”den outtalade uppfattningen att en bra pedagog kan göra ett bra jobb oavsett hur lokalerna ser ut” innebär att ”man inte erkänner lokalernas stora betydelse för verksamheten, utan menar att problemen återfaller på brister i personalens arbete” (de Jong 1995:13). Det är viktigt att ha det i åtanke. Arbetslaget måste jobba under de förhållanden som råder på avdelningen, och begränsas i det här fallet av lokalerna som sätter upp gränserna för vad som kan genomföras.
42
Diskussion
I det inledande stadiet av undersökningen var mina intentioner och förväntningar för högt satta och när observationerna och intervjuernas gicks igenom undrade jag var alla stora avslöjanden och upptäckter gömde sig. När jag insett att inga revolutionerande iakttagelser framkom i empirin fick jag omvärdera målet och började snart inse att det i det lilla fanns värdefulla insikter för mitt framtida arbetsliv.
Även om jag tyckte att observationerna gärna kunde fått resultera i mer tvivlar jag på att det berodde på för lite observationer, eftersom det insamlade materialet var omfattande. Intervjuerna däremot hade med fördel kunnat vara längre. Men jag har svårt att se när arbetslaget skulle haft möjlighet att sitta längre än vi satt.
Något som jag från början var nyfiken på men som visade sig svårt att undersöka var hur föräldrakontakten påverkades. Jag lämnade ut blankletter till föräldrarna där de ombads berätta hur de upplevde hämtningar och lämningar och fokus hamnade främst på det externa kapprummet och inte så mycket på mötet med arbetslaget. Endast en förälder lämnade in och det var svårt att observera lämningar och hämtningar eftersom jag upplevde det som att föräldrarna kände sig iakttagna. Det hade varit intressant att lägga mer fokus på hur föräldrakontakten påverkas av att kapprummet inte ligger i anslutning till avdelningen. Den dagliga kontakten med föräldrarna vid lämningar och hämtningar kanske påverkas av att den tar plats mitt inne på avdelningen och inte i ett mer avskilt kapprum.
Något annat som skulle kunna studeras vidare är materialet på avdelningen. Möbleringen och inredningen hänger tätt samman med placeringen av leksakerna. Vilka leksaker som placeras tillgängligt och hur barnen använder och inte tillåts använda dem skulle vara intressant att fördjupa sig i. Kanske framför allt i vilken utsträckning barnen får möjlighet att kombinera och förflytta olika material och vilka lekar det i så fall leder till. Även om det inte fanns utrymme att fördjupa sig i ämnet under examensarbetet, finns det i arbetslivet poäng att utvärdera situationen.
43
Referenslista
Dahlberg, Gunilla, Moss, Peter & Pence, Alan (2002). Från kvalitet till
meningsskapande: postmoderna perspektiv - exemplet förskolan. Stockholm: HLS
förlag.
de Jong, Marjanna. (1995). Pedagogiska och sociala aspekter på lokaler för
barnomsorg. Underlag till Allmänna råd från socialstyrelsen 1995:2.
Kennedy, Birgitta (1999). Glasfåglar i molnen: om temaarbete och dokumentation ur en
praktikers perspektiv. Stockholm: HLS
Lundahl, Gunilla (1995). Hus och rum för små barn. Stockholm: Arkitekternas forum för forskning och utveckling (ARKUS)
Läroplan för förskolan: Lpfö 98. (1998). Stockholm: Utbildningsdep.,
Regeringskansliet
Martinson, Moa (2005). Mor gifter sig. 4. pocketutg. Stockholm: Natur och kultur Nordin-Hultman, Elisabeth (2004). Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Stockholm: Liber AB
Patel, Runa & Davidsson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder: att planera,
genomföra och rapportera en undersökning. 3. [uppdaterade] uppl. Lund:
Studentlitteratur
Pramling Samuelsson, Ingrid & Sheridan, Sonja. (2006) Lärandets grogrund:
perspektiv och förhållningssätt i förskolans läroplan. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur
Skantze, Ann (1998) Barns rum som möjlighetsrum. I Berefelt, Gunnar (red.) Barnens rum (pp.13-20) Stockholm: Centrum för barnkulturforskning
44
Sutterby, John A., & Frost, Joe (2006). Creating play environments for early childhood: Indoors and out. In Spodek, Bernard & Saracho. Olivia N. (red.), Handbook of research
on the education of young children (pp.305-321). London: Lawrence Erlbaum
Associates.
Sverige (1998). Skollagen. 1. uppl., i dess betydelse den 1 januari 1998 Stockholm: Norstedts juridik
Trageton, Arne (2009). Lek med material, konstruktionslek och barns utveckling. 2. uppl. Stockholm: Liber
Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi (2005). Lyssnandets pedagogik: etik och
demokrati i pedagogiskt arbete. 1. uppl. Stockholm: Liber