Uppsatsen är baserad på politiskt ledarskap, politisk ledarskapsstil och politiskt ledarskap i krissituationer genom att empiriskt undersöka Sveriges hantering av coronaviruset under våren 2020 samt hösten 2020. Enligt teorierna som har nämnts tidigare under uppsatsens gång så vet vi att ledarskap i krissituationer är avgörande för hur krisen kommer att te sig. En kris utsätter landet på många olika sätt, den vardagliga politiken sätts ur spel, beslut måste fattas snabbt och även vara träff säkra, kommunikationen till befolkningen har också en stor betydelse då folket måste hållas lugna och inte sprida panik i samhället. Krissituationer breddar till viss del
handlingsutrymmet för den politiska ledaren samtidigt som det också minskas. Det vi vet kring krishantering är att i en pågående kris så finns det inga tydliga kriterier på hur en kris bäst fixas till, man vet inte vad som är rätt eller fel. Det finns väldigt lite facit på vad som kan vara rätt att göra i en kris. Detta resulterar i att den politiska ledaren står själv och måste på bästa möjliga sätt hålla befolkningen men även ekonomin vid liv annars kan det resultera i rent kaos. Men det är även viktigt att ta rätt beslut i början av en kris annars kan det resultera i förödande konsekvenser. Sist men inte minst ska man lära sig av krisen för framtida krissituationer.
Under våren 2020 i samband med coronakrisen blev det tusentals permitteringar, en hårt pressad sjukvård och ett stort ökad förtroende för statsministern och
hårt ifrågasatt av både oppositionen och medierna men trots det så fick regeringen stort förtroende av svenska befolkningen. Regeringspartierna växte i opinionen. Medborgarna i Sverige har haft ett stort tillit till hur Löfven regeringen hanterat krisen, dvs. att ansvaret har lagts på alla individer i landet och att besluten inte var politiskt tagna utan alla rekommendationer och restriktioner kom från experterna inom området, dvs. Folkhälsomyndigheten. Det vi läst och förstår nu vid det här laget är att det inte finns något facit på hur en okänd kris kan hanteras men däremot vad vi vet är att det är mycket viktigt att beslut fattas snabbt, att ha en träffsäker
probleminramning och en annan viktig komponent är kriskommunikation men även att man lär från tidigare misstag. Vad Stefan Löfven gjorde var att kommentera viruset den 22 mars vid ett tal till nationen. Vid det här laget hade coronaviruset spridits sig. I hans tal förekom det ingenting om att Löfven regeringen skulle framlägga några beslut och vilka beslut det kunde röra sig om, inte heller ge
medborgarna ljus i tunneln utan mer att det förhoppningsvis kommer bli värre och att folket i Sverige får göra sig beredda på att det kan komma andra beslut, men inte vilka beslut det kunde röra sig om. Han hänvisade medborgarna i Sverige att följa
experternas rekommendationer och restriktioner. Efter hans tal till nationen mars 2020 fick Löfven stort förtroende hos befolkningen, enligt opinionsundersökningar (Novus 2020). Detta höll inte i sig länge. Efter knappa någon månad började kritik riktas mot Löfven regeringen. Det var Anders Tegnell från Folkhälsomyndigheten som stod i rampljuset, inte Sveriges statsminister. Löfvens avsaknad i medierna blev hårt kritiserad och ifrågasatt. Löfven regeringen förlorade förtroende hos det svenska folket.
Teorier kring politiskt ledarskap i krissituationer berör ett visst antal punkter, krisen ska identifieras, hanteras på ett bra sätt i förhållande till tidspressen, kommuniceras på ett transparent sätt gentemot media och befolkningen samt få ut ansvarsutkrävande. Men den valda vägen för Sverige i samband med krisen kanske inte bara är skälig utan kanske till och med det bästa sättet att angripa krisen på? All förändring som inte sker med tvång bygger på tillit, vilket vi såg i våras då när förtroendet för regeringen ökade. Hur tillit byggs är kulturellt betingat. I ett samhälle som Sverige som har hög tilltro till meritokrati samt kunskap bidrar till att evidensbaserad fakta och experter får
andra länder och andra kulturer kan förväntningar på ledarskapet se helt annorlunda ut. Men trots den kultur vi har och som teorierna under uppsatsens gång redogjort för så kan inte den politiska ledaren vara som en vindflöjel för medborgarna och måste ändå ta beslut som krävs för att få krissituationen under kontroll eller få ett slut på det. Under våren lyckades Stefan Löfven framträda som den politiska ledaren som
svenska befolkningen ville ha, dvs. i ett land där det råder tilltro till meritokrati fick Löfven stöd i att han delegerade beslut och ansvar till experterna. Och detta kan tolkas som att Stefan Löfven blev passiv som Sveriges politiska ledare. Kritiken steg
gentemot honom och det syntes tydligt i opinionsundersökningarna. Vad blev resultatet av detta? När det saknades handlingskraft, när Löfven inte alls hade någon kriskommunikation? Det var även något som påvisades i opinionsundersökningarna under hösten, dvs. att Stefan Löfven och hans regering hade tappat stort förtroende hos medborgarna (Novus 2020). Det blir en tydlig skillnad från våren 2020 till hösten 2020, när man ser till det politiska ledarskapet och den politiska ledarskapsstilen. Stefan Löfven vill nu ta tillbaka rodret från experterna. Löfven och hans ministrar syns allt mer i medierna. Besluten kring coronakrisen är inte längre tagna av
experterna utan är politiskt tagna. Stefan Löfven är inte längre passiv utan aktiv och ses även som deltagande i de olika funktionerna, dvs. som kommunikatör,
beslutsfattare, krishanterare och regeringsbildare/ organisatör. Löfven anses inte längre ad hoc när det kommer till förhållningssättet utan mer formalistisk till de olika funktionerna. Uppenbart känner Löfven och regeringen ett behov av att distansera sig från Folkhälsomyndigheten och att visa egen initiativkraft. Men trots detta, kan det vara försent för Löfven regeringen att få tillbaka förtroendet hos svenska folket? Visst är det så att i en viruspandemi handlar det mycket om eget ansvar och förnuft i hur agerandet från den enskilda individen ser ut. Men i huvudsak bör det åläggas staten att ha huvudansvaret och ta kontroll över situationen. Stefan Löfven tycker att experterna har missbedömt andra vågens smittspridning och Löfven regeringen har, trots
strukturella brister inom äldreomsorgen som varit återkommande problem, har haft (bort) förklaringar till hur hanteringen av vården har sett ut. Löfven regeringen har även återkommande gånger haft (bort) förklaringar om hur ansvars- och
maktförhållanden har sett ut och ser ut. Att ansvaret ligger på Löfven regeringen är ingen tvekan om, dock har denna makt- och ansvarsförhållanden varit minst oklara. Detta kan resultera i att det blir svårt och inte transparant i vem som står för ansvaret
för den rådande coronakrisen. Slutningen kan vi tolka Löfven regeringen som att de har använt sig av fyra strategier: fördröja, delegera, förneka och avleda.