Statsvetenskapliga institutionen
Politiskt ledarskap
• En kvalitativ fallstudie av Sveriges hantering av coronaviruset under våren 2020 och hösten 2020
Sarah Alawinya
Självständigt arbete, 15 hp Statsvetenskap III (30 hp) Höstterminen 2020
Handledare: Tommy Möller Antal ord (inklusive allt): 11147
Politiskt ledarskap
•
En kvalitativ fallstudie av Sveriges hantering av coronavirusetunder våren 2020 och hösten 2020
Sarah Alawinya
Sammanfattning
Vi lever i ett föränderligt samhälle som för tillfället präglas av en kris, krisen är Coronaviruset, detta är en kris som påverkat och påverkar fortfarande världen över, däribland Sverige. Med ett okänt virus finns inga färdiga lösningar utan allt måste göras från början, från probleminramning till krishantering. Denna instabilitet i samhället har medfört att förutsättningarna för Sveriges statsminister har förändrats. Som politisk ledare har man ansvar för hur krisen ska hanteras. Politisk ledare, politisk ledarskapsstil och politiskt ledarskap i kris är fenomen som ständigt är under förändring. Det är kontextburet. Vilken sorts ledarskap som krävs beror på vad det är för kris vi befinner oss i.
Jag har under uppsatsens gång haft som syfte att bidra till ökad förståelse för om och i sådana fall hur coronaviruset inverkat på det politiska ledarskapet och vad för slags politisk ledarskapsstil vi har sett i Sverige under våren 2020 och hösten 2020. För att uppnå det ovannämnda syftet kommer jag till en början presentera teorier om politiskt ledarskap i kris, politisk ledarskapsstil, och krissituationer. Sedan kommer teorierna att appliceras på mitt fall. Jag kommer även använda mig av webben för aktuella artiklar om hanteringen av Coronaviruset med fokus på hur Sveriges ledning
har agerat. Medierna spelar en viktig roll i krissituationer då det är medierna som agerar för kommunikationen ut till medborgarna samt rapporterar, informerar och uppdaterar väsentlig information. Syftet bakom de valda artiklarna handlar om porträtteringen av Löfven regeringen, vilken kritik som har lyfts men även hur agerandet har tolkats. Denna uppsats kommer att analysera det politiska ledarskapet och ledarskapsstilen vi har sett i Sverige under Coronakrisen våren 2020 samt hösten 2020. Uppsatsen bygger på en kvalitativ fallstudie och en textanalys av det politiska ledarskapet i en krissituation.
Nyckelord
Politiskt ledarskap, politisk ledarskapsstil, politiskt ledarskap i kris, krissituationer, Sverige, Coronaviruset
Innehållsförteckning
1
I
NLEDNING... 5
1.1 S
YFTE-
OCH FRÅGESTÄLLNING... 5
2.1
T
IDIGARE FORSKNING... 8
2.2
M
ATERIAL OCH METOD... 10
3.
P
OLITISKT LEDARSKAP I KRISER... 13
3.1
B
EHOVET AV EN LEDARE... 13
3.2
A
KTIV/
PASSIV OCH FORMALISTISK/
AD HOC POLITISK LEDARE... 14
3.3
K
RISHANTERARE... 16
3.4
B
ESLUTSFATTARE... 18
3.5
K
OMMUNIKATÖR... 18
3.6
A
NSVARSUTKRÄVANDET... 19
4.
M
EDIALISERING... 21
4.1
M
EGAKRISER... 22
4.2
F
ÖRBEREDELSER OCH PROBLEMINRAMNING... 22
4.3
K
RITISERAD KRISHANTERING... 23
5.
A
NALYS... 23
6.1
C
ORONA TIDSLINJE... 24
6.2
P
ROBLEMIDENTIFIERING... 24
6.3
D
EN POLITISKA LEDAREN... 27
6.4
A
NSVARSUTKRÄVANDET... 31
7.
S
AMMANFATTNING OCH SLUTSATSER... 33
8.
L
ITTERATURFÖRTECKNING... 36
1 Inledning
Det är i kristider vi människor förväntar oss att den politiska ledaren ska träda fram och på ett övertygande sätt peka ut en riktning för oss. Förväntningarna uttrycks ofta i en önskan om starkt ledarskap. Vad som menas med starkt politiskt ledarskap är sällan helt tydligt men handlar oftast om en ledare som visar på handlingskraft eller en politisk ledare som helt enkelt kan förmedla kraftfulla och tydliga budskap (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 25). I kriser utmanas landets ekonomi, befolkningen och den politiska makten. För att kunna erövra och bibehålla sin maktställning krävs trovärdighet, vilket också kräver en tydlighet när det gäller överenskommelsen mellan normer och praktik.
Den här uppsatsen ämnar analysera det politiska ledarskapet och den politiska
ledarskapsstilen vi har haft i Sverige i samband med Coronaviruset under våren 2020 och hösten 2020. I början av 2020 spred sig ett helt nytt virus, coronaviruset, ett virus ingen kände till tidigare. Det blev en pandemi som spred sig snabbt i världen. Denna pandemi satte landets beredskap på prov. Det var nu upp till Löfven regeringen att leda landet. Det stod högt upp på tapeten att identifiera coronaviruset som blev till ett samhällsproblem, och föreslå lösningar på dem på ett sätt som ligger i linje med medborgarens värderingar. Det handlar om att statsministern behöver övertyga allmänheten om värdet av den inslagna vägen och sedan fatta snabba och viktiga men svåra beslut. Tiden är ofta knapp varpå handlingskraften, men även precision är av stor vikt. Denna uppsats kommer ta sikte på Sveriges politiska ledarskap och ledarskapsstil under våren 2020 och hösten 2020.
1.1 Syfte- och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att undersöka det politiska ledarskapet och
ledarskapsstilen vi sett i Sverige under coronaviruset, dvs. från då utbrottet av viruset spred sig fram tills hösten 2020. För att uppnå det ovannämnda syftet kommer jag först definiera politisk ledarskapsstil utifrån teorier som är baserade på politisk
ledarskapsstil, vidare kommer jag även gå igenom hur en kris kan utspela sig i ett land samt hur landet påverkas och drabbas av krisen. Studien kommer att analysera det politiska ledarskapet vi har sett under våren 2020 och hösten 2020. Fokus kommer att läggas på de beslut Löfven regeringen har tagit under krisen. Hur har krisen hanterats av Löfven regeringen och vilken ledarskapsstil har vi sett under våren och hösten 2020? Denna analys av det politiska ledarskapet kommer baseras på en fallstudie, coronakrisen i Sverige våren 2020 och hösten 2020. Vidare kommer även uppsatsen analysera hur medierna har granskat Löfven regeringen, dvs. under våren 2020 men även hösten 2020. Hur har tonen ändrats från våren 2020 till hösten 2020? Syftet är också att undersöka och analysera ledarskapsstilen under våren 2020 samt hösten 2020. Hur har ledarskapsstilen sett ut under våren 2020 och hösten 2020?
Det rådande coronaviruset resulterar i att statsministern måste anpassa sig till de nya förutsättningarna och grundligt se över sättet att styra Sverige på. Detta just för att på ett effektivt sätt kunna hantera krisen på långsikt men även reagera ”rätt” på kortsikt. Det är också givet att den politiska ledaren även innehar ett stort ansvar. Som ledare kan man bedriva den aktuella krisen på varierande vis, den avgörande frågan blir då hur man går tillväga. Som politisk ledare har man ett stort inflytande på sitt
underordnande, sättet denne leder i olika situationer kan därför klassa en ledare som bra respektive dålig. Studien kommer främst att ta sikte på vilken typ av politisk ledarskapsstil som har uppvisats och hur Sveriges ledning har hanterat krisen.
Frågeställningar:
• Hur har Löfven regeringen hanterat coronakrisen?
•
Vilken politisk ledarskapsstil har Sverige haft under våren 2020 och hösten 2020?Tanken i min uppsats är inte att avgöra eller göra en analys av vad som gjorts rätt eller fel i hanteringen av smittspridningen utan min uppsats kommer vara baserad på en analys av det ledarskap vi har sett under våren 2020 och hösten 2020 i Sverige. Vidare kommer avgränsningslinjen vara baserad på två tidsepoker varav ena är under våren, då när viruset hade börjat sprida sig i Sverige samt hanteringen av det, men även några månader senare, dvs. hösten 2020 för att se vad som hänt i det politiska ledarskapet och ledarskapsstilen.
Coronakrisen har drabbat stora delar av världen och många länder har valt olika tillvägagångssätt. Uppsatsen avser att belysa hur Löfven regeringen hanterat krisen under de olika tidsepokerna, dvs. under våren samt hösten 2020, med koppling till relation mellan ledare och den svenska befolkningen, hur beslut har fattats och hur kommunikationen har sett ut. Vad som är rätt och fel i hanteringen av
smittspridningen är för tidig att se och jag avser inte heller göra en sådan bedömning i denna uppsats.
Det som är intresseväckande är vilken tillvägagångssätt Sveriges ledning har valt att gå och hur kriskommunikationen har sett ut. När nya kriser inträffar är det en okänd mark, dvs. det finns inte en tydlig manual på vad som ska göras och när det skall göras. Det handlar snarare om att ta snabba beslut och att åtgärder vidtas. Därav förstärks den politiska ledarens ställning som politikens medelpunkt när nationella kriser uppstår eftersom det till syvende och till sist är den politiska ledaren som bär på det yttersta ansvaret för att se till att de rätta besluten fattas samt att krisen tar sin väg mot ett slut.
Analysen kommer att göras på Sverige som är ett demokratiskt land och teorierna kommer även att utgå från länder med demokratisk styrning. Därmed utelämnas diktaturer och diktatoriska styren, de har en helt annan aspekt på ledarskap som inte kommer att beröras i denna uppsats.
2.1 Tidigare forskning
Politiskt ledarskap i krissituationer skiljer sig från politiskt ledarskap på det vis att långsamhetskulturen som annars vanligtvis eftersträvas där besluten växer fram, helst nerifrån och upp går inte att agera efter i krissituationer. Möller menar att det handlar om att snabbt identifiera problemet och komma med snabba lösningar på problemen (Möller 2011). Något annat som är mycket aktuellt i krissituationer är att även om dagens demokrati inte vill ha utrymme av fenomenet auktoritärt styrd samhälle så efterfrågas auktoriteter i krissituationer. En annan viktig aspekt i krissituationer är kommunikation. Det förväntas att ledaren ska snabbt förmedla vad som hänt, hur det skall åtgärdas och att situationen kommer att bli åtgärdad eller kommer hamna under kontroll. Detta just för att minimera att panik sprids i samhället (Möller 2011).
Politiskt ledarskap är att visa vägen, inte tvärtom. Den politiska ledaren ska leda folket. Tommy Möller (2016) menar att politiskt ledarskap handlar inom politiken om att båda leda opinionen och även spegla den. Idealet är att den politiska ledaren befinner sig i en symbiotisk relation med följarna (Möller, 2016, s. 29). En ledare som är otakt med sina följare kommer äventyra sitt ledarskaps fundament. En politisk ledare utan följare är ingen ledare, menar Tommy Möller (ibid).
Joseph Nye (2009) pekar på tacit knowledge som är mycket viktig del när det gäller politiskt ledarskap. Tacit knowledge handlar om att lära sig av tidigare erfarenheter. Att lära av erfarenhet är det vanligaste samt mest kraftfulla, det är avgörande i krissituationer (Nye, 2008, s. 24). Vidare menar Nye att rätt ledarskap är kontextberoende och kommer många gånger att formas och ändras om (ibid).
Inom politisk ledarskapsstil, skriver Per Daléus (2012) att institutionella faktorer tillsammans med personlighetsfaktorer har en påverkan på statsministerns
ledarskapsstil (Daléus, 2012, s. 22). Daléus riktar uppmärksamheten på utmaningar för den politiska ledaren och hur ledarskapet ska förstås och att personligheten hos
Statsministrar anpassar sig efter situationens krav men påverkas också av sina egna egenskaper (Daléus, 2012, s. 16).
Det finns idag ingen exakt definition av en kris, dock kan denna beskrivas som väldigt intensiv och dramatisk. Den inträffar oftast oväntat och kan vara ett resultat av allt ifrån en naturkatastrof till ekonomiska kriser. Det är sålunda externa händelser som resulterar i en intern förändring. Krishanteringsstudier ses som ett tvärvetenskapligt forskningsområde samt kunskapsfält (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 7). Kriser kan bli studieobjekt på grund av att de är tydliga och avskiljbara händelser i tid. Varför man studerar kriser är för att man är intresserad av själva hanteringen av krisen eftersom de bidrar med kunskap om exempelvis hur man ska hantera framtida
krissituationer. Kunskap om krishantering bidrar med optimering och förbättring för framtida krissituationer (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 6). Studier om
krishantering handlar även om vilka konsekvenser dessa oförutsägbara händelser för med sig (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 7). Främst handlar studier kring kriser om läroprocesser. Detta bidrar till, och underlättar för oss att ta lärdom av krisen samt att försöka undvika att samma kris sker igen (ibid).
Även om denna uppsats inte är ämnad till att analysera Göran Perssons hantering av tsunamikatastrofen 2004 är dock detta exempel som kommer tas upp mycket aktuell i denna uppsats för att belysa de delar i politiskt ledarskap samt hans ledarskapsstil inom krishantering som kritiserats.
Tsunamikatastrofen präglades av stor förvirring kring vad som egentligen hade skett, hur många svenskar som befann sig i Thailand och vem som bar ansvaret för att svenskarna skulle ta sig hem till Sverige. Hanteringen av krisen blev kritiserad och ansågs ha blivit dåligt hanterad, ansvarsutkrävandet skickades runt mellan olika aktörer och kritiken riktades mot att regeringen gav stöd till de drabbade alldeles försent (Daléus, 2012, s. 54). En medieanalys gjordes och enligt denna analys visade majoriteten av de uttalanden som gjordes av regeringsföreträdare förnekade att hanteringen hade varit felaktig. Regeringen blev hårt kritiserade både av oppositionen, experter samt medierna. Anledningen till att denna kris blev så
kritiserad var på grund av hur probleminramningen träffade snett från första början. Göran Perssons syn på krisen var inte att den var av den art som skulle drabba landet utan snarare handlade om en biståndsfråga och skickade problemet vidare till Utrikes Departementet (Daléus, 2012, s. 241). Efter all kritik ville Persson ta sig in i matchen igen med aktivt agerande och kommunikation, dock var det försent (Deverell,
Hansén, & Olsson, 2015, s. 35). Regeringen Persson använde sig av fyra strategier: förneka, fördröja, delegera och avleda (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 39) Persson förväntades agera tvärtemot, dvs. att han förväntades vara lojal mot sina medarbetare och agera kraftfullt (ibid). Som nämndes i början av detta fallexempel så är den mycket aktuell för denna uppsats. I väl hanterade kriser finns det en förväntan på ledaren att agera till motsats av Göran Persson, dvs. en ledare som uppfattas ha mycket och centraliserad makt kan inte avsäga sig den under en kris (ibid). I
välhanterade kriser förväntas ledaren ha en bra probleminramning och snabbt agera.
Teoridelen kommer att presentera forskning och kommer utgöra en grund för studier inom politiskt ledarskap och politisk ledarskapsstil i krissituationer. De teorier som finns kring politiskt ledarskap, politisk ledarskapsstil och politiskt ledarskap i kris handlar främst om relationen till befolkningen, kriskommunikation, krisidentifiering, krisbeslutsfattande, ansvarsutkrävandet och mer därtill. Dessa begrepp kommer därför att presenteras i teoridelen nedanför.
2.2 Material och metod
Denna uppsats ämnar studera politiskt ledarskap, politisk ledarskapsstil och politiskt ledarskap i kriser, mer specifikt coronakrisen som än idag pågår. Den kommer vara byggd på en kvalitativ fallstudie samt en textanalys. Studien kommer att fokusera på hur Löfven regeringen hanterat krisen under våren 2020 samt hösten 2020 och den kritik som riktats mot statsministern och regeringen i medierna. Fokus kommer ligga på den politiska ledarskapsstilen i Sverige, beslut som har fattats och porträtteringen av Löfven regeringen i medierna.
Teorier om politiskt ledarskap i kris, politisk ledarskapsstil och krissituationer kommer att presenteras djupare till en början sedan kommer dessa teorier att appliceras på fallet. Teorierna är hämtade från kurslitteratur om politiskt ledarskap, politisk ledarskapsstil och politiskt ledarskap i kris. Den kurslitteratur som jag
kommer använda mig främst av är Per Daléus avhandling, politisk ledarskapsstil, men även dessa litteraturer kommer att vara till grund för uppsatsen, Tommy Möller,
politiskt ledarskap, Joseph Nye, The powers to lead, Barbara Kellerman, Political Leadership och Edward Deverell, Dan Hanseén & Eva- Karin Olsson, Perspektiv på krishantering men även kompletterande litteratur som stödjer teorierna kommer att
användas.
I fallstudien kommer uppsatsen även använda sig av aktuella artiklar på webben när det gäller hanteringen av coronakrisen med fokus på hur Sveriges ledning har agerat och hanterat krisen. Dessa artiklar kommer vara hämtade från bland annat SVT, expressen, aftonbladet, DN mm. Syftet med artiklarna är till för som stöd för
analysen. Fokus i de valda artiklarna kommer handla om porträtteringen av Sveriges statsminister och regeringen våren 2020 samt hösten 2020. Analysen av artiklarna kommer ligga på vilken kritik som medierna har lyft samt hur agerandet har tolkats. En annan viktig aspekt i analysen kommer ligga på hur statsministern har
kommunicerat till medborgarna. Medierna spelar en viktig roll i krissituationer då det är medierna som agerar för kommunikation till befolkningen samt rapporterar,
informerar och uppdaterar väsentlig information. Materialet kommer vara baserat på porträtteringen av hanteringen och politiska ledarskapsstilen men kommer även innehålla opinionsundersökningar.
Analysen av empirin kommer utgå från en analysmall som kommer användas och har skapats enligt de nämnda teorierna ovan. Den främsta litteraturen som kommer ligga till grund för analysmallen är Per Daléus avhandling politisk ledarskapsstil. Vad det är för kris och vad som orsakat krisen och även vilka beslut som kommer tas är något som behöver förklaras för allmänheten detta just för att minska osäkerheten som krisen har fört med sig i samhället. Något annat som går hand i hand med beslutsfattande är ansvarsutkrävandet. Att ha möjligheten till att hålla de som är beslutsfattare som är på hög nivå, politiker såväl som tjänstemän, ansvariga för sina
ageranden i krissituationer är en avgörande regel för relationen mellan dem som styr samt folket de styr över därav kommer även ansvarsutkrävandet vara inkluderat i analysmallen.
Analysmallen kommer ske enligt följande:
• Problemidentifiering:
- Hur har Sveriges ledning identifierat coronakrisen?
• Den Politiska ledaren:
- Vilken ledarskapsstil har Sveriges statsminister uppvisat våren 2020 och hösten 2020?
- Hur har Löfven regeringen agerat för att hantera krisen från våren 2020 till hösten 2020?
- Hur har kriskommunikationen sett ut under våren 2020 och hösten 2020?
• Ansvarsutkrävandet:
- Hur har ansvarsutkrävandet sett ut under coronakrisen våren 2020 och hösten 2020?
Val av fall är mycket aktuellt då Sverige är det land som inte har gått samma väg som alla andra länder världen över. Det politiskt ledarskap som utövas i Sverige för att bekämpa smittspridningen har mötts av misstro och ifrågasättande- speciellt i
medierapporteringen har de enskilda ledarna åkt på hårdhänt kritik. Coronaviruset har ett händelseförlopp som ingen egentligen kan förutse. Då osäkerheten är så stor blir det oundvikligt att de som har ett betydande inflytande över insatser och åtgärder måste pröva sig fram och samtidigt välja strategier som uppfattas som legitima i det svenska samhället. När ledarskapet bryter mot dominerande uppfattningar ifrågasätts ledarskapet. Det utmålas som bristfälligt och otillräckligt. Uppsatsen är mycket aktuell då Sverige är det land som valt en annan väg för att hantera krisen.
3. Politiskt ledarskap i kriser
När en krissituation uppstår i ett land handlar det för den politiska ledaren om att så snabbt som möjligt agera. Det kan innebära allt från att ena landet, sätta in
restriktioner eller presentera en tydlig handlingsplan. Politiskt ledarskap och varje kris kräver olika former av ledarskap. Gemensamt för kriser är att ett ledarskap behövs för att utstråla lugn eller kontroll inför landet och dess medborgare. Joseph Nye menar att det är under krissituationer som den politiska ledaren behövs som mest (Nye, 2008, s. 9).
3.1 Behovet av en ledare
Det politiska ledarskapet har ett viktigt syfte i krissituationer. Det handlar främst om att mobilisera, lugna, uttrycka en kollektiv sorg eller vrede, och detta i syfte att åstadkomma gemenskap och samhörighet. I krissituationer efterfrågas auktoriter även om dagens demokrati inte vill ha utrymme av det fenomenet så förväntas det mycket ofta i krissituationer en efterfrågan på just det fenomenet (Möller 2011). Något som också är mycket aktuellt i krissituationer är kommunikation. Det förväntas att ledaren ska snabbt förmedla vad som hänt, hur det skall åtgärdas samt att situationen kommer att bli åtgärdad eller kommer att hamna under kontroll (ibid). Detta just för att
minimera att panik sprids i samhället. Det handlar om att förmedla handlingskraft. Politiskt ledarskap i krissituationer jämfört med politiskt ledarskap skiljer sig från varandra på det vis att långsamhetskulturen som annars vanligtvis eftersträvas där beslut får växa fram, helst nerifrån och upp går inte att agera efter i krissituationer. Möller menar att det inte finns något större utrymme för förankringsprocesser utan handlar istället om att snabbt identifiera problemet och komma med snabba lösningar på problemen (Möller 2011).
Krishantering och politiskt ledarskap är två tätt förknippade fenomen. En eller flera händelser i sig måste inte per definition utgöra en kris. Det handlar istället om hanteringen av händelsen samt hur detta nästan omedelbart blir en politisk situation. Det handlar om hur den politiska ledaren kan mäkla lösningar samt trygghet till medborgarna i samhället. En dålig krishantering kan förorsaka stora konsekvenser.
Deverell m.fl. konstaterar även att två faktorer som går hand i hand med varandra är personlighet och ledarskapsstil (Deverell, Hansen, & Olsson, 2015, s. 24-25). Svagt ledarskap versa starkt ledarskap handlar om handlingskraften. Nye (2008) menar att detta är något som kommer visa sig på befolkningens förtroende. En ledare som hanterar krisen dåligt kommer att visa på svagt politiskt ledarskap och en ledare vars visar sig starkt och handlingskraftig, kommer få stort förtroende hos befolkningen (Nye, 2008, s. 108).
I krissituationer är det viktigt att den politiska ledaren läser av situationer och kan göra bedömningar av den. Det handlar om att den politiska ledaren ska kunna avgöra hur mycket tryck samhället klarar av. En annan viktig aspekt i krissituationer är att behålla lugnet men också kommunicera med medborgarna om de beslut som gäller och vad krissituationen innebär för samhället i stort, menar Joseph Nye (Nye, 2008, s. 103).
Deverell m.fl. (2015) har sammanfattat fem sätt av vad som krävs av en politisk ledare i en kris. De menar att det främsta handlar om att ställa en diagnos på krisen, det andra viktiga i en kris är att fatta beslut som är strategiska, sedan finns det en förväntan på den politiska ledare om att kommunicera, dvs. tolka och förklara vad som orsakat krisen, lösningar på dem och beslut som kommer fattas, alla dessa moment krävs för att kunna lära sig av krisen och även kunna avsluta den (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 28). Det som främst påverkas under en kris är
handlingsutrymmet för den politiska ledaren. Handlingsutrymmet påverkas av en viss kontext och av andra faktorer så som det konstitutionella ramverket, ideologiska ramar, partiorganisationen, opinionen och internationella händelser. Alla dessa måste balanseras för att handlingsutrymmet inte ska minska. Även om dessa ovannämnda faktorer kan komma att spela och påverka den politiska ledarens handlingsutrymme i samband med en krissituation så ökar parallellt handlingsutrymmet för ledaren, detta just på grund utav att beslutsfattandet ofta centraliseras till toppen av
ledningshierarkin för att kunna maximera effektivitet (ibid).
Aktiv/ passiv används i Per Daléus avhandling för att beskriva deltagandet av den politiska ledaren i de olika funktioner som ledaren har att förhålla sig till, dvs. deltagandet som kommunikatör, beslutsfattande, krishanterare och regeringsbildare/ organisatör. Aktiv/ passiv bygger på hur engagerad en statsminister är i utövandet av respektive funktion avseende förberedelse samt genomförandet (Daléus, 2012, s. 23). Aktiv beskriver en statsminister som är engagerad i utövandet av de olika
funktionerna som nämndes ovan och passiv är en statsminister som åtar sig mindre ansvar och delegerar ansvaret (Daléus, 2012, s. 57). Formalistisk/ ad hoc används för att beskriva förhållningssättet till de olika funktionerna som nämndes ovan. Per Daléus använder begreppet formalistisk på en statsminister som är mån om att ha väldefinierade processer och ett strukturerat och hierarkiskt system (ibid). Ad hoc baseras på Mintzbergs och McHughs (1985) forskning om adhocracy. Mintzbergs och McHughs forskarna använder begreppet som motsats till den Weberianska idealtypen av organisering av byråkratier och definierar begreppet som avsaknad av
standardisering, hierarkier och regler (Daléus, 2012, s. 58).
Daléus menar att dikotomierna aktiv/passiv, formalistisk/ad hoc bidrar till att
klassificera ledarskapsstil. Nedan förtydligas hur deltagande i- och förhållningssättet till funktionerna fungerar.
(Källa: Per Daléus, 2012)
(Källa: Per Daléus, 2012)
Användningen av dikotomier (aktiv/ passiv & formalistisk/ ad hoc) bidrar till att förenkla verkligheten, men de ger också en tydligare bild av statsministerns ledarskapsstil vilket är centralt i denna uppsats.
Per Daléus skriver i hans avhandling (2012) att studier av krishantering utgör en central del när det gäller ledarskapsforskning. Detta just på grund utav att kriser är uppseende väckande händelser som sätter samhällets trygghet i gungning. Beroende på hur krisen hanteras kan i sin tur sätta prägel på hur samtiden och historien ser på politiska ledare (Daléus, 2012, s. 53).
Under en kris sätts många gånger ordinarie rutiner ur spel och på så vis skapas en funktion för statsministrarna som bör studeras i sin egen rätt. Regeringen ställs inför stora dilemman och utsätter den politiska ledaren för stressfyllda situationer som hotar centrala värden (Daléus, 2012, s. 53-54). Krishantering utifrån ett
ledarskapsperspektiv handlar inte bara om att följa regelverket. Definitionen av ledarskap under kris innefattar en rad utmaningar för den politiska ledaren. Boin m.fl. (2005) har framställt fem utmanande dimensioner: 1) att ställa en diagnos, 2) att fatta strategiska beslut, 3) att tolka och förklara, 4) att avsluta och 5) att lära (Daléus, 2012, s. 51). Statsministerns ledarskap studeras utifrån krishanterare i tre övergripande teman: 1) formulering av vad problemet är (ställa diagnos), 2) agerande i
beslutsprocessen, 3) kommunikation av vad som hänt (tolka samt förklara vad som hänt). Definitionen av en kris beskrivs ofta som en uppsättning av ”beslutstillfällen”. Daléus menar för att kunna studera funktionen som krishanterare inkluderar det även att studera statsministern som beslutsfattare under krisen. Vidare skriver Per Daléus att en statsminister har goda förutsättningar att göra sig själv till en central
beslutsfattare. I grunden är politiska ledare bekväma med att fatta beslut under stressfyllda förhållanden, vissa ser det som en självklar del av arbetet medan andra hellre glider undan ansvaret. Vad det är för kris och vad som orsakat krisen samt vilka beslut som kommer tas är något som behöver förklaras för allmänheten för att minska den osäkerhet som krisen medfört i samhället (Daléus, 2012, s. 55). Den politiska ledaren brukar ge en beskrivning av vad som hänt. Här finns det en stor chans för den politiska ledaren att ge en berättelse som passar dem. I Daléus avhandling tas
begreppet ”framing” upp och används för att tydliggöra att det kan finnas olika beskrivningar och berättelser om krisens uppkomst samt att den politiska ledaren ofta vill ge sin version av den (ibid). Dock, enligt Per Daléus, behöver inte en statsminister ta sig an dessa tre dimensioner av krishantering, de är ”bara” vanligt förekommande
mönster i krishantering. Variationer kan alltså uppstå i hur statsministern tar sig an dem men även om de överhuvudtaget tar sig an dem (Daléus, 2012, s. 56).
3.4 Beslutsfattare
Hur politiska ledare närmar sig beslutsprocessen beror på vilka beslut en ledare engagerar sig i och även hur ledaren agerar som beslutsfattare. Statsministerns främsta uppgift är att ena regeringen för att han/ hon ska kunna fatta beslut överhuvudtaget, dvs. om kollektivet inte är enat kan det inte heller fungera. Hur besluten fattas av en statsminister beror på om formella eller informella vägar nyttjas. Här handlar det om den politiska ledaren kan ha föredragit en särskild konstellation av medarbetare för att fatta beslut och förbereda beslut samt om informella möten hålls för att kunna kringgå det formella maskineriet (Daléus, 2012, s. 17). Vad gäller delegering och friheten att agera för statsråden är en dimension som den politiska ledaren påverkar. En statsminister kan delegera flertalet frågor och även styra frågor som tydligt går in på andra fackministrars ansvarsområden, detta innebär en
begränsning vad gäller det kollegiala styret som den svenska regeringsbeslutsprocessen är (Daléus, 2012, s. 51).
Det finns i huvudsak tre dimensioner av beslutsfattande: hur statsministern agerade för att få igenom beslut i det kollektiv som regeringen är, dvs. hur den politiska ledaren försökte ena regeringen. Det undersöks också hur den faktiska
beslutsstrukturen såg ut, dvs. om det förekom några diskussioner i den allmänna beredningen eller om det fanns andra konstellationer där ledaren de facto fattade beslut. Och sist men inte minst undersöks hur beslutsprocessen såg ut, vilka instanser var med i beslutsfattandet samt hur kom statsministrarna fram till ett beslut? (Daléus, 2012, s. 52).
3.5 Kommunikatör
Kommunikatör handlar om och rör sig om hur den politiska ledaren har kommunicerat regeringens politik. Det finns inte reglerat i lag eller
Med andra ord hur ledaren utför sin funktion som kommunikatör är en bedömningsfråga för den politiska ledaren själv (Daléus, 2012, s. 52).
Daléus menar att en viktig del när det gäller statsministers arbete innebär att förbereda samt framföra regeringens politik: Statministerns inställning till kommunikation, och här menar Daléus om statsministern ser det som sin uppgift eller om han/ hon
delegerar arbetet (Daléus, 2012, s. 52-53). Detta, menar Daléus, säger något om vilket utrymme som har lämnats till de politiska medarbetarna. Vidare tar Per Daléus upp Margaret Thatcher som ett exempel där han menar på att Margaret som ledare hade en tendens att delegera majoriteten av sina tal till sina medarbetare (ibid). En
statsminister kan ta in synpunkter från medarbetare eller självförbereda sina tal. Rollen som kommunikatör kan ha en stor betydelse för huruvida regeringen som kollektiv kommer att uppfattas. En statsminister som uppfattar sig själv eller ser sig själv som regeringens enda språkrör kommer förmodligen få en del kritik för att vara alldeles för dominerande i medieljuset. Men å andra sidan, menar Daléus, om
statsministern istället inte alls syns till får troligtvis kritik från hans eller hennes egna led för att inte representera regeringens politik fullt ut (Daléus, 2012, s. 53).
3.6 Ansvarsutkrävandet
I krissituationer kan man antingen ta ansvar eller undvika ansvar. Krisens dynamik gör ofta att det blir ett tryck på beslutsfattarna, de måste agera och ”göra något” åt krisen. I krissituationer har inte medborgarna möjlighet att bedöma vem som är ansvarig för olika beslut under en kris. Att flytta politiskt obekväma bedömanden och fördelningar längre ner i (forcerad decentralisering), kan i sin tur leda till att det kan ses som orättvist att hålla politiker på högsta nivå ansvariga (Deverell, Hansén, & Olsson, s. 140).
Kriser testar värdet i de styrande institutionerna. Vad kriser gör är att de hotar
grundläggande samhälleliga värden, och kräver att beslutsfattare vidtar åtgärder under en stor osäkerhet samt intensiv tidspress. I regel så accepterar allmänheten i landet att beslutsfattande i kriser är centraliserat samt att informationen är begränsad till ett
antal nyckelpersoner. Att ha möjligheten till att hålla de som är beslutsfattare som är på hög nivå, politiker såväl som tjänstemän, ansvariga för sina ageranden i
krissituationer är en avgörande regel för relationen mellan dem som styr samt folket de styr över. Relationen påverkas på så vis beroende på hur allmänheten tycker och bedömer att beslutsfattare har gjort rimliga risktaganden, kompetenta analyser av krisen men även gjort lämpliga åtgärder i tid. Kan inte folket bedöma dessa aspekter i samband med en kris kan det resultera i att det blir en stor misstro över beslutsfattarna (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 123)
De processer som är för att utkräva ansvar från politiker eller tjänstemän består av dessa tre separata komponenter: Det handlar om 1) utvärderandet av beslutsfattarnas agerande, 2) bedömningar av huruvida dess agerande motsvarar de normer samt kriterier som finns för den offentliga verksamheten men också vad medborgarna kan förvänta sig i termer av maktutövandet, och 3) dess påföljd av det offentliga agerandet samt deras maktutövande. Allmänheten kan då, om de får ett stort misstro för den politiska ledaren, då får de folkvalda politiker känna på folkets dom i publika häxjakt eller inför nästkommande val (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 124).
Politiker i Sverige har alltid haft till uppgift att föra folkets talan samt att fatta beslut i enlighet med medborgarnas intressen. Dock har, menar Lina Svedin, att politiken har allt mer blivit personfixerad, och med det har även balansen skiftat mellan valda representanter som karismatiska och initiativtagande ledare å ena, och vara lyhörda och ansvarstagande förvaltare av allmänhetens förtroende och välmående å den andra (Deverell, Hansen, & Olsson, 2015, s. 125).
En taktik för en politisk ledare i krissituationer kan vara att avleda uppmärksamheten för att inte stå i rampljuset mitt i krisen helt själv (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 37). Det kan då handla om att få in andra i ”the blame game” för att inte själv kritiseras. Image repair theory, att förneka något som har inträffat är ett oetiskt och ostrategiskt tillvägagångssätt som dessutom riskerar att rubba förtroendet för den politiska ledaren. Trots detta har vi genom tiderna sett ett antal exempel på detta
agerande. På samma sätt som att skylla ifrån sig är ett tillvägagångssätt som har påvisats genom historien (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, ss. 82-83).
4. Medialisering
Enligt Daléus är det 84 procent av befolkningen, 33 procent av politikerna och 85 procent av journalisterna som får sin kunskap om den aktuella politiken via medierna. Därför menar Daléus, sker en hög grav av politisk kommunikation genom medierna (Daléus, 2012, s. 72)
Den ökade medialiseringen har medfört en ökad uppmärksamhet åt de enskilda politiska ledarna (Daléus, 2012, s. 20). Per Daléus menar att personifieringen som sker i medialiseringen av den politiska ledaren sker utan att det finns en
verklighetsförankring i den betydelse som partiledaren har för väljarnas sätt att rösta. Detta har medfört att den politiska ledaren förväntas ställa upp i tid och otid för att ge kommentarer på både politiska men även apolitiska frågor (Daléus, 2012, s. 72). Massmedierna ställer krav på att få tillgångar till insyn inför val av personer, interna beslutsprocesser samt att kravet på att ledaren ska leverera snabba svar. Den ökade massmedialiseringen innebär ett ökat tryck på politiska ledare att finnas tillgängliga men även ha budskap som är attraktiva. Detta då som i sin tur, enligt Daléus, ställer krav på en ökad samordning av budskap och även en medvetenhet om betydelsen av att leverera budskap till form och innehåll som går att förmedla. Detta kan i sin tur, möjligen, påverka hur den politiska ledaren förhåller sig till samtliga funktioner som redogjordes i tidigare punkter av uppsatsen. Men det tydligaste kravet som ökat medialiseringen fört med sig är de kraven som ställs på statsministern som
kommunikatör, menar Per Daléus (Daléus, 2012, s. 74). Mycket troligt att även den politiska ledaren pressas för att vara aktiv och dessutom att budskap kan formas ad hoc på grund av den höga tidspressen. En annan viktig del som sätter medialiseringen vid sin spets är hur den kan komma att påverka hur regeringen sätts samman, hur beslutsprocesser fungerar i regeringskretsen och sist men inte minst, hur kriser hanteras (Daléus, 2012, s. 73).
4.1 Megakriser
Megakriser är en typ av kris som kan kännetecknas av problem som man inte tidigare stått inför, en ny typ av krissituation. En händelse som man tidigare inte trodde kunde vara möjlig. Problemet med typer av sådana kriser är att man inte kunnat förutse hur man kunnat förbereda sig för denna typ av kris och även hur den ska lösas(Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 46). I fråga om coronaviruset/ coronapandemin kan denna kris hamna under definitionen av megakris, även fast en del forskare länge flaggat för att det inte handlar ”om” en pandemi kommer utan snarare ”när”. Trots att det har funnits forskare som haft sina aningar om att det kan komma en pandemi kan man inte förbereda sig i form av att få fram ett vaccin innan man vet vilken typ av virus det handlar om, inte heller i vilken utsträckning spridningen kommer ske samt vilken typ av vård som kommer att behövas förens man inte gjort sig bekant med viruset och konsekvenserna av viruset.
4.2 Förberedelser och probleminramning
När det kommer till att förutse kriser finns det flera teorier. Det handlar främst om svårigheten att veta när och hur en kris kommer att uppstå. Detsamma gäller för när väl symptomen börjar visa sig, det är ofta ovanligt att krisen kan identifieras med detsamma, när man inte har någon tidigare kunskap om situationen fullt ut är det också svårt att påbörja en behandling. Det handlar då om att ha en bra
probleminramning. Probleminramningen banar sedan vägen för åt vilket håll
behandlingen ska ske, det handlar om att vara träffsäker i sin handlingsplan redan från första början. Sätter man en fel diagnos på krisen kan behandlingen bli
kontraproduktiv (Deverell, Hansén & Olsson, 2015, s. 52-53). Det gäller för den politiska ledaren att han/ hon måste kunna fatta snabba, rationella och tidseffektiva beslut men utan att bryta mot grundlagarna (Boin, Stern, Hart & Sundelius, 2015, s. 8)
4.3 Kritiserad krishantering
Trots krisers olika förutsättningar och kontext finns det i teorierna om ledarskap i krissituationer gemensamma ageranden som sammanfattar ett dåligt ledarskap i krissituationer: 1) brist i att fort förstå problembilden, 2) brist i att fort kunna koordinera krisorganisationen samt 3) rådvillhet och rädsla för att göra fel (Möller, 2016, s. 67). Genom dessa kan vi även utläsa vad som enligt teorierna räknas som bra politiskt ledarskap vilket handlar om snabb krisidentifiering, förberedd koordination, effektivt agerande och tydligt ledarskap. Mycket i fråga om bra eller dåligt politiskt ledarskap är upp till betraktaren, därav är det viktigt för ledaren att få med sig befolkningen (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 30).
Enligt forskning kring krishantering handlar god krishantering om balansen mellan att kunna hantera, granska och kunna förändra (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 12-13). Vad är det som utmärker politiskt ledarskap och politisk ledarskapsstil i
krissituationer jämfört med vanligt beslutsfattande? Enligt många teorier handlar det om att den politiska ledaren ska agera, och detta ska göras snabbt, och detta är en risk då det kan vara på bekostnad av bra beslutsfattande. Det finns en förväntan på att en politisk ledare ska fatta bra beslut som går i rätt riktning i krisen. I vissa
krissituationer krävs det mer kunskap inom fältet, medan i andra krissituationer krävs bevisning på handlingskraft detta med avseende för att inte förlora medborgarnas förtroende (ibid).
5. Analys
Jag kommer utifrån den empiriska delen analysera vad för slags politiskt ledarskap och ledarskapsstil Sverige haft under coronaviruset. Fokus kommer att ligga på det politiska ledarskapet samt ledarskapsstilen som har visats upp och utövats. Hur har det speglats i medierna? Vilken ledarskapsstil har statsministern haft och hur har Löfven regeringen hanterat krisen? Coronaviruset drabbade stora delar av världen och hanteringen av krisen såg olika ut för var land. Krissituationer sätter hela samhället i gungning, det är få saker som är som vanligt och ens vardag sätts ur spel. Ansvaret
ligger på den politiska ledaren, det är han/ hon som ska peka ut vägen för medborgarna.
6.1 Corona tidslinje
Den 31 december 2019 informerar Världshälsoorganisationen (WHO) om ett okänt virus som ska ha orsakat 41 fall av lunginflammation i Wuhan. Dock ska de första som drabbades av viruset ha insjuknat redan i början av december. Början av januari 2020 stänger Wuhan en fisk- och köttmarknad, där det även säljs vilda djur, då flera av fallen har kopplats dit. 13 januari rapporterar WHO om det första fallet av smitta utanför Kina. Den 30 januari klassar WHO utbrottet som ett internationellt
hälsonödläge. I slutet av januari, mer exakt den 31 januari får Sverige sitt första fall av smitta. Sveriges regering klassar coronaviruset den 1 februari som en allmänfarlig sjukdom. 11 mars slår WHO fast att coronaviruset är en pandemi och samma dag avlider den första svensken i covid-19. Fler än en miljard människor i mer än 50 länder uppmanas den 23 mars, genom rekommendationer eller tvingande påbud, att stanna hemma. Sverige har valt en mjukare linje utan total ned stängning av samhället (SvT 2020).
De viktigaste svenska aktörerna under pandemin har varit Folkhälsomyndigheten, socialstyrelsen, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och regeringen.
6.2 Problemidentifiering
I krissituationer är det viktigt att ha en bra probleminramning. Probleminramningen banar sedan vägen för åt vilket håll behandlingen ska ske, det handlar om att vara träffsäker i sin handlingsplan. Enligt Deverell m.fl. (2015) är det en viktig komponent att sätta rätt diagnos redan från första början annars kan det resultera i att
behandlingen blir kontraproduktiv (Deverell, Hansén & Olsson, 2015, s. 53).
Sverige hade sitt första rapporterade coronafall den 31 januari 2020 och den 1 februari klassar Sveriges regering coronaviruset som en allmänfarlig sjukdom. Den 11 mars
avlider en kvinna i 70-årsåldern i covid- 19 (Ekstrand 2020). Stefan Löfven höll ett tal till nationen den 22 mars (Regeringen 2020), dvs. drygt två månader av Sveriges första bekräftade fall kommenterade Löfven viruset. Utdrag från Stefan Löfvens tal till nationen: - ”Den här krisen kommer att pågå under en längre tid. Det kommer att bli tufft. Men vårt samhälle är starkt. Om alla tar sitt ansvar så kommer vi tillsammans att klara den här krisen”, -säger statsminister Stefan Löfven (Regeringen 2020).
Stefan Löfven har fått kritik för det tal han höll den 22 mars 2020. Statsministern och regeringen kritiserades för att inte ha några tydliga lösningar på krisen samt åtgärder för att minska smittspridningen. Hans Gunnarson är expert på politisk retorik och menar att det har funnits en tveksamhet kring regeringen samt att de varit sena ut på banan och hänvisat för mycket till experterna (Gunnarson 2020). Men å andra sidan, i Löfvens tal förekom det att viruset var ett samhällsproblem och identifierade den, vilket är en viktig del när det kommer till vad teorierna säger om politiskt ledarskap i krissituationer. Men här måste det även benämnas, precis som Gunnarson diskuterade kring Stefan Löfvens tal i mars månad, så saknades lösningar samt vilka beslut som skulle tas för att hantera coronaviruset. Hargrove (1998) betonar vikten av kontextuell skicklighet, det är precis det som diskuteras ovan. Hargrove menar att det krävs att den politiska ledaren identifierar samhällsproblemet men även föreslår lösningar på dem som på ett sätt som ligger i linje med medborgarnas värderingar, men detta innebär inte, menar Hargrove, att ledaren ska fungera som en vindflöjel och göra vad medborgarna önskar, utan handlar snarare om att ”lära ut verkligheten”, dvs. kunna föra en diskussion samt även kunna övertyga allmänheten om värdet av den inslagna vägen och sedan även fatta svåra beslut (Deverell, Hansén, & Olsson, 2015, s. 25). Stefan Löfven kan analyseras som att han ”lärde ut verkligen” då han uppfattades som övertygande och nådde ut till medborgarna genom att benämna att ”alla ska
tillsammans bekämpa viruset” dock, mycket av kritiken som har riktas mot honom och regeringen är att beslut saknades från Löfven regeringen. Stefan Löfven riktade istället fokus i hans tal till nationen om att Sveriges befolkning måste förhålla sig till de restriktioner som råder från folkhälsomyndigheten. Medborgarna i Sverige ska lita på experterna och hålla sig till de restriktioner och rekommendationer som råder från Folkhälsomyndigheten. Stefan Löfven väckte många känslor i hans tal till nationen mars 2020, han uppmanade medborgarna i det svenska samhället att alla måste ta ett
eget ansvar. Inget om att Löfven regeringen hade några lösningar på det samhällsproblem vi stod inför.
Regeringen beslutade att tillsätta en granskningskommission i slutet av juni. Syftet med det var att utvärdera regeringens, myndighetens, regionernas samt kommunernas åtgärder för att begränsa det rådande coronaviruset (Regeringen 2020). Redan under våren blev det tydligt att Sverige inte hade lyckats med att skydda de äldre i
tillräckligt stor utsträckning. Coronamissionen har kommit med kritik mot hur Sverige har misslyckats med att skydda dem äldre. Kommissionens slutsatser visar på att av dem 7500 som har avlidit i Sverige så var 90 procent av dem 70+, och nästan hälften av dem bodde på äldreboenden. Coronakommissionen riktar kritik mot de strukturella bristerna inom äldreomsorgen samt att verksamheterna var dåligt rustade för att klara av denna pandemi (Regeringen 2020). Coronakommissionen menar även om ansvaret kan ligga på flera aktörer när det gäller bristen med att skydda dem äldre så ligger främst ansvaret på regeringen och tidigare regeringar som har känt till de strukturella bristerna men inte har åtgärdat dem under senare tid (ibid). Vikten av rätt
problemidentifiering vid kriser är enligt teorierna det som kan bana väg för hur resten av krisen går. I slutändan måste en befolkning i en demokrati kunna lita på
makthavarna och att de har landet och medborgarnas säkerhet i sitt största intresse. Kritiken mot hur och den rådande situationen inom sjukvården har varit är
återkommande. Bristen att ha en träffsäker probleminramning samt handlingsplan kan ses som ett misslyckande från Löfven regeringen, både under våren 2020 men även tiden därefter.
I kriser är kommunikationen av stor vikt, ledningen ska sprida information om vad som hänt samt vad de förväntar sig av befolkningen. Det är viktigt att ledaren är transparens när det gäller den information som ges ut i samband med krissituationer, detta just för att befolkningen ska kunna hållas underrättade. Kritiken har varit stor gentemot Löfven regeringen och den rådande situationen inom äldreomsorgen, både under våren 2020 men även tiden därefter. Det har funnits brister just när det handlar om att hantera smittspridningen inom äldreomsorgen. Löfven regeringen har fått hårdhänt kritik av bland annat Ebba Busch – ”I februari lät man tusentals svenskar
dem gå rakt ut fritt i samhället”, säger Busch i SvTs partiledardebatt (Busch 2020). Det har riktats hård kritik mot hur hanteringen av äldre omsorgen har hanterats. Många står bakom om att myndigheterna borde ha vidtagit hårdare åtgärder. Detta är även något Stefan Löfven (bort) förklarar – ”Vi vill inte ha en snabb ökning och det har vi klarat. Vården måste ha rätt resurser och det har vi klarat. Vi skulle också skydda de äldre men det har vi inte klarat”, säger Stefan Löfven (SVT 2020). Bristen på just handlingskraft är ett återkommande tema liksom oförmåga att inte kunna leverera tydliga svar på svåra och komplexa frågor.
Lionel Laurent säger i expressen att Sveriges ”vänta och se-strategi”, är riskabel. Vidare säger Laurent, ” Det finns en verklig risk att Sverige till sist ändrar kurs och inför hårdare metoder, bara allt för sent, vilket utsätter landet för alla de kostnader man försökte undvika”- Lionel Laurent (Expressen 2020). Detta är något vi kan se under hösten 2020. Vad gäller handlingskraft samt kunna leverera tydliga svar har inte varit tillgängliga för Sveriges befolkning. Allt fler fakta tyder på att hanteringen av corona-smittan har varit ett misslyckande (Knutson 2020). Regeringen hade inte säkrat en lagstiftning för att exempelvis stänga ner köpcenter, restauranger och gym, till skillnad från många andra länder. Det är först till hösten som enskilda statsråd börjat tala om ett sådant arbete som kommer träda i kraft mars 2021.
6.3 Den politiska ledaren
När det uppstår en krissituation i ett land handlar det för den politiska ledaren om att snabbt agera. Det handlar allt från att ena landet, presentera en tydlig handlingsplan eller sätta in restriktioner. I en krissituation har vi, enligt teorierna, ett behov av en ledare som utstrålar lugn och kontroll inför landet och dess medborgare. Sverige hade sitt första coronafall i Sverige 31 januari 2020. Stefan Löfven höll ett tal till nationen den 22 mars 2020, dvs. det tog cirka två månader för statsministern att börja besvara och kommentera det nya viruset. Det är under krissituationer som en ledare behövs som mest. Statsministerns tal till nationen i marsmånad (Regeringen 2020), var baserad på att åstadkomma gemenskap och samhörighet. Alla i Sverige har ett ansvar och alla ska bekämpa smittspridningen tillsammans, han säger även: -” Enda sättet att klara av detta är att vi möter krisen som ett samhälle där alla tar ansvar för sig själva,
för varandra och för vårt land. Ni är många som tar ert ansvar också som
medmänniskor. Som hjälper era grannar att handla, som stödköper en lunch att ta med från den lokala restaurangen, som undviker att hälsa på mormor – men istället ringer henne och småpratar varje dag. Det är solidaritet i praktiken”- Stefan Löfven
(Regeringen 2020).
Daléus menar för att kunna studera funktionen som krishanterare inkluderar det även att studera statsministern som beslutsfattare under krisen. En statsminister har goda förutsättningar att göra sig själv till en central beslutsfattare. Vissa statsministrar ser det som en självklar del av arbetet medan andra hellre glider undan det ansvaret. En viktig del i teorierna kring politiskt ledarskap i kris är att förklara krisen samt vilka beslut som kommer tas är något som behöver förklaras för allmänheten för att minska den osäkerhet som krisen medfört i samhället (Daléus, 2012, s. 55). Det uppenbara är att ledarskap i krissituationer skiljer sig från det vardagliga ledarskapet. Det handlar om att handla, snabb identifiering av problemet samt snabba lösningar. Stefan Löfven har fått en del kritik av medierna. Många menar på att han var diffus i sitt tal till nationen och uppmanade folket att alla människor i Sverige har ett eget ansvar för vårt samhälle. Det saknades vilka beslut som kommer tas för att minska
smittspridningen, detta medförde en osäkerhet hos befolkningen. Hur kommer framtiden se ut? Vilka beslut kommer tas för att försöka ta bukt på krisen? Löfven uppmanade folket istället till att följa experternas rekommendationer och följa de rådande restriktionerna.
Stefan Löfven analyseras som passiv/ ad hoc under våren 2020. Han har hänvisat till Folkhälsomyndighetens rekommendationer och restriktioner. Löfven som
statsminister har fått en del kritik riktat mot sig då det menas i medierna att han som är Sveriges politiska ledare ska visa sig som stark och handlingskraftig, detta då det återspeglas i befolkningens förtroende (Expressen 2020). Tommy Möller menar att den politiska ledaren ska vara symbios med folket. Politiskt ledarskap handlar inom politiken om att båda leda opinionen och även spegla den. Idealet är att den politiska ledaren befinner sig i en symbiotisk relation med följarna (Möller, 2016, s. 29). En ledare som är otakt med sina följare kommer äventyra sitt ledarskaps fundament.
sjunkit, tillskillnad från våren 2020 då förtroendet för Löfven regeringen ökade. Kritik har riktats mot Löfven i hanteringen av coronaviruset som ett svagt politiskt
ledarskap. Nye (2008) lägger tyngdpunkten i hur viktigt det är i krissituationer att behålla lugnet och vara förberedd men att även kunna kommunicera med
medborgarna om det som händer. Löfven kan ses som passiv/ ad hoc under våren 2020.
Sverige har, trots kritik internationellt av hanteringen av krisen, hänvisat till att hanteringen av det rådande viruset skall vara evidensbaserad. Sverige har stolt vidhållit att landet litar på experterna och medförde att Stefan Löfven istället delegerade all ansvar och beslutsfattande och kommunikation om krisen till experterna under våren 2020
Den här krisen var en okänd mark, inte bara för Sverige men för hela världen. Det fanns ingen tydlig manual på hur man skulle gå tillväga. Sverige tog till en strategi som var olik andra länder. De beslut och rekommendationer svenska folket skulle förhålla sig till var inte politiskt tagna utan var evidensbaserade. Rekommendationer och restriktioner lades fram av Folkhälsomyndigheten. Förtroendet för Löfven regeringen ökade enligt opinionsundersökningarna under våren 2020 (Novus 2020). Men efter en tid förändrades det för Löfven regeringen. Avsaknad av handlingskraft och kriskommunikation resulterade i att Löfven regeringen tappade medborgarnas förtroende (Novus 2020). Löfven har kritiserats för att visa på svag politiskt ledarskap och även en otydlighet vad gäller beslutfattande. Men under hösten 2020, dvs. under andra vågens coronautbrott och framåt i tiden, har istället Stefan Löfven tagit över rodret från Folkhälsomyndigheten och varit mer framträdande både när det gäller att ta beslut och även kommunikationen kring dem politiska beslut som behöver vidtas (Svenska. yle. fi 2020).
Att förena människor i kris är en klassisk strategi för att ena och stå starka
tillsammans. Men det är också en strategi för att sprida ut ansvaret, och visst är det så att i en viruspandemi handlar det mycket om eget ansvar och förnuft i hur agerandet från den enskilda individen ser ut. Men i huvudsak bör det åläggas staten att ha huvudansvaret och ta kontroll över situationen. Detta är något Löfven regeringen fått
en del kritik för, men mot hösten 2020 har vi istället sett att Stefan Löfven varit med i en del pressträffar. Pressträffarna består av Stefan Löfven tillsammans med hans medarbetare och även experter inom området.
Enligt krishanteringsforskningen Deverell m.fl. (2015) handlar god krishantering om balansen mellan att kunna hantera, granska samt förändra. Under våren fram till hösten har Löfven fått en del kritik för att inte visat på handlingskraft och duckat att kommunicera med den svenska befolkningen (Expressen 2020). Den politiska pressen att göra något har och är fortfarande stor. Genom att Stefan Löfven nu syns till i pressträffarna kan vara ett sätt att vilja få tillbaka medborgarnas förtroende.
Stefan Löfvens ledarskapsstil analyseras som passiv/ ad hoc under våren 2020. Han fick en del kritik under våren 2020 för att inte synas till i medierna och det var mycket stor brist på kommunikation från statsminister Stefan Löfven. Löfvens budskap kan även ses som ad hoc på grund av den höga pressen. Detta kan ses som tydligt i analysen av Stefan Löfven hantering av den rådande situationen av coronaviruset. Han delegerade alla beslut till experterna och litade blint på dem. Stefan Löfvens ledarskapsstil analyseras som passiv/ ad hoc under våren 2020 men under hösten ändrade Löfven ledarskapsstil till aktiv/formalistisk.
Sammanfattningsvis kan vi se en tydlig förändring, utifrån analysen, hur statsminister Stefan Löfven har ändrat politisk ledarskapsstil från våren 2020 till hösten 2020. Under våren kan Stefan Löfven analyseras som passiv, han delegerade ledningen av krisen till Folkhälsomyndigheten där han lät dem formulera själva problemet och ge folket i Sverige restriktioner och rekommendationer. Besluten kring krisen var inte politiskt tagna och kriskommunikationen hölls inte av Löfven regeringen utan av Folkhälsomyndigheten. I analysen kan man även se, utifrån de nämnda teorierna, att han var ad hoc, dvs. hanteringen av krisen kan ses som utan etablerade rutiner eller/ och en tydlig struktur eller hierarki.
Under hösten 2020 och framåt i tiden är analysen av Stefan Löfven som aktiv. Han tog rodret från experterna och de beslut som har börjat tas kring coronaviruset är
Statsminister Stefan Löfven diskuterar och formulerar vilka problem medborgarna i Sverige står inför, han fattar även beslut och kommunicerar kring dem samt vikten av de politiska besluten. Tillskillnad från våren kan man idag se Löfven mer som
formalistisk då hanteringen av krisen sker utifrån etablerade rutiner, en tydlig struktur och hierarki där han med hjälp av sina ministrar för talan i pressträffarna. Det är Lövfen som håller i presskonferenserna men delegerar olika frågor till hans ministrar och generaldirektören från Folkhälsomyndigheten.
6.4 Ansvarsutkrävandet
I kriser behövs ansvarsutkrävandet. Detta är en viktig del i krishantering för att ta reda på vad som gick snett och vad som kan förbättras inför framtida krissituationer. Men det krävs även att någon tar på sig ansvaret för att hantera krisen. Det faller sig ganska naturligt i en demokrati att det är den politiska ledaren som står för krishanteringen och kommunikationen.
Tidigt i början av coronautbrottet, och framåt i tiden, var det experterna som stod i rampljuset av coronakrisen. Stefan Löfven stod inte i rampljuset och syntes inte till förens han höll ett tal till nationen den 22 mars 2020. Löfven uppmanade allmänheten i Sverige ta eget ansvar och följa de rekommendationer och restriktioner som råder från experterna. Genom att vara transparant mot befolkningen med storheten i detta virus lyckades Stefan Löfven bibehålla förtroendet från befolkningen och till och med vinna ökat politiskt stöd från medborgarna (Novus 2020). Det blev tydligt under våren 2020 att virusbekämpningen gjordes tillsammans i hela samhället (Knutson 2020). Det fanns ingen syndabock, utan bara coronaviruset.
Den stora skillnaden mellan Sverige och många andra länder är att det ledarskap som utövats för att hantera smittspridning och de ekonomiska följdverkningarna i Sverige bygger på en ledarskapspraktik som sätter stor tilltro till människors förmåga att ta ett eget ansvar. Och strategin var i mångt och mycket populär bland svenskarna under våren 2020. Förtroendet för Löfven regeringen växte under våren, och
folkhälsomyndighetens Anders Tegnell har närmast fått kändisstatus (Forskning 2020).
Löfven regeringen tillsammans med experterna har ständigt påmint medborgarna i Sverige att alla har ett ansvar, detta har bidragit till att svenska befolkningen blivit delaktiga i beslutsfattanden. All förändring som inte sker med tvång bygger på tillit (Forskning 2020). Detta kan ses som att ansvar har förflyttats till medborgarna själva, utan tvång, men även att ansvaret har förflyttats till experterna. Kritik har riktats mot att experterna har fått för mycket makt och att Folkhälsomyndigheten har utsetts till att vara den som bär på ansvaret för besluten i coronakrisen (Expressen 2020).
Det är tre principer som styr krishanteringen i krisen: (1) ansvarsprincipen, (2) likhetsprincipen och (3) närhetsprincipen (Krisinformation 2020). Detta är något som varit minst oklart under coronakrisen. Vem är ansvarig för krisen? Hur ser
ansvarsfördelningen ut? Varför stänger man universitet och gymnasieskolor men inte grundskolorna? Varför ser restriktionerna olika ut från region till en annan?
Ansvarsprincipen betyder exempelvis att kommuner har ansvar för att sköta skola och äldreomsorgen under en pandemi som covid- 19. Likhetsprincipen går ut på att verksamheter ska skötas precis som vanligt, med hänsyn till nationella riktlinjer. Det betyder att om det är exempelvis möjligt ska skolor hållas öppna. Och tredje principen som styr krishanteringen är närhetsprincipen och det innebär exempelvis om en stor smittspridning i en kommun sker, kan den kommunen vilja vidta större åtgärder än vad som sker i en mindre drabbad kommun (Krisinformation 2020). Det har varit väldigt oklart vad gäller makt- och ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner (lakartidningen 2020). Medan gymnasier och universitet införde distansutbildning så har grundskolorna hållits öppna. Detta har medfört stort uppmärksamhet. Denna maktdiskussion har varit oklar. Kunskapen om vem som är ansvarig har varit bristfällig (Expressen 2020). Coronakommissionen menar även om ansvaret kan ligga på flera aktörer så ligger främst ansvaret på regeringen och tidigare regeringar (Regeringen 2020).
Enligt Deverell et al (2015) är en taktik för en politisk ledare i krissituationer att avleda uppmärksamheten för att inte stå i rampljuset mitt i krisen helt själv. Detta kan då handla om att få in andra i ”the blame game” för att inte själv kritiseras.
smittspridning (Expressen 2020). Statsminister Stefan Löfven även han kommer med kritik mot folkhälsomyndigheten för att ha missbedömt den andra vågens kraft. ”– Jag tror att de flesta inom professionen inte såg framför sig en sådan våg, man pratade om olika kluster- Stefan Löfven” (Expressen 2020). Det här kan analyseras som att han förflyttar fokus från regeringen och lägger istället ansvar hos experterna för att ha missbedömt den nu rådande situation (andra vågens smittspridning) och även som en (bort) förklaring. Vidare vill Stefan Löfven inte heller uttala sig om hans eget och regeringens ansvar i missbedömningen och hänvisar istället till när pandemin är över (Expressen 2020).
7. Sammanfattning och slutsatser
Uppsatsen är baserad på politiskt ledarskap, politisk ledarskapsstil och politiskt ledarskap i krissituationer genom att empiriskt undersöka Sveriges hantering av coronaviruset under våren 2020 samt hösten 2020. Enligt teorierna som har nämnts tidigare under uppsatsens gång så vet vi att ledarskap i krissituationer är avgörande för hur krisen kommer att te sig. En kris utsätter landet på många olika sätt, den vardagliga politiken sätts ur spel, beslut måste fattas snabbt och även vara träff säkra, kommunikationen till befolkningen har också en stor betydelse då folket måste hållas lugna och inte sprida panik i samhället. Krissituationer breddar till viss del
handlingsutrymmet för den politiska ledaren samtidigt som det också minskas. Det vi vet kring krishantering är att i en pågående kris så finns det inga tydliga kriterier på hur en kris bäst fixas till, man vet inte vad som är rätt eller fel. Det finns väldigt lite facit på vad som kan vara rätt att göra i en kris. Detta resulterar i att den politiska ledaren står själv och måste på bästa möjliga sätt hålla befolkningen men även ekonomin vid liv annars kan det resultera i rent kaos. Men det är även viktigt att ta rätt beslut i början av en kris annars kan det resultera i förödande konsekvenser. Sist men inte minst ska man lära sig av krisen för framtida krissituationer.
Under våren 2020 i samband med coronakrisen blev det tusentals permitteringar, en hårt pressad sjukvård och ett stort ökad förtroende för statsministern och
hårt ifrågasatt av både oppositionen och medierna men trots det så fick regeringen stort förtroende av svenska befolkningen. Regeringspartierna växte i opinionen. Medborgarna i Sverige har haft ett stort tillit till hur Löfven regeringen hanterat krisen, dvs. att ansvaret har lagts på alla individer i landet och att besluten inte var politiskt tagna utan alla rekommendationer och restriktioner kom från experterna inom området, dvs. Folkhälsomyndigheten. Det vi läst och förstår nu vid det här laget är att det inte finns något facit på hur en okänd kris kan hanteras men däremot vad vi vet är att det är mycket viktigt att beslut fattas snabbt, att ha en träffsäker
probleminramning och en annan viktig komponent är kriskommunikation men även att man lär från tidigare misstag. Vad Stefan Löfven gjorde var att kommentera viruset den 22 mars vid ett tal till nationen. Vid det här laget hade coronaviruset spridits sig. I hans tal förekom det ingenting om att Löfven regeringen skulle framlägga några beslut och vilka beslut det kunde röra sig om, inte heller ge
medborgarna ljus i tunneln utan mer att det förhoppningsvis kommer bli värre och att folket i Sverige får göra sig beredda på att det kan komma andra beslut, men inte vilka beslut det kunde röra sig om. Han hänvisade medborgarna i Sverige att följa
experternas rekommendationer och restriktioner. Efter hans tal till nationen mars 2020 fick Löfven stort förtroende hos befolkningen, enligt opinionsundersökningar (Novus 2020). Detta höll inte i sig länge. Efter knappa någon månad började kritik riktas mot Löfven regeringen. Det var Anders Tegnell från Folkhälsomyndigheten som stod i rampljuset, inte Sveriges statsminister. Löfvens avsaknad i medierna blev hårt kritiserad och ifrågasatt. Löfven regeringen förlorade förtroende hos det svenska folket.
Teorier kring politiskt ledarskap i krissituationer berör ett visst antal punkter, krisen ska identifieras, hanteras på ett bra sätt i förhållande till tidspressen, kommuniceras på ett transparent sätt gentemot media och befolkningen samt få ut ansvarsutkrävande. Men den valda vägen för Sverige i samband med krisen kanske inte bara är skälig utan kanske till och med det bästa sättet att angripa krisen på? All förändring som inte sker med tvång bygger på tillit, vilket vi såg i våras då när förtroendet för regeringen ökade. Hur tillit byggs är kulturellt betingat. I ett samhälle som Sverige som har hög tilltro till meritokrati samt kunskap bidrar till att evidensbaserad fakta och experter får
andra länder och andra kulturer kan förväntningar på ledarskapet se helt annorlunda ut. Men trots den kultur vi har och som teorierna under uppsatsens gång redogjort för så kan inte den politiska ledaren vara som en vindflöjel för medborgarna och måste ändå ta beslut som krävs för att få krissituationen under kontroll eller få ett slut på det. Under våren lyckades Stefan Löfven framträda som den politiska ledaren som
svenska befolkningen ville ha, dvs. i ett land där det råder tilltro till meritokrati fick Löfven stöd i att han delegerade beslut och ansvar till experterna. Och detta kan tolkas som att Stefan Löfven blev passiv som Sveriges politiska ledare. Kritiken steg
gentemot honom och det syntes tydligt i opinionsundersökningarna. Vad blev resultatet av detta? När det saknades handlingskraft, när Löfven inte alls hade någon kriskommunikation? Det var även något som påvisades i opinionsundersökningarna under hösten, dvs. att Stefan Löfven och hans regering hade tappat stort förtroende hos medborgarna (Novus 2020). Det blir en tydlig skillnad från våren 2020 till hösten 2020, när man ser till det politiska ledarskapet och den politiska ledarskapsstilen. Stefan Löfven vill nu ta tillbaka rodret från experterna. Löfven och hans ministrar syns allt mer i medierna. Besluten kring coronakrisen är inte längre tagna av
experterna utan är politiskt tagna. Stefan Löfven är inte längre passiv utan aktiv och ses även som deltagande i de olika funktionerna, dvs. som kommunikatör,
beslutsfattare, krishanterare och regeringsbildare/ organisatör. Löfven anses inte längre ad hoc när det kommer till förhållningssättet utan mer formalistisk till de olika funktionerna. Uppenbart känner Löfven och regeringen ett behov av att distansera sig från Folkhälsomyndigheten och att visa egen initiativkraft. Men trots detta, kan det vara försent för Löfven regeringen att få tillbaka förtroendet hos svenska folket? Visst är det så att i en viruspandemi handlar det mycket om eget ansvar och förnuft i hur agerandet från den enskilda individen ser ut. Men i huvudsak bör det åläggas staten att ha huvudansvaret och ta kontroll över situationen. Stefan Löfven tycker att experterna har missbedömt andra vågens smittspridning och Löfven regeringen har, trots
strukturella brister inom äldreomsorgen som varit återkommande problem, har haft (bort) förklaringar till hur hanteringen av vården har sett ut. Löfven regeringen har även återkommande gånger haft (bort) förklaringar om hur ansvars- och
maktförhållanden har sett ut och ser ut. Att ansvaret ligger på Löfven regeringen är ingen tvekan om, dock har denna makt- och ansvarsförhållanden varit minst oklara. Detta kan resultera i att det blir svårt och inte transparant i vem som står för ansvaret
