Sammanfattning av resultat

En sammanfattning av resultatet visar att alla intervjupersonerna hade flyttat till särskilt boende på grund av sjukdomar eller annan funktionsnedsättning. De flesta önskade vara friska för att inte skulle behöva känna sig beroende av andra. Att inte kunna klara sig själv, upplevdes svårt för de flesta. På grund av dödsfall var alla ensamstående. I resultatet framkom också att om de inte varit ensamstående hade de flesta inte flyttat från hemmet. Det visade sig att alla utom Magnus hade haft hemtjänst, och att majoriteten av de som haft hemtjänst hade varit missnöjd med den. På det särskilda boendet fanns den fysiska tryggheten för alla

intervjupersoner, detta har uppnåtts med hjälp av personalens tillgänglighet på boendet.

Majoriteten kände sig otrygga och ensamma i hemmet innan de flyttade och även oro inför flytten upplevdes. En anledning visade sig vara att de inte visste

någonting om livet på särskilt boende. De flesta hade negativa föreställningar om att bo på särskilt boende innan flytten och kände att de inte tillhörde den gruppen. Hemma fungerade inte hemtjänsten som de ville och anhöriga var också oroliga för dem. Ett fåtal var dock nöjda hemma och tänkte också positivt på särskilt boende. Beslut av flytt hade tagits mest av anhöriga och de äldre gick med på det trots sin motvilja i de flesta fall. Att förlora sina materiella saker i samband med flytten var också svårt för de flesta. En del kände sig inte hemma i det nya boendet och längtade efter sitt gamla hem. Fyra av sex kände sig psykiskt

välmående efter flytten. De som inte kände sig lika välmående kommenterade det sociala samspelet och att inte passa in. Att acceptera den nya situationen, som den nu var, beskrevs av många. Funktionsnedsättningarna sattes i relation till åldern. Nästan alla hoppades på ett mer socialt liv när de skulle flytta till boendet. Alla utom Magnus, som inte hade några barn, hade haft hjälp av sina barn vid flytten. Magnus hade istället haft hjälp av sin gode man. Barnen upplevdes ofta som oroliga, även vad det gällde sina gamlas sociala liv, men välvilliga och var viktiga för den äldre både innan och efter flytten. Vänner och bekanta var mindre viktiga efter flytten eftersom den inneburit en förlust av vännerna som de hade känt i många år. Förutom en hade andra förlorat sina vänner och bekanta antingen genom att de själva blivit sjuka och inte kunna hänga med eller att vännerna hade gått bort. Anhöriga, de andra vårdtagarna och personalen utgjorde istället det nya sociala nätverket.

11. Analys

För att få svar på våra frågeformuleringar, kommer vi i avsnittet, analysera vårt sammanfattande resultat utifrån de tre teorier som har presenterats i teoriavsnittet. De är; Maslows behovshierarki, Homeostasteorin och Aktivitetsteorin.

11.1 Maslows behovshierarki

Det som var gemensamt för intervjupersonerna, när det gäller analysen av den fysiska upplevelsen i samband med flytten till särskilt boende, var att äldres fysiska hälsa hade försämrats av olika anledningar. Det är en naturlig del i det biologiska åldrandet som i de flesta fall orsakar att den äldre personen förlorar sina funktioner genom sjukdomar eller andra funktioner som syn och hörsel i samband med hög ålder enligt Lill (2010).

Upplevelsen av den fysiska hälsan och sjukdomsfokuseringen vid hög ålder verkar vara vanligt hos äldre som allmänt inte är tillfredsställda med sin psykiska och sociala hälsa i hemmet. Resultatet visade att de flesta av våra intervjupersoner dock hade positiva tankar av den fysiska upplevelsen efter att de hade bott på särskilt boende en viss tid, vilket betyder att bli omhändertagen och få omsorg upplevdes tillfredsställande hos de flesta. Enligt Maslows behovshierarki är den fysiska och psykiska tryggheten de första och mest grundläggande behoven hos

individer (Tornstam 2009). Enligt resultatet kan det fysiska och psykiska

välbefinnandet upplevas olika hos olika individer och är beroende av exempelvis vilka situationer de äldre hamnat i tidigare, vilka erfarenheter de har av tidigare vård och på vilket steg i teorin de har befunnit sig på innan flytten till särskilt boende. Enligt Tornstam (2011) låser byte av vårdmiljö upp nya svåra situationer för äldre och vissa svårare situationer som att flytta från sitt eget hem, kan ge upphov till att trygghetskänslan förminskas mer av allt annat. Oberoende av den äldre personens egna behov fokuseras det på särskilda boenden på de behov som visar sig vara i teorins första trappa, d. v. s. de fysiska behoven (a a).

I resultatet fann vi även att många som inte var nöjda med hemtjänsten i hemmet inte heller kände fysiskt välbefinnande och tvärtom. Detta kan tolkas genom teorin på så sätt att de som var nöjda med hemtjänsten alltså kände ett fysiskt välbefinnande trots sjukdomar och kunde nå den andra och tredje nivån i teorin. De intervjupersonerna vars fysiska och psykiska behov inte var tillfredsställda med hjälpen från hemtjänsten, kunde inte heller gå till det tredje steget enligt teorin och känna en ömsesidig respekt och tillit till hemtjänstpersonal.

De äldre som kände sig trygga på boendet genom personaltillgänglighet i början av flytten, kände även sig trygga och mådde bra både psykiskt och socialt. Här fann vi även en koppling till Abraham Maslows behovshierarki som säger att människan har behov som följer en rangordningsskala, d v s när ett behov är tillfredsställt kan han eller hon gå vidare till nästa, och även om personen befinner sig i ett högre steg kan han eller hon komma tillbaka till de första stegen när deras psykiska eller sociala upplevelser hamnar i kris av olika anledningar (Tornstam 2009). Äldres psykiska upplevelser i samband med flytten påverkades negativt och de flesta hade hamnat i en psykisk kris på grund av t ex förlust av en nära anhörig, materiella saker, svår sjukdom eller att flytta från sitt hem mot sin vilja. Två av våra intervjupersoner trivdes i sina hem och kände sig mindre beroende och ensamma och om det inte var för sjukdomens skull skulle de fortfarande bott hemma. De var nöjda med hemtjänsten och mådde psykiskt bra. Detta säger oss att deras välbefinnande berodde på att de passerat första, andra och hamnat på tredje steget när de bodde hemma, enligt teorin. Efter flytten till boendet kände de inte ett lika högt välbefinnande utan känslor av ensamhet och beroende upplevdes av några. Utgår man återigen från behovshierarkin kan man förutsätta att det fanns några behov hos dem personerna som inte var tillgodosedda efter flytten.

Samhörigheten med de andra på boendet var en stor del av den dåliga

upplevelsen. Det verkar med andra ord finnas en klyfta mellan vi och dem. För många andra av våra intervjupersoner upplevdes samhörigheten mellan

vårdtagarna som något positivt och de verkade också ha ett större välbefinnande. Detta pekar på att Maslows behovshierarki stämmer bra in som teoretisk

utgångspunkt eftersom den säger att de som får kärlek, ömhet och socialt samspel står högre upp på trappan och har med andra ord en högre tillfredsställelse, vilket innebär att deras fysiska och psykiska behov är tillfredsställda (Tornstam 2009).

11.2 Homeostasteorin

Tornstam (2009) menar med sin homeostasteori att psykiskt välbefinnande, inre tillfredsställelse, hos människor i alla åldrar har med samverkan mellan inre (subjektiva) och yttre (objektiva) faktorer att göra.

Innan flytten till det särskilda boendet kände många sig oroliga och otrygga. Detta hängde samman med att många kände ett missnöje med hemtjänsten och även eftersom många anhöriga var oroliga för dem. Utifrån homeostasteorin i Tornstam (a a) kan man tolka situationen som att det var obalans mellan det objektiva och det subjektiva hälsotillståndet på grund av höga krav på hur deras hälsa borde vara. De anhörigas oro pekar på att äldre objektivt sågs som sköra och i behov av hjälp. Detta har vi även snuddat vid i avsnittet om åldrande, under definitioner. Människan utgår främst från den kronologiska åldern för att avgöra var personen befinner sig någonstans i livet, och eftersom de flesta personer med hög ålder har fysisk ohälsa blir det även en måttstock för de äldre. Denna objektiva syn på äldre påverkade hur de vi intervjuat uppfattade sig själva och sin hälsa, men eftersom de fortfarande bodde hemma, och klarade sig själv, kan man anta att de hade höga krav på sin hälsa och ville klara av att ta hand om sig själva. Det subjektiva påverkades på så sätt negativt och på grund av de höga hälsokraven upplevde de sig inte ha ett psykiskt välbefinnande. Den subjektiva upplevelsen av

hälsotillståndet påverkade mest den inre tillfredsställelsen, vilket också Tornstam (a a) beskrev i teorin.

Copingmekanismen i modellen kan man argumentera startade senare. Utifrån modellen kan man göra ett antagande att för att klara av, och hantera situationen, som är innebörden av coping enligt Psykologiguiden (2012), sänks kraven som tidigare fanns på hälsan. Genom att detta görs kommer det objektiva och det subjektiva hälsotillståndet närmare varandra. I och med att de äldre sänker kraven på sin hälsa både ser och känner de sig troligtvis sjukare, men eftersom det mellan det objektiva och det subjektiva hälsotillståndet inte längre finns någon skillnad skapas det balans vilket medverkar till att de äldre uppnår en nivå av inre tillfredsställelse.

De äldre bestämmer sig för att flytta till det särskilda boendet med hjälp och påbackning från de anhöriga, och på plats kan man se, utifrån vad

intervjupersonerna sagt, att copingmodellen har börjat fungera. Många av våra intervjupersoner var väldigt sjuka, därav flytten till boendet, men de kände sig mer psykiskt välmående än före flytten. Detta skulle kunna bero på att de nu, på grund av att de tidigare sänkt kraven på sin hälsa, känner mer balans mellan hur det objektiva hälsotillståndet ser ut jämfört med hur det subjektiva hälsotillståndet upplevs. Modellen verkar nu fungera som ett sätt att hantera den nya situationen för att inte må psykiskt dåligt.

Det fanns dock ett par personer som stack ut, närmare bestämt de som mådde bra hemma men som senare inte mådde bra på boendet. Utgår man från teorin skulle man kunna säga att för dessa personer fungerade teorin tvärtom till hur den fungerade för majoriteten. Hemma skulle det då funnits en balans mellan den subjektiva och den objektiva hälsouppfattningen och personen skulle ha upplevt

ett inre välbefinnande. De bestämde sig för att flytta p.g.a. sina fysiska sjukdomar, men på boendet uppnåddes inte samma välbefinnande som hemma. Det skulle utifrån homeostasteorin bero på att de var relativt mer friska än de andra på boendet och att den balans i psyket de hade innan därför hamnar i obalans.

11.3 Aktivitetsteorin

De flesta av våra intervjupersoner hade inte haft ett brett socialt liv sista tiden innan flytten p.g.a. t ex vänners dödsfall eller egen eller andras fysiska

funktionsnedsättning. Två av dem var nöjda med sitt sociala liv före flytten och resterande kände sig ensamma hemma och saknade det sociala och såg flytten som någonting som kunde bryta ensamheten och träffa andra i samma situation. Alla såg mer eller mindre positivt på att kunna umgås med andra och vara sociala och den fysiska nedsättningen sågs inte hindra dem när de flyttat till boendet i samma utsträckning som när de bodde hemma. Detta tolkar vi på så sätt enligt

Aktivitetsteorin i Tornstam (2009) att den åldrande människan som varit aktiv i

hela sitt liv har en vilja eller ett behov av att fortsätta med detta även i ålderdomen för att känna välbefinnande, vilket innebär att de som var nöjda med det sociala i hemmet (socialt aktiva), även förväntas känna sig nöjda med sitt åldrande enligt teorin. De som känner välbefinnande kan även enligt interaktionistiska

grundperspektivet som är förknippad till aktivitetsteorin i Tornstam (2005) få en bättre bild av sig själva som stämmer överens med den bild som andra har av dem. Detta leder även till att stärka sin jaguppfattning.

Genom att vara aktiv och ha socialt umgänge i hemmet, skulle detta öka känslan av värdefullhet som gör att de känner sig nöjda med sin ålderdom. Andra

intervjupersoner som saknade det sociala i hemmet, skulle enligt teorin inte vara lika nöjda med sitt åldrande (Tornstam 2005).

Majoriteten av de personer vi intervjuade kände samhörighet med de andra på boendet. Detta kan knytas igen till aktivitetsteorin (Tornstam 2009). Enligt den vill de äldre fortfarande känna sig behövda och värdefulla som tiden innan de blev sjuka, förlorade närstående och blev ensamma. På så sätt kan man också

upprätthålla den roll man haft innan flytten för att hålla kvar den positiva bilden av sig själv. De två personer som inte kände någon samhörighet med de andra, medverkade heller inte i de aktiviteter som erbjöds. Dessa personer beskrev dock en saknad av att inte kunna umgås med de andra. Den ena upplevde en förlust av den sociala rollen med flytten enligt teorin, och den andra fick inte som han hade förväntat sig vad det gällde att kunna umgås med andra. Båda kände att de inte passade i miljön och att andra var betydlig äldre än dem och inte orkade vara aktiva. Detta stödjer teorin i Tornstam (a a) genom att den visar att den som inte håller sig aktiv och inte umgås med andra förlorar det ”goda åldrandet” som kommer av att fortsätta med aktiviteter och umgås med andra.

På de boenden vi besökte erbjöds det dessutom en del aktiviteter för de som ville delta, viket också bidrog till sammanhållningen. På detta sätt skulle man kunna säga att aktivitetsteorin stämmer eftersom det enligt aktivitetsteorin är viktigt att vara aktiv och umgås med människor. Resultatet visade även att anhöriga hade en stor betydelse vad det gäller att berika det sociala livet hos sina närstående. De

hjälpte till med de praktiska sakerna både innan och vid flytten och följde med dem hela vägen från beslut till verkställande. I och med att anhöriga var med dem hela vägen bidrar de till en möjlighet att kunna behålla sina gamla roller och utifrån teorin i Tornstam (a a) även skapa nya i samband med flytten samtidigt som de känner sig nöjda med sin ålderdom.

Vad som motsäger teorin i Tornstam (a a) är en person som beskrev att hon inte alltid orkade vara med på aktiviteter och umgås, men som trots det hade känslor av att ha en god ålderdom vilket pekar på motsatsen det vill säga att man inte behöver fortsätta vara en aktiv person för att känna sig värdefull, behövd och att ha en god ålderdom. Tornstam (2011) har även kritiserat aktivitetsteorin och menar att om vi ska tro på teorin, då ska vi egentligen veta exakt hur mycket våra äldre har varit aktiva i sin medelålder och innan de blev sjuka, eftersom teorin säger att den åldrande människan som varit aktiv i hela sitt liv har en vilja eller ett behov av att fortsätta med detta även i ålderdomen för att känna välbefinnande. De flesta av våra intervjupersoner har levt ensamma många år innan flytten och om det inte var för hälsans skull skulle de fortfarande bott kvar hemma. Trots detta finns det föreställningar hos dem som säger att flytten till särskilt boende kommer att innebära ett bredare socialt liv med många aktiviteter. Vi kan dra slutsatsen att kopplingen mellan att vara social och aktiv och att känna

välbefinnande är väldigt individuellt och har med individens sociala behov som de har haft i hela livet att göra (a a).

12. Slutdiskussion

Vårt syfte med studien var att undersöka äldres upplevelser av att flytta till och bo på ett särskilt boende. För att uppnå syftet genom att få svar på våra

frågeställningar har vi intervjuat fyra kvinnor och två män som bor på olika särskilda boenden i Malmö. Genom studien har vi fått en uppfattning av äldres fysiska, psykiska och sociala upplevelser både i en flyttprocess och även första tiden efter flytten till boendet och även hur de upplevelserna påverkat deras dagliga liv. Innan vi började vår studie visste vi redan att det inte gjorts många större forskningar inom samma område i Sverige, men att detta däremot uppmärksammats internationellt.

Vår studie har visat att flytten till särskilt boende låser upp faktorer som t ex både oro och krissituationer hos äldre. Oro och kriser i samband med flytt har visat sig ha sina anledningar. En anledning var att äldre inte visste mycket om särskilt boende innan flytten, hade negativa föreställningar om att bo på ett särskilt boende och därför helst ville bo kvar hemma så länge som var möjligt. Detta gör det svårare att kunna tänka positivt inför sin flytt som i sin tur även gör det svårare att anpassa sig med det nya livet på boendet. Eftersom våra intervjupersoner visade en tydlig vilja att prata om sina upplevelser, fick det oss att tänka på att ett stöd eller informationssamtal hade varit bra att erbjuda innan flytten för att förebygga och bearbeta de negativa känslorna som eventuellt kan dyka upp.

Vi har även uppmärksammat att vem som bestämt flytten hade en avgörande roll för äldres känsla av trivsel på boendet. Ett påtvingat val oavsett orsak, följs av negativa upplevelser. Det är kanske inte bara nya rutiner och ny omgivning som upplevdes svåra utan även att behöva hjälp kändes annorlunda i hemmet jämfört med på boendet. På boendet upplevde äldre sig mer beroende p.g.a. sina

sjukdomar mer än när de bodde hemma. Som vi även nämnde i

bakgrundsavsnittet, innebär hemmet identitet, och att lämna det gamla hemmet att man förlorar identiteten som var förknippad med hemmet. Att kunna anpassa sig med de förändringarna, upplevs vara svårt och dessutom att bli tvingad till det gör anpassningen betydligt svårare.

Vår studie har även visat att det verkade vara vanligt att det ofta är anhöriga som är bakom äldres flytt till särskilt boende. Här kan vi finna ytterligare en anledning till varför vissa äldre hamnar i flyttkriser, eftersom detta har visats tydligt i

intervjuerna att man inte ville vara till besvär. Men på annat sätt ska vi inte glömma anhörigas oro för sina äldre och att de inte heller kan vara till hands hela tiden. Efter flytten flyttades huvudansvaret från anhöriga till personalen, det vill säga att deras roll ändrades och de kunde hälsa på som barn/släktingar och inte vårdnadshavare.

Vi fann även att den fysiska hälsan och att bli väl omhändertagen var viktigt för äldres trygghetskänsla både i hemmet och på det särskilda boendet. Därför tycker vi att om våra äldre i studien vore nöjda med hemtjänsten i hemmet, skulle detta fördröja deras flytt till boendet och på så sätt kunna få en likvärdig vård och omsorg i hemmet som de får på särskilt boende. Detta innebär att hemtjänsten har en avgörande roll vad det gäller att äldre ska kunna bo kvar hemma så länge som möjligt. Detta är kanske någonting som kan uppmärksammas vad det gäller i genomförande av kvarboendeprincipen.

Studien har även visat att det finns ett samband mellan det fysiska, psykiska och sociala välbefinnandet. Sociala aktiviteter verkade vara viktiga och hade en positiv inverkan på de psykiska och fysiska upplevelserna. Trots detta var det ändå några som inte ville vara med på aktiviteterna på boendet, men som ändå kände sig nöjda med sin ålderdom. Detta vill säga oss att människor är olika och