Äldre personers upplevelser
av att flytta till och bo på ett
särskilt boende
En kvalitativ studie i socialt arbete
NADIA GHONDAGHSAZ
SOFIA SVENSSEN
Examensarbete, C- uppsats Uppsatskurs I socialt arbete, 15hp
Socionomprogrammet Maj 2013
Malmö högskola 205 06 Malmö
Older peoples' experiences of
moving to, and living in a
nursing home
A qualitative study in social work
NADIA GHONDAGHSAZ
SOFIA SVENSSEN
Thesis, essay
Essay course in social work, 15 credits Social Work Programme
May 2013
Malmö University 205 06 Malmö
Abstract
To age is a major change for both those who stay at home and for those who choose to move to a nursing home. What the experiences are and what it means has interested us during our education and therefore we decided to take a deeper look into this phenomenon.
The aim of this study was to examine the experience older people have of moving to a nursing home and having lived there for a short time. We chose to use a qualitative approach and conducted six interviews with people who had recently moved to a nursing home. The result showed that the change could be divided into physical, psychological and social experiences. In the physical experience were feelings related to the physical dependence of the social care staff as well as the bodily change for the elderly. The psychological experience showed both security/insecurity of staying at home or moving, different losses, and to feel at home. And finally, the social experience showed a big change in the personal network and also that relatives are important during the process of moving and the time afterwards.
Keywords: elderly, experience, moving, nursing home, health, physical, psychological, social
Förord
Vi vill först och främst tacka de personer som tog sig tiden att ställa upp för att bli intervjuade. Utan deras medverkan hade vi inte kunnat genomföra studien.
Dessutom vill vi tacka vår handledare Finnúr Magnusson för sitt stöd och sin vägledning under arbetets gång.
Vi vill även tacka våra familjer som har stöttat oss den tiden vi behövde för att genomföra och slutföra studien.
Ett stort tack ska Hamed Abbas, distriktssjukgymnast i Malmö stad, ha för hjälpen med att hitta intervjupersoner till oss.
Sist men inte minst vill vi också tacka varandra för ett gott samarbete och tålamod.
Innehållsförteckning
1. Bakgrund 6
2. Definitioner 7
2.1 Åldrande 7
2.2 Hälsa 8
2.3 Marginalisering och stigmatisering 8
2.4 Kris 8
2.5 Socialtjänstlagen 8
3. Problemformulering 9
4. Syfte 10
5. Frågeställningar 10
6. Metod och material 10
6.1 Urval 10 6.2 Datainsamling 11 6.3 Analys av intervjudata 11 7. Etik 12 7.1 Samtycke 12 7.2 Konfidentialitet 12 7.3 Eventuella konsekvenser 12 7.4 Forskarrollen 13 8. Tidigare forskning 13
8.1 Sammanfattning av tidigare forskning 16
9. Teori 17 9.1 Maslows behovshierarki 17 9.2 Homeostasteorin 18 9.3 Aktivitetsteorin 19 10. Resultat 20 10.1 Presentation av intervjupersonerna 20
10.2 Hur upplever äldre flytten till ett särskilt boende? 21
10.2. 1 Den fysiska upplevelsen 21
10.2. 2 Den psykiska upplevelsen 23
10.2. 3 Den sociala upplevelsen 26
10.3 Hur upplever äldre att bo på ett särskilt boende upp till 12 månader efter flytten, och hur har det dagliga livet påverkats? 27
10.3. 1 Den fysiska upplevelsen 27
10.3. 2 Den psykiska upplevelsen 29
10.3. 3 Den sociala upplevelsen 3
10.4 Sammanfattning av resultat 32 11. Analys 33 11.1 Maslows behovshierarki 33 11.2 Homeostasteorin 35 11.3 Aktivitetsteorin 36 12. Slutdiskussion 37 13. Referenser, bilagor 40
1. Bakgrund
Utvecklingen av de särskilda boenden som finns idag har kommit långt. Barnen och familjen hade från början det största ansvaret, men fanns det inga barn låg ansvaret på socknen. Att ha barn var en försäkring till en tryggad ålderdom (Tornstam 2009). Ålderdom var förknippat med fattigdom till en bit in på 1900- talet och fattigvårdsstugor eller liknande som fanns var till för de som helt enkelt inte kunde försörja sig, däribland många äldre (Harnett et al 2012). 1918 föreslogs det i fattigvårdsreformen att personer med olika behov skulle särskiljas. Ungefär tio år senare började utbyggnaden av många stora ålderdomshem som sköttes av staten (Thorslund 2010). Under 1940- talet och framåt riktades stark kritik mot livet på ålderdomshemmen med Ivar-Lo Johansson som en stark förgrundsgestalt. Enligt honom var äldreboendena ett sätt att få bort de gamla ur samhället (Harnett et al 2012 s 8).
Ett stort steg framåt tog äldrevården 1946 när det fattades beslut i riksdagen om allmän folkpension. Med det började fattigvårdstänkandet att försvinna och en äldrevård utarbetas (Harnett et al 2012). Med folkpensionen skulle de äldre kunna försörja sig själva och på så sätt kunna bo kvar i sina egna hem på längre sikt (a a). Senare, under 1950- talet togs av Röda Korset initiativet i Stockholm att hjälpa äldre människor i sina egna hem. Med det kan man säga att starten för hemtjänsten började, vilken har blivit betydelsefull (Thorslund 2010). Inte förrän i början av 1980- talet tog äldrevården fart på riktigt. Barn och anhöriga hade ett stort ansvar för sina gamla fram till 1979 då anhörigansvaret slutgiltigt
avskaffades (Sundström 2005). Staten lämnade över huvudansvaret för
äldreomsorgen till kommunerna när Ädelreformen trädde i kraft 1992 med vilken en mer varierad och individanpassad äldreomsorg kunde skapas. På grund av utvecklingen av både hemtjänst och boende finns det idag många möjligheter för de äldre. Dels att med individanpassad omsorg kunna bo kvar hemma och dels möjligheten att välja någon av de olika typer av boenden och servicehem som finns (Szebehely 2000).
Hemtjänsten är en form av omsorg som innebär att personen som behöver hjälp kan få det i sitt egna hem. Hjälpen innebär också att utföra de aktiviteter som personen själv inte längre klarar av. Exempel på aktiviteter är tvätt, inköp,
måltider och trygghetslarm (Malmö Stad 2013, länk 2). Hemmet är den plats som de flesta människor spenderar majoriteten av sina liv. I hemmet sover man, lagar mat, sköter sin hygien m.m. Har man bott länge på samma ställe kanske hemmet också förknippas med många minnen som har med sitt eget och sin eventuella partners åldrande att göra, och i många fall kanske även barnens uppfostran, enligt Orsholm i Jeppson Grassman (2003). Hemmet blir på så sätt den fasta punkt i vilken man skapar sin identitet och självbild och som alltså ofta blir en trygg bas (a a). Med hemmets betydelse i åtanke kan man förstå att vissa flyttar kan kännas obehagliga eller chockerande. För vissa personer kan det rent av utvecklas till en livskris. Ken Heap (1993) har definierat olika former av kriser i livet varav
ny omgivning finns det en risk för att personen utvecklar en kris innan han eller hon känner sig hemma på den nya platsen.
Det finns en så kallad kvarboendeprincip som gäller i de flesta kommuner i Sverige idag och som innebär att den äldre så långt det är möjligt ska kunna få bo kvar hemma med tillräcklig hjälp och stöd (Äldrecentrum 2010). Detta fungerar ofta med hjälp från hemtjänsten (Harnett et al 2012). Det finns även negativa aspekter av kvarboendeprincipen som har att göra med att bedömningskriterierna har skärpts vilket betyder att kvarboendet motvilligt har förlängts för många äldre (a a).
När den äldre väl flyttar är det ofta den sista flytten i livet och förmodligen till något av de särskilda boenden som kommunen har att erbjuda. Särskilt boende finns till för de personer som har ett stort behov av vård och omsorg, eller som av olika anledningar inte känner sig trygga hemma. I Malmö finns det två olika typer av särskilt boende. Den ena formen är vårdboende som innebär lägenheter i grupp med gemensamt kök och vardagsrum och den andra typen är gruppboende, som särskilt inriktar sig för personer med diagnosen demens (Malmö Stad 2013, länk 1). Den 1 april 2011 bodde ca 87 600 personer över 65 år permanent i särskilt boende. Av dessa hade ca 80 % fyllt 80 år och ca 70 % var kvinnor. 2175 av de 87 600 personer bodde i Malmö (Socialstyrelsen 2012).
Sammanfattningsvis innebär att åldras stora förändringar för både de som bor kvar hemma och för dem som väljer att flytta. Grundtanken är att den äldre ska
tillförsäkras ett så högt välbefinnande som möjligt (SFS 2001:453), men vad innebär det egentligen att välja lämna sitt hem om det inte går att bo kvar hemma längre?
2. Definitioner
2.1 Åldrande
Begreppet åldrande är enligt Lill (2010) mångfacetterat och hon redogör för fyra olika dimensioner av åldrandet. Den första är ett kronologiskt åldrande och används för att visa ålder på människor det vill säga hur många år man har levt efter födelsen. Den andra dimensionen är den sociala åldern, som bestämmer var personen befinner sig i samhället vid olika åldrar. Exempel är när personen börjar skolan som barn, när personen arbetar i vuxen ålder eller när han eller hon blir pensionerad som äldre. Kortfattat innebär den andra dimensionen var samhället förväntar sig att personen ska vara vid olika kronologiska åldersnivåer.
Psykologisk ålder, som är den tredje dimensionen, beskriver hur personer med
olika åldrar anpassar sig med olika förändringar och krav som ställs från
samhället. Det biologiska åldrandet orsakar i de flesta fall att den äldre personen förlorar sina funktioner som syn och hörsel i samband med hög ålder
(a a).
Åldrandet kan alltså ses som ett komplext begrepp i många nivåer. Även Tornstam (2009) har beskrivit åldrandet, utifrån samma dimensioner som Lill (2010), men
som olika händelsekedjor. Dessa olika händelsekedjor påverkar självklart varandra på ett eller annat sätt vilket innebär att man inte kan se en människa endast utifrån en aspekt. Generellt utgår människan från den kronologiska åldern för att ha en ungefärlig idé om var någonstans på de olika kedjorna en person befinner sig (a a). Men det fungerar inte alltid då en person i t ex 70- års ålder kan vara i bättre form än en 40- åring. För att sägas vara åldrande ska tre egenskaper i händelsekedjorna uppfyllas enligt Tornstam (a a). Dessa är irreversibilitet, det vill säga att händelsekedjorna inte ska kunna omvändas, kumulativitet, att det sker en form av lagringsprocess antingen socialt, psykologiskt eller biologiskt samt att händelsekedjorna ska vara nödvändiga eller oundvikliga.
2.2 Hälsa
Liksom åldrande är hälsa ett komplext begrepp eftersom vad som är hälsa har varierat över tid. Från 1948 har dock världshälsoorganisationens definition av hälsa varit ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast frånvaro av sjukdom och handikapp” (WHO 2013). Begreppet kan försvåras genom den subjektiva upplevelsen av hälsa, det vill säga att man kan känna sig friskare än vad man är samt att vad som är hälsa skiljer sig från person till person (Harnett et al 2012).
2.3 Marginalisering och stigmatisering
Marginalisering och stigmatisering hör på ett sätt samman med varandra. I Svenska Akademiens ordbok (2011) beskrivs marginalisera som förvisa till undanskymd plats och stigmatisera som socialt brännmärka. Båda orden har alltså med en form av social mobbning att göra.
2.4 Kris
En kris innebär enligt Vårdguiden (2011) att det har hänt något allvarligt i livet som är svårt att hantera och som gör att personen tillfälligt tappar fotfästet. Krisen är både en reaktion på det som hänt och en tid för anpassning till den nya
verkligheten.
2.5 Socialtjänstlagen
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för de som bor i kommunen (SFS
2001:453). Det innebär att varje enskild person ska få det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. I lagens femte kapitel kan man läsa om särskilda
bestämmelser för olika grupper, däribland äldre. I kapitlets 4 till 6 paragraf står att omsorgen för de äldre ska utformas på ett sätt så att han eller hon ska få leva ett värdigt liv med ett så högt välbefinnande som möjligt, samt att det ska finnas tillgång till goda bostäder och stöd och hjälp i hemmen för de som behöver tillgång till det. Socialtjänstlagen (SoL) menar med andra ord att den enskilde har rätt till hjälp och stöd i vardagen. Vistelsekommunen har det största ansvaret för att den äldre ska få den hjälp och det stöd som inte går att tillgodose på annat sätt. Genom biståndet som utreds och bedöms av en biståndshandläggare genom exempelvis hembesök eller vårdplanering på sjukhuset tillförsäkras den enskilde en skälig levnadsnivå. Beslut som tas enligt SoL omfattar bland annat stöd och service i form av hemtjänst och vårdboende. Socialtjänstlagen (SoL) är en ramlag med syfte att ge utrymme till flexibilitet och lokala lösningar. SoL tillämpas i
olika verksamheter som ska byggas på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet (Lill 2010).
3. Problemformulering
En erfarenhet vi båda har av att ha jobbat på särskilt boende för äldre är att äldre personer ofta vill tillbaka hem och känner sig aldrig riktigt hemma i det nya boendet. Vi har även märkt att det, från personalens sida, läggs ett stort fokus på kroppen, men inte på individen, på särskilt boende. Den åldrande befolkningen ses istället som en generell grupp som tycker, tänker och känner ungefär likadant. Upplevelser i sig som har betydelse för hur de äldre har upplevt flytten till boendet och hur detta påverkat deras vardag hamnar i skymundan. Under termin fyra i vår utbildning fick vi skriva en litteraturstudie som fångade vårt intresse till vidare undersökning inom samma forskningsfråga, vilket var att undersöka äldres upplevelser av att flytta till och bo på ett särskilt boende.
Det som vi fick fram genom studien var att många äldre kommer in i en kris när de flyttar till ett särskilt boende och anledningen är att de får ge upp sitt
oberoende. Det finns en rädsla att förlora sina sociala kontakter och materiella tillgångar. Den psykiska stressen kan påverka det fysiska välmåendet eller tvärtom. Kommer man in på ett särskilt boende på grund av fysisk
funktionsnedsättning kan detta alltså påverka den mentala hälsan. Dessa känslor riskerar att minska livskvaliteten. Tillsammans med denna psykiska och/eller fysiska förändring tillkommer känslor av utanförskap, marginalisering eller stigmatisering. Fördomar kan bidra till detta t ex negativa föreställningar om särskilda boenden.
Vad vi också kom fram till var att forskning har fokuserat på negativa upplevelser t ex känslan av beroende, förlust av vänner och familj, men mindre på positiva känslor av t ex säkerhet eller omhändertagande. Därför tycker vi att det kan vara intressant att undersöka upplevelserna och på så sätt få en egen bild av äldre personer som bor i Sverige som nyligen har flyttat till ett särskilt boende. Ytterligare en anledning var att eftersom vi båda har jobbat inom äldrevården trodde vi oss ha en förståelse för hur de äldre mådde och hur de ville bli bemötta. En lärdom vi hoppades få på köpet var att se om vår förståelse stämde eller om det bara var fördomar från vår sida.
När vi valde att skriva vårt examensarbete ville vi denna gång fokusera på själva flytten samt första tiden på särskilt boende, hur den upplevs och hur den kan påverka individen och även om föreställningar om särskilt boende spelar in i själva upplevelsen samt hur den relativt korta flyttperioden påverkar livet i övrigt. Att flytta är dels en process i tre steg: före, under och efter. Men det är också en uppdelning i två delar: en praktisk/materiell och en emotionell. I och med att det är den emotionella delen, det vill säga upplevelserna av att flytta och bo på särskilt boende vi har valt att fokusera på, var vår tanke att om man undersöker
upplevelserna efter att den äldre personen har flyttat kan man knyta in känslor och tankar som kan ha dykt upp under hela processen. Dessa känslor och tankar kan ha påverkat upplevelsen efter inflyttningen.
4. Syfte
Vårt syfte med examensarbetet är att undersöka äldre personers upplevelser av att flytta till ett särskilt boende och efter att ha bott där max tolv månader.
5. Frågeställningar
Syftet vill vi försöka uppnå med dessa frågeställningar:
• Hur upplever äldre flytten till ett särskilt boende?
• Hur upplever äldre att bo på ett särskilt boende upp till 12 månader efter flytten, och hur har det dagliga livet påverkats?
6. Metod och material
Vi kommer här att gå igenom vilken metod vi har använt oss av och varför, hur vi har fått tillgång till vårt material, hur vi har samlat in data och hur vi har
analyserat vår samlade data.
Eftersom det är människors känslor och upplevelser vi undersöker är en kvalitativ metod lämplig. Metoden består av semistrukturerade djupintervjuer som
analyseras utifrån innehållet i svaren som vi får av informanterna. Syftet med studien var att inhämta information om äldres upplevelser av att flytta till och bo på ett särskilt boende, därför behövde vi äldres egna berättelser och upplevelser (Denscombe 2009 s 232ff).
6.1 Urval
Populationen i vår undersökning är äldre som bor på särskilda boenden. Ytterliggare ett kriterium är att de ska ha bott på boendet i högst tolv månader. Detta för att höja sannolikheten i den kunskap vi hoppas få. Har personerna bott på boendet ett tag riskerar specifika minnen om flytten att försvinna eller att upplevelsen blandas med senare eller tidigare erfarenheter. Personerna i
undersökningen ska inte heller ha någon demensdiagnos eftersom detta ur en etisk synpunkt hade varit olämpligt (Kvale & Brinkmann 2009 s 77ff).
Det har inte varit möjligt för oss att genomföra ett slumpmässigt urval på grund av de få antal respondenter vi behövde till undersökningen. Vad vi snarare har använt oss av är ett bekvämlighetsurval (Bryman 2012 s 178ff) och innebär att urvalet bestått av personer som varit tillgängliga för oss. En annan form av urval man skulle kunna säga vi har använt oss av är kvoturval. Kvoturval innebär att
personerna väljs ut av forskaren själv utifrån olika kategorier som han eller hon vill undersöka (a a). De kategorier vi valt att undersöka har varit äldre personer på särskilda boenden och som har varit nyinflyttade. Utav de två kriterierna har personerna i studien valts oavsett kön, klasstillhörighet, etnicitet och ålder.
6.2 Datainsamling
Genom en distriktssjukgymnast som är vår bekant har vi fått kontakt med ett äldreboende i Malmö som har erbjudit oss två intervjupersoner. Fyra andra personer har vi hittat genom ett annat boende som vi själva kontaktade via mail. På så sätt har vi kunnat få tag i sex äldre personer som kunde tänka sig medverka i vårt forskningsarbete.
Vi har informerat enhetscheferna på boendena vad det gäller vårt syfte och vår metod. Därefter har vi även informerat de äldre som enhetscheferna tyckte kunde medverka i en intervju och som hade bott mindre än tolv månader på boendet. De äldre som ville medverka i intervjun fick ett informationsbrev och har även lämnat samtycke (bilaga 1). Därefter bokade vi tillsammans med den äldre och personal på boendet intervjutider.
Vi valde Malmö därför att vi dels bor i Malmö och väl känner till de olika
särskilda boendena. Detta innebär att närheten och tillgängligheten har underlättat för vårt forskningsarbete. Dels kommer vi troligen att jobba med äldre i Malmö efter utbildningen och detta kommer att ge oss en större förståelse och kunskap om äldres upplevelser att bo på ett särskilt boende. Frågorna i intervjuerna är semistrukturerade för att ge mer utrymme för de intervjuade att utveckla sina åsikter och upplevelser (Denscombe 2009 s 234) (bilaga 2).
För att registrera och sedan analysera våra intervjuer har vi använt oss av ljudbandspelare för att på så sätt kunna koncentrera oss mer på ämnet och
dynamiken i samspelet. En annan fördel med inspelningen av intervjuerna var att vi kunde lyssna på intervjun flera gånger om det skulle behövas.
6.3 Analys av intervjudata
Efter genomlyssningen har vi transkriberat, det vill säga transformerat från ett muntligt språk till ett skrivet språk och på så sätt förberett vår samlade data för analys. Detta har vi gjort direkt efter varje intervjutillfälle. Genom
transkriberingen har vi kunnat gå igenom intervjuerna flera gånger och på så sätt hittat genomgående teman. Det har funnits många faktorer som var återkommande t ex det fysiska och psykiska beroendet, tryggheten men också otryggheten,
anhörigas roll, att bo med andra, hemlängtan med flera. Faktorerna, insåg vi, kunde grupperas till tre huvudgrupper som hade med de äldres upplevelser att göra. De tre kategorierna vi valde att använda oss av var den fysiska, psykiska och sociala upplevelsen före flytten till ett särskilt boende och även första tiden efter flytten till boendet. Genom att gruppera mindre faktorer till tre stora kategorier har vi kunnat gå djupare in på varje faktor än om vi hade bestämt oss för att undersöka endast några få av de faktorerna som dök upp under intervjuerna. För att hålla kvar den röda tråden har vi tittat närmare på de tre stora kategorierna utifrån våra frågeställningar, alltså hur de äldre upplever flytten och hur det är att
bo på särskilt boende efter att de har flyttat in. Genom att ha kategoriserat vårt samlade material på detta sätt har vi därefter kommit fram till ett resultat (Kvale & Brinkmann 2009 s 194 ff).
För att kunna göra en kvalitativ analys av vårt resultat har vi genom en djup genomgång av materialet hittat relevanta teorier och analyserat vårt material med hjälp av dem. Med andra ord har vi kopplat teorierna till äldres fysiska, psykiska och sociala upplevelser som är hämtade från verkligheten (Denscombe 2009 s 398).
7. Etik
När vi bestämde oss för att genomföra intervjuer som metod övervägde vi de etiska frågor som kunde tänkas dyka upp. Då anledningen till studien var att undersöka de äldres upplevelser av att flytta till och bo på ett särskilt boende hoppas vi kunna öka kunskapen på detta fält både för de som arbetar på särskilda boenden och äldre som är inne i en flyttprocess. I vår forskning har vi tagit hänsyn till fyra etiska riktlinjer vilka har varit: informanternas samtycke, konfidentialitet, konsekvenser och vår roll som forskare (Kvale & Brinkmann 2009 s 84).
7.1 Samtycke
Vad det gäller informanternas samtycke har vi innan intervjuerna varit säkra på att det finns ett informerat samtycke. Till en början fick vi kontakta enhetschefer på boendena både genom en distriktssjukgymnast inom kommunen och via mail, och på så sätt blev det bestämd vilka personer de ansåg kunde passa i studien. Detta kan medföra en risk då personalen kanske inte föreslår personer de vet har åsikter som de vill inte ska komma fram. Hade vi kunnat fråga de äldre på boendet direkt utan att gå genom personalen hade vi för säkerhets skull behövt försäkra oss om mer än en gång att samtycke finns eftersom vi inte vet något om de äldres kognitiva hälsa (Kvale & Brinkmann 2009 s 87).
7.2 Konfidentialitet
Vad det gäller konfidentialitet ville vi inte utsätta de medverkande för intervjuer de inte ville medverka i. Vi har även varit tydliga med att informera om
konfidentialitet, det vill säga att vi inte avslöjar deltagarnas privata data. Detta har vi gjort genom att vi inte använt oss av varken deras riktiga namn eller
personuppgifter (Kvale & Brinkmann 2009 s 88).
7.3 Eventuella konsekvenser
Vi har även funderat över de eventuella konsekvenser som en intervju kan innebära, inte bara för intervjupersonerna utan även för den större grupp som de har representerat i arbetet. För att nå detta mål har vi försökt att inte utsätta intervjupersonerna för något lidande som kan orsakas av intervjun. För de intervjuade personerna har detta inneburit en möjlighet för reflektion och eftertanke, men det har också funnits en risk att man drar upp dåliga minnen, vilket vi försökte undvika (Kvale & Brinkmann 2009 s 89 ff). Efter varje avslutad intervju stängde vi av våra bandspelare, satt kvar hos intervjupersonen och
försökte genom att prata om något annat ta bort de eventuellt dåliga minnen eller tankar som öppnats upp under intervjun.
7.4 Forskarrollen
Eftersom vi båda har jobbat på särskilda boenden tidigare har vi försökt genom att hålla oss så objektiva som möjligt, inte tillåta att våra personliga erfarenheter eller attityder att lysa igenom. Det har också varit viktigt även på så sätt att vi inte identifierade oss för mycket med de vi intervjuade för att hålla en professionell distans (Kvale & Brinkmann 2009 s 90 ff).
8. Tidigare forskning
Här kommer vi att gå igenom vilken forskning det finns på området äldre och deras upplevelser av att flytta till ett särskilt boende. Vi gjorde en litteraturstudie våren 2012 och vi ville då undersöka samma forskningsfråga som ovan. Eftersom vi inte hittat större forskning som har gjorts i Sverige inom samma område, alltså äldres upplevelser av att flytta till ett särskilt boende, från deras perspektiv, blev resultatet en internationell litteraturstudie istället. Resultatet fick vi fram genom en sökning efter vetenskapliga publikationer som gjordes i databaserna
Sociological Abstracts och CINAHL. Vi började sökningen i Sociological Abstracts och gick sedan vidare med en likadan sökning i CINAHL då vi ville undersöka ett bredare fält och även om samma artiklar dök upp i den databasen. Sökorden var ”nursing home”, ”elderly”, “pensioner”, “senior citizen”,
“experience”, ”perceive”, ”sense of self”, ”self-esteem”, ”self-confidence”, “self-reliance”, “move”, “transfer”, “resettle”, “quality”,” independence”, “autonomy”, “quality of life”, “gender”.
Det har skrivits ett antal kandidatuppsatser inom området i Sverige som vi presenterar i slutet av avsnittet. De har vi kommit fram till genom att söka på Google Scholar. Sökorden har varit ”äldre”, ”äldres upplevelse” och ”äldres upplevelse av att flytta”.
Vår litteraturstudie om äldres upplevelser av att flytta till ett äldreboende, visade att området uppmärksammats på en internationell nivå mer än inom Sveriges gränser. Resultatet av vår studie har presenterats enligt följande;
En flytt från det egna hemmet till ett särskilt boende förknippas väldigt ofta med stress. Tracy & DeYoung (2004) diskuterade att äldre personer som flyttar från en privat bostad till ett äldreboende förväntas uppleva stress, utmaningar att anpassa sig, och livskriser. Livskriserna kan bestå av de många förluster som kommer av att lämna sitt gamla liv bakom sig, förlusten av materiella tillgångar eller sociala kontakter. I Reed & Morgan (1999) beskrivs just detta och författarna menar att förluster som kan komma med flytten kan vara materiella eller mer abstrakta. Förutom dessa exempel på förluster åtföljs ofta flytten av stora förändringar i hälsa, socialt stöd och copingstrategier. Det finns många olika copingstrategier och de syftar till att höja livskvaliteten och minska stresskänslor och obehag för de äldre på särskilda boenden.
Även Andersson, Pettersson & Sidenvall (2007) har i sin artikel beskrivit att äldre människor har en tendens att komma in i en kris när det blir dags att flytta till ett särskilt boende. Flytten upplevs olika hos olika äldre personer, men äldre som har kunnat stärka sin coping genom att hitta nya strategier i den nya livssituationen har accepterat förändringen bättre.
I Slovenien bor 4,5 % av äldre över 65 år i 78 vårdboende. Att lämna det ordinarie hemmet och sitt självständiga liv och istället bo i en ny livsmiljö kan upplevas svårt. Äldre känner sig som en belastning för familjen och måste dessutom anpassa sig till den nya miljön (Prevc & Doupona Topi 2009).
Enligt en studie som gjordes av Andersson, Pettersson & Sidenvall (2007) på sju män och sex kvinnor som bodde på ett särskilt boende har man kommit fram till att av majoriteten av de som intervjuades var även deras anhöriga tillfredsställda med vården som de äldre fick på ett särskilt boende, alltså de kände sig trygga, deras integritet bevarades och lägenheterna hade en hemtrevlig miljö. Det var dock att någon boende kände sig ensam. Det finns olika copingstrategier för att hjälpa äldre att kunna anpassa sig till att flytta till ett särskilt boende.
Coping är ett övergripande handlingsätt som används för att analysera hur individer hanterar den stress som orsakas av den negativa händelsen i olika situationer i livet (Andersson, Pettersson & Sidenvall 2007). Problemfokuserad och känslofokuserad coping är metoder som används för att minska de negativa upplevelserna som äldre kan känna vid flyttning till ett boende och innebär att försöka göra något åt problemet, och därmed få förståelse och en känsla av kontroll. Upplevelsen av kontroll över livssituationen har stor betydelse för äldre människors sätt att reagera. Dödlighet bland äldre som har tvingats att flytta från sina ordinarie hem är högre än de som har varit med och bestämt (a a).
Några copingstrategier som beskrivits är bl. a hur tron på en rättvis värld kan hjälpa till att minska stressen. Nasser, Doumit & Carifio (2011) menar att tror man på att världen är rättvis och att man har kommit till ett särskilt boende av en rättvis anledning skapas en kognitiv och affektiv balans vilket bidrar till en minskad stress och högre livskvalitet. Prouse (2007) pekar även på att det finns skillnader i copingstrategier mellan kön och att detta i sin tur påverkar livskvaliteten.
Marginalisering är ett begrepp som ofta berörts i diskussioner om äldre. De äldre riskerar att känna sig åsidosatta och inte lyssnade på. Reed & Morgan (1999) fann i sin undersökning stöd för att det t ex inte finns tillräcklig information till de som ska flytta in på ett särskilt boende. En de hade intervjuat förklarade det som att
“it was like taking a step in the dark. I didn't know what to expect”
(Reed & Morgan 1999 s 823).
De har i artikeln fått fram att flytten från det egna hemmet till ett särskilt boende ofta innebär passivisering, det är ofta någon annan än den äldre som tar hand om det praktiska och som alltså får mest information. Persson & Wästerfors (2007)
menar att marginalisering kan bero på olika förklaringar från vårdbiträdenas sida. Åsikter eller klagomål förminskas eller trivialiseras p.g.a. tid- eller resursbrister. Hamahata et al (2004) diskuterade att de som bor på särskilda boenden inte träffar sina anhöriga väldigt ofta och detta ger dem en känsla av ensamhet som i sin tur bidrar till en känsla av marginalisering.
Negativa föreställningar om äldreboendet kan bidra till att äldre som flyttar till ett boende stigmatiseras. Äldre som flyttar till ett boende måste därför arbeta med sina känslor för att inte drabbas av de negativa upplevelserna som följer stigmatiseringen (Bradley J. Fisher 1990).
Vår litteraturstudie visade att en allmän uppfattning att flytta till ett äldreboende är att de boende känner att de inte kan bevara sitt oberoende och sin självständighet som innan de flyttade. Även äldre som finns på väntelistan till äldreboendet känner stor oro inför sin flytt, de tror att äldreboendet kommer att isolera dem från sina sociala kontakter och samhället i övrigt.
Det kom även fram att en anledning till att äldre kommer in i en kris är att de får ge upp sitt oberoende. Det finns en rädsla att förlora sina sociala kontakter och materiella tillgångar. Den psykiska stressen kan påverka det fysiska välmåendet eller tvärtom. Kommer man in på ett särskilt boende p.g.a. fysisk
funktionsnedsättning kan detta alltså påverka den mentala hälsan. Dessa känslor riskerar att minska livskvaliteten. Tillsammans med denna psykiska och/eller fysiska förändring tillkommer känslor av utanförskap, marginalisering eller stigmatisering. Fördomar kan bidra till detta t ex negativa föreställningar om särskilda boenden. De äldre har blivit mindre påverkade av de negativa
förändringarna, har hittat nya strategier i den nya livssituationen och har på så sätt accepterat förändringen bättre. En del av äldre har känt sig som en belastning för familjen tiden innan flytten men det fanns även äldre som var tillfredsställda med vården som de fick på ett särskilt boende och även deras anhöriga var nöjda. En del äldre kände sig trygga och hade även lätt att anpassa sig till den nya miljön. Det som var intressant i vår litteraturstudie var att känslor som uppkommer vid en flytt till ett särskilt boende stämmer in på människor över hela världen. Artiklarna i vår studie sträckte sig från Europa till Asien till USA, men trots det pekade resultaten i studierna på ett internationellt mönster med samma problematik. Enligt vår litteraturstudie har forskning inom äldres upplevelser fokuserat mest på negativa upplevelser t ex känslan av beroende, förlust av vänner och familj, men mindre på de positiva känslorna av t ex säkerhet eller omhändertagande.
Här har vi även valt att presentera resultaten av två kandidatuppsatser som gjordes i Sverige år 2007 0ch 2009. Anderson (2009) skriver i sin uppsats om äldre och deras uppfattningar om sig själva, hur de ser på äldreboende och även att bo på ett äldreboende. Hon har genom en kvalitativ studie kommit fram till att äldre trots att de har förlorat en del av sina funktioner ändå inte ser sig som gamla. Vad det gäller äldreboende så har de äldre som har intervjuats blandade känslor som var grundade på sina erfarenheter. De tyckte att det var bra att det erbjuds aktiviteter
men däremot tyckte de inte att personalen lade mycket tid på att prata med dem. Äldre som fortfarande bodde hemma ville inte flytta därifrån. Det var bara om de inte kunde sköta sig själva som detta skulle vara aktuellt för dem. De ville gärna få mer information om det finns att erbjudas för dem ifall de skulle behöva det. Amanda Baxter och Ewa Rundqvist (2007) har genom sin litteraturstudie kommit fram till att äldre har en negativ bild vad det gäller att flytta till ett äldreboende. En annan viktigt sak som författaren uppmärksammat är om de äldre själva bestämt flytten eller inte, vilket tydligen har stor betydelse vad det gäller deras trivsel och upplevelser när de flyttar. De kom även fram till att det finns många faktorer som tillsammans skapar trivsel för den äldre på äldreboendet exempelvis vad de äldre hade för föreställningar om äldreboende innan de flyttade eller hur personal är mot de boende och även hur de boende är mot varandra. Detta spelar enligt författarna stor roll om den äldre känner trivsel på boendet eller inte. Resultat från de två kandidatuppsatserna visar att uppfattningen av
flyttproblematiken är individuell och har med de äldres livserfarenhet,
förväntningar från vårdpersonal, uppfattning av sin hälsa, egna föreställningar av äldreboende och vem som bestämde flytten att göra. Dessa faktorer spelar enligt författarna roll om äldre trivs på särskilt boende eller inte.
8.1 Sammanfattning av tidigare forskning
Genom en sammanfattning av avsnittet tidigare forskning har vi kommit fram till att stress, utmaningar att anpassa sig och livskriser är riskfaktorer som har med flytten till särskilt boende att göra. Livskriserna kan uppkomma i samband med att lämna sitt gamla liv bakom sig, förlusten av materiella tillgångar eller sociala kontakter. Förutom förluster åtföljs ofta flytten av stora förändringar i hälsa, socialt stöd och copingstrategier och med det menas att äldre som har kunnat stärka sin coping genom att hitta nya strategier i den nya livssituationen, har accepterat förändringen bättre.
Med flytten har äldre känt sig som en belastning för familjen, samtidigt som de även skulle anpassa sig till den nya miljön. Det har även visat sig att äldre som förlorat en del av sina funktioner ändå inte ser sig som gamla men p.g.a. fysiska begränsningar har någon annan tagit hand om det praktiska i samband med flytten och de har lämnats utanför.
Negativa föreställningar om äldreboendet har orsakat att äldre känner att de inte kan bevara sitt oberoende och sin självständighet som innan de flyttade. Även äldre som finns på väntelistan till äldreboendet känner stor oro inför sin flytt, de tror att äldreboendet kommer att isolera dem från sina sociala kontakter och samhället i övrigt. Det visade sig däremot att majoriteten av äldre och även deras anhöriga var nöjda med vården, kände sig trygga, den äldres integritet bevarades och lägenheterna hade en hemtrevlig miljö.
På andra sidan finns det studier som visar att de äldre inte blir lyssnade på boenden det vill säga åsikter eller klagomål förminskas eller trivialiseras p.g.a. tid- eller resursbrister från personalens sida. Även de som bor på särskilda
boenden träffar inte sina anhöriga ofta och detta ger dem en känsla av ensamhet som i sin tur bidrar till en känsla av marginalisering.
Tidigare studier har även visat att upplevelsen av att de själva bestämmer över sitt liv har stor betydelse när det gäller att acceptera förändringen. Att äldre inte fick tillräcklig information innan flytten, var gemensam i alla tidigare studier som vi gått igenom.
Det som var intressant i tidigare forskning var att både de nio internationella och de två examensarbetena i Sverige visade på att känslor som uppkommer när äldre flyttar och bor på ett särskilt boende stämmer in över hela världen. Men det har även visat sig att äldres upplevelser av att flytta och bo på ett särskilt boende mer har uppmärksammats på en internationell nivå än inom Sveriges gränser.
Slutligen kan man säga att det mesta av forskningen har visat sig beskriva liknande resultat, men det finns olikheter. Många äldre hade en föreställning om att äldreboendet skulle vara dåligt (t ex Bradley J. Fisher 1990), men det visade sig i en annan undersökning att upplevelserna skilde sig åt. Andersson, Pettersson & Sidenvall (2007) kom i sin studie fram till att upplevelserna var positiva. Den tidigare forskningen visar även att det inte gjorts mycket forskning på äldre som nyligen flyttat, vad den har inneburit och hur det är att bo på boende en kort tid därefter. Eftersom det inte gjorts mycket forskning på området i Sverige är detta viktigt för oss och de som läser då vi vill öka kunskaperna på detta område och väcka intresse för vidare forskning.
9. Teori
I analysen kommer vi att använda oss av Maslows behovshierarki, en
psykodynamisk copingmodell och den socialgerontologiska aktivitetsteorin. Alla teorier utom aktivitetsteorin befinner sig på individnivå, det vill säga att det är den enskilda människan som står i fokus. Aktivitetsteorin befinner sig istället på socialpsykologisk nivå det vill säga i samspelet mellan människor (Tornstam 2009). Författaren menar att det kan det finnas problem med att säga att en teori endast befinner sig på en nivå eftersom teorier ofta förutsätter ett bredare
sammanhang (a a s 220). Både samhället och personer som står nära påverkar med andra ord individen på ett eller annat sätt.
9.1 Maslows behovshierarki
Abraham Maslow skapade en teori där han antog att människan har behov som följer en rangordningsskala. När ett behov är tillfredsställt kan han eller hon gå vidare till nästa (Tornstam 2009 s 229ff). Skalan kan man se som en pyramid med fysiska och psykiska behov längst ner, behov som konkret rör personens
överlevnad. De andra tre behoven har med personens utveckling och unikhet att göra (Passer et al 2009 s 477ff). Nedan beskrivs de fem stegen var för sig.
1) På det första steget har Maslow satt de mest grundläggande, fysiska behoven som mat, vatten och skydd.
2) Det andra steget karaktäriseras av trygghet, vilket innebär psykologisk trygghet på det här steget snarare än fysisk trygghet som i det förra. Den psykologiska tryggheten kan också tillfredsställas med hjälp av rutiner och strukturer menar Karlsson & Hill i Fahlke & Johansson (2007 s 76)
3) Samhörighet är det tredje behovet som en människa behöver menade Maslow. Ömhet och kärlek är andra definitioner av vilka behov som finns på det tredje steget.
4) När en person fått de andra behoven tillfredsställda finns det ett behov att få uppskattning, uppmärksamhet och godkännande. Dessa kan komma från olika sociala grupper man har omkring sig. I den fjärde nivån ingår också begrepp som självkänsla och självrespekt enligt Karlsson & Hill i Fahlke & Johansson (2007 s 78).
5) Det femte och sista behovssteget är självförverkligande. Personerna som har sina behov avklarade kommer vilja ge utlopp för sina inre förmågor och egenskaper. Enligt Karlsson & Hill i Fahlke & Johansson (2007 s 78ff) uppnås denna nivå av ytterst få individer.
Om ett behov längre ner på stegen/pyramiden inte blir tillgodosett hamnar fokus återigen på ett lägre steg tills att det är tillgodosett igen och man ånyo kan
fokusera på de högre stegen (Passer et al 2009 s477ff). Teorin kan även användas enligt Tornstam (2011 s 232 ff) för att förklara och bygga en förståelse för äldres situation. Hur äldre har klarat krissituationer tidigare, verkar spela roll för att klara krissituationer i äldre dagar.
Maslows behovshierarki kan ge en förklaring till varför de äldre verkar lägga ett
så stort fokus på kroppen och varför självförverkligande aktiviteter ofta hamnar i bakgrunden. Många äldre människor, och i synnerhet äldre människor på särskilda boenden, har någon form av fysisk ohälsa. Det är oftast en anledning till att man valt att flytta till ett särskilt boende vilket tidigare forskning har visat. På detta sätt tror vi, genom att teorin pekar på att en person fokuserar på ett behov i taget, att om man är mycket sjuk så fokuserar personen på behov lägre ner snarare än på behov högre upp på skalan.
9.2 Homeostasteorin
Teorin är en psykodynamisk copingmodell som har att göra med balansen i psyket. Tornstam (2009 s 249ff) beskriver hur objektiva företeelser hänger samman med subjektiva, det vill säga hur yttre och inre faktorer samverkar. Modellen innebär att en person har ett idealtillstånd, en nivå av tillräcklig tillfredsställelse. För att befinna sig i det tillståndet använder man sig av
copingmekanismer. Pratar man om en persons hälsa kan man till exempel säga att det inte är det objektiva hälsotillståndet som mest påverkar den inre
De subjektiva uppfattningarna har i forskning visat sig vara viktigare än objektiva (2009 s 249ff). En person som rent objektivt anses vara krasslig eller sjuk kan ha färre krav på sin hälsa än en som kan anses vara frisk, och på så sätt subjektivt uppleva sig friskare än vad han eller hon är.
Modellen är hämtad från Tornstam (2009 s 251)
Teorin säger att äldres hälsa försämras med ålder, men att detta inte behöver innebära att de ska känna sig sjukare än andra eftersom de är äldre. Det inre välbefinnandet verkar vara viktigt och fungerar som en copingmekanism och spelar som en termostat som reglerar den psykiska hälsan. När yttre faktorer som ohälsa och förluster dyker upp, sänks kraven på det inre välbefinnandet och personen upplever sig fortfarande vara belåten (2009 s 251).
Homeostasteorin kommer vi att använda för att försöka förklara varför äldre som
fortfarande bor i eget hem eller de som har flyttat till särskilt boende trots sina sjukdomar och förluster kan känna ett högt välbefinnande.
9.3 Aktivitetsteorin
Aktivitetsteorin är egentligen inte en teori utan snarare ett perspektiv som
går ut på att den åldrande människan som varit aktiv i sitt tidigare liv vill eller behöver fortsätta med detta även i ålderdomen för att få ett ”gott åldrande” (Tornstam 2009 s 120).
Tornstam (2005) förklarar att aktivitetsteorin är förknippad med det
interaktionistiska grundperspektivet som förklarar det sociala livets organisation i termer av samspel, kommunikation och interaktion mellan människorna i ett samhälle. Risken finns att individer förlorar sin identitet när deras sociala kontakter med omgivningen minskar av någon anledning som t.ex. genom att flyttas till ett vårdboende i äldre dagar. Det är viktigt för äldre precis som alla andra att känna att den bild som de har av sig själv stämmer överens med den bild som andra har av dem för att stärka sin jaguppfattning. Ju fler sociala samspel individen har desto mer upplever han eller hon sig vara nöjd med sin tillvaro (a a s 122 ff). Teorin har kritiserats genom andra teorier så som disengagemangsteorin som menar att det goda åldrandet inte behöver innebära att man önskar sig samma saker som man önskade tidigare i livet (Tornstam 2011 s 125).
Det finns ett antagande som säger att en person har samma behov och önskningar genom i stort sett hela livet och att det därför bör vara viktigt att fortsätta vara aktiv och umgås med andra människor. Äldre vill fortfarande känna sig behövda och värdefulla, vill ha sina roller kvar och få annan roll vid rollförlust, detta vill de för att ha kvar den positiva bilden som de har av sig själva. Att bli äldre innebär också en del förluster och genom att vara mer aktiv kan detta motverkas enligt aktivitetsteorin i Tornstam (2009 s 120).
Aktivitetsteorin kommer vi att använda för att bidra med en förståelse för
samspelet mellan de som bor på särskilda boenden, hans eller hennes anhöriga och personalen som arbetar på boendet. Dessutom vill vi även förklara hur det sociala livet före flytten till särskilt boende påverkar de äldres sociala upplevelse i samband med flytten.
För att sammanfatta har det i avsnittet ovan presenterats tre teorier som utgår ifrån den enskilda människan. Teorierna är valda efter en noggrann genomgång av studiens resultat och är grunden för vår analys. Maslows behovshierarki menar att människan har behov som följer en rangordningsskala d v s när ett behov är tillfredsställt kan individen gå vidare till nästa. Vid kris i livet kan individen gå tillbaka till tidigare steg för att kunna hantera svåra situationer. Den andra teorin är en psykodynamisk copingmodell som ger en förklaring till balansen i psyket vid svåra situationer. Teorin förklarar hur yttre och inre faktorer runt individen samverkar för att ett idealtillstånd, det vill säga en nivå av tillräcklig
tillfredsställelse, ska nås. Aktivitetsteorin är ett perspektiv som går ut på att den åldrande människan som varit aktiv i sitt tidigare liv vill eller behöver fortsätta med detta även i ålderdomen för att få ett ”gott åldrande”. Aktivitet även i äldre dagar sägs vara nödvändigt enligt teorin för att äldre ska känna sig värdefulla och även för att förstärka sin jaguppfattning.
10. Resultat
I detta avsnitt kommer vi att presentera våra intervjupersoner kortfattat för att ge en bild av de personer som har bidragit till studien. Vi kommer därefter att
beskriva vårt resultat utifrån deras fysiska, psykiska och sociala upplevelser av att flytta till och bo på ett särskilt boende. Dessa upplevelser presenteras under två huvudrubriker som är samma som våra frågeställningar det vill säga ”hur upplever äldre flytten till ett särskilt boende?” och ”hur upplever äldre att bo på ett särskilt boende upp till 12 månader efter flytten, och hur har det dagliga livet påverkats?”. Avsnittet avslutas med en sammanfattning.
10.1 Presentation av intervjupersonerna
Kalle, 74 år. Kalle har bott på boende i fem månader. På grund av sjukdomar
bestämde han sig tillsammans med sina två barn att han skulle flytta till ett särskilt boende. Dessa hjälpte honom även under flytten. Han hade tidigare hemtjänst.
Magnus, 87 år. Magnus fru gick bort kort efter att han fått en tumör i hjärnan
vilket gjorde att han hamnade på sjukhus. När han skrivits ut levde han på
socialbidrag. Han hittades på en bänk på gatan av polisen och med hjälp av en god man kom han till boendet där han bott i åtta månader. Han hade ingen erfarenhet av omsorg innan han kom dit.
Jolanta, 76år. Jolanta har bott på boendet i fyra månader. Hon har fått fyra barn,
men hennes fjärde barn dog vid sexton års ålder och hennes man gick bort tre veckor efter dotterns bortgång. Sedan dess har hon bott ensam i sin lägenhet. Hon har fått tre Stroke och efter den tredje kunde hon inte bo kvar hemma. Jolanta har vistas på korttidsboende sex veckor efter sin stroke och därefter flyttat till
boendet. Hon använder rollator vid förflyttning och har haft hemtjänst när hon bodde hemma.
Agnes, 88 år. Agnes har bott på boende i sex månader. För ca två år sedan gick
hennes man bort. Sedan dess bodde hon ensam i deras trea med hjälp av
hemtjänst. Agnes lider av många sjukdomar, vilka är en stor anledning till att hon valt att flytta. Hon har tre barn av vilka hon fått mycket hjälp efter makens död och under den svåra perioden hemma.
Birgit, 73år. Birgit har bott på boendet i nio månader. För ungefär tolv år sedan
fick hon sin diagnos kronisk rivaliserad reumatism, vilket har begränsat hennes rörelse. Personalen på boendet använder lyft för att förflytta henne. Birgit har suttit åtta år i rollstol och innan dess har hon gått med kryckor. Hon är född och uppvuxen på en gård, alltså med djur och natur. Hon jobbade själv inom vården sedan hon var 18 år. Birgit har en dotter och hennes man gick bort när dottern var liten, så hon har bott många år med sina gamla föräldrar. När Birgits föräldrar gick bort, flyttade hon till boendet. Birgit hade hemtjänst när hon bodde hemma.
Anna, 80år. Anna har bott på boendet i tolv månader. Hon har varit gift två gånger
men båda gick bort, den ena i tidig ålder och andra p.g.a. hjärtproblem. Sedan dess har hon varit själv. Anna har två döttrar, en som bor nära boendet och en annan som bor i Amerika. Hon bodde i en lägenhet som hennes dotter sålde i dagarna. Anna går sakta med rollator och kan inte klara de vardagliga sysslorna. Hon får hjälp med allt på boendet och hade hemtjänst innan hon flyttade dit.
10.2 Hur upplever äldre flytten till ett särskilt boende?
10. 2. 1 Den fysiska upplevelsen
Kalle hade hemtjänst hemma och det fungerade tills hans sjukdomstillstånd
försämrades. Denna försämring gjorde att hans vård- och omsorgsbehov inte gick att tillgodoses på annat sätt än att flytta från sitt hem. Kalle ser sjukdomen som en anledning till flytten och uttrycker sina känslor på följande sätt;
”Det som står allra högst, att jag inte hade haft min sjukdom, då tror jag att jag skulle känt mig ganska bra om jag var frisk, men det är det jag inte har, för då kunde jag kanske bott hemma fortfarande”.
Men det verkar inte som att alla som flyttar till särskilt boende har haft ett annat hem innan och en av dem är Magnus. Han har ingen erfarenhet av hemtjänst sedan tidigare och hittades av polisen när han satt på en bänk på gatan, ensam och sjuk. Det visade sig att det i hans huvud fanns en tumör som var godartad.
Konsekvenserna efter operationen av tumören blev orsaken till hans flytt till boendet. Han använder rollator vid förflyttning. Eftersom han inte hade något hem innan skulle bara att få någonstans att bo och få mat betyda mycket för honom.
Jolanta är en äldre dam som har gått med hjälp av rullator sedan sin tredje Stroke
och har haft hemtjänst sedan sin första Stroke. Jolanta är väldigt klar och ser sjukdomen som en orsak för flytten. Hon har trots de andra tidigare slaganfallen kunnat bo kvar hemma med hjälp av hemtjänst, men efter den tredje kunde hennes behov av omvårdnad inte tillfredsställas genom hemtjänst. Jolanta kände sig inte sjuk eller gammal när hon bodde hemma och berättar detta på så sätt;
”Jag är inte så gammal, bara 76… men jag kände mig plötsligt mycket gammal och sjuk när jag fick veta att jag ska flytta här”
Jolanta har mycket smärtor i käken efter att hon har ramlat hemma i samband med sin Stroke och känner sig beroende av andra p.g.a. sin funktionsnedsättning.
Agnes går inomhus med rullator och använder rullstol utomhus. Hon har drabbats
av många sjukdomar och vissa av dem går inte att behandlas eller opereras p. g. a. hennes höga ålder. Agnes fick flytta till boendet för att hennes behov av vård och omsorg ansågs vara omfattande och kunde inte tillgodoses i det egna hemmet precis som de flesta som vi intervjuade. Hon har haft lite hemhjälp under fyra år då hennes man var sjuk. Agnes fick behålla hjälpen med matlagning och städ efter mannens bortgång för att hon hade värk i sina händer. Hennes fysiska hälsa försämrades med tiden och till slut fick hon flytta från sitt hem till boendet. Agnes berättar detta på så sätt;
”Det är ju lite svårt att klara sig hemma då när man är sjuk. Jag kan inte gå, när jag går ut så sitter jag i rullstolen och då kör mina barn mig”
Agnes kopplar också, som de andra intervjupersonerna i vår studie, hälsan med att inte kunna klara det vardagliga livet till flytten från sitt hem.
Birgit har p.g.a. sin diagnos kronisk rivaliserad reumatism suttit i rullstol i så
många år och har känt sig beroende sedan dess. Innan sjukdomen bröt ut har Birgit varit väldigt pigg och frisk person. Birgit flyttade till boendet då hennes mamma dog för ett år sedan. Hon hade hemtjänst när hon bodde hemma men var inte nöjd med hjälpen.
Eftersom Birgit själv har jobbat inom vården många år, så har hon upplevt sig kunnig om sitt eget bästa och kritiserade hemtjänsten och deras bemötande. Birgits funktionsnedsättning har gjort att hon efter sin mammas bortgång inte klarade att bo kvar hemma. Hon har svåra smärtor och kan inte förflytta sig utan
hjälpmedel. Birgit sitter i rullstol och kommer inte i rörelse och detta gör att hon går upp i vikt. Ibland har hon önskat att hon skulle kunna springa genom husen och känna sig fri. Hon tycker att det är trist att hon förlorat den förmågan. Birgit berättar om sina upplevelser på så sätt;
”Jag visste att jag här kommer att bli som ett blöjbarn som vi äldre brukar kalla oss för och jag också känner mig maktlös och beroende… för att jag har jobbat själv med detta så har jag det svårt med att bara sitta och titta att andra ta hand om mig… jag vill klara mig själv… jag vill hjälpa till och vara med men det är nästan omöjligt… personal säger till mig här att jag inte behöver tänka så och att jag har hjälpt andra nu måste jag vila och låta andra ta hand om mig… men det är svårt”
Birgit känner inte att hon passar med 80- och 90- åringar. Hon känner sig
fortfarande ung innerst inne. Innan hon flyttade försökte hon med att bearbeta de negativa känslorna. Birgit uttrycker sina känslor på följande sätt;
”Så kommer den känslan ofta att jag inte kan någonting och den känslan kan jag inte få bort / … / vet tror jag varför, för att jag inte är så pass gammal, jag kan tänka mig när man blir 80 och 90 finner man sig i det… jag brukar säga att vi blir blöjbarn om vi får leva länge… men jag tycker att det är värre för mig för att jag är yngre och passar inte riktigt med 80, 90 åringar”.
Anna bodde ensam i sin lägenhet i Malmö många år innan hon flyttade till det
särskilda boendet och går med hjälp av rullator. När hälsan försämrades var det omöjligt för henne att bo kvar hemma, trots hemtjänst. Anna klarar inte det vardagliga livet utan hjälp och hon behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Anna önskade att hon var frisk för att inte behöva be om hjälp. Hon upplevde
hemtjänstpersonalens tillgänglighet så här hemma;
”Det var inte som här … hemma skulle jag vänta länge tills någon kom och de hade alltid bråttom ut och sa att de har andra vårdtagare som väntar… och det kändes inte bra”.
Anna var, precis som de flesta av våra intervjupersoner i vår studie inte nöjd med hjälpen som hon fick genom hemtjänsten och önskade sig vara frisk och kunna klara sig själv.
10. 2. 2 Den psykiska upplevelsen
Kalle trivdes i sitt gamla hem och om det inte var för sjukdomens, skulle han
fortfarande bott kvar hemma. Kalle har bra kontakt med sin dotter som bor i Malmö och de bestämde flytten tillsammans. Att lämna sitt hem och inte kunna ha med sig alla sina saker gjorde att Kalle kände sig nedstämd tiden före flytten. Kalle har kunnat gå långa sträckor innan hans fysiska hälsa försämrades men de senaste månaderna har han inte kunnat göra det och samtidigt blev han tvungen att
flytta. Kalles föreställning om särskilt boende innan flytten var att han skulle känna sig trygg eftersom det på boendet finns personal dygnet runt. Han trodde även att han på boendet aldrig skulle känna sig ensam. För att dämpa sin oro och ovisshet inför flytten, tänkte han att han har möjlighet att prova på och om han inte skulle bli nöjd, kunde han flytta tillbaka. Hemma kände han sig mindre beroende och mådde psykiskt bättre. Kalle har känt sig psykiskt dålig vid vissa svåra perioder i livet och han har behövt prata med en psykiater. Denna gång blåste hans psykiska obalans i samband med flytten upp och gjorde att han har känt behov av att åter igen prata med någon om detta. Han uttrycker sina känslor på så sätt;
”Nu har jag kommit in i en sån period. Jag har ju vatt det förr, så det är
ju inget nytt för mig att känna sig psykiskt dålig alltså. Det har jag kommit in i nu när jag skulle flytta, så nu skulle jag helst vilja bara sova asså”.
Magnus hade bara hört dåliga saker om särskilt boende och trodde inte alls på
det. Han trodde aldrig att han någon dag skulle kunna bo på ett sådant hem. Ett sådant hem skulle se trångt och tråkig ut och man fick inte göra som man ville, man skulle lägga sig och stiga upp på bestämda tider. Han visste inte var han skulle bo och hur han skulle få hjälp och detta skapade otrygghetskänsla hos honom. Han upplevde svåra tider ute utan hem och visste inte var han hörde hemma. Han kände sig inte värdig med livet som han hade. När polisen en dag hittade Magnus sittande på en bänk, ensam och sjuk, vände hela hans liv. Han berättar om detta ögonblick på så sätt;
”Jag kände mig lycklig, jag bara tänkte, nu får jag hjälp /… /jag var mycket nerstämd och deppad innan jag kom hit, jag grät mycket”.
Jolanta tänker mycket på sitt gamla liv och hem, på alla minnen som hon hade
med sin man och sina barn när de var små och blir ledsen när hon tänker att mannen är död. Hon tror om hennes man hade levt skulle hon aldrig kunnat tänka sig flytta eller behövt flytta. Jolanta kopplar sin mans död till sin fysiska och psykiska hälsa och sedan till flytten till boendet. Det kom även fram under intervjun att hon inte heller visste någonting om äldreboende innan hon flyttade och kände stor oro inför sin flytt. Jolanta ville gärna ha sina saker som hon har minne av med sig men hon fick veta innan flytten att hon kommer inte att ha många saker med sig. Hon uttrycker sig på så sätt;
”Jag visste inte att äldreboende fanns när jag flyttade hit… jag kände
inte heller någon som bodde på ett äldreboende”.
Agnes har levt många år med sin man innan han dog för ett par år sedan. Hans
bortgång tog Agnes väldigt hårt och detta gjorde att hon har varit deprimerad ett tag efter dödsfallet. När hon blev sämre fysisk och inte kunde klara sig som hon gjorde innan kom också beroendekänslan och att livet börjar närma sig slutet. Hennes föreställningar om särskilt boende påverkade henne på så sätt att hon trodde att äldre människor som bor på boende är de som är senila och hon såg inte
sig vara en av dem. Agnes barn ville att mamma skulle flytta till särskilt boende och Agnes gick med på det trots att hon innerst inne skulle vilja bo kvar hemma. Agnes berättar detta på så sätt;
”Så kom min dotter hem till mig en dag och då sa hon ju det, att det var dags, och att hon ser att jag inte klarar mig”.
Sedan fick hon även veta att hon inte kan ta med sig mycket möbler och detta tyckte Agnes inte om. Precis som de flesta av våra intervjupersoner upplevde Agnes att flytten tog ifrån henne de minnen som hade med hennes materiella saker, t ex som möbler, att göra.
Birgit och hennes mamma bodde tillsammans i flera år eftersom hennes far gick
bort och hennes man dog när hennes dotter var nio år gammal. Sedan dess har hon varit ensam och varit mest för familjen och mamman. Hon hade bra relation med sin mamma och när hon gick bort, blev saknaden stor. Birgit kände sig deprimerad och kunde inte bo kvar i lägenheten efter mamma. De var som kamrater, de kunde till och med gå ut och dansa och hade mycket trevligt ihop. Birgit har upplevt flytten på så sätt;
”Våra band var brutna och det fanns ingenting i hemmet som kunde hålla mig kvar där… min mamma var klar och man kunde prata med henne, så att saknaden är stor det kommer man aldrig ifrån men man måste gå vidare… därför bestämde jag mig för att flytta hit”.
Anna kände sig otrygg hemma och hennes döttrar var alltid oroliga för henne.
Anna kom inte överens med hemtjänstpersonal och visste inte hur hon skulle göra för att mår bra, men hennes största bekymmer var otrygghetskänslan som hon fick i samband med hjälp i hemmet. Anna beskriver sin otrygghetskänsla på så sätt;
”Det kom hela tiden nya och jag kände mig otrygg… det kanske var bättre
om man visste vem det var som skulle komma nästa gång och hjälpa mig… med det var det inte”
Anna upplevde inte glädje i sitt hem och hon kände sig ensam för det mesta och när det inte fungerade med hemtjänsten ville hon inte belasta sina barn genom att be dem om hjälp. Annas döttrar arbetar och har egna familjer och den ena dottern bor utomlands. När döttrarna lagt förslaget om att det skulle vara bra om hon skulle flytta till ett särskilt boende såg Anna att detta var bäst för henne, men hon visste ingenting om särskilt boende och hur det var att bo där innan hon flyttade dit. Anna uttrycker sig på så sätt;
”Jag tycker att jag valt rätt… hade jag varit frisk och kunnat klara mig
kanske skulle jag vilja bo kvar men inte när jag inte ens kan gå utan hjälp… det blir nog svårt, tror jag”.
”Jag visste ingenting… har aldrig sett inne på ett äldreboende, visste inte hur det var att bo här… så visste jag inte vad det skulle hända efter
flytten… det var svårt för mig och föreställa mig… jag ville gärna någon skulle berätta för mig eller kanske skulle prova och bo ett tag och känna efter… men det var inte så”.
Att inte veta mycket om särskilt boende, känna oro inför flytten och ha negativa föreställningar om att bo på ett boende verkar de flesta av våra intervjupersoner har upplevt mer eller mindre.
10. 2. 3 Den sociala upplevelsen
Kalle trodde egentligen att det skulle finnas några som var i hans ålder som han
skulle kunna prata med och ha lite roligt när han skulle flytta. Han såg detta som någonting som var positiv för honom, för han gillar att umgås och prata med andra.
Magnus sociala liv var också annorlunda innan flytten och sjukdomen. Han hade
vänner men de försvann när han blev sjuk och hans fru fanns inte längre. Den fysiska hälsan påverkade även hans sociala liv. När han bad sina vänner om hjälp och råd, var det ingen som ville hjälpa honom. Magnus hade ingenting kvar och var helt ensam och dessutom var han utan bostad. Behov som mat och bostad kom före de psykiska och sociala behoven han hade.
Jolanta precis som Kalle trivdes i sin gamla lägenhet och ville inte flytta till
särskilt boende. Hon har levt ett socialt liv och har haft många vänner som besökte henne hemma. Jolanta var rädd att när hon flyttar kommer hon även att förlora dem. Jolanta beskriver sig på så sätt;
”Jag bodde på samma gata i 40 år… jag kände mig inte ensam där, först hade vi en femrummare när barnen var små, sedan flyttade vi till en trea och sedan när min man och min dotter dog så flyttade jag till en tvåa, vi alla kände varandra, vi umgicks hela tiden, de ringde på min dörr och frågade om jag behövde någonting så de kunde handla”.
Vad det gäller Agnes sociala upplevelser innan flytten till boendet, var att hennes fysiska funktionshinder påverkade även hennes sociala liv. När hon inte kunde gå ut på egen hand längre, blev det även att hennes kontakter med vänner också minskade och en del av dem hade redan gått bort. Ensamhetskänslan var stor speciellt efter mannens bortgång. Barnen försökte besöka mamma speciellt efter att pappan hade gått bort för att Agnes inte ska känna sig ensam och de hjälpte henne även med det praktiska som att handla o s v. Barnens hjälp och stöd har betytt mycket för Agnes. I samband med flytten fick hon veta genom barnen att på boendet kommer hon inte att känna sig ensam och hon ska kunna umgås med andra äldre och ha aktiviteter.
Birgit ville inte ha det på så sätt vad det gäller det sociala livet, hon ville vara en
glad pensionär som är ute och cyklar, reser och har tid med sina vänner.
Sjukdomen kom som en chock. Birgit hade så mycket förhoppningar och sedan blev det inte som hon hade tänkt sig från början. Hon har förlorat en del av sina
vänner redan när hon fick sin diagnos och tänkte att genom att flytta till ett särskilt boende kommer hon inte att känna sig ensam. Hon trodde genom sin egen
erfarenhet att hon kommer kunna umgås med andra på boendet och personal kommer att finnas tillgängliga dygnet runt. Birgit var även redan medveten om de olika aktiviteter som hon skulle erbjudas på särskilt boende och hade sett
framemot att delta. På så sätt trodde Birgit att passiviteten efter mammas bortgång kunde brytas. Birgit vill gärna träffa sin dotter ofta men dottern bor i en lägenhet utan hiss och Birgit har det svårt att ta sig dit upp, därför har de bestämt sig för att träffas utanför dotterns bostad eller att dottern skulle besöka henne på boendet efter flytten.
Anna upplever att hennes funktionsnedsättning har begränsat henne på så sätt att
hon inte kan gå ut själv utan hjälp och att hon gärna skulle vara med andra i samma situation som hon själv, alltså träffa andra äldre och vara med deras aktiviteter, men detta fungerade inte p.g.a. hennes problem med hemtjänst. Annas dotter hälsar på henne oftare än vad hon gjorde när mamma bodde hemma i lägenheten, en anledning är att Annas dotter bor nära boendet och detta underlättar besöket. Anna beskriver sin situation på så sätt;
”Hemma tittade jag mest på tv… jag kunde inte gå ut, även om jag ville så kunde jag inte gå ut själv… jag ville inte berätta till mina döttrar om detta… de blir oroliga”.
”Det känns faktiskt bra på så sätt att min dotter inte bara lämnat mig
här… så när hon kommer så kan hon vara här ett tag utan att ha bråttom hem”.
Att ha möjlighet att kunna träffa andra äldre i samma situation och delta i olika aktiviteter som boendet erbjuder verkar vara en positiv föreställning som de flesta i vår studie har gemensamt om särskilt boende.
10.3 Hur upplever äldre att bo på ett särskilt boende upp till 12
månader efter flytten, och hur har det dagliga livet påverkats? 10. 3. 1 Den fysiska upplevelsen
Kalle har en dålig upplevelse av att ha flyttat och att nu bli beroende. Han har
liksom de ovan beskrivna intervjupersonerna flyttat på grund av sjukdomar. Kalle åker på dialys tre dagar i veckan och är ofta trött och svag när han kommit hem. Tidigare hade han hjälp av hemtjänsten, men han var van vid sitt oberoende och att leva själv. Nu när han kommit till särskilt boende har han fått ge upp det oberoende han hade hemma. Om beroendet av personalen berättade han att de kommer och går hela tiden. Han förstår att det är för att ”serva” honom, men han tycker att det är en stor förändring till hur det var innan. Han beskriver
erfarenheten i ett par meningar:
”Man känner sig mindre fri. Så kan man väl sammanfatta det, med några enkla ord asså. Man känner sig mindre fri asså.”
