Sammanfattning av resultat

Pedagogerna uttrycker att de arbetar mycket med skapande verksamhet just för att de tycker att det är viktigt att barnen får många olika uttryckssätt att använda sig av. Att barnen genom den skapande verksamheten dessutom utvecklar fantasi, kreativitet och får en ökad självkänsla är bara positivt enligt pedagogerna.

När pedagogerna arbetar med skapande verksamhet följer de barnets processer för det är processerna som är det viktigaste i skapandet. Det är därför pedagogerna uttrycker att barnen självklart får lov att skapa på egen hand, men de vill gärna vara med då barnen arbetar så de kan få följa barnens processer i skapandet.

Det som barnen uttrycker att de lär sig genom skapandet är främst de olika förmågor och tekniker som är synliga för dem. Hos de äldre barnen var det delade meningar om man fick lov att påbörja bild- och formskapande arbete på egen hand eller om man behövde fråga först. Barnen var mycket medvetna om vad pedagogen gjorde i rummet då de är med, och alla upplevde det som något positivt när pedagogen var närvarande.

Något som både barn och pedagoger klart uttryckte var att metamorfosmaterialet var det roligaste att arbeta med. Barnen förklarade att det var det roligaste materialet för att man kunde samla på sig allt man ville arbeta med och bara börja. Pedagogerna menade att metamorfosmaterialet är det roligaste att arbeta med för att det är ett material utan förutfattade meningar, det är barnens fantasi och kreativitet som sätter gränserna.

6. Diskussion

I mitt arbete har jag utgått från två problemformuleringar som är följande:

 Vad tänker pedagoger kring barns lärande och utveckling genom den bild- och formskapande verksamheten?

 Med vilka material föredrar barn och pedagoger att skapa med i ateljér på en Reggio Emilia - inspirerad förskola?

Syftet med mitt arbete var att undersöka hur pedagoger och barn på en förskola ser på och tänker kring arbetet i den bild- och formskapande verksamheten. Det som framkommit i mitt resultat är att bild- och formskapande är något som tar väldigt stor plats på förskolan. Förskolan har en Reggio Emilia profil och skapande samt användande av olika uttryckssätt är något som de arbetar mycket med. Detta framkom väldigt tydligt utifrån pedagogernas svar.

Pedagogerna arbetar mycket för att skapa självgående miljöer där barnen kan arbeta på egen hand. Barn och pedagoger hade dock olika uppfattning om vad och när man får påbörja bild- och

formskapande arbete. Några av barnen sa att man alltid måste fråga en pedagog innan man påbörjar sitt arbete. Om man inte frågar först så får man inte fortsätta med sitt arbete. Vad kan dessa delade uppfattningar bero på? Handlar det om att barnen inte fått vara delaktiga i miljöns utformning. Kan man inte läsa av vad förväntningarna är i miljön eller handlar det om att barnen ifråga oftast vill arbeta med sådant material som kräver att man frågar en pedagog först, som till exempel limpistol eller flaskfärger. Vad beror det på att man inte får fortsätta sitt arbete då pedagogen ser att man påbörjat en aktivitet. Är det ett straff för att barnet då det inte frågat innan eller beror det på att barnet påbörjat vid fel tidpunkt, till exempel strax innan lunch när det är undanplockning eller innan man ska gå ut?

Jag intervjuade totalt fem barn och tre av dem uttryckte att man inte får göra vad man vill utan att fråga först. Pedagogerna anser att allt alltid är öppet för barnen. Men enligt barnen uppfattades det inte så. Är det så att miljön begränsar barnen istället för att främja? Eller begränsar det bara vissa

Passar miljön för alla barn? Hur ska man få syn på det? I miljöerna finns material, även flaskfärger på barnens nivå och det är tillgängligt. Men vad sänder vi för signaler till barnen då de måste fråga först om de får använda de material som faktiskt finns tillgängliga för dem?

Är pedagoger för snabba med att stoppa barnen? När pedagoger anser att det börjar spårar ur, spårar det verkligen ur? Eller är det ett gäng väldigt kreativa barn som vill göra allt på samma gång? Detta gäller inte bara den bild- och formskapande verksamheten, utan överallt. Inne som ute. Vi stoppar barnen gång på gång. Av egena erfarenheter har jag upplevt att när barnen är ute på gården och vill bygga med materialet där, men de känner inte för att bygga i bygghörnan utan i sandlådan, men blir stoppade med detsamma av en pedagog som förklarar att man bygger i bygghörnan. Barnen ville kanske kunna sätta fast brädorna i sanden för att bygga ett stabilt bygge, men det får man inte. Är vi snabba med att stoppa barnen eller krävs det att man har regler kring allt?

Både barn och pedagoger var rörande överens om att metamorfosmaterialet var det som satte igång mest processer och som var roligast att arbeta med. Mina erfarenheter av metamorfosmaterialet är att metamorfosmaterialet är ett spännande material just för att det inte är någonting. Inget av metamorfosmaterialet är någonting var för sig men när man sätter igång och samlar på sig det som ser spännande och roligt ut och sedan sätter samman det blir det otroligt kreativa och fantasirika skapelser som inte hade gått att göra med något annat material.

Det är just det som barnen uttrycker. Det var en flicka som sa ”Jag tar det som ser fint ut och sen klistrar jag ihop det utan att veta vad det ska bli.” Pedagogerna sa att metamorfosmaterialet har inga förutfattade meningar och därmed finns det inget i materialet som kan stoppa barnens fantasi och kreativitet.

Jag tror att man som pedagog måste bli bättre på att lyssna på vad barnen tänker och vad de uttrycker och tillsammans hitta lösningar.

Jag anser att jag fått svar på mina problemformuleringar som jag ville undersöka. Jag har fått mer kunskap kring hur pedagogerna arbetar för att främja barns lärande och utveckling samt vilka miljöer och material som barn föredrar att arbeta i.