Löper barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder större risk att själva bli psykiskt sjuka?
De flesta rapporter och studier visar att det är det sociala arvet som är den största riskfaktorn för att ett barn till en psykiskt sjuk förälder själv ska drabbas av en psykisk sjukdom. De viktigaste faktorerna för om ett barn ska drabbas av en psykisk sjukdom efter att ha växt upp med en psykiskt sjuk förälder är hur det sociala kontaktnätet ser ut, hur allvarlig förälderns sjukdom är och avsaknaden av vänner och en andre förälder.
En skillnad kan dock vara om föräldern eller båda föräldrarna är schizofrena. Denna sjukdom har en hög ärftlighet och om en av föräldrarna är schizofren drabbas cirka 10% att barnen. Om båda föräldrarna är schizofrena är risken 35-46%. Det genetiska arvet är dock inte ensamt utslagsgivande om ett barn till en psykiskt sjuk förälder ska drabbas av en psykisk sjukdom. De psykosociala och socioekonomiska faktorerna spelar också stor roll.
Hur ”överlever” ett barn en svår barndom med en psykiskt sjuk förälder?
Granath (1997) pekar på studier som visar att dessa barn i tidig ålder utvecklar ett slags motståndskraft mot svårigheter och detta skulle göra att de klarar sig bra. I de familjer där en andra förälder som är frisk finns med i bilden kan barnet leva ett likvärdigt liv som sina vänner då den friske föräldern tar allt ansvar och finns som stöd för barnet. Precis som när det gäller ett eventuellt ”arv” av sjukdomen är faktorer som socialt kontaktnät och stöd från en frisk förälder viktiga element för att barnet ska klara sig bra i livet.
Vad gör samhället?
Samtliga rapporter och textböcker vittnar om vikten av det sociala kontaktnätet för att barnet ska få stöd och hjälp. Många barn försöker dölja sin situation och vara lojala mot den sjuke föräldern vilket kan försvåra en direkt upptäckt av barnets hemförhållanden. Genom forskning undersöks de faktorer som kan vara avgörande för ett fungerande liv. Det kan vara faktorer såsom barnens egenskaper och brister i barnets närmiljö.
Tidigare har vuxenpsykiatrin endast varit fokuserad på vård av den vuxne psykiskt sjuke och ingen kommunikation med barn och ungdomspsykiatrin har förts. En del kommuner har via vuxenpsykiatrin börjat kartlägga patienternas familjer för att se om där finns minderåriga barn.
Vissa kommuner har starta anhöriggrupper för att stödja familjerna och även för att kunna sätta in eventuella åtgärder.
I många intervjuer av vuxna barn till psykiskt sjuka föräldrar berättas det om en känsla av att ha blivit svikna av samhället, detta på grund av knapp kontakt med ansvariga myndigheter. De saknade ett vuxenstöd under sin uppväxt som kunnat förklara föräldrarnas sjukdom för dem.
Frivilligorganisationer finns för barnen att ringa till och få råd och tröst. Dock lämpar detta sig endast för äldre barn då det innebär att barnet själva måste söka telefonnummer och kunna hantera en telefon.
Hur kan psykologiska teorier förklara effekterna som en psykiskt sjuk förälder har på sitt barn?
I anknytningsteorin (refererad av Cederblad, 2003) framgår att under barnets första tid i livet är anknytningen till vårdgivaren viktig. Genom att få den kontakten och det gensvaret som detta ger utvecklas barnet och bygger upp sin självkänsla. Cederblad (2003) redovisar resultat som visar att barn som växt upp under trygga hemförhållanden med en god anknytning till sina föräldrar fick större motståndskraft mot problem och svårigheter i livet. Barn till psykiskt sjuka föräldrar visade oftare missnöje och sorgsenhet när de lyftes upp i famnen än barn till psykiskt friska föräldrar. Studier på deprimerade ungdomar visar att dessa ofta hade en mindre trygg anknytning till sina föräldrar och detta ledde till att dessa senare i livet fick problem att knyta nära kontakter med andra människor (Cederblad, 2003).
Av Erikssons utvecklingsteori (refererad av Sigling, 2002) framgår att barn till psykiskt sjuka föräldrar ofta inte får de grundläggande behoven tillgodosedda och att detta kan skapa en misstro till omgivningen. Under självständighetsbyggandet är kontinuitet viktigt vilket kan vara ett problem i dessa familjer. Det den sjuke föräldern säger ena dagen behöver inte stämma den andra. Detta skapar osäkerhet hos barnet. Under puberteten är det viktigt för barnet att få höra att denne är bra och att självförtroendet får växa. Med en psykiskt sjuk förälder kan detta bli ett problem då föräldern som upplever sig själv som oduglig förälder överför de negativa tankarna på barnet. Tonåringen oroar sig för att ärva den sjuke förälderns sjukdom och en bra förebild är ett måste.
Många barn till psykiskt sjuka föräldrar använder sig av olika försvarsmekanismer för att själva skydda sig mot det jobbiga runt omkring dem. De kan till exempel förneka förälderns sjukdom för det som inte uttalas det finns inte.
Dessa olika forskningsstudier förklarar på olika sätt varför barn som varit med om en traumatisk barndom, till exempel med en psykiskt sjuk förälder, trots allt klarar sig bra.
Forskning bedrivs på hur barnen berörs av sina upplevelser och ett resultat är att barnen visst berörs men att det finns vissa faktorer som avgör hur väl vissa barn återhämtar sig från det traumatiska. Det är dessa faktorer som tillsammans kallas resiliance. Hur väl dessa barn kommer att klara sig i livet beror bland annat på deras förmåga till coping. Det vill säga hur väl de
hanterar stress och påfrestningar. Av KASAM framgår att människan är i behov av att förstå och hantera sin situation för att finna meningsfullhet. I dessa barns situation är det extra viktigt att ha någon nära sig som kan förklara den sjuke förälderns agerande och hjälpa barnet att hantera detta.
Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell (refererad av Skerfving, 2005) förklarar vikten av samspelet mellan barnet och dess olika miljöer. Den visar hur barnet även kan påverkas av miljöer som befinner sig långt ifrån barnet.
Diskussion
Det finns en hel del material inom just psykologi om hur barn påverkas av sin omgivning. Den litteratur som berör barn till psykiskt sjuka föräldrar behandlar psykiskt sjuka som en enhetlig grupp vilket kan ge en skev bild av verkligheten då det kan vara stora skillnader mellan olika psykiska sjukdomar. Ett barn som till exempel är uppvuxen med en schizofren förälder kan inte jämställas med ett barn som växer upp med en förälder som lider av depression. Att svara på frågan hur ett barn påverkas av att leva med en psykiskt sjuk förälder blir således ganska vanskligt. Graden av sjukdomen spelar också in. Kristina Granath (1997) berör dock detta och hävdar att merparten av forskningen bedrivits med barn som vuxit upp med föräldrar som lider av schizofreni eller någon sorts affektiv sjukdom, vilket dock inte har kunnat bekräftas i den litteratur som behandlats i föreliggande arbete.
Väsentliga faktorer som om barnet endast vuxit upp med en psykiskt sjuk förälder eller om det funnits en frisk förälder med i bakgrunden eller med i familjen tas inte upp. I de fall där det funnits en frisk förälder med tycks barnet ha klarat sig bättre än i de fall där barnet endast levde med en psykiskt sjuk förälder.
Resultaten kan påverkas av vilken av föräldrarna som är sjuk. Om mamman är sjuk under barnets första år påverkas barnet kanske mer än om pappan är det. Angående anknytningsteorin nämns det visserligen bara att barnet skulle fara illa och ta skada i de fall där ingen
vårdnadsgivare finns till hands men oftast är det mamman som står barnet närmast under dess första tid.
Den viktigaste faktorn i hur bra barnet klarar sig verkar vara samhällets stöd både på mikro- och i makronivån. Det kan vara allt från en frisk andra förälder till grannen och skolpersonalen.
Det viktigaste är att barnet kan finna någon som kan visa vägen. Ingen nämner dock samhällets ansvar. Hur kan dessa barn uppmärksammas från början? Hur många barn är det inte som fortfarande är osynliga? Dessa barn arbetar hårt på att ytan ska vara skinande och att dess familj inte ska skilja sig från någon annans. Barnet håller fasaden uppe utåt sett. Hur upptäcks dessa barn? I de fall där de psykiskt sjuka föräldrarna är i kontakt med psykiatrin ges även
stödåtgärder till barnen. Problemet är nog inte att hjälpa dessa barn utan hur vi hittar dessa barn.
Det är svårt att definiera en psykisk sjukdom och därför borde det vara lika svårt att ”bota” eller lindra den. Det i sin tur leder till att det borde vara lika svårt att bedöma vilka risker dessa barn utsätts för och detta leder i sin tur till att det är svårt för ansvariga att veta hur de på bästa sätt ska skydda dessa barn.
Av litteraturen framgick att barn som har klarat sig bra betraktades som ”överlevare”. Vad menas egentligen med detta? Är det när individen har ett bra jobb, tjänar bra, har fru och barn eller är det när denne inte själv har drabbats av en psykisk sjukdom? Ingen definierar frasen
”klarat sig bra” men de flesta använder den dock. Enligt Granath (1997) upplever många av barnen att samhället svikit dem och att länken mellan vuxenpsykiatrin och barnpsykiatrin saknas. Barnen har helt enkelt hamnat vid sidan om sin sjuke förälder. Skerfving (2005) talar
om att gratis hälsovård skulle vara till fördel genom förebyggande av långtgående sjukdomar och att barn som far illa lättare skulle kunna ses. Men eftersom det är frivilligt att söka sig till
hälsovården finns det en risk för att de föräldrar som mår mycket dåligt inte nyttjar den möjligheten.
Bronfenbrenners modell (refererad av Skerfving, 2005) beskriver hur miljön direkt och indirekt påverkar barnet. Denna påverkan kan vara både positiv och negativ. Ett barn som lever med en psykiskt sjuk förälder kan få svårigheter att anpassa sig i olika miljöer. Om föräldern är sjuk finns det antagligen inga ordentliga regler hemma vilket det finns i skolmiljön. Barnet blir förvirrat och vet inte vad som gäller. Detta behöver inte bara gälla barn i familjer där det finns en psykiskt sjuk förälder utan kan även gälla andra normalt fungerande. De barn som lever med en psykiskt sjuk förälder kan dessutom råka ut för denna miljökrock i dubbel bemärkelse.
Kanske har barnet regler hemma under den sjuke förälderns ”friskhetsperiod” och dessa regler försvinner under förälderns ”sjukdomsperiod”.
Socialstyrelsens rapport (2002) skiljer sig lite från övriga rapporter och studier. Den visar att barnen till psykiskt sjuka föräldrar lär sig att ”stå ut” med problemet och att de tar ansvar för att familjebilden ska se så normal ut som möjligt utåt. Den beskriver även överlevnadsknep såsom att ”blunda så finns inte problemen”. Detta slår tillbaka i vuxen ålder och terapi behövs för att komma tillrätta med barndomens trauma. I övriga studier och rapporter benämns dessa barn som överlevare och att de i många fall till och med presterar bättre i skolan och på
arbetsplatsen. Barnen beskrivs vidare vara utrustade med egenskaper och yttre faktorer som gör att de står emot psykisk sjukdom och klarar sig i genomsnitt bättre än ”vanliga” barn.
Validitet/Reliabilitet
De sekundärfakta som använts i de flesta litteraturkällorna har varit föremål för författarens tolkning. Detta kan leda till en annorlunda eller felaktig tolkning mot vad originalförfattaren själv avsett vilket kan äventyra såväl reliabiliteten som validiteten.
Fortsatt forskning
Forskningen har gått framåt och studier visar på vilka faktorer som påverkar barn till psykiskt sjuka föräldrar och hur dessa barn trots svårigheter kan klara sig bra i livet. I många familjer där det finns psykisk sjukdom hos en eller båda föräldrarna upptäcks inte de utsatta barnen då familjebilden utåt är som hos vilken annan familj som helst. En uppföljning med en studie om hur dessa barn skall upptäckas vore angeläget. Vad gör kommunerna och vilka skyldigheter har de att finna dem?
Referenser
Alin Åkerman, B., & Ramberg, I-L. (2008). Rapport kring viktiga åtgärder för att stärka unga vuxnas psykiska hälsa. Stockholm: NASP.
Barn och ungdomars psykosociala hälsa. (2003). Hälsorapport Kommunförbundet Skåne.
Bergman, K., & Drejhammar, I-B. (2002). SoS-rapport 1999:11. Barn till psykiskt sjuka föräldrar.
Stockholm: Modintryck.
Björklund, K. (2004). Behandling av depression. Mölnlycke: Apoteket AB.
Cederblad, M. (2003). Från barndom till vuxenliv. Stockholm: Förlagshuset Gothia.
Cullberg, J. (2003). Dynamisk psykiatri. Finland: WS Bookwell.
Fristorp, L., & Kollarik, P. (1999). Överlevnadshandbok för dig som har en psykiskt sjuk förälder.
Värnamo: Fälth & Hässler.
Furman, B. (1998). Det är aldrig försent att få en lycklig barndom. Stockholm: Natur och kultur.
Förenta Nationerna (2008). Hämtad december, 7, 2008 frånwww.fn.se.
Granath, K. (1997). ”Det var så mycket jag inte förstod…”. Stockholm: Sköndalsinstitutets forskargrupp.
Hindberg, B. (1999). När omsorgen sviktar. Borås: Centraltryckeriet.
Lamborn, R., & Johansson, T. (1999). Fyra år med psykitrireformen-slutrapport. Stockholm:
Kommunförbundet Stockholms län.
Lundström, O., & Wennberg, M. (2000). Det är fortfarande min förälder - intervjuer med patienter och deras barn. Stockholm: Centrala Stockholms psykiatriska klinik S:t Görans sjukhus.
Rättsnätet (2008). Hämtad december, 7, 2008 frånwww.notisium.se.
Sigling, I-L. (2002). Att möta barn till psykiskt sjuka föräldrar. Stockholm: Katarina Tryck AB.
Skerfving, A. (2005). Att synliggöra de osynliga barnen- om barn till psykiskt sjuka föräldrar.
Stockholm: Förlagshuset Gothia.
Werner, E. E., & Smith R. S. (1992). Overcoming the odds- high risk children from birth to adulthood. Ithaca: Cornell University Press.