Att vara barn till psykiskt sjuka föräldrar: en genomgång av litteraturen

(1)

D - U P P S A T S

Att vara barn till psykiskt sjuka föräldrar

- en genomgång av litteraturen

Linda Gruv

Luleå tekniska universitet D-uppsats

Psykologi

Institutionen för Arbetsvetenskap Avdelningen för Teknisk Psykologi

2009:028 - ISSN: 1402-1552 - ISRN: LTU-DUPP--09/028--SE

(2)

Children who grow up with a mentally ill parent have, after years of being invisible, acquired more attention in the media than ever. In this thesis, and through a literature study, children of mentally ill parents were studied to try to see how they were affected with respect to

vulnerability, salutogenic factors, and the society’s part in the process for a healthy development among these children. Is there a larger risk for those children to develop a mental disease and if so is it because of biological or social factors? Occasionally dandelion children are mentioned which refers to children who survive a traumatic childhood and manage better than expected.

How come not all of these children are suffering from a mental injury? How does the society act to protect these children? What kind of theoretical explanations are given to describe the effects that the mentally ill parents are having on their own children? The results showed that the most important factor is whether the child has had, or have, a good social network and that the social inheritance is more significant than the biological.

Keywords: mentally ill parent, risk factors, vulnerability, salutogenic factors, social responsibility.

(3)

Barn som växt upp med en psykiskt sjuk förälder har i dag, efter åratal av osynlighet, fått alltmer utrymme och uppmärksamhet i massmedia. I detta examensarbete undersöktes, genom en litteraturstudie, hur barn till psykiskt sjuka föräldrar har påverkats med avseende på sårbarhet, friskfaktorer samt samhällets del i processen för en sund utveckling hos dessa barn. Löper dessa barn större risk att själva drabbas av en psykisk sjukdom och i sådant fall är den biologiskt eller socialt betingad? Det talas om ”maskrosbarn”, det vill säga barn som överlever en traumatisk barndom och klarar sig över förväntan bra. Hur kommer det sig att inte alla dessa barn drabbas av psykiska men? Hur gör samhället för att skydda dessa barn? Vilka teoretiska förklaringar ges för att beskriva de effekter som de psykiskt sjuka föräldrarna har på sina barn? Resultaten visade att den viktigaste faktorn var huruvida barnet har haft, eller har, ett bra socialt kontaktnät och att det sociala arvet har större betydelse än det biologiska.

Nyckelord: psykiskt sjuk förälder, riskfaktorer, sårbarhet, friskfaktorer, samhällsansvar.

(4)

Inledning ... 1

Socialtjänstlagen ... 1

Barns grundläggande behov ... 1

En förälders uppgift... 2

Vad är psykisk sjukdom?... 2

Barn med psykiskt sjuk förälder... 3

Syfte och frågeställningar... 3

Teoretisk referensram... 4

Riskfaktorer/sårbarhet ... 4

Skyddsfaktorer ... 5

Samhällets ansvar... 6

Metod... 8

Litteratursökning ... 8

Resultat ... 9

Löper barn som växer upp med en psykiskt sjuk föräldrer större risk att själva bli psykiskt sjuka? Kristina Granath... 9

Inga-Lisa Sigling... 10

Socialstyrelsen, Kjerstin Bergman & Inga-Britt Drejhammar... 11

Annemi Skerfving... 13

Ola Lundström & Martina Wennberg... 14

Britta Alin Åkerman & Inga-Lill Ramberg... 15

Hälso och sjukvårdsprogram för Barn och ungdomars psykosociala hälsa ... 15

Hur ”överlever” ett barn en svår barndom med en psykiskt sjuk förälder? Kristina Granath... 9

Socialstyrelsen, Kjerstin Bergman & Inga-Britt Drejhammar... 12

Vad gör samhället? Kristina Granath... 10

(5)

Hur kan psykologiska teorier förklara effekterna som en psykiskt sjuk förälder har på sitt barn? Marianne Cederblad ... 16

Barbro Hindberg ... 20

Sammanfattning av resultaten ... 21

Diskussion ... 23

Validitet/Reliabilitet ... 24

Fortsatt forskning ... 24

Referenser... 25 Bilaga 1 Översikt av analyserad litteratur

(6)

Inledning

Barn har rätt att uttrycka sin mening i allt som rör dem själva och att bli respekterade står det i FN´s barnkonvention (Förenta Nationerna, 2008). Men för att kunna uttrycka sin mening krävs det att någon finns där och lyssnar. Barn som växt upp med psykiskt sjuka föräldrar har i dag fått större utrymme och ägnats allt större uppmärksamhet inom massmedia, socialtjänsten, barnpsykiatrin och skolan efter åratal av osynlighet. Vad är det då som gör att dessa osynliga barn helt plötsligt har börjat synas? En förklaring kan vara att barn har fått en allt större uppmärksamhet överlag och att även deras rättigheter tas på större allvar (Skerfving, 2005).

Hur många barn som är berörda är svårt att säga då mörkertalet är stort. Av de psykiskt sjuka personerna som är i kontakt med vården har cirka 20-30% ett eller flera underåriga barn (Bergman & Drejhammar, 2002).

År 1995 trädde psykiatrireformen i kraft vilket betydde att psykiskt sjuka människor skulle få en större plats i samhället. De skulle få bli mer delaktiga. Många psykiatriska behandlingshem stängdes och många psykiskt sjuka fick egna bostäder. Denna avinstitutionalisering innebar att dessa människor kom att tillbringa mer tid, och ha mer kontakt med sin familj, och med sina barn i de fall där det fanns barn. Detta i sin tur ledde till att samhället till viss del tappade kontroll över dessa människor och deras omgivning som i sin tur ledde till att fler barn for illa utan att någon såg dem (Lamborn & Johansson, 1999).

Socialtjänstlagen

I Socialtjänstlagen framgår att myndigheter som berör barn och ungdomar, hälso- och sjukvård samt Socialtjänsten har skyldighet att anmäla till Socialnämnden om de får veta något som kan innebära att denna skulle behöva ingripa. Dessa instanser har dessutom skyldighet att framföra all information de har som kan vara till nytta för utredningar om minderårigas behov av skydd (Rättsnätet, 2008).

Barns grundläggande behov

Barns grundbehov är förenklat kärlek, mat, någon som hjälper dem med städning och personlig hygien, närhet, trygghet, bekräftelse, vägledning, gränssättning, socialt kontaktnät och stabilitet i tillvaron (Sigling, 2002). Enligt Bergman & Drejhammar (1999) är ett barns behov individuellt och behoven kan därför skilja mellan olika barn. Dock finns det enligt Bergman & Drejhammar (1999) några grundläggande behov som de flesta barn behöver i vilken situation de än befinner sig:

 Omvårdnad, skydd och tillsyn. Detta innebär att ett barn behöver mat, kläder, någon som ser till att de inte skadas eller gör farliga saker.

 Kärlek. Både att få och att ge.

 Ett stabilt förhållande till antingen en förälder eller en annan vårdnadshavare.

 En stimulerande miljö som tillåter barnet att växa och utvecklas.

 Få känna att de är behövda och att de får ta ett eget ansvar.

 Möjlighet att påverka sin situation, det vill säga att vara delaktiga i sitt liv.

Vad händer med barnet när ingen finns där för att tillgodose dessa behov?

(7)

En förälders uppgift

Att vara förälder är att kunna se, förstå och tillgodose barnets behov. Framför allt är detta viktigt under barnets första tid då det ännu inte själv kan tala om vad det vill. Föräldrar ska enligt Bergman & Drejhammar (1999):

 kunna vidareslussa barnet i livet och vara en introduktör till omvärlden.

 vara en talesman för barnet gentemot skola, förskola, hälsovård med mera.

 vara hörsam inför barnets frigörelseyttringar.

 skapa trygghet för barnet.

 vara en förebild för barnet och ge barnet en bild av vad vuxenlivet innebär. Visa på skillnaden mellan vad det innebär att vara barn och vuxen.

Vad är psykisk sjukdom?

Psykisk sjukdom är ett samlingsbegrepp för många olika sjukdomar som uppträder när något är i obalans i själen. Sjukdomen är inte statisk utan uppträder i olika former och på olika sätt i olika perioder. Eftersom sjukdomen är av varierande art och ostabil i sitt flöde är det också vanskligt att ställa en diagnos. En diagnos är som en färskvara och har en diagnos ställts en gång så kan sjukdomsbilden snabbt ändras och en ny diagnos får därefter ställas (Skerfving, 2005).

Johan Cullberg (refererad i Fristorp & Kollarik, 1999) definierar en psykiskt sjuk person med en som inte kan ta hand om sig själv. Han påpekar att en psykisk sjukdom är svår att identifiera och att den betyder olika för olika personer. En sammanfattning är att en psykisk sjukdom är ett tillstånd av förändrade upplevelser, känslor och beteenden som påverkar en person så att personen inte klarar av att leva ett vad som kallas normalt liv och därför behöver hjälp av någon annan person.

Enligt Cullberg (refererad i Fristorp & Kollarik, 1999) finns det två huvudgrupper av psykiska sjukdomar:

 Den affektiva sjukdomen. Till denna grupp räknas till exempel bipolär sjukdom och depression. Det är sjukdomstillstånd där känslorna antingen är för höga eller för låga för att anses passa in i vardagen. Om en person hamnar i en depression sjunker självkänslan och i många fall är känslorna så starka att de orsakar en bristande livsvilja.

En person kan vara deprimerad på grund av en specifik händelse. I många fall tar sig dock personen ur detta tillstånd och blir som vanligt efter ett tag. I vissa fall går inte depressionen över och blir så kraftig och långvarig att den anses som sjuklig.

 Den psykotiska sjukdomen. Sjukdomar såsom kortvariga psykoser och

vanföreställningar. Den sjuke personen blandar föreställning och verklighet. Att höra röster och uppleva saker som inte händer i verkligheten är vanligt. Personen kan få svårt att sköta sig själv och ett arbete då personen lever i sina föreställningar och har svårt att skilja dem från verkligheten. Sjukdomen kan även yttra sig så att den sjuke blir inåtvänd och svår att nå fram till. Dessa psykoser kan vara oerhört skrämmande för omvärlden att bevittna, inte minst för barn.

Någon klar gräns mellan depression och vanlig nedstämdhet är svår att dra. Enligt Björklund (2004) finns det riktlinjer som visar när en människa kan vara deprimerad och en depression kan diagnostiseras. Dessa symptom kan vara: ångest, nedstämdhet, sorgsenhet, svårigheter att sova och svårt att koncentrera sig. För att diagnosen ska kunna ställas måste dessa symptom vara av den grad att patienten inte kan fungera i vardagen.

(8)

Barn med psykiskt sjuk förälder

Ett exempel på forskning om fenomenet resilience (en slags motståndskraft mot psykiska sjukdomar) är Emmy Werner och Ruth Smiths (1992) longitudinella studie av en årskull av barn födda på 1950-talet. Barnen följdes under 35 år och effekterna av graviditet, förlossning, eventuella handikapp och uppfostring studerades. Under uppväxten tillkom faktorer såsom skilsmässor, fattigdom och psykiska störningar hos föräldrarna. Redan från början av studien bedömdes cirka 30% av barnen som högriskbarn. Två av tre av dessa barn visade redan vid skolåldern att de hade inlärningsproblem, psykiska störningar och beteendeproblem. Vid 18 års ålder var de flesta av högriskbarnen kriminella eller unga föräldrar. Cirka 4% av samtliga barn hade psykiskt sjuka föräldrar. Dessa barn hade dubbelt så hög frekvens av beteendestörningar som de övriga barnen. Vid 18 års ålder hade över hälften av dem psykiska problem.

En tredjedel av barnen till psykiskt sjuka föräldrar klarade sig över förväntan. De kallades

”maskrosbarn” vilket syftar på barn som växer upp med trasiga förhållanden och ändå klarar sig bra. Werner & Smith (1992) fann att ”maskrosbarnen” hade fått mycket omsorg och

uppmärksamhet från familjemedlemmar och utomstående. Barnen hade många aktiviteter runt sig och dessa var en tröst vid motgångarna.

Werner & Smith (1992) förklarade dessa ”maskrosbarns” positiva utveckling med fem faktorer:

 Ett karaktäristiskt sätt att väcka en gillande reaktion hos omgivningen.

 En effektiv vilja att kunna planera och ta till vara på de förutsättningar som fanns. Till exempel när det gällde studier, rutiner och de egna arbetsuppgifterna i hemmet.

 Dessa barn hade föräldrar som var mer omhändertagande och omtänksamma. Dessa drag speglades av på barnen och gav dem ett positivt självförtroende.

 Det fanns flera stödpersoner runt barnet som stödde och vägledde barnet i rätt riktning.

 Att dessa barn haft lite ”tur” kunde också ses då möjligheterna infann sig vid rätt tillfälle. Till exempel fick dessa barn arbete direkt efter skolgång.

Werner & Smith (1992) fann vidare att de ungdomar som växt upp under trassliga

förhållanden kunde finna möjligheter vid vuxen ålder att återanpassa sig till samhället bara de fick ett tillfälle. De fann att det inte bara var uppväxten som påverkade anpassningen till samhället utan konstaterade att det ”aldrig är för sent” (Werner & Smith, 1992).

Syfte och frågeställningar

Syftet med detta examensarbete är att lyfta fram och belysa de barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder och se vilka eventuella svårigheter som dessa barn bemöter. För att besvara syftet används besvaras följande frågeställningar med hjälp av en litteraturstudie.

 Löper barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder större risk att själva bli psykiskt sjuka?

 Hur ”överlever” ett barn en svår barndom med en psykiskt sjuk förälder?

 Vad gör samhället (psykiatrin, socialtjänsten, skolan och den nära omgivningen) för dessa barn? Vilken hjälp finns det för dessa barn att få?

(9)

 Hur kan psykologiska teorier förklara effekterna som en psykiskt sjuk förälder har på sitt barn?

Teoretisk referensram

Riskfaktorer/sårbarhet Anknytningsteorin

Marianne Cederblad (2003) beskriver John Bowlbys teori anknytningsteorin. I denna beskrivs det livsviktiga mötet mellan barn och vårdgivare. Det är framförallt under den första tiden i barnets liv som det är viktigt med en nära relation till den som tar hand om barnet. Om denna nära relation misslyckas eller uteblir är den relationen svår att bygga upp vid senare tillfälle. Detta skulle enligt Bowlby skada barnet och prägla det genom hela livet. Anknytningsbeteendet ansåg han vara ett biologiskt grundat beteende som fungerar som ett skydd mot faror. När barnet förstått vem som är vårdgivaren är det vårdgivaren som barnet ser som sin trygga och fasta punkt och som en bas dit barnet kan komma tillbaka när det har varit ute på upptäcktsfärd.

Hur väl detta förhållande utformas beror främst på vårdgivarens uppfattning om barnets behov och kvalitén på samspelet dem emellan (Cederblad, 2003).

Erik Homburger Erikssons psykosociala utvecklingsteori

Inga-Lisa Sigling (2002) redovisar Erikssons psykosociala utvecklingsteori som är indelad i olika faser och tidsperioder i livet. Teorin beskriver hur ett barn utvecklas under olika perioder i sitt liv.

Första året: Förtroende/misstro. Första året präglas av barnets grundläggande behov. Blir inte dessa behov tillgodosedda byggs ingen tilltro till omgivningen upp utan istället skapas en misstro till omgivningen. Barnet upplever det som att omgivningen sviker och detta bär barnet med sig in i sitt andra levnadsår.

Andra året: Självständighet/skam och skuld. Nu lär sig barnet att gå och röra på sig, tar egna beslut och ett självförtroende börjar märkas. Om inte barnet får möjligheten att växa kan barnet istället känna skam och skuld.

3 till 5 års ålder: Initiativ/skuld. Denna fas präglas av lek och fantasi. Känslorna växlar ofta och starkt mellan arg och glad.

6år till puberteten: Självkänsla/underlägsenhet. Vetgirigheten har tagit över och barnet vill lära sig allt om allt. För att självkänslan ska växa krävs det att barnet återkommande får beröm och blir sedd. Vänner blir viktiga i denna ålder.

Tonårstiden: Identitet/rollförvirring. Känslorna svallar och denna fas är avgörande för hur barnets självförtroende ser ut. Antingen positivt eller negativt. Identitet ska skapas och en syn skall bildas angående vem barnet är och vilken roll det har i sin omgivning.

(10)

Tidig vuxen: Intimitet/isolering. I ett tryggt hem har barnet bildat en stark självständighet och har ett bra förhållande till andra i sin omgivning. Är självkänslan svag är det lätt att barnet blir utnyttjat.

Medelålder: produktiv/passiv. Det nu vuxna barnet har två vägar att välja på. Antingen en produktiv väg där både familj och en aktiv fritid ingår eller en passiv väg som lämnar det vuxna barnet i ensamhet och självupptagenhet.

Ålderdomen: Integritet/förtvivlan. En återblick på det liv som gått. Antingen sker detta med blida ögon eller med förtvivlan (Sigling, 2002).

Skyddsfaktorer

Werner & Smiths (1992) studier på Hawaii vittnar om att barn faktiskt kan klara sig bra trots en barndom under trassliga förhållanden. De faktorer som ansågs vara grundläggande för denna framgång kan också sammanfattas i så kallade ”friskfaktorer”. Dessa faktorer kan återspegla den motståndskraft som en del barn har som växer upp i en familj med en psykiskt sjuk förälder. Denna motståndskraft har gjort att dessa barn inte utvecklat en psykisk sjukdom.

Sammanfattat är det följande faktorer som utmärkt sig: en objektiv inställning till förälderns sjukdom, stöd från omgivningen, självkänsla, en god föräldrarelation, en välfungerande icke psykiskt sjuk förälder, intelligens, nyfikenhet, social kompetens och ett bra yttre utseende. Dessa faktorer verkar vara avgörande för att minska risken för negativa kedjereaktioner. Dessa faktorer främjar dessutom självkänslan och prestationsförmågan (Skerfving, 2005).

Ben Furman (1998) menar att egentligen kan listan med skyddande faktorer göras lika lång som det finns antal barn. Var och en finner egna spår i livet som de använder som skyddande faktorer. Det kan vara allt från människor, djur, en hobby, presterande i skolan, musik eller fantasin. Att lägga fokus på något annat än den svåra verkligheten gör att barnen kommer bort från det som skadar deras inre. Furman (1998) talar också om att de barn som är ”överlevare”

oftast delar samma attityder vilket kan vara envishet, stark vilja och målinriktning.

Resilience

Ett begrepp som används för att förklara hur barn som växer upp under traumatiska

omständigheter trots allt har en motståndskraft mot att inte själva råka illa ut. Dessa barn som kallas för högriskbarn har en psykisk överlevnadsförmåga som enligt Skerfving (2005) kan bero på barnets sociala kontaktnät. Det innebär inte att individen är osårbar utan att individen har mer motståndskraft (Skerfving, 2005).

Coping

Hur väl en individ klarar sig i livet beror på deras förmåga till coping. Detta begrepp beskriver hur väl en människa hanterar en stressande situation. Individen finner genom coping sätt att bemästra svårigheter. Det finns antingen inre eller yttre faktorer som påverkar copingförmågan.

De inre kan vara till exempel bra självförtroende, god hälsa och social förmåga. Exempel på yttre faktorer kan vara ett stort socialt kontaktnät, god ekonomi och stöd från andra människor.

Till skillnad från resilience, där inriktningen är en slags helhet med egenskaperna hos individen och vikten av en skyddande miljö fokuserar forskningen som handlar om coping mer på

individens beteende i stressade situationer (Skerfving, 2005).

Aaron Antonovskys teori

(11)

På svenska kallar vi denna modell för KASAM (Känsla av sammanhang och mening).

Antonovsky (refererad i Skerfving, 2005) menade att vi människor aldrig är helt friska eller helt sjuka utan att vi ständigt rör oss mellan dessa två stadier. Graden av KASAM är avgörande för var vi befinner oss mellan dessa två punkter. KASAM omfattar tre delmoment: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Det som sker runt en individ, och i en individ, bör för denne vara begripligt och för att det ska vara det krävs att resurser för detta finns tillgängligt. Detta gör det hela hanterbart för individen och individen kan finna meningsfullhet med livet. Det viktigaste begreppet är meningsfullhet då det är mest motivationsskapande och ger individen en slags

”morot” i livet. KASAM kan mätas med ett standardiserat test. En individ med högt KASAM ser en svår situation som en utmaning istället för ett stressmoment. KASAM påminner om coping men skillnaden i stora drag är att KASAM även innefattar en bild av livet som helhet där en grund läggs för att bibehålla god hälsa och välbefinnande livet ut (Skerfving, 2005).

Psykodynamiska teorier

Johan Cullberg (2003) beskriver några försvarsmekanismer inom den psykodynamiska teorin:

Förnekande: Fenomen där individen helt enkelt blundar för verkligheten. Barn som är rädda blundar ofta och tänker att det som jag inte ser finns inte.

Regression: Vid en traumatisk tid i livet kan individen återgå till en tid när det traumatiska inte fanns. Detta fenomen är ganska vanligt när barn får syskon. Barnet upptäcker att en del av deras tidigare odelade uppmärksamhet nu gått över till någon annan. Detta gör att barnet psykiskt går tillbaka i utvecklingen till innan syskonet kom.

Projektion: En individ som inte vill kännas vid sina egna svagheter överför dem på andra istället, vilket är ett sätt att rentvå sig själv.

Splitting: Individen kan försvara sitt handlande som för utomstående skulle se ut som

dubbelmoral genom att se på saken från två håll. Individen kan ha en god och en ond sida som inte behöver ha någon kontakt med varandra. Detta fenomen är särskilt vanligt hos psykiskt sjuka. En individ kan helhjärtat ägna sig åt välgörenhet åt främmande människor i nöd medan individen hemma kan vara extremt hänsynslös mot sin egen familj. Detta utan att

värderingarna krockar (Cullberg, 2003).

Samhällets ansvar

Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell

Urie Bronfenbrenner (refererad i Skerfving, 2005) utvecklade på 1970-talet en modell som beskriver människan (i detta fall barnet) i sin sociala omgivning/miljö (Figur 1). Han ansåg att det inte gick att förstå ett barn om inte hänsyn till dess omgivning/miljö togs. Modellen beskriver samspelet mellan barnet och de olika miljöerna. De olika nivåerna symboliserar olika miljöer. Alla miljöer går in i varandra och alla påverkar de varandra. Hur ett barns liv blir påverkas av hur det ser ut i de olika strukturerna då alla hänger samman.

Mesonivå Exonivå

Makronivå

Mikronivå Barnet

(12)

Figur 1. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell (refererad i Skerfving, 2005)

Mikronivå. På denna nivå finns de som står barnet närmast, familjen, vänner, släkt och grannar.

De händelser som påverkar barnet mest är de händelser som utspelas direkt runt barnet och med barnet inblandat.

Mesonivå. Hemmet, förskolan, skolan och fritidshemmet är de miljöer som står barnet näst närmast. De påverkar också barnet och detta kan både leda till förvirring eller till förstärkning av de bra saker som redan inplanterats i barnet från mikromiljön. Förvirring kan uppstå när det finns annorlunda eller nya regler i mesomiljön som kanske inte förekommer i mikromiljön.

Exonivå. Denna nivå påverkar indirekt barnet. Barnet kanske inte alltid lever i dessa miljöer men blir ändå påverkat av dem. Det kan vara förälderns arbetsplats, det kan vara massmedia, det vill säga, miljöer som finns runt barnet men inte direkt och nära inpå.

Makronivå. Denna nivå är ytterst och utgörs av samhället med dess institutioner och ideologier.

Även det kulturella, sociala, politiska och utbildningsmässiga systemet ingår. Denna nivå utgörs av de norm- och tankesystem som genomsyrar det samhälle barnet lever i. Makronivån utgörs av lagar, normer, regler och värderingar och ser olika ut i olika samhällen och kulturer (Skerfving, 2005).

(13)

Metod

Litteratursökning

Genom att läsa tidigare examensarbeten inom samma ämnesområde kunde förslag på litteratur tas fram. Detta och sökningar på sökmotorn Google gjorde att början på en referenslista kunde sammanställas. Den utvalda litteraturen gav sedan nya idéer och förslag på ytterligare litteratur genom sina referenslistor. Referenslistan byggdes på efterhand som ny litteratur genomlästes.

Genom att först granska litteraturens innehållsförteckning kunde en snabb överblick säga om litteraturen hade, eller saknade, relevans. Viss litteratur togs fram genom att använda

bibliotekskatalogen LUCIA på Luleå tekniska universitets biblioteks hemsida.

Sökord/meningar såsom ”barn till psykiskt sjuka föräldrar” och ”psykiska sjukdomar”

användes. Även generell litteratur om psykologi valdes ut då examensarbetet även innehåller information om psykiska sjukdomar. Efter att färdigställd referenslista bestämts sammanställdes litteraturen i en översiktstabell (Bilaga 1).

Inklusionskriterier: Rapporter och textböcker som beskrev problemet ”hur det är att leva och växa upp med en psykiskt sjuk förälder” utifrån barnets synvinkel. Studier och rapporter från både Sverige och andra länder. All relevant litteratur, oberoende av ålder, valdes ut för en andrahandsbedömning. Intresset för detta ämne har dock ökat de senaste åren så mycket av den funna litteraturen var relativt nyutkommen.

Exklusionskriterier: Forskningsrapporter i forskningstidskrifter, då detta var ämnat att bli en litteraturstudie med fakta från forskning som refererats i textböcker samt rapporter. För att kunna täcka de tre första frågeställningarna valdes litteratur bort som inte gav svar på samtliga frågeställningar.

(14)

Resultat

Kristina Granath (1997).

”Det var så mycket jag inte förstod…”- en intervjuundersökning med vuxna barn till psykiskt sjuka föräldrar.

Löper barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder större risk att själva bli psykiskt sjuka?

Granath (1997) menar att varje intervju och dess berättelse är unik men att hon ändå funnit en slags röd tråd som löper igenom varje berättelse och därför har hon kunnat dra vissa slutsatser.

Enligt författaren har forskning gjorts där det jämförts hur väl barn till psykiskt handikappade föräldrar klarat sig i jämförelse med barn till fysiskt ”påverkade” föräldrar. I denna forskning har det framkommit att de barn som vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar påverkats mer. De tenderade att oftare själva bli deprimerade och ha ett mer oroligt karaktärsdrag.

Teorierna om hur dessa barn klarar sig är många men de har ett gemensamt och det är att de definitivt påverkas mer eller mindre. Är föräldern schizofren är det genetiska arvet en riskfaktor och den ligger på cirka 10%. Har barnet två schizofrena föräldrar är risken 35-46%. Den psykiska sjukdomen allena är inte den största risken för barnet att själv drabbas av en psykisk sjukdom utan däremot är det summan av antal riskfaktorer runtomkring sjukdomen som påverkar mest. Till exempel vilken miljö barnet växer upp i, hur den sociala miljön ser ut runt barnet och hur det sociala kontaktnätet är uppbyggt.

Granath (1997) skriver om studier där barn till psykiskt sjuka föräldrar jämförts med en

kontrollgrupp med barn som växt upp med friska föräldrar. Där framkom skillnader som pekar på att barnen till de psykiskt sjuka föräldrarna led av en högre grad av depression och ångest.

Tester visar att de är senare motoriskt utvecklade, brister i uppmärksamhet och har sämre problemlösningsförmåga. Detta i sin tur kan leda till depressioner och ångest även i vuxen ålder. Det har även gjorts studier för att jämföra barn till deprimerade föräldrar och till schizofrena föräldrar. I dessa framkom att barnen till deprimerade föräldrar i större

utsträckning klarade sig bättre både när det gällde koncentration och fokusering på uppgifter i skolan. Barnen till de schizofrena föräldrarna uppvisade däremot bristande social kompetens och var mer socialt tillbakadragna.

Hur ”överlever” ett barn en svår barndom med en psykiskt sjuk förälder?

Granath (1997) tar upp forskning som pekar på att i vissa fall har barn till psykiskt sjuka föräldrar klarat sig bättre än barn till friska föräldrar. Dessa barn benämns bland annat som

”osårbara”, ”barn med motståndskraft” och ”superbarn”. Dessa forskningsrapporter visar att barnen till psykiskt sjuka föräldrar redan i tidig ålder utvecklar ett slags motståndskraft mot svårigheter som gör att de klarar sig bra. Detta är dock inte bara till fördel för dessa barn i vuxen ålder då de ofta hamnar i problematiska relationer och de verkar aldrig helt tillfredsställda trots framgångar. I unga år kunde barnen inte se att föräldern var sjuk utan denna insikt kom först i högre ålder. Då insåg de också att föräldern inte var som andra vuxna. Barnen normaliserade sin barndom antagligen för att orka ta sig igenom den. När föräldern så fick en diagnos kom det som en lättnad för barnen då diagnosen bekräftade barnens upplevelser. Dessa barn upplever

(15)

sin barndom som jobbig och att deras vuxna liv påverkats av deras barndom. Beslut som var de ska bosätta sig eller var de ska arbeta påverkas av förälderns sjukdom då avståndet till dem får vara det avgörande. Barnens nära relationer till andra påverkas även i vuxen ålder då de har svårt att lita på andra, har svårare än andra att ta eventuella separationer och svårt att se till sina egna behov. Samtliga har i vuxen ålder gått i terapi eller samtal.

Granaths (1997) rapport vittnar om barndomar med oroligheter, många frågor och ensamhet.

Gemensamt för föräldrar var att sjukdomen kom och gick och tidigt lärde sig därför barnen att se tecken på när föräldern var på väg att insjukna i olika stadier. Barnen oroade sig inte bara för sitt eget liv utan även för den sjuke förälderns liv, att denne skulle begå mord eller självmord.

Barnen blev ansvarstagande både för sig själva, syskon och även för den sjuke föräldern. De barn som hade en till förälder som var frisk kände sig lyckligt lottade. Denna förälder blev som en slags livboj för barnet och barnet kunde lämna över ansvar på den föräldern. I dessa familjer fick den sjuke föräldern en slags ”patientstämpel” och behandlades därefter. Familjer där också en frisk förälder fanns fungerade bäst, medan de familjer där den friska föräldern inte fanns med, eller var utbränd, fungerade sämst.

Vad gör samhället?

I och med att dessa barn lider av en sårbarhet för att själva drabbas av en psykisk sjukdom anser Granath (1997) att det är vikigt att hitta de faktorer som brister i dessa barns liv. Det kan vara individuella brister eller brister i barnets närmiljö. Hittas dessa kan ett förebyggande ske och en eventuell sjukdomsbild begränsas eller helt tas bort. Enligt Granath (1997) bedrivs forskning för att klargöra de faktorer som är speciellt riskfyllda. Genom att jämföra barn till psykiskt sjuka föräldrar med barn till friska föräldrar under olika förhållanden kan skillnader som kan vara användbara då de förstnämnda barnen når en ålder av runt 20 år identifieras. Denna ålder anses vara den ålder då många psykiska sjukdomar debuterar.

Enligt Granath (1997) har det bedrivits, och bedrivs, fortfarande en del forskningsprojekt inom detta ämne. Vissa kommuner har utgått ifrån vuxenpsykiatrins patienter och undersökt deras nära omgivning och eventuella barns situation. När dessa barn väl lokaliserats har

anhöriggrupper startats upp för att där kunna ge stöd och andra åtgärder. I de fall där de

psykiskt sjuka föräldrarna är i kontakt med psykiatrin ges även stödåtgärder till resterande familj och i dessa fall uppmärksammas barnen. Dock visade det sig att i många av dessa fall bodde barnen antingen hos den friska föräldern eller i fosterfamilj.

Av de vuxna som Granath (1997) intervjuat upplevde samtliga att de blivit svikna av samhället.

Detta på grund av att de hade lite eller ingen kontakt med myndighetspersoner. Deras sociala kontaktnät var knappt och de hade ingen vuxen som kunde förklara skrämmande händelser eller förälderns sjukdom för dem. De hade alla önskat sig en stödperson i någon form.

Inga-Lisa Sigling (2002).

Att möta barn till psykiskt sjuka föräldrar

Enligt Sigling (2002) visar undersökningar att dessa barn är mer sårbara för att själva drabbas av en psykisk sjukdom. Det kan vara antingen genetiskt betingat eller socialt. Den genetiska

(16)

sjukdomsbilden ökar om båda föräldrarna är psykiskt sjuka. Dock påpekar hon att av de barn som i vuxen ålder drabbas av någon form av psykisk sjukdom är det bara 1 av 10 som drabbas av samma sjukdom som föräldern. Sigling (2002) beskriver faktorer som ökar barnets risk att själv drabbas och dessa är bland annat hur allvarlig förälderns sjukdom är, om det finns ett socialt kontaktnät eller ej, avsaknad av vänner, icke ansvarskännande lärare och avsaknad av en annan vuxen i familjen.

(17)

Sigling (2002) skriver om maskrosbarn som hon benämner de barn som trots en svår barndom ändå klarar sig bra i livet. Det är inte alltid de stora förändringarna eller ingreppen i barnets liv som betyder mest utan det kan vara en vuxen som ger barnet en klapp på axeln och säger ”hej”.

Att barnet syns ger det hopp i tillvaron. Om den sjuke föräldern får bra hjälp och vård inger det hopp hos barnet som då kan bygga upp sitt försvar. Med hjälp av det sociala kontaktnätet, uppmärksam skolpersonal och bra stöd från en frisk förälder eller annan släkt kan dessa barn gå vidare i livet stärkta och trygga. Enligt Sigling (2002) är det inte bara barnets inneboende

egenskaper som kan vara till skydd för barnet. Även yttre skyddsfaktorer kan bidra till att barnet blir en ”överlevare” och står emot att själv drabbas av en psykisk sjukdom.

Exempel på skyddsfaktorer kan vara:

 Att den ene föräldern är frisk och ansvarstagande.

 Att den sjuke föräldern får bra behandling.

 God ekonomi.

 Daglig kontakt med andra barn.

 Givande fritidsaktiviter.

 Socialt kontaktnät dit barnet kan vända sig i svåra situationer.

Enligt Sigling (2002) är barn i denna situation ofta lojala mot sina föräldrar vilket kan försvåra en upptäckt av den verklighet som barnet lever i. Detta medför större krav på omgivningen för att den ska se vad som pågår. Framför allt är det förskolepersonal och skolpersonal som kan vara uppmärksamma på signaler från barnet. På skolan finns en skolsyster som barnet kan vända sig till och denne har alltid tystnadsplikt. Denne har en viktig roll och många barn i dessa sammanhang har vittnat om att de fått stöd via skolsystern som hjälpt dem mycket.

Forskningen och informationen har gått framåt med utredningen om dessa barn och detta har, i sin tur. har lett till att både skolvärlden och Socialtjänsten har öppnat ögonen för de problem som kan finnas. Många frivilligorganisationer, speciellt inriktade på barn, finns idag vilka barnen kan ringa till för att söka stöd och råd. Dessa inriktar sig dock på lite äldre barn som kan hantera en telefon.

Socialstyrelsen, Kjerstin Bergman & Inga-Britt Drejhammar (2002).

Barn till psykiskt sjuka föräldrar

I denna rapport redovisas inget om att barnet själv kan bli psykisk sjuk i och med en psykiskt sjuk förälder. Dock tar den upp faktorer i barnets närmiljö som kan påverka barnet och som bör uppmärksammas:

Familjens ekonomi, en familj vars ekonomi är ansträngd är i en mer utsatt position än en familj som har en stabil ekonomi.

Diagnoser hos förälder/föräldrar, finns psykiska sjukdomar i familjen och hur allvarliga är de?

(18)

Psykisk sjukdom i kombination med missbruk, tendenser hos barnet som tyder på psykisk eller fysisk misshandel eller övergrepp.

I vuxen ålder visar barnen på en hög ångestfaktor inför barndomen. Detta leder till dålig självkänsla. Många av barnen upplever en rädsla inför att själva drabbas av sjukdomen som den sjuke föräldern lider av.

I rapporten redovisas att dessa barn lär sig att stå ut med problemen istället för att lösa dem. De tar stort ansvar hemma för att familjebilden ska se normal ut inför omvärlden. Ett

överlevnadsknep blir att om barnet blundar för svårigheterna så finns de inte. Dock slår detta tillbaka i vuxen ålder.

Bergman & Drejhammar (2002) poängterar vikten av att barnet har ett bra socialt kontaktnät som kan stödja och hjälpa. De anser att barnets situation bör uppmärksammas i så tidigt skede som möjligt och uppmanar därför alla i dess närvaro att vara uppmärksamma. Via

Socialtjänsten kan dessa barn få stödterapi och psykoterapi och om även den sjuke föräldern får samma stöd kan detta stärka föräldern i sitt föräldraskap. Ytterligare åtgärder är att informera barnet om förälderns sjukdom och vilka konsekvenser den kan ge. Socialtjänsten kopplar sedan vidare informationen till skola/förskola och sjukvård.

I sina barnavårdsutredningar är Socialtjänsten beroende av bedömningar från barn och ungdomsvårdspsykiatrin. Dessutom kan det i vissa fall vara nödvändigt med utlåtande ifrån vuxenpsykiatrin. Detta för att i utredningen kunna ta ställning till om ett barn till en psykiskt sjuk förälder far illa av att bo med denne. Barnet måste få den trygghet som krävs för en normal uppväxt och det kan vara primära faktorer såsom mat, rena kläder och en förälder som talar om när barnet gör rätt och fel. Bedömningen om föräldern är lämplig att tillgodose barnets behov görs på basis av vilken utvecklingsfas barnet går igenom just då. Dessa behov förändras och tillkommer allt eftersom barnet växer och utvecklas. I de fall där Socialtjänsten varit inkopplad, men barnet ansetts må bra av att bo kvar med den sjuke föräldern, har utvecklingen noga följts.

Detta för att förvissa sig om att barnets behov tillgodosetts hela tiden.

I Bergman & Drejhammars (2002) rapport framkom brister i just kommunikationen mellan Socialtjänsten och vuxenpsykiatrin. Samarbete mellan vuxenpsykiatrin och barnpsykiatrin förekom nästan aldrig. Elva personer som arbetar inom sju olika öppenvårdsmottagningar intervjuades i denna rapport. Där framgick det att personalen många gånger inte ställde frågor som rörde patientens familjeförhållanden. Personalens förklaring till detta var bland annat att de inte ansåg att de hade skyldighet att gå in på övrig familjs livssituation då det var den sjuke patienten som var i fokus. Det rådde brist på kunskap om hur de skulle upptäcka problem som rörde patientens familj. Dessutom ansåg personalen att de hade kunskapsbrist angående hur de skulle handskas med barn då detta var en vuxenmottagning. En hög arbetsbelastning och i vissa fall tidspress ledde därför enbart till fokus på patienten. Många i personalen vittnade om rädsla att kränka patientens integritet om de skulle ställa frågor om barn och dylikt. All personal var införstådd med att det rådde anmälningsskyldighet samtidigt som de ansåg att det var en fin balansgång mellan att göra framsteg i den vuxnes psykiatribehandling, att eventuellt störa den vuxnes förtroende och att använda sin anmälningsplikt. En del slog ifrån sig ansvaret genom att lägga detta på Socialtjänsten.

(19)

Inom Socialtjänsten har det satsas på interna utbildningar inom barn och ungdomsvård. De försöker att undvika omplacering av barnen och istället erbjuds familjerna en kontaktperson eller kontaktfamilj. Det finns även tillgång till familjeterapi, dagverksamhet för

småbarnsfamiljer, stödboende, jourfamiljhem och ekonomisk hjälp till olika slags psykiatriska behandlingar. Dessa stödåtgärder ser olika ut i olika kommuner men generellt arbetar

Socialtjänsten på detta vis.

Annemi Skerfving (2005).

Att synliggöra de osynliga barnen- om barn till psykiskt sjuka föräldrar

Skerfving (2005) tar upp en forskningsrapport som talar för att barn till psykiskt sjuka föräldrar löper upp till tre gånger större risk att själva drabbas av psykisk sjukdom. Det konstaterades att det var det sociala arvets påverkan som bidrog till detta och inte den biologiska ärftligheten.

Schizofreni till exempel var en sjukdom som visserligen inte barnet behövde ärva biologiskt men som utlöste andra psykiska sjukdomar hos barnet. Upp till 50% av barnen till schizofrena föräldrar visade sig senare ha någon typ av psykisk sjukdom. En studie som pågick under 20 års tid med en grupp barn till schizofrena föräldrar visade att det inte främst var släktskapet som påverkade barnet utan dess närmiljö som senare utlöste en schizofren personlighet hos barnet.

Barn till schizofrena har en ökad sårbarhet att själva drabbas av sjukdomen men det är främst omständigheter och andra faktorer som påverkar om barnet ska utveckla sjukdomen. Barnens problem hänger samman med den sjuke förälderns sjukdomsvaraktighet. Ju längre förälderns sjukdomsbild varar desto större risk för barnet att själv drabbas av en psykisk sjukdom.

Summerat blir detta att det genetiska arvet spelar en viss roll och påverkar sårbarheten som dessa barn bär på. Det genetiska arvet är dock inte ensamt utslagsgivande om ett barn till en psykiskt sjuk förälder ska drabbas av en psykisk sjukdom. De psykosociala och socioekonomiska faktorerna spelar också stor roll.

En harmonisk familj kan vara en skyddande faktor för ett barn i riskzonen. I många fall bor barnet ensam med den sjuke föräldern men i de fall där barnet haft en annan frisk förälder med i familjen har ett skyddslager bildats runt barnet. Barn som redan i tidig ålder fått positiv uppmärksamhet från närstående utvecklar ett motstånd mot att själva drabbas av psykisk sjukdom. De barn som effektivt kan planera och kontrollera sin vardag med studier, arbetsuppgifter i hemmet och har regelbundna vanor löper också mindre risk att drabbas.

Vidare visade sig barnets intelligens, utseende, nyfikenhet och sociala kompetens också ha en stor betydelse. Viktigt är ett socialt kontaktnät som kan stötta barnet och vägleda det vid viktiga vägskäl i livet. Det som visade sig ha störst betydelse för barnets framtida utveckling i de studier som Skerfving (2005) tagit del i var hur barnets självkänsla såg ut. Denna självkänsla baserades på föräldrarnas attityd gentemot barnet.

Med rätt stöd från samhället kan dessa barn trots allt få en bra uppväxt och ett normalt liv.

Fungerar inte barnets närmaste omgivning får den yttre omgivningen en större betydelse. Det kan vara allt från morföräldrar till en kontaktperson inom Socialtjänsten. I mitten på 1990-talet genomfördes en stor kartläggning av psykiskt sjuka patienter på en rad psykiatriska

(20)

mottagningar i Sverige. Där framgick hur patienternas familjebild såg ut och eventuella barn uppmärksammades. Denna kartläggning var starten på en rutinändring inom psykvården där barnen uppmärksammades mer. Innan hade personalen på olika vårdinstanser inte haft någon kunskap om hur de skulle handskas med barnen till de psykiskt sjuka och i många fall saknades dessutom kunskapen helt om att barnen fanns då inga rutiner för den sortens information fanns.

Mellan åren 1998-2000 genomfördes det så kallade Icarusprojektet. Syftet var att öka kunskapen om vilka problem som fanns i arbetet med psykiskt sjuka och deras barn. I detta projekt deltog 11 europeiska länder och Australien. Studier gjordes i de olika länderna med personal inom barn, ungdoms- och vuxenpsykiatrin. Resultaten användes sedan för att jämföra de olika länderna med varandra. Vad som framgick där var att det fanns både olikheter och likheter länderna emellan. Skillnaderna var stora i hur länderna behandlade frågan om

huruvida vården skulle träda in och ändra på familjeförhållandena trots misstanke om att barn for illa. I vissa länder användes tvångsintagning av den sjuke föräldern medan i andra länder användes detta inte alls.

Forskarna tog fram gemensamma riktlinjer för dessa länder för att underlätta inte bara för patienterna och deras familjer utan även för de inblandade vårdinstanserna och kommunerna:

 En god kommunikation skulle skapas liksom ett förtroende mellan familjen och olika instanser. Detta för att minska missförstånd och att ingen viktig information skulle falla mellan ramarna.

 Att bygga upp ett nätverk runt dessa familjer där alla inblandade var delaktiga i samtliga beslut och samtlig information. De olika instanserna måste också vara insatta i

varandras olika arbeten för att kunna förstå varandra. De måste dela kunskap och förståelse.

Vad som betonades som det viktigaste var att chefer och politiker var införstådda med vilka konsekvenser som det kunde innebära om de inte satte barnens behov främst.

I jämförelse med de övriga deltagarländerna fanns det många faktorer som talade till Sveriges fördel, bland annat den fria mödra- och barnhälsovården. Sverige har en barnomsorg som är tillgänglig för alla, fri skolmat, fri skolhälsosjukvård och detta ökar barnets så kallade

skyddsrum. I Sverige arbetas det mycket med förebyggande åtgärder. Fördelen med gratis

mödra- och barnhälsovård, öppna förskolor och familjecentraler är att eventuella problem inom familjerna lättare upptäcks och detta på ett tidigt stadium. Det som framgick i dessa studier var framför allt vilken skillnad fattigdom gör för dessa barn.

Ola Lundström & Martina Wennberg, Folkhälsoprojektet (2000).

”Det är fortfarande min förälder”- intervjuer med patienter och deras barn

Lundström och Wennberg (2000) slår fast att barn till psykiskt sjuka löper större risk att drabbas av en psykisk sjukdom.

(21)

De flesta av barnen hade stöd av familj och vänner som kände till förälderns sjukdom. Detta gjorde att de aldrig behövde smyga med den eller försöka dölja den. De kunde prata öppet om både sjukdomen och den sjuke föräldern. Det ansågs viktigt för barnen att ha ett starkt

kontaktnät runt sig och dessutom en bra relation med den sjuke föräldern. De ansåg sig ha mött både förståelse och bra stöd. Många av de intervjuade hade egenskapen självständig gemensamt. Att kunna ta vara på sig själva ledde till säkerhet och självförtroende. Vad som hjälpte många av dessa barn var att de lärde sig allt om förälderns sjukdom och kunde på så vis vara förberedd på vad som skulle komma. Detta skapade en sorts säkerhet hos barnet som underlättade. Viktigt var också att skilja på föräldern och dennes sjukdom så att inte föräldern enbart sågs som den människa denne var under sin sjukdomstid.

De intervjuade ansåg att de fått lite eller ingen hjälp från vuxenpsykiatrin. Barnen upplevde det som om de inte blev tagna på allvar och inte heller deras situation. Ingen vårdpersonal

informerade barnen, oberoende av deras ålder, om den sjuke förälderns tillstånd. De vuxna psykiskt sjuka vittnade om att ingen vårdpersonal frågat om vare sig familj eller barn vid inläggning på sjukhus. Samtliga har blivit påverkade av sin förälders sjukdom och samtliga saknade stöd från sjukhälsovården eller kommunen.

Britta Alin Åkerman & Inga-Lill Ramberg (2008).

Rapport kring viktiga åtgärder för att stärka unga vuxnas psykiska hälsa

Under barnets första år är det extra känsligt för sin hemmamiljö och påverkas mest av denna miljö men mer och mer av andra miljöer ju äldre barnet blir. Detta beror i huvudsak på barnets möjlighet att välja vänner och andra miljöer. Om barnets familj inte är tryggt för barnet ökar riskerna att barnet själv blir otryggt. Innan 18 månaders ålder går en otrygg anknytning till föräldrarna att reparera men efter det blir det allt svårare. Enligt Alin Åkerman & Ramberg (2008) visar många studier på att sambandet mellan sociala nätverk och psykisk hälsa är stor.

Att ha vänner runt omkring sig som de kan lita på, stöd från en vuxen, fritidsaktiviteter, ekonomisk trygghet och ett socialt kontaktnät är viktiga förutsättningar för att kunna må bra.

Skolan har enligt Alin Åkerman & Ramberg (2008) en stor inverkan på barnet. Skolan är en viktig miljö där många av de sociala olikheterna mellan barnen kan suddas bort. Då sambandet mellan socialt nätverk och psykisk hälsa är stor är det svårt att utforma folkhälsopolitiska riktlinjer om åtgärder. Många av de livsavgörande beslut som måste tas i livet tas innan barnen fyllt 18 år det vill säga när en person blir myndig. Dock förväntas det av barnen att de ska ta beslut om frågor som till exempel utbildning innan den åldern har inträtt. Enligt Alin Åkerman

& Ramberg (2008) är samhället inte uppbyggt för de ungas behov. Det finns alltför stor

valfrihet och detta gör att många unga vuxna mår dåligt idag. Det kan vara en positiv utmaning för den som mår psykiskt bra men för den psykiskt sårbara kan detta leda till en negativ

belastning.

(22)

Hälso och sjukvårdsprogram för Barn och ungdomars psykosociala hälsa (2003).

Dessa resultat kommer ifrån Birthe Hagströms (2003) rapport ”barn på bräcklig grund” som finns att läsa i Hälso och sjukvårdsprogram för Barn och ungdomars psykosociala hälsa.

Hagström (2003) menar att barn till psykiskt sjuka föräldrar löper en större risk att själva drabbas av en psykisk sjukdom. Inga generella mönster återfinns dock och denna riskfaktor måste beaktas tillsammans med det sociala arvet och dess påverkan.

Föräldrarna anses ha den största betydelsen för barnets psykosociala hälsa. Därför blir också mer märkbart större om en förälder drabbas av psykisk sjukdom och inte kan ta hand om barnet på samma sätt som tidigare. Även om föräldrarelationen är den viktigaste relationen minskar inte det vikten av att ha en annan relation till någon annan i barnets omgivning.

Genom att ha bra socialt kontaktnät kan barnet trots en besvärlig uppväxt ändå fungera normalt. En meningsfull vardag och fritidsaktiviteter hjälper barnet att utvecklas.

Det viktigaste enligt denna rapport är att barnet och dess familj får stöd av samhället på olika sätt beroende på behovet. Det är samhällets ansvar att utröna vilka dessa behov är. System bör upprättas för att systematiskt kunna följa upp de barn som samhället vet har trassliga

familjeförhållanden. I rapporten redovisar förskolans och skolans viktiga roll och att de fungerar som ett viktigt komplement till föräldrarollen. Kommunerna ska se till att det finns föräldragrupper som stöd och detta inte enbart till familjer där psykisk sjukdom förekommer.

Rapporten redovisar att särskilda stödåtgärder till de barn som lever med en psykiskt sjuk förälder bör vidtas då de ofta lever i en utsatt miljö i dubbel bemärkelse, dels den sociala miljön och dels den genetiska arvsmiljön.

Hur kan psykologiska teorier förklara effekterna som en psykiskt sjuk förälder har på sitt barn?

Marianne Cederblad (2003).

Från barndom till vuxenliv Anknytningsteorin

I anknytningsteorin redovisas vikten av relationen mellan barn och dess vårdgivare, vilken i de flesta fallen är modern eller fadern. Det är framförallt under barnets första tid i livet som denna anknytning är som viktigast. Om anknytningen misslyckas, eller helt uteblir, kan relationen vara svår att bygga upp även vid ett senare tillfälle i livet. Barnet kommer att under sina första år söka sig från den trygga föräldern för att utforska sin omgivning. Hos en psykiskt sjuk förälder och dess barn kan denna relation vara skadad redan från början och utan stöd och hjälp från omgivningen är det svårt att reparera skadan. Om relationen med föräldern är skadad finns det ingen trygg famn att återvända till och barnet kommer då att känna sig övergivet och vilset.

Cederblad (2003) påpekar vikten av relationen då den påverkar barnet under hela dess uppväxt.

(23)

Hur väl detta förhållande utformas beror främst på vårdgivarens uppfattning om barnets behov och kvalitén på samspelet dem emellan. Cederblad (2003) redovisar flera studier där barn och samspelet med dess föräldrar varit i fokus. Resultaten visade att ju tryggare barndom med stark anknytning till vårdgivaren desto starkare motståndskraft mot problem och svårigheter i livet.

Cederblad (2003) tar upp en svensk studie som gjordes i Uppsala med fokus på barn- och förälderrelationen. Resultaten visade att barn som växt upp under trygga hemförhållanden med en god anknytning till sina föräldrar var mer positivt inställda och hade större socialt

kontaktnät. Dessutom hade de mindre ångest än barn med dålig anknytning till föräldrarna.

Studien visade att en tidig stark anknytning gav en positiv och långsiktig effekt på barnets socio- emotionella utveckling. Sammanfattningsvis hävdas att studiernas resultat visar på vikten av att anknytning mellan barn och förälder fungerar på tidigt stadium. Fungerar inte denna

anknytning kan barnet få sociala problem i framtiden som resulterar i blyghet och problem att få vänner. Cederblad (2003) skriver om studier som visar att spädbarn till psykiskt sjuka föräldrar oftare visat sig uttrycker missnöjdhet och sorgsenhet än barn till friska föräldrar. I dessa studier studerades framförallt mor och barn relationer. De såg att barnen imiterade moderns uttryck och då de umgicks med sina mödrar blev de fysiologiskt stressade. När barnen testades med andra vuxna såg forskarna att barnen fortfarande uttryckte samma känslor men att de inte i samma stora utsträckning vände bort huvudet, vilket de hade de gjort i större

utsträckning med sina mödrar och forskarna kom fram till att detta berodde på att barnen försökte minska de negativa känslor som mödrarna framkallade. Deprimerade mödrar har ofta svårare att förstå sina barns uttryck. När barnet kom upp i förskoleåldern avvisade barnet ofta modern. Senare skulle dessa barn komma att ta en ansvarstagande roll gentemot modern och detta visade sig speciellt under moderns sjukdomsperiod. Barnet uppvisade en lyhördhet inför sjukdomsperioden och när modern väl insjuknat var barnet snabb med att ta hand om denne.

Barnet uppmuntrades i detta beteende även av den sjuka modern. Senare när studier gjordes på dessa barn angående omhändertagande visade resultaten på ett starkt engagemang hos dessa barn där de kände ett extra stort ansvar för andras problem och välmående. Studier på

deprimerade tonåringar visar att de haft en mindre trygg anknytning till sina föräldrar. Senare, som vuxna, fick dessa tonåringar problem med att knyta nära relationer till andra människor.

Inga-Lisa Sigling (2002).

Att möta barn till psykiskt sjuka föräldrar Erik Homburger Erikssons psykosociala utvecklingsteori

Första året: Förtroende/misstro. Barnet lär sig att antingen blir dess behov tillgodosedda eller så blir de det inte. Här byggs barnets första tilltro till omgivningen. Om barnet upplever att omgivningen sviker honom/henne lämnar barnet denna fas med en misstro till omgivningen.

Eftersom barnet under sitt första levnadsår är helt beroende av sin ”skötare” kan förhållandet till denne skadas för en lång tid. Om barnet däremot går ur denna fas med en tilltro till sin omgivning kan barnet gå in i nästa fas med ett hopp om framtiden. I en familj där föräldern är psykiskt störd kan barnets och förälderns relation påverkas starkt då den föräldern kanske inte kan ge barnet de grundläggande behoven. I dessa fall är det extra viktigt att barnet har en annan vuxen som kan ge barnet den stabilitet som denne så väl behöver.

Andra året: Självständighet/skam och skuld. Under denna fas börjar barnet röra på sig, vara självständig och ta egna beslut. Om barnet inte får den möjligheten att växa och få

självförtroende kan barnet istället känna skam och få skuldkänslor. I ett hem där föräldern är

(24)

psykiskt sjuk kan kontinuiteten vara det största problemet. När barnet testar sina gränser kan det vara tillåtande för föräldern den ena dagen medan det kan se annorlunda ut den andra dagen. Detta skapar en osäkerhet hos barnet.

3 till 5 års ålder: Initiativ/skuld. Under denna fas leker barnet mycket och ofta fantasilekar.

Känsloutspelen är många och starka. Många gånger kan barnet i ren ilska önska att föräldern till exempel vore död. Sådana tankar väcker skuldkänslor hos barnet efteråt. I en familj där ena föräldern är psykiskt sjuk kan barnet få för sig att förälderns insjuknande är barnets fel för att denne just tänkt dessa tankar innan.

6 år till puberteten: Självkänsla/underlägsenhet. Barnet brinner för att lära sig nya saker och blir beroende av att få höra att denne är bra på saker. Behöver få känna sig delaktig i ett

kompisgäng. I en familj där ena föräldern är psykiskt sjuk kan barnet känna sig odugligt. Detta på grund av att föräldern upplever sig själv som oduglig under sjukdomsperioderna och dels klarar föräldern inte av att förmedla till barnet att barnet är duktigt och dels tar barnet över förälderns tankar om att inte duga. Det sociala kontaktnätet är viktigt för barnet under denna period men i en familj där föräldern är psykiskt sjuk är det sociala kontaktnätet oftast litet både för de vuxna och för barnet.

Tonårstiden: Identitet/rollförvirring. Antingen går barnet ur denna fas med ett stort självförtroende och med en säker syn på vem denne är. Eller så skapar gamla problem nya problem och tonåringen befinner sig i en slags livskris. Tonåringen vet inte vem han är och var han hör hemma. Tonåringen som växt upp med en psykiskt sjuk förälder förstår nu att

sjukdomen kanske är ärftlig och oroar sig för detta. En bra förebild under denna fas är ett måste vare sig tonåringen har en sjuk förälder eller inte.

Tidig vuxen: Intimitet/isolering. Om barnet växt upp i ett tryggt hem är denne så självständig och säker på sig själv att det kan ha ett sunt förhållande till andra. Har däremot denna självkänsla försvagats är det lätt att bli överkörd och utnyttjad. I ett sjukdomsdominerat hem kan föräldern ha haft svårt att visa sin kärlek och barnet kan ha känt sig oälskat. I vissa fall kan detta leda till att den nu vuxne individen antingen blir sexuellt utåtagerande och har många relationer eller så kan denne vända sig inåt och därmed få svårt att skapa kontakt med andra.

Medelålder: Produktiv/passiv. Antingen blir det nu vuxna barnet produktivt, ägnar sig åt sitt arbete, sina barn och är kreativ på fritiden, eller så blir denne passiv och självupptagen.

Självömkan är vanligt bland psykiskt sjuka föräldrar. De ser tillbaka på barnets barndom och ångrar vissa saker samt önskar att de gett barnet en annan möjlighet i livet.

Ålderdomen: Integritet/förtvivlan. Under denna fas kommer tankarna på det liv som varit.

Många ser med tillfredsställelse tillbaka på de år som gått. För de barn som levt med en psykiskt sjuk förälder kan förälderns död komma som en lättnad samtidigt som skuldkänslor över att kanske inte ha gjort allt som borde ha gjorts uppstår. Ett annat dilemma är barnets rädsla för att ärva sjukdomen.

Sigling (2002) beskriver också vikten av de första åren i barnets liv just när det gäller relationer till andra och framför allt när det gäller de närmaste relationerna som barnet har det vill säga vårdnadshavaren. Eriksson (refererad i Sigling, 2002) talar om barnets tilltro till omgivningen och att denne lär sig detta det första året. Antingen kan barnet vara säker på att omgivningen

(25)

stannar kvar eller så upptäcker barnet att de som finns i dennes omgivning inte är att lita på.

Eriksson (refererad av Sigling, 2002) delar in livet i olika faser och menar att om människan går från en fas utan att ha fyllt dess innehåll så medför detta komplikationer i nästa fas. De

grundläggande behoven är nödvändiga för människan och enligt Eriksson kan detta påverkas av förälderns psykiska sjukdom. Om barnet inte får med sig de grundläggande behoven till nästa fas så påverkas inte bara barnet negativt utan också relationen till andra. Barnet behöver testa sina gränser för att utvecklas. En psykiskt sjuk människa kan ha problem att vara konsekvent i sin uppfostran vilket leder till förvirring hos barnet. Detta i sin tur leder till att barnet till slut inte känner igen sig själv och hur det ska förhålla sig till regler och till andra i sin omgivning.

Tonårstiden innebär många känslor för barnet och många funderingar. Vissa av barnen börjar förstå förälderns sjukdom och oro för att ärva sjukdomen är vanligt. Det vuxna barnet kan ha svårt att visa känslor då det aldrig varit i kontakt med intimitet inom familjen. Detta kan leda till utanförskap både med nära relationer och med vänner.

Sigling (2002) skriver om barnets inneboende vilja att försvara sig och beskriver några

psykodynamiska teorier. Just barn till dessa föräldrar behöver dessa försvarsmekanismer mer än någon annan. Sigling (2002) talar om inre egenskaper som skyddar barnet från yttre. Hon beskriver förnekande där barnet förnekar förälderns sjukdom för att om barnet inte ser den så gör ingen annan det heller och då finns den inte. Ett annat försvar är splitting. Omvärlden är antingen svart eller vit, bra eller dåligt. Det finns inga mellanting. Detta är dock inte statiskt utan den som ena dagen satts på piedestal kan nästa dag falla i backen med en duns. Hos individer med psykisk sjukdom är detta försvar effektivt. De kan gå till arbetet och göra gott för andra och sedan gå hem och behandla familjen illa. Detta utan att det dåliga samvetet talar.

Barn kan också utöva detta gentemot till exempel yngre syskon eller kamrater. De kan vara snälla och omhändertagande mot föräldern för att sen i nästa sekund slå lillebror. Projektion är en vanlig försvarsmekanism hos barn till psykiskt sjuka föräldrar. Ett exempel kan vara att barnet skäms för sin förälder och när denne dyker upp på skolgården låtsas barnet inte se föräldern. Kanske skyller barnet på att kompisen ringde precis och barnet var tvungen att springa iväg just då och därför missade föräldern. En del barn skaffar sig låtsaskompisar som de skyller olyckor på för att inte själva råka i onåd. Dessa barn kan även använda sig av regression under besvärliga förhållanden. Att gå tillbaka och göra sig mindre än vad denne egentligen är för att väcka medlidande eller komma undan anklaganden är vanligt. De återvänder i psyket till en tid där de upplevde positiva händelser.

Annemi Skerfving (2005).

Att synliggöra de osynliga barnen- om barn till psykiskt sjuka föräldrar Resilience

Det bedrivs många studier på barn till psykiskt sjuka föräldrar där syftet är att identifiera riskfaktorer som dessa barn eventuellt innehar och/eller står inför. Ett annat syfte är att se vad som kan göras för att dessa barn ska klara sig ”trots allt”. En av riskerna med att leva med en psykisk sjuk förälder kan vara att barnet störs på olika sätt i sin utveckling. En bra uppväxt stärker barnets motstånd och där spelar en bra föräldrarelation en avgörande roll. Graden av motståndskraft är inte statisk utan förändras under tid och omständigheter. Detta innebär inte att dessa barn inte berörs av sina upplevelser utan att de har förmågan att återhämta sig. Det är antalet riskfaktorer och antal skyddande faktorer som är det som avgör huruvida individen kommer att stå emot eller inte. Finns där en balans mellan dessa faktorer kan individen hantera

(26)

situationen allt till trots. Denna förmågas intensitet kan bero på huruvida barnet har fått mycket uppmärksamhet av antingen föräldrar eller andra personer i dess omgivning. Skerfving (2005) refererar till studier som gjorts på dessa barn visade det sig att de barn som klarade sig bäst var de barn som hade en mamma som hade en affektiv sjukdom.

Coping

Hur väl barn till psykiskt sjuka föräldrar kommer att klara sig i livet beror till stor del på deras förmåga till coping, det vill säga, hur väl de hanterar påfrestningar och stressituationer. Till skillnad mot forskning om resilience, där forskningen inriktar sig på en slags helhet med egenskaperna hos barnen och vikten av en skyddande miljö så inriktas forskningen om coping mer på barnets beteende i stressade situationer. Inom detta område studeras faktorer som hanterar själva problemet. Barnet får hjälp med att försöka ändra den yttre situationsbilden eller att känslomässigt anpassa sig till den. Mycket handlar om den bakgrund som barnet har med sig när det gäller bra självförtroende och en god självbild. Har barnet till exempel haft en frisk förälder med i bilden som kunnat stötta och bygga upp dess självkänsla klarar sig barnet bättre. Har däremot barnet endast vuxit upp med en psykiskt sjuk förälder kan barnets självbild och sociala kontaktnät vara dålig vilket innebär att barnet saknar det som krävs för att kunna hantera stressiga situationer. Med andra ord klarar sig dessa barn mindre bra än de som har en god förmåga till coping.

Aaron Antonovskys teori

Aaron Antonovsky (refererad av Skerfving, 2005) har formulerat en teori, KASAM, som förklarar varför vissa barn som växer upp under svåra omständigheter, till exempel med en psykiskt sjuk förälder, kan klara sig bra trots allt. Individen befinner sig mellan två pooler: helt friska eller helt sjuka. Det är graden av KASAM som avgör var vi befinner oss mellan dessa två punkter. För ett barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet extra viktigt. De behöver hjälp med att kunna förstå vad som händer med den sjuke föräldern för att kunna hantera situationen. Än en gång är det sociala kontaktnätet av stor vikt då barnet växer upp med en psykiskt handikappad förälder. Barnet behöver få hjälp, råd och stöd av någon som denne litar på. Om inte barnet får en förklaring till varför föräldern agerar som denne gör är det lätt att barnet får till exempel skuldkänslor. Barnet tror att denne gjort något fel och därav förälderns sjukdom. Förstår inte barnet verkligheten kan denne inte heller hantera den och meningen med tillvaron kan ifrågasättas.

Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell

Urie Bronfenbrenners modell (refererad av Skerfving, 2005)beskriver människan, i detta fall barnet, i samhället och vad individen omges med. Modellen beskriver samspelet mellan barnet och de olika miljöerna. Barnet är samma person men får ändå agera olika roller i de olika miljöerna. I till exempel mikromiljön är barnet barn till en förälder medan de i mesomiljön kan vara en elev. För ett barn som lever i en familj med friska föräldrar fungerar denna övergång medan ett barn som lever i en familj med en psykiskt sjuk förälder kan påverkas mer. Redan på mikronivån kan barnet tvingas vara flera personligheter då han/hon kanske måste uppvisa en roll inför den sjuke föräldern och en annan roll mot samme förälder under dennes friskhetstid.

Hemma hos barnet till den psykiskt sjuke föräldern kan vissa regler gälla som inte gäller till exempel på skolan. Barnet i den familjen måste kanske också anpassa sin vardag efter hur den sjuke föräldern mår. Vissa dagar kanske barnet måste stanna hemma från skolan för att ta hand om sin sjuke förälder. Barnet säger ingenting till omvärlden för att han/hon skäms och detta påverkar barnets plats i mesonivån. I exonivån finns miljöer som inte direkt påverkar barnet

(27)

men indirekt inverkar på vardagen. I de fall där barn lever med psykiskt sjuka föräldrar kan Socialtjänsten vara inblandade och i vissa fall blir det aktuellt med omplacering av barnet.

Ytterst i denna modell står makronivån och denna innefattar samhällets normer och värderingar. Dessa normer och värderingar kanske gör att dessa utsatta barn lever ett mer annorlunda liv än vad de borde. Kanske barnet skäms för sin sjuke förälder och ägnar vardagen åt att försöka dölja förälderns sjukdom. Alla konflikter, samarbetsproblem och relationer som finns i de olika nivåerna påverkar barnet direkt och/eller indirekt.

Barbro Hindberg(1999).

När omsorgen sviktar

Barbro Hindberg (1999) beskriver svårigheterna att studera dessa frågor som handlar om barn.

Barns tolkning av verkligheten är kanske inte alltid densamma som en vuxens tolkning. Att tolka barnens svar från en intervju kan därför bli vanskligt. För små barn kanske inte alltid en intervju är den bästa metoden utan det kan vara lättare att leka fram svaren. Viktigt är dock att se barnet i sitt sammanhang och utgå ifrån detta.

Hindberg (1999) berättar också om en undersökning som startades år1967 med 1723 nyfödda barn. Undersökningen löpte under 20 års tid och följde varje barn i dess utveckling. Forskarna fann att social klass hade stor betydelse för barnens utveckling. Den visade att barn som växte upp i så kallade högriskfamiljer där det förekom psykiska sjukdomar, missbruk, arbetslöshet och ensamstående föräldrar oftare led av långsam motorisk utveckling. Det framkom att mödrarna till dessa barn ägnade mindre tid åt sina barn, kroppskontakten var mindre och de tröstade det mindre. Vid åtta års ålder visade 36% av dessa barn upp ett stört beteende medan motsvarande andel i en kontrollgrupp 12%.