Kopplat till studiens syfte visar resultaten att pedagogerna på flera sätt försöker skapa förutsättningar för trygghet för barnen på förskolan. De gör detta, genom att som
anknytningspedagoger, bekräfta, locka, stödja aktivt genom att delta i lek, vara lyhört närvarande och se varje barns olika förutsättningar. De försöker även skapa trygghet genom att organisera och planera en tydlig, förutsägbar, lugn verksamhet, där barnen inte utsätts för alltför många relationella möten.
Pedagogerna anser att faktorer som påverkar barns trygghet är, deras eget förhållningsätt, bemötande, föräldrarnas förmåga att skapa trygghet, barnens grundtemperament, rutiner,
struktur, förskolemiljön, personalomsättning, personaltäthet, utbildning, dialog mellan pedagoger och föräldrar kontakt.
Kopplat till studiens syfte så visar resultatet också på att pedagogerna tolkar de barn som inte vågar leka och de barn som är ledsna, klängiga, gnälliga som otrygga. Resultatet kan tolkas som att de inte verkar notera att de barn som på egen hand tar hand om sig själva kan vara otrygga och behöver stöd. Resultatet visar även på att pedagogerna inte anser att ilska och aggressivitet är tecken på att barn är otrygga.
6 DISKUSSION
Studiens syfte var att undersöka hur förskollärare och barnskötare tolkar barns behov av trygghet utifrån barnens sätt att agera, sett ur ett anknytningsperspektiv och också på vilka sätt
pedagogerna organiserar miljön och bemöter barnen för att skapa trygghet. Det resultat som framkommit, är att alla pedagogerna i studien anser det vara viktigt att skapa trygghet för barnen på förskolan och att det betonas i läroplanen.
I (Lpfö 98/2016) betonas att trygghet och god omvårdnad är nödvändiga förutsättningar för barns lärande. Broberg m.fl. (2012) menar att det är viktigt att barn på förskolan ges möjlighet att knyta an till en specifik pedagog. Pedagogerna anser att när barnen kommer till dem på förskolan under inskolningen behöver barnet en inskolningspedagog som barnen kan knyta an till. Alla pedagoger menar att närheten till anknytningspedagogen ofta består under lång tid och att denna tillit tar olika lång tid att skapa beroende på hur barnen är. De beskriver att de försöker förstå barnens känslor och leta efter det unika hos varje barn.
Kihlbom m.fl. (2009) anser att det av pedagogen kräver förståelse insikt och tålamod att lära otrygga och rädda, misstänksamma barn att skapa tillit och förtroende till personalen.
Anknytningen är beroende av att den vuxna runt barnet är lyhörd pålitlig och varm i sin kontakt med barnet. Pedagogerna skapar på flera olika sätt, förutsättningar för att skapa trygghet för barnen genom att vara tillgängliga, nära och på ett lyhört sätt stödja barnens känslomässiga behov. De ger fysisk närhet till barnen när de vill ha det, bekräftar, deltar i lek med de barn som inte på egen hand vågar, tills barnet själv släpper taget och är med i den gemensamma leken. Öhman (2009) betonar på liknande sätt vikten av att barn får stöd att komma in i social gemenskap.
Wennerberg (2010) anser att om vi som individer lyckas skapa en trygg anknytning, vågar vi relatera till andra och känna tillit till oss själva. Panfile m.fl. (2013) anser att det är i trygga sammanhang som barn lär sig respondera empatiskt till andra. Liknande anser Broberg m.fl. (2012) att det måste råda en fin balans för barnet, mellan att få sitt trygghetsbehov tillgodosett
hög grad vara närvarande, stabilt inkännande och Magda visar att hon vill tolka barns icke språkliga utryck för att de är trygga genom att beskriva att hon ”ser” på barnen om de är det. Broberg (2008) är av samma åsikt att bekräftelse av känslor ska komma snabbt och adekvat, liksom att den vuxna på ett lyhört sätt ska kunna tolka subtila känslouttryck som ansiktsmimik, icke verbalt kroppsspråk och dela barnets känsla. Pedagogerna i denna studie skapar trygghet, stödjer barnens föräldrar och har en god relation till dem, eftersom de har erfarenhet av att otrygga föräldrar ger otrygga barn. Kari Killén (2009) lyfter denna problematik att det är många faktorer som påverkar och begränsar föräldrars förmåga att stödja sitt barn. Föräldrar kan på olika vis vara hårt belastade och kan behöva stöd och bekräftelse för att barnet ska vara tryggt. Eriksson (2010) betonar vikten av att pedagoger är lyhörda under inskolningen för att skapa en trygg relation.
Pedagogerna i studien verkar medvetna om miljöns påverkan för trygghet. De skapar en förutsägbar, lugn miljö genom dagliga rutiner som dagsstruktur, delar upp i små grupper vilket skapar färre relationella möten för barnen. Pedagogerna ser till att barnet har trygghetsskapande, stödjande platser och objekt i sin miljö, som att barnet får ha en specifik sov, lunch, avskeds plats, kramdjur, napp och minnes stöd på sina familjemedlemmar .
Samma åsikt om miljön framför Broberg m.fl. (2012) genom att förskolan måste organiseras väl med rutiner, för att barn ska känna sig trygga och utvecklas väl. Pedagogerna måste visa intresse, kunskap och ha en förmåga att utveckla samspel med god omvårdnad.
Resultatet tyder på att det finns en risk att pedagoger misstolkar de otryggt undvikande barnens reaktionsmönster, som att de är trygga. Dessa barn riskerar att inte bli bekräftade och trygga på grund av att de inte söker något stöd hos pedagoger, stänger om sig och tar hand om sig genom att på egen hand trösta sig själva. En annan anledning till att dessa barn riskerar att inte få tillräcklig trygghet, kan vara att alla pedagogerna har som strategi, att vid inskolningen vänta ut barnen, tills det att de själva är redo att ta kontakt. Kanske det resulterar i att de otryggt
undvikande barnen, som själva drar sig undan riskerar att missas av pedagoger. Resultatet belyser därmed en risk att de otrygga undvikande barnen inte får vad de behöver.
Dessa otryggt undvikande barn har enligt Broberg m.fl. (2012) ofta en smidig inskolning på grund av att de inte räknar med att få stöd av vuxna. Det leder till att de har en ständig inre stress
påkopplad. Wennerberg (2013) anser att dessa barn har strategin att vara känslomässigt självförsörjande och hålla igen på känslor för att minimera risken att bli svikna.
Resultatet visat också på att pedagogerna upplever att det är svårt att räcka till för att tillgodose barnens behov av trygghet. De får i studien vara anknytningsperson till ett stort antal barn på grund av personalbrist, och andra organisatoriska problem som att det ofta är tillfälliga vikarier som barnen inte känner. Speciellt tankeväckande var pedagogen Mias beskrivning av att så många som, sex, sju barn grät när hon skulle ta paus.
När barn uppvisar ett klängigt beteende anser Kilhbom (2009) och Broberg m.fl. (2012) att de ofta uppvisar höga halter av stresshormon när de vistas på förskolan. Då gäller det att
pedagogerna klarar att stödja barnet att få hjälp med att försätta anknytningssystemet i viloläge genom att skapa trygghet. Om pedagogen istället agerar genom att avvisa barnet eller
uppmuntrar till att barnet ska klara sig i aktiviteter på egen hand, kommer anknytningsmönstret att fortsätta vara påslaget i ett konstant läge. Om barnet inte blir tryggt, inte har någon
anknytningsperson på förskolan kan termostaten vara i konstant påkopplat läge och barnet hämmas.
Yngre barn på förskolan har enligt Broberg m.fl. (2012) ett större behov av riktad fysisk
kontakt jämfört med de äldre förskolebarnen. De har också stort behov av att få vara i liten grupp med pedagoger som känner dem väl, för att må väl och hinna bli bekräftade på grund av sitt ännu inte tillräckligt utvecklade abstrakta tänkande och språkliga utveckling.
Det gör att de barn som har ett otryggt undvikande anknytningsmönster löper risk att hamna i skymundan, eftersom de inte klarar att ta lika stor plats som de tryggt anknutna barnen, som söker stöd hos pedagogerna eller de otryggt ambivalent anknutna barnen som klänger och gnäller och på så vis får uppmärksamhet.
Alla pedagogerna anser att det krävs förståelse och inlevelse för att kunna bemöta barns känslor som sorg och rädsla. Mia använder sig av strategin att göra barn trygga genom att
verbalisera, sätta ord på barnets känslor och säga att föräldern alltid skulle hämta dem vid dagens slut och att hon var där som trygg person till frukost. Tre av pedagogerna, Mia, Britta och Magda ville, när de hade noterat barnets sorg, försöka ta bort den negativa känslan för barnet genom
hantera svåra känslor. Lina var den enda av de fyra pedagogerna som ansåg att det var viktigt att barnet skulle få vara i även svåra känslor. Hon valde att vara med barnet i det svåra genom att bekräfta deras känslor. Kanske blir konsekvensen av att de övriga pedagogerna distraherar barnet från att vara i sin känsla, att barnet hämmas i sin utveckling till ökad självreglering.
Broberg (2008) belyser att en central del i självreglering av känslor, är att vi som individer lär oss stå ut med svåra, obehagliga, ledsamma känslor. I desto högre grad vi, som individer, kämpar för att bli av med starka känslor, desto mer kommer de att förstärkas. Wennergren (2010) anser att om barn inte får dela sina affektutbrott med andra, riskerar de att bli överväldigade och känna sig övergivna och isolerade med sin egen upplevelse, eftersom deras affektregleringssystem är outvecklat. Om barnet inte får dela känslor med en förstående vuxen drabbas barnet av skam. Killén (2014) menar liknande att de barn som fått bra en trygg grund som små, därigenom har skapat goda förutsättningar för att kunna fungera väl i samvaro med andra senare i livet. Om anknytningen inte varit tillräcklig, kan barnet som vuxen få en dålig självbild och få problem i social samvaro.
Studien visar att de otryggt desorganiserade barnen, som inte har förmåga att koncentrera sig, som är oroliga, uppmärksammas, väcker frustration hos pedagogerna och får på grund av detta mycket stöd. Pedagogerna upplever att de har svårt att räcka till att stödja dem på grund av att dessa barn aldrig verkar bli tillfreds. Något som förvånar i studiens resultat är att ingen av pedagogerna kopplar känslan ilska hos barn, som ett tecken på att de kan vara otrygga. Enligt Broberg m.fl. (2012) kan både otryggt ambivalenta och de otryggt desorganiserade barnen visa ilska som ett tecken på att de är otrygga. Pedagogerna tolkar att affektutbrott och ilska kan vara ett tecken på materiell saknad, genom att barnet vill ha sina kamraters saker och även att ilska hos barn kan bero på att de ännu inte har ett utvecklat verbalt språk.
Något som väckte intresse i studien, var att det var svårt för pedagogerna att ha samtal med sina kollegor om vissa aspekter kring barns trygghet. Det som de upplevde som svårt att ta upp var om barn föredrog en specifik pedagog för att få bekräftelse, stöd och hjälp. De upplevde det som svårt att skydda barns behov och rättighet att få välja, kontra kollegornas känslor av att känna sig avvisade.
Enligt Kihlbom m.fl. (2009) och Broberg m.fl. (2012) är det viktigt med kompetens och utbildning för att pedagoger ska kunna möta och tillgodose barns behov. Alla de pedagoger som
var förskollärare hade samma erfarenhet och hade samma uppfattning. Barnskötaren Mia ansåg däremot inte att det var nödvändigt.
De slutsatser som man kan dra utifrån denna studie, är att det är viktigt att personal på förskolan har tillräcklig kunskap om barns anknytningsmönster och kan tolka dem rätt, för att kunna skapa trygghet för barnen.
Från ledningens sida krävs insikt om vikten av fortbildning för personalen kring anknytning och dessutom en vilja att skapa goda förutsättningar, rent organisatoriskt, för att barnens anknytning ska kunna säkras.