Historien om den lutherska minoriteten under den franska revolutionen är i lika hög grad historien om staden Paris som en mötesplats för människor som hade lämnat sitt ursprung för att börja ett nytt liv. Erfarenheten att lämna sitt ursprung och bygga upp ett nytt liv delade dessa människor med alla andra migranter i historien. När historiker och andra har studerat migrationshis-torien har ett tydligt mönster framträtt oavsett vilka områden och platser som studerats, nämligen att immigranterna när de bosatte sig i den nya och främmande miljön var beroende av de nätverk de kunde utveckla. Staden Pa
ris utgjorde inget undantag, utan en mycket omfattande historisk forskning har visat mycket ingående hur människor från övervägande rurala områden i Frankrike sökte sig till huvudstaden för sin försörjning och där byggde upp nya sociala nätverk. En betydande del av denna ström av människor kom till Paris som traditionella säsongsarbetare. De kom dit för att tjäna sitt uppehäl
le under en kortare tid och därefter återvände de sedan till sin hembygd, för att året därpå återigen återkomma. Och så kunde det upprepas under en följd av år. Andra hade ingen tanke på att återvända till sitt ursprung, utan de var förberedda på att stanna för att skapa sig ett nytt liv, som innebar både gifter
mål, arbete och skapandet av ett nytt socialt liv och nya sociala nätverk.
För de lutheraner som slog sig ner i Paris strax före revolutionen och under revolutionsåren var förutsättningarna delvis likartade i jämförelse med de människor som hade invandrat från andra delar av Frankrike. En av dessa faktorer utgjorde mötet med den urbana miljön. Paris var en främmande miljö, som inte liknade någon annan social miljö som de tidigare mött om de inte hade sitt ursprung i en annan europeisk metropol. Men det fanns inte så många andra städer att jämföra med, förutom London. Det stora flertalet av lutheranerna i Paris kom från helt andra delar av Europa. De flesta hade tyskt ursprung och en mindre del kom från gränsområdena mellan det tyska
romerska riket och Frankrike, som Alsace. Aven språkproblematiken delade lutheranerna med de människor som hade invandrat till Paris från den fran
ska landsbygden. Man talade inte franska. På många håll i Frankrike talades mycket speciella dialekter, som för Parisbon framstod som närmast obegrip
liga, men det fanns också bland de inhemska invandrarna de som kom från områden i Frankrike där det talades ett helt annat språk än franska. Det är lätt att glömma bort, att det fanns många sådana områden inom Frankrikes gränser. I Bretagnes västra delar kunde många endast göra sig förstådda på keltiska och i dess östra delar talades en gaelisk dialekt. I den nordligaste delen av Frankrike, norr om Lille, talades flamländska och i det sydvästra hörnet av Frankrike dominerade baskiskan. I Alsace, men också i delar av Lorraine och Champagne, talades en tysk dialekt och korsikanerna talade italienska. I Centralmassivet och i departementen söder om detta var språket visserligen franska, men de invånare som härstammade från dessa regioner och som flyttade till Paris hade åtminstone till en början svårt att göra sig förstådda. Den enda invandrargrupp från andra länder i Europa som relativt lätt kunde smälta in i Parismiljön var den som hade sitt ursprung inom adeln och andra högre samhällsskikt. För dessa människor var det franska språket ännu under 1700-talets sista årtionden en gemensam nämnare.
Det viktigaste var dock skillnaderna mellan majoritetsbefolkningen och lutheranerna. En av dessa var att lutheranerna hade en annan religion, vilket försvårade deras anpassning och integration i den nya miljön. De var protes
tantiska trosbekännare och protestanter sågs med oblida ögon i Frankrike.
För att förhindra att protestantismen skulle sprida sig i F rankrike tillkom en religionslagstiftning efter upphävandet av ediktet i Nantes 1685 som förbjöd utövandet av den protestantiska läran, som den utövades av de franska protes
tanterna, de reformerta. Den fick långtgående konsekvenser och under näs
tan hundra år förföljdes protestanterna i Frankrike. Sett i ett större europeiskt perspektiv var detta dock inte unikt, utan motsvarande förföljelser förekom också i andra europeiska länder. För den svenska ambassadförsamlingen och för lutheranerna i Paris gjordes dock vissa undantag. Bland annat var den franska staten, åtminstone efter 1750, tämligen generös med att bevilja dis
penser för äktenskap som ingicks mellan lutheraner och franska medborgare.
De problem som hörde samman med giftermål över religionsgränserna för
svann dock till största delen strax före revolutionsutbrottet genom införande av det sk.Toleransediktets år 1787.
En annan faktor som påverkade invandrare från andra länder var de mentala stämningar som präglade det franska samhället under stora delar av 1700-talet. En sådan faktor var fransmännens bild av utlänningar. Män
niskor som härstammade från utlandet betraktades med stor misstänksamhet och särskilt utsatta var de som hade sitt ursprung i länder som Frankrike var i krig med. Det innebar att det stora flertalet invandrargrupper vid någon tid
punkt under 1700-talet betraktades som konspiratörer och uppviglare. Sär
skilt misstänksamma var fransmännen mot engelsmännen av förklarliga skäl, inte minst mot bakgrund av kriget på andra sidan Atlanten, men också andra
länders undersåtar var tidvis utsatta för förföljelser. Under l'Ancien Régime utvecklades ett mycket omfattande övervaknings- och registreringsystem av utlänningar som var bosatta i Paris och polisen fick särskilda befogenheter att kontrollera vilka människor det var som bodde på stadens hotel och i d e sk. maison garni. Revolution innebar ingen större lättnad, utan i stället bör
jade man också övervaka och registrera alla som man kunde misstänkta att de motsatte sig de nya revolutionsregeringarna. Det drabbade både franska medborgare och invandrare.
Det är i denna kontext som det historiska problem som har stått i fokus i denna bok har formulerats. Hur integrerades den lutherska minoriteten i Paris under revolutionsåren och hur gestaltade sig deras relationer till majoritetsbe
folkningen? För att analysera detta har jag studerat olika former av nätverk, sociala miljöer och sociala relationer. Det har varit naturligt att knyta an till sådana förhållanden som karakteriserat och varit betydelsefulla inom tidigare immigrationsforskning, som giftermålsmönster, arbetslivskontakter och de relationer som kunde uppstå i vardagen på grund av en social och geografisk närhet människor emellan. Men jag har också analyserat hur den lutherska minoriteten förhöll sig till revolutionen bland annat genom att studera olika aspekter av aktivt deltagande i revolutionens tjänst och hur enskilda kunde drabbas personligen.
För att studera hur giftermålsmönstret såg ut har jag utnyttjat det mycket unika källmaterialet som finns bevarat från den svenska församlingen i Paris.
Den svenska församlingen med sina rötter i det tidiga 1600-talet blev i sam
band med grundandet, år 1626, inte bara en central plats för svenskar som hade sina vägar förbi Paris eller som slog sig ner där för längre eller kortare perioder, utan församlingen blev långt viktigare än så. Den kom att fungera som ett nav för stora delar av den lutherska minoriteten i Paris oavsett vilket land människorna kom ifrån. Det här har varit viktigt att framhålla, efter
som det är lätt att dra den slutsatsen att den svenska ambassadförsamlingen var en angelägenhet för enbart svenskar, vilket den var endast till en liten del. Den var först och främst en sammanhållande länk i ett större nätverk av lutheraner. Det källmaterialet som har studerats här är också exceptionellt i en annan mening, eftersom inget motsvarande befolkningshistoriskt käll
material finns bevarat från denna tid som berör Paris befolkning. I samband med den brand som utbröt i Hotel-de-Ville under Pariskommunens dagar i början av 1870-talet brann de gamla befolkningsregistren från Paris försam
lingar upp inklusive den kopia av ambassadförsamlingens register, som hade överlämnats av ambassadförsamlingens präst i början av 1800-talet.
Vad kan vi då säga om giftermålets roll i integrationsmönstret? De his
toriska slutsatser som kan dras i de nna studie visar att det spelade en mycket betydelsefull roll. Det är dock inte en alldeles tydligt och enhetlig bild som
framtonar. Det var vanligt under revolutionsåren att de män och kvinnor som ingick äktenskap i ambassadförsamlingen hade en likartad social bak
grund. Män och kvinnor som hade hantverkarbakgrund var mer benägna att ingå äktenskap med varandra än med andra sociala grupper. Detta har här tolkats som ett uttryck för vad man i historiskdemografiska sammanhang brukar benämna endogami, dvs. att en social grupp är sluten gentemot an
dra. Man vill medvetet avskilja sig från andra sociala grupper. Dess motsats är exogami, där en grupp visar en betydande öppenhet mot andra. Det fanns en tendens bland de lutherska hantverkarna att giftermålen ingicks inom en bestämd grupp eller social kategori av hantverksyrken, dvs. det egna skrået.
Men samtidigt möter oss i källmaterialet en annan bild, nämligen att hant-verkargruppen trots sin slutenhet var den sociala grupp som i högre grad än andra var öppen gentemot andra sociala grupper. Det fanns hantverkare som ingick äktenskap med kvinnor från högre samhällsskikt och de som gifte sig med kvinnor med en mer blygsam social bakgrund. De giftermålsmönster som framträder inom hantverksnäringen går att förklara utifrån två skilda utgångspunkter. De tendenser till endogami som det stora antalet äktenskap mellan hantverkare och kvinnor med hantverkarbakgrund representerade var sannolikt en följd av att skråväsendet hade skapat starka sociala band inom hantverksnäringen. Formellt avskaffades visserligen skråväsendet i Frankrike först 1791, men under den franska revolutionen pågick en ständig diskussion om att hantverkarna höll fast vid traditioner som hade sina rötter i s kråvä
sendet. Samtidigt med detta var hantverkarna den sociala grupp som var den mest öppna mot andra sociala grupper i samhället, vilket skilde den från andra yrkesgrupper. Hantverkarna befann sig i en ständig kontakt med alla sociala grupper i sitt dagliga arbete. Både rika och fattiga var beroende av hantverkarnas yrkeskunnande och färdigheter, för att t.ex. kunna få sitt dag
liga bröd, för att få sina fönster i hemmen reparerade eller utbytta eller för att få sina möbler reparerade. Hantverkarna stod både i adelsmannens och i den vanlige arbetarens tjänst. Hantverkarens arbete placerade honom i c entrum och hans sociala kontakter var unika.
Religions och etnici tetens roll i äktenskapsmönstren är betydligt svårare att förklara. De förefaller ha haft en mindre betydelse än man kunde för
vänta sig, även om det var vanligt att båda kontrahenterna härstammade från samma geografiska område inom någon av de tyska-romerska staterna eller Alsace, så var det vanligaste äktenskapet mellan en man med tyskt ursprung och en fransyska. I många fall är det dock omöjligt att säga något defini
tivt om vilken religion männen och kvinnorna bekände sig till. Att den ena parten, antingen mannen eller kvinnan, var lutheran kan vi utgå ifrån, men utöver detta kan vi inte med någon absolut säkerhet säga något. De franska medborgarna, företrädesvis kvinnor som gifte sig i ambassadförsamlingen,
har dock varit möjliga att identifiera eftersom det krävdes kungens medgi
vande för att man skulle få ingå äktenskap. Detta gällde dock bara fram till 1787, då det ännu var nödvändigt att ha dispens för franska medborgare om de ville gifta sig med en lutheran. An mindre kan vi göra några tvärsäkra ut
talanden om de närvarande vittnenas religiösa bakgrund annat än i de fall där det i andra sammanhang framgår var deras religiösa hemvist var. Det enda vi kan säga är att de uppenbarligen var beredda att närvara som vittnen vid en luthersk vigselceremoni även om de i flera fall sannolikt var katoliker och de accepterades också som sådana. Det är kanske inte så förvånande att giftermålsmönstret såg ut som det gjorde. Det var givetvis omöjligt att inom en begränsad etnisk och religiös grupp finna sin äktenskapspartner. Den var inte tillräckligt stor och könsfördelningen var inte jämn. Männen domine
rade bland immigranterna. Den lutherska tron innehöll inte några förbud mot att lutheraner ingick äktenskap med människor med en annan trosupp-fattning, vilket underlättade valet av äktenskapspartner
I vigsellängderna möter oss också ett annat tydligt mönster som var av betydelse för integrationen. Det var vanligt att vittnena, oavsett om de var franska medborgare eller nyinflyttade utlänningar, hade ett yrke som sam
manföll med brudgummens. När så inte var fallet hade vittnena ofta yrken som förekom inom närliggande branscher, det vill säga inom sådana där man kan anta att de sociala relationerna och bekantskapen hade uppkommit i samband med att de arbetade tillsammans. Detta understryker den tidigare iakttagelsen att äktenskapspartnern ofta hade en motsvarande social bak
grund. Det fanns inom framför allt hantverket tydliga tecken på endogami och den återkom i valet av vittnen.
Arbetets centrala betydelse för förståelsen av integrationsprocessen fram
träder också i hur rekryteringen såg ut inom skilda hantverksyrken. Luthera
nerna sökte sig i likhet med många andra grupper till bestämda yrken, som av tradition hade utövats av människor som hade sitt ursprung i bestämda regio
ner. De tyska hantverkarna var t.ex. en dominerande grupp inom möbelindu
strin och kunskapen om deras yrkesskicklighet var vida känd och efterfrågad, inte bara i Frankrike och Paris vid denna tid, utan över hela Europa. Yrkes
kunskaperna fördes också över från en generation till en annan, från far till son. Inom andra yrken, där lutheranernas inslag var betydande, fanns också exempel på slutenhet. Vi kan nästan tala om dynastiska strävanden, där nya personer inte släpptes in, utan giftermålen skedde inom en begränsad krets av familjer. De lutheraner som fanns inom guldsmeds- och juveleraryrket tycks i stor utsträckning ha gift sig inom en snäv grupp av familjer där nästan samtliga hade tyskt ursprung och i flera fall kom från samma områden i det tysk-romerska riket.
Äktenskap och arbete var viktiga delar i integrationsprocessen, men också i den miljö där lutheranerna slog sig ned skapades och byggdes sociala nätverk. Det mikrokosmos som kvarteret utgjorde öppnade ständigt för nya möten och kontakter människor emellan. På många håll i Paris var gatorna trånga och på varje gata och i varje hus var det omöjligt att inte komma i kon
takt med sina grannar. Det var så mycket man delade med dem. Man hand
lade sitt bröd hos samma bagare. Köttet inhandlades hos kvarterets slaktare och vatten hämtades från samma ställe, den närliggande fontänen. Kvarterets krogar var en gemensam mötesplats, åtminstone för den manliga delen av befolkningen och i kvarterets affärer kunde man inte bara inhandla livets förnödenheter, utan också ta del av nyheter och skvaller. Den stora betydelse livsmedelhandeln hade i Paris gjorde också att många lutheraner slog sig ner inom sådana branscher, som t.ex. vinhandeln, bageri- och slakterinäringen.
De var branscher som var tämligen säkra och som kunde ge människor en hygglig ekonomisk inkomst, eftersom människor behövde sitt dagliga bröd och de måste äta för sin överlevnad. Den enda osäkerhet som kunde uppstå var när det rådde brist på livsmedel eller spannmål, eftersom det kunde upp
väcka massan vrede och kvarterets näringsidkare framstod ofta för den som skyldiga till den uppkomna situationen. Det var dessutom ingen ovanlighet i det slutande 1700-talets historia i F rankrike, då ett stort antal strejker och upplopp hade sitt upphov i brist på mat.
I vigsellängderna framträder kvarterets centrala roll i integrationsproces
sen. För det första var det mycket vanligt att lutheraner med samma geogra
fiska ursprung ofta slog sig ner i de kvarter där människor från deras egen hembygd redan var bosatta. Närheten kunde även vara tydligare än så. Det finns otaliga exempel på att man bosatte sig på samma gata och i samma hus.
Kanske till och med i samma lägenhet, men det kan man inte med bestämd
het uttala sig om, eftersom vigsellängden endast ger historikern uppgift om gatunummer. I flera fall kan vi nog gissa oss till att människor som bodde i samma fastighet också bodde tillsammans. Vi vet mycket väl att det t.ex.
inom hantverket och handeln var vanligt att gesäller och lärlingar liksom bodbetjänter bodde under samma tak som sin arbetsgivare. Det fanns givetvis en social säkerhet att i sin närmaste omgivning ha människor som man kände väl eller som var från samma områden. Det faktum att man också delade ett gemensamt språk underlättade integrationen. Nykomlingar i den franska hu
vudstaden kunde introduceras i den nya miljön av landsmän som redan hade en längre erfarenhet av staden. Grannar med ett gemensamt ursprung som hade naturaliserats och blivit franska medborgare och talade franska kunde hjälpa nykomlingen i kontakterna med majoritetsbefolkningen.
Kvarterets roll i det sociala nätverksbyggandet framkommer också när vi granskar vigsellängdernas uppgifter om vittnenas bostadsadresser. Det var
påfallande ofta som vittnenas bostadsadresser och brudparets bostadsadres
ser var begränsade till ett relativt snävt geografiskt område. Ofta kunde detta geografiska område utgöras av någon av de 48 sektionerna som Paris var in
delat i. I andra fall bodde brudpar och vittnen på samma gata eller så var skillnaden mellan brudparets och vittnenas bostadsadress endast den, att de senare bodde något kvarter bort på en sidogata. Dessa iakttagelser bekräftar att det geografiska rummet hade stor betydelse i utvecklandet av de sociala nätverken. Det bör dock betonas att detta också förekom bland andra inhem
ska immigrantgrupper. De fransmän som var inflyttade till huvudstaden från andra delar av landet sökte sig också ofta till de områden där det redan fanns människor från deras egen hembygd.
Det går inte att skriva om den lutherska minoriteten under den franska revolutionen utan att se närmare på dess relationer till revolutionärerna. Det går omedelbart att fastställa att det inom den lutherska minoriteten fanns de som engagerade sig djupt i revolutionen. Det finns flera exempel på indivi
der som t.ex. deltog vid stormningen av Bastiljen och senare i st riderna mot kontrarevolutionärerna i Vendée. Den historien är relativt känd och tidigare väl dokumenterad av historiker liksom i viss mån också historien om de luth
eraner som avrättades under Skräckväldet för sitt samröre med hébertisterna.
Mindre kända är de lutheraner och de besökare i ambassadförsamlingen som fungerade som revolutionens förvaltare inom olika myndigheter och kom
missioner samt civila och revolutionära kommittéer. Här har ett litet histo
riskt bidrag kunnat lämnas till revolutionsforskningen i denna bok. Dessa personer utgjorde inte ett stort antal, men det har varit möjligt att identifiera ett tiotal mer utförligt.
I flera fall möter vi dessa individer i ambassadförsamlingens vigselläng
der som vittnen, varför det inte går att säga om de var lutherska trosbekän-nare, utan endast att de var bekanta med brudparet. Vad vi dock kan säga är att det fanns kontakter mellan den lutherska minoriteten och människor med mer framskjutna positioner under revolutionen. Övriga kontakter som förekom mellan lutheranerna och revolutionärerna var, att enskilda individer arresterades av polisen, men ofta släpptes de efter en kortare tid i fängelset. I andra fall hade kontakterna mellan lutheraner och revolutionärer en mer till
fällig karaktär. Man kände varandra för att man bodde i samma hus eller på samma gata. Det enda man behövde iaktta var att inte säga något olämpligt som kunde väcka den revolutionära glöden hos grannen, eftersom det kunde
fällig karaktär. Man kände varandra för att man bodde i samma hus eller på samma gata. Det enda man behövde iaktta var att inte säga något olämpligt som kunde väcka den revolutionära glöden hos grannen, eftersom det kunde