Syftet med denna undersökning var att utifrån ett genusperspektiv studera hur barn representeras i realityserien Unga mammor. För att studera detta har jag, med hjälp av tidigare forskning och teoretiska begrepp, genomfört en kvalitativ semiotisk analys och en framinganalys på fem familjer i 31 utspridda avsnitt i serien. I detta avsnitt kommer jag att sammanfatta mina upptäckter och genomföra en slutdiskussion.
8.1 Sammanfattning
Här besvarar jag mina frågeställningar utifrån mina tolkningar av materialet i relation till teoretiskt perspektiv och tidigare forskning.
8.1.1 Hur representeras pojkar respektive flickor i serien och vad finns det för likheter och skillnader?
Pojkarna och flickorna i serien representeras på olika sätt utifrån olika familjers perspektiv. I sin helhet representeras barnen, både flickor och pojkar, utifrån stereotypa könsroller som följer kulturella och sociala genusordningar som har konstruerats utifrån patriarkala synsätt. De placeras i sina motsvarande fack och separeras ifrån varandra. Flickor representeras som feminina och pojkar som maskulina, där det finns en acceptans för flickor att överskrida de osynliga gränserna könen emellan men en rädsla för pojkar att göra
detsamma. Trots att familjerna med flickor alla uttrycker en vilja att stärka dem, verkar det inte finnas en allmän, aktiv medvetenhet gällande dessa genusordningar eller kännedom om vilka faktorer som spelar roll i konstruktionen av ett kön.
Däremot får även undantag till dessa normer ta plats i serien och framföra alternativa perspektiv. Här syns en modernisering av traditionella förhållningssätt gentemot barns kön, en feminisering av manlighet och en vilja att utmana och bekämpa existerande regler som gör skillnad på barn och barn. Detta synsätt får inte ta plats i samtliga säsonger, vilket leder mig till att förhålla mig till det som ett undantag till generella könsrepresentationer.
8.1.2 Vilka likheter och skillnader finns det i barnens attribut när det kommer till kön?
Barnens attribut ser jag som betecknanden som för med sig betecknade meningar, som i det stora hela talar för performativitet. Val av attribut menar jag är ett sätt att göra kön och genom Unga mammor uppvisas majoriteten av pojkarna höra samman med maskulina
attribut, som innefattar blått, grönt och superhjältar, och flickor med feminina attribut, som skildras genom färgen rosa, blommor och rosetter. Kläder är ett attribut som har
genomsyrat studien och varit en primär faktor i skildringen av könen. Barnens attribut gör det möjligt att större delen av tiden identifiera deras könstillhörighet och skilja dem åt. Det är däremot inte ovanligt att flickorna kläs i, vad som uppfattas som, maskulina kläder, vilket går obemärkt förbi. När en pojke skildras utifrån feminina attribut väcker det desto mer uppmärksamhet. Det tycks vara meriterande för en flicka att skaffa maskulina attribut då de värderas på en högre nivå. En pojke som strävar efter feminina attribut nedgraderar
sig och bringar starka reaktioner, då samhället präglas av en hegemonisk maskulin dominans.
8.1.3 Vilka förväntningar uttrycker vuxna i barnens omgivning sig ha på pojkar respektive flickor och vad finns det för likheter och skillnader? Även förväntningarna gentemot barnen skiljer sig åt olika familjer emellan. Jag finner en generell underliggande förväntning där, i linje med mina tidigare slutsatser, flickor förväntas ha ett feminint förfarande och pojkar ett maskulint. Något jag inte hade räknat med var att det uttrycktes en förväntning på flera barn att efterlikna och eftersträva sina föräldrars med samma kön både utseende och agerande. En flicka förväntas klä sig och intressera sig för liknande saker som sin mamma, och pojkar förväntas se upp till sin pappa och eftersträva liknande mål. Dessa förväntningar kan leda till att barn med olika kön behandlas på olika sätt och därmed, enligt performativitetsteorin, faller in i sina motsvarande konstruerade fack.
Trots detta uttrycker flera mammor att alla barn ska få vara sig själva och acceptera andra för vilka de är. Mammor till flickor förmedlar en önskan om att de ska stärkas och från Faymes perspektiv får ett undantag ta plats och diskuteras. Detta undantag kommer jag behandla vidare i min slutdiskussion.
8.1.4 Slutsats
Med tanke på att innehållet i Unga mammor bidrar till att forma de referensramar vi ser på välden genom ställer jag mig kritisk till deras representation av barn. Serien berättar för en mamma, medvetet eller omedvetet, att hennes barn förväntas klä sig och aktivera sig utifrån motsvarande könskoder och hur hon själv som mamma kan förhålla sig till deras skilda kön. Likt (Connell & Pearse, 2015:24) kritiserar jag behandlingen av kön som dikotomier då en manskropp, precis som Colin visar, inte per automatik hör samman med maskulina attribut (Butler, 2007:56; Connell, 1996:96). I linje med Butler (2007:219) ifrågasätter jag den felaktiga illusion serien hjälper till att skapa av vad det innebär att vara en pojke respektive flicka. Trots att reality-TV strävar efter att skildra verkligheten, där genusordningar tyvärr tar stor plats anser jag att, år 2020, deras konstruktion bör ha utvecklats med en strävan att återskapa representationer som tar avstånd från den hegemoniska maskuliniteten. Trots att ett undantag till dessa normer få ta plats anser jag utifrån Anderson och Pixi Ferris (2016:12) att det sker av personliga och vinsttänkande anledningar och inte utifrån en vilja att förändra och förbättra samhället vi lever i. 8.2 Slutdiskussion
Den feminisering av manlighet och uppluckring av hegemoniskt maskulina egenskaper som Herz och Johansson (2011:26) pratar om skildras i Unga mammor av Faymes familj. Colin tycks inte få lära sig samma sociala resurser som pojkarna i seriens övriga familjer, som handlar om att framställa sig själv som tuff (Connell & Pearse, 2015:18) och förväntas inte av sina föräldrar växa upp och bli en ”man”, med allt vad det innebär. Däremot blir det utifrån min analys uppenbart att en värld där män inte automatiskt placeras i maskulina fack fortfarande är främmande för många. Istället tycks Unga mammor skildra en värld där,
enligt Connell & Pearse (2015:18) en pojke i klänning uppfattas som onormalt och genusordningar tar stor plats. Detta var något som väckte starka känslor hos mig då jag finner det skrämmande att det inte är en självklarhet i vårt samhälle att låta människor vara sig själva, utan att uppfatta situationer som är normbrytande som något utmanande eller hotfullt.
I S3, A22 uttrycker Fayme en rädsla för att Colin ska bli mobbad för att han har klänning på sig. Det är en rädsla exempelvis Natalie inte delar. När hennes döttrar ska börja på en ny förskola (S4, A16) förklarar hon att hon inte tvivlar på att de kommer passa in eller hitta nya vänner. Här ställs två olika perspektiv mot varandra, där normföljaren känner sig självsäker och lugn, och normbrytaren oroar sig. Med tanke på hur dagens genusordningar är konstruerade tycks det stå mellan att slå sig tillbaka och följa strömmen för att passa in eller att, i motgång, vara den förändring man vill se i världen. Med framing i åtanke menar jag att Fayme kan använda Unga mammor för att sprida detta budskap och få fler människor att se vikten i att bestrida dem för att stärka sina barn, oavsett kön. Om ytterligare liknande perspektiv hade fått komma till tals hade det bidragit till en ökad normalisering av feminina pojkar eller maskulina flickor. Med tanke på att bilden av den hegemoniska mannen trots allt inte speglar någon verklighet (Fagerström och Nilsson, 2008:19), hoppas jag att den pågående feminiseringen av manlighet (Herz & Johansson, 2011:26) bara är påbörjad. Utifrån detta vill jag problematisera vilka konsekvenser en normföljande attityd kan komma att ha. Vad kan det egentligen kosta att följa strömmen? Då det i denna studie har det framgått att kläder spelar en betydande roll när det kommer till konstruktionen av sig själv, menar jag att klä sina barn efter trender innebär att följa sociala och kulturella regler. Genom att till stor del följa dessa trender kan det därför bidra till att placera sitt barn i motsvarande samhällskonstruerade fack. Att bara köpa rosa, glittriga, blommiga klänningar med rosetter och spetsdetaljer till sin dotter är att indirekt tala om för henne vilken hennes stil, och därmed, utifrån (Stadin, 2010:106), vem hon själv är. Men kan en förälder tycka om rosa på sin dotter och samtidigt önska att stärka henne? Här vill jag, likt Fayme, trycka på att ha ett genustänk är inte detsamma som att klä sin dotter i blått. Det handlar om att erbjuda alla möjligheter och behandla alla barn lika, oberoende på om barnet har en snopp eller snippa. Slutligen vill jag i linje med Connell och Pearse (2015:20) belysa det faktum att det är varje individ som själv väljer hur man agerar efter sitt kön och att varje människa har möjligheten att agera i enighet med sina åsikter och bland annat genom sin klädsel berätta för omgivningen var man står (Ambjörnsson, 2005:7).
För att komplettera min studie hade det varit intressant att titta på andra serier, exempelvis Unga föräldrar eller Pappaliv, för att jämföra mina resultat. Det hade också varit givande att reflektera över föräldrars representationer, och ställa mammor och pappor i relation till varandra för att identifiera likheter och skillnader i deras porträttering. För att få ytterligare ett perspektiv hade det dessutom varit lönsamt att samtidigt studera deras personliga sociala medier, för att jämföra hur någon representeras på TV av en aktör, med hur denne väljer att representera sig själv. Utifrån de lärdomar och slutsatser denna studie framkallat ser jag även möjligheter att expandera forskning inom representationer av barns kön ytterligare, mediala eller ej. Hur arbetar egentligen företag med konstruktionen av bland annat leksaker, böcker, kläder och filmer som riktas mot barn, och vilken roll spelar
barnens kön i deras framställning? Och vilken roll spelar deras kön när det kommer till flickor och pojkars vardagliga beteende, attribut och förhoppningar inför framtiden?