Gemensamt för alla pedagoger som belyser hinder som finns i samverkan med vårdnadshavare är stressfaktorn det hinder som förekommer mest. Tiden räcker inte till att möta alla vårdnadshavare på samma villkor och för att planera andra former av samverkan än den spontana och naturliga i hallen/tamburen krävs det att pedagogerna har tiden till att planera och bjuda in vårdnadshavarna. Pedagogerna i vår studie men även i Sandbergs och Vuorinens (2008) studie menar att de endast lägger ner den tiden, till att planera och genomföra tillställningar om de ser att vårdnadshavare engagerar sig och närvarar. Av erfarenhet menar våra respondenter att verkligheten ser ut så, vårdnadshavarna dyker inte upp i denna typ av samverkan. Vår studie visar även att vårdnadshavarna är positiva till den dagliga kontakten i hallen/tamburen och engagerar sig när pedagogerna möter dem vid lämning och hämtning. Ett annat hinder som uppmärksammades av både de som svarade på enkäterna och av intervjurespondenterna var språket. Vårdnadshavarna och pedagogerna har många gånger svårt att kommunicera och detta påverkar också arbetet med samverkan. När vårdnadshavarna och pedagogerna inte talar samma språk försvinner den spontana interaktionen. Vårdnadshavarna beskrivs dock som engagerade och vill oftast samverka med pedagogerna.
37
Diskussion
Vår tolkning av pedagogernas svar från enkäterna och intervjuerna är att alla var överens om att samverkan är viktig i förskolan mellan pedagoger och vårdnadshavare. Alla som deltog i studien hade någon form av samverkan på sina förskolor och samtliga tyckte att vårdnadshavarnas engagemang var betydelsefull för förskolans verksamhet. Pedagogerna ser gärna att vårdnadshavarna engagerar sig men medger i intervjudelen att stress och språkhinder försvårar det arbetet.
Förskolornas geografiska placering hade ingen betydelse, samma mönster upprepade sig och samma svar. Vi såg heller ingen skillnad på svaren från en barnskötare eller på en förskollärare, varken i enkäterna (som var helt anonyma) eller i intervjuerna. Vi la inget värde i pedagogernas utbildningsnivå men hade berört det om resultatet hade visat en stor skillnad. Vår tolkning, med vår egen erfarenhet är att stressfaktorn är ett återkommande hinder som inte är lokalt eller relaterat till en viss grupp av vårdnadshavare.
Tidigare forskning visar att kommunikationskanalerna har förändrats och detta kan således ha förändrat formerna för samverkan. Harju och Tallberg Broman (2013) beskriver formerna som medialiserade, förrättsligande och byråkratiserade. Detta innebär att den fysiska kontakten mellan vårdnadshavare och pedagoger har ersatts till att bli mer digitaliserad och samtalen har ersatts av exempelvis blanketter och informationsblad på förskolans väggar och dörrar. Utvecklingen i samhället har tvingat fram andra former för samverkan mellan vårdnadshavare och pedagoger. Pedagogerna i vår studie menar att för att hinna med allt väsentligt och för att möta alla krav som läroplanen ställer behöver pedagogerna hitta sätt som underlättar kommunikationen med vårdnadshavarna. Det blir att pedagogen hänger upp lappar i hallen/tamburen och informerar om exempelvis sommarledighet. Den muntliga och spontana kontakten i hallen/tamburen ersätts av det som Harju och Tallberg Broman (2013) kallar för byråkratiserade. Med andra ord ersätts den muntliga kommunikationen med blanketter och lappar.
Det handlar även om resurser och att det kanske behövs ett större arbete från förskolans sida att engagera vårdnadshavare som inte har dessa resurser? Karlssons (2006) studie visar att vårdnadshavare med sämre ekonomiska och sociala resurser engagerar sig mindre då mer tid läggs på arbetet än spenderas med barnen och deras intressen. Wissö (2012) menar att
38
vårdnadshavare med svåra ekonomiska bekymmer ägnar mindre tid på barnen till fördel för arbetet och försörjningen av familjen. Samtidigt visar vår studie att vårdnadshavare visar engagemang. Samverkan behöver inte alltid vara en komplicerad procedur, utan samverkan kan också fungera på ett bra sätt utan att det behöver uppstå några större problem. Ibland händer det att både personal och vårdnadshavare måste anstränga sig och lägga tid för att få relationen att fungera.
Sandberg och Vuorinen (2007) menar att de faktorer som spelar en avgörande roll för att samverkan ska fungera mellan pedagoger och vårdnadshavare är främst hur både parter kan och vill förstå varandra. Vi kan därmed dra slutsatsen att på grund av ekonomiska hinder, sociala och kulturella resurser som vissa vårdnadshavare har mer av än andra kan vårdnadshavarnas engagemang minska och att förskolan inte har resurser att möta dessa familjer. För att detta ska fungera krävs det mer arbete från pedagogernas sida som i sin tur redan lider av stress.
Pedagogerna i studien nämnde stress som ett stort hinder för samverkan men vi såg även att språkbrist hos vårdnadshavare och att den sociala kompetensen hos pedagoger inte alltid går ihop. Det kom fram att det är svårt att möta familjer med olika behov och bakgrund. En pedagog med många års erfarenhet i förskolan berättar om det komplexa mellan att vilja samspela men att inte bli alltför ingående. Hon berättar lite närmare om en familj på förskolan som är nyanlända i Sverige. “Det är lite känsligt, hur mycket ska man lägga sig i, det blir istället att man inte frågar så mycket för att inte verka för nyfiken, men ibland behöver vi veta mer om barnet men struntar i det för att inte göra familjen obekväm med alla frågor. Vi kommer inte heller förstå allt på grund av språkhinder”. Sandberg och Vuorinen (2007) menar att det kan finnas många olika faktorer som spelar in för att samverkan inte alltid fungerar. Det kan till exempel vara vårdnadshavare från andra länder där språket och kommunikationen sätts på prov, för lite personal, stor personalomsättning. En annan aspekt som kan vara av betydelse varför samverkan inte alltid fungerar kan vara att pedagogerna har brister i sin sociala kompetens och inte vet hur de ska bemöta vårdnadshavarna i olika situationer som uppstår (Sandberg och Vuorinen 2007). Dessa aspekter syns i svaren från pedagogerna, i både enkäterna och i intervjuerna.
Fredriksson (1991) anser att det alltid finns ett behov av ett samarbete mellan vårdnadshavarna och pedagogerna. Motivationen och vikten av den tid som pedagogerna lägger på samarbete är betydelsefull för att samverkan ska fungera. Om relationen mellan pedagoger och vårdnadshavare inte fungerar, det vill säga att de inte kan samarbeta så märker barnet detta,
39
vilket kan skapa en otrygg situation för det barnet som står mellan de vuxna, vilket också Fredrikson (1991) styrker. Samverkan i hallen/tamburen anses vara den plats som fungerar bäst för den spontana föräldrasamverkan. Dock är det inte en strukturerad eller förberedd form av samverkan och är sannolikt ojämlikt fördelad. Den gynnar endast de vårdnadshavare som redan har goda relationer till pedagogerna. De vårdnadshavare som är sociala eller vars barn fungerar okomplicerat får mer nytta av mötet i hallen/tamburen. De vårdnadshavare som inte förstår eller talar svenska utelämnas, även de som inte har tidsutrymme faller bort eller får väldigt lite samverkan i hallen/tamburen. Det går heller inte att förhandla eller kommunicera om vad som helst på en så allmän plats som hallen/tamburen.
Den utvecklingsekologiska teorin ser inte bara det som händer allra närmast barnet utan även det som är på strukturell nivå. Förskolans formella utveckling påverkar ämnet samverkan då pedagogerna är pressade av en reglerad förskola och oftast med begränsade resurser. Allt som sker runt barnet, från det närmaste till det som sker längre bort påverkar barnets utveckling.