Studiens syfte var att undersöka hur pedagoger kan arbeta språkutvecklande med flerspråkiga barn i förskolan. I följande avsnitt besvaras de frågeställningar som ställdes inför studien. Huruvida språkutveckling framskrider beror på många olika faktorer, dels pedagogernas engagemang och inställning till flerspråkighet samt mångkultur. Varje barn är unikt och har olika erfarenheter, kunskaper och möjligheter att ta till sig ny kunskap. Vi utgick från följande frågeställningar:
Hur har miljön på förskolan utformats för att främja flerspråkiga barns språkutveckling? På Solrosens förskola hade pedagogerna i samarbete med varandra,
föräldrar samt barn arbetat fram en miljö som representerade och identifierade de barn som befann sig på förskolan. Genom att arrangera en miljö där barnen känner trygghet och glädje skapas förhoppningsvis självsäkra barn som vågar uttrycka sig och argumentera för sina åsikter. Som tidigare nämnts menar Ladberg att det både bör synas och höras vilka barn som vistas på förskolan (2006:166). Detta var något som Solrosens pedagoger gjorde genom att införa litteratur på olika språk, leksaker och föremål som barnen kunde identifiera sig med, samt genom den kommunikativa miljön med bilder och beskrivande texter på olika språk. Att göra material och andra föremål tillgängliga och synliga för barnen genom att placera dessa åtkomligt var en viktig utgångspunkt i arbetet. Miljön blev på så vis inbjudande och barnens fantasi och kreativt arbete utvecklades. Detta ledde också till att barnen utvecklade en god tankeverksamhet och därmed fick ett mer avancerat språk, då barnen omvandlade tankar till språk.
Hur arbetar pedagogerna med språkutveckling? I arbetet med flerspråkiga barn framgick det att det inte fanns ett entydigt sätt att arbeta språkutvecklande men däremot att det var viktigt att variera sina arbetsmetoder så att barnen fick så många ingångar av kunskapsinnehållet som möjligt. Pedagogerna anpassade metoder och innehåll efter barnens olika behov. Det fanns alltså ingen särskild mall som följdes utan pedagogerna och avdelningarna utgick från sina erfarenheter och kunskaper. På Solrosens förskola blev det tydligt att sagor var en bra utgångspunkt i det språkutvecklande arbetet. Genom att göra sådant som barnen tyckte om och var intresserade av underlättade pedagogerna språk- och kunskapsinlärningen. Därmed var sagor ett bra redskap eftersom berättelsen kunde konkretiseras och presenteras på olika sätt, exempelvis genom dramatiseringar, sånger, språkpåsar och flanosagor. Pedagogerna påtalade också vikten av att inte ha bråttom i de olika situationerna i verksamheten, utan istället ge barnen möjlighet att få tid till reflektion och återberättande.
Pedagogerna menade även att det ibland var bra att ge barnen frihet och eget ansvar. Genom att de exempelvis inte alltid gick in och styrde upp i barnens lek utan istället tog ett steg tillbaka och enbart observerade, i de fallen uppstod goda språkutvecklande situationer. När barnen efter avslutad lek skulle städa och sortera alla leksaker uppmärksammade pedagogerna hur barnen diskuterade och argumenterade sinsemellan. Detta menade pedagogerna bidrog till självständighetsgörande av barnen då de fick möjlighet att praktisera sitt språk i lugn och ro samtidigt som de fick träning i att argumentera för sin sak.
Vilken roll anser sig pedagogerna ha i barnens språkutveckling? Eftersom barnen
spenderar så mycket av sin tid på förskolan har pedagogerna därmed fått en väsentlig roll i det språkutvecklande arbetet. Utifrån litteratur, observationer och intervjuer uppmärksammades att trygghet, kärlek och välmående var viktiga faktorer för att barnen skulle utveckla sitt språk. Detta gjorde pedagogerna genom att vara lyhörda, inkännande och lyssna till det som barnen uttryckte. Tanken och rädslan över att uttrycka sig felaktigt kan enligt Ladberg uppkomma i mycket tidig ålder, därför menar hon att det är pedagogernas ansvar att visa barnen att det är acceptabelt att misslyckas samt uttrycka sig felaktigt (2006:69). Detta var något som pedagogerna aktivt arbetade med när de exempelvis valde att inte korrigera barnens felsägelser.
Arbetet med föräldrarna var också en viktig del i barnens utveckling. Genom att bjuda in och välkomna föräldrarna i verksamheten fick de möjlighet att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Det har visats att pedagogerna ville få tips och idéer om barnlitteratur, sånger och annat material som kunde främja barnens utveckling.
Hur förhåller sig pedagogerna till barnens flerspråkighet och mångkultur? Identitet och
språkutveckling hör enligt Ladberg ihop (2006:66). Det var därför nödvändigt att pedagogerna fann en tydlig balans och struktur i arbetet med att föra in barnens kultur på förskolan. För pedagogerna var det även viktigt att barnen skulle våga vara öppna och prata om olika saker. För att uppmuntra barnen till detta ansåg pedagogerna att det var viktigt att inte reagera negativt på det som barnen berättade eftersom detta i sin tur kunde leda till att barnen blev hämmade. Det fanns meningsskiljaktigheter bland personalen kring hur barnens olika kulturer skulle uppmärksammas på förskolan. Dock var samtliga pedagoger överens om att barnens kulturer skulle tas in i verksamheten men inte på vilket sätt och i vilken utsträckning. Vissa av pedagogerna menade att det var viktigt att lyfta de kulturella olikheterna medan andra menade att det också var viktigt att poängtera våra likheter som individer. Detta för att inte dela in människor i olika fack som i sin tur kan skapa klyftor mellan människor.
Sammanfattningsvis uppmärksammade vi att språkutveckling är en individuell process som dessutom sker under alla vardagliga situationer på förskolan. Genom trygghet, kärlek, bekräftelse, samspel och varierande arbetsformer kan pedagogerna främja barnens språkutveckling och bidra till ett mer rikt och nyanserat språk.