I denna studie har Wengers (1998) teori om praktikgemenskaper varit en väg att synliggöra barns sociala liv på fritidshemmet. Analysen har lett till att fyra praktikgemenskaper har kunnat urskiljas. De fyra praktikgemenskaperna som framträder på fritidshemmet benämns vid A, B, C och D och verkar vara varaktiga över tid. Resultatet visar att de gemensamma
intressen som ligger till grund för de olika praktikgemenskaperna som barn samlas runt
111
genom fysiska aktiviteter. Det blir också synligt att praktikgemenskaperna skiftar till karaktär, från vad som kan betraktas som öppen till en mer sluten karaktär. De skilda praktikgemenskaperna ger därigenom olika möjligheter till tillträde för barnen. Det kan innebära att praktikgemenskap A inte ger samma möjlighet att ansluta sig till som i till exempel praktikgemenskap D. Vidare bärs de fyra praktikgemenskaperna upp av olika kulturer. De skilda kulturer som utmärker praktikgemenskaperna tycks leda till olika aktiviteter och till skilda lekteman. Praktikgemenskap A utgörs av en relationskultur där lekar och gemenskap tar sin utgångspunkt i utforskande av relationer ofta relaterade till vuxenvärlden och genusrelaterade inslag. Praktikgemenskap B betår av en samarbetskultur som kretsar kring hållbar och pålitlig vänskap. Kulturen innehåller ett gemensamt skapande där allas röster är centrala och barnen visar varandra tillit. I praktikgemenskap C är vågakulturen central, där sammanhållningen utmärks av fysisk aktivitet och tävling. Fysiskt vågade aktiviteter framhålls som mer eftersträvansvärda än teoretiska. Praktikgemenskap D har en bemästrakultur där kompetens är en viktig faktor för att utöva TV-spel och datorer. Praktikgemenskapens delade repertoar, är en av Wengers (1998) tre dimensioner av en praktikgemenskap. I en del fall består praktikgemenskapen av endast flickor och i andra fall av både pojkar och flickor. I den delade repertoaren framträder gemensamma föreställningar kring de värden som barnen konstruerar och upprätthåller som eftersträvansvärda. Exempel på framlyfta värden är etiska, som omtanke och att dela med sig. Likaså finns inslag av trygghetsvärden som kan relateras till den tillhörighet som är möjlig att uppnå i den specifika praktikgemenskapen. En del av barnen har känt varandra sedan förskolan och går nu i samma skolklass vilket kan ses som en trygghetsfaktor. Disciplinerade värden kommer till uttryck när barnen måste anpassa sig efter andra. Ibland sker denna anpassning efter en position där personen tar sig rätten men också tilldelas rätten att bestämma över andra.
Eftersträvansvärda egenskaper i praktikgemenskaperna är till exempel kreativitet och uppfinningsrikedom, vara fysiskt aktiv och tävlingsinriktad samt inneha kompetens. Det blir synligt att spelindustri och varumärken influerar barnens liv. Positioner får betydelse i praktikgemenskaperna och har en inverkan på om en central eller perifer position kan intas eller tilldelas. De gränsöverskridanden som kommer till uttryck mellan praktikgemenskaperna genom att barn i egenskap av förhandlare gör övergångar kan härledas till specifika barn och till den position de intar och tilldelas. Ibland händer det att förhandlare möjliggör för andra barn att tillfälligt ta plats i en praktikgemenskap.
Studien har visat att när barnen skapar allianser sker det oftast inom praktikgemenskaperna. Ett antagande i denna studie är att allianser uppstår kring en
112
gemensam fråga eller aktivitet som grundar sig i ett gemensamt intresse. Allianser framträder dels som temporära och dels som varaktiga över tid. Det visar sig att en varaktig allians oftast består av en kärna av samma barn. I till exempel praktikgemenskap A verkar det vara samma barn i den inre kärnan av de allianser som konstrueras. Mindre varaktiga allianser kan ta sin utgångspunkt runt en speciell aktivitet och dessa allianser behöver inte vara knutna till den särskilda praktikgemenskapen, utan kan uppstå under en eftermiddag eller så länge aktiviteten är i fokus.
Barnen förhandlar runt alliansen genom olika strategier i syfte att ge tillträde till den eller att värna om dess interaktionsutrymme. Ibland verkar det enkelt att få tillträde till de allianser som uppstår runt en gemensam fråga eller aktivitet. I de fall som det verkar svårare att få tillträde kan en tolkning vara att vissa positioner är stabila och inte ger utrymme för tillträde. Det framgår av barnens berättelser att de verkar acceptera att allianser kan dra sig undan och stänga ute andra. Ett argument från barnens sida är att man inte kan vara hur många som helst. En annan tolkning är att det gäller att värna om alliansen för dem som har uppnått en viss position och kan skapa sig ett utrymme i den. Beroende av den position som olika barn intar eller ges i alliansen blir exkludering mer eller mindre möjlig. I en central position är sannolikheten för exkludering inte lika stor som i en perifer position. När exkludering blir synlig sker det oftast öppet men ibland också subtilt och kroppsligt. Den subtila exkluderingen kan vara näst intill osynlig för omgivningen i en del fall, dock tycks uteslutningen tydlig för det barn som inte innesluts i alliansen.
Barns sociala liv på fritidshemmet kan karaktäriseras av ett pågående arbete att positionera sig i relation till vad som betraktas som ”flickigt och pojkigt”. Det framträder dels i tillhörigheter av praktikgemenskaper och dels i aktiviteter som barnen väljer och blir synligt i de lekar som barnen är involverade i. I praktikgemenskap A samlas endast flickor vilket troligen medverkar till att lekar och aktiviteter kretsar kring det som kan betraktas som ”flickigt”. I praktikgemenskap B där det ibland finns pojkar blir lekarna annorlunda utomhus. I praktikgemenskap D förekommer mer av gemensamma möten mellan barnen, även om en del spel vid datorerna riktar sig till antingen pojkar eller flickor. Genusarbetet verkar på flera olika nivåer och visar sig i fritidshemmets ”officiella miljö”. Fritidshemmets rumsliga organisation vänder sig till både pojkar och flickor. Benämning på material i respektive rum utgår från den tänkta aktivitet som rummet erbjuder. Exempel på rum är datorrum, kuddrum, pysselrum och ”tjejrum”. Den strukturella nivån, hur verksamheten är organiserad, är visserligen inte fast men har ändå en tydlig inverkan på barns handlingar och markerar områden för genus. Att benämna ett rum som ”tjejrum” för lugna aktiviteter är ett sådant
113
exempel, något motsvarande rum för pojkar finns inte. Den symboliska och den individuella
nivån kommer till uttryck i det samspel som pågår i praktikgemenskaperna. I en del av
barnens föreställningar framträder berättelser om varandra som olika med skilda intressen. Flera av de lekar som blir synliga i verksamheten utövas av antingen pojkar eller flickor. Det sker gränsuppehållande verksamhet i barnens aktiviteter. Ett sådant exempel är när barnen uppvaktar varandra med kärleksbrev eller ägnar sig åt pyssel som verkar vara en kvinnlig domän. Bakom de gränser som upprättas återfinns föreställningar om skillnader mellan flickor och pojkar. Det sker också gränsöverskridanden i barnens positioner i lekar och aktiviteter. Framförallt är det flickor som gör det som oftast beskrivs som ”pojkigt”. I något enstaka fall finns i denna studie exempel på pojkar som gör besök i det som betraktas som en kvinnlig domän, till exempel pyssel i verkstaden. I denna miljö blir pojken omhändertagen av flickorna genom att de ger goda råd.