Sammanställning intervjuer

Här presenteras svaren från intervjuerna med de sex eleverna. Intervjuerna spelades in på band och har sedan transkriberats. Svaren på intervjufrågorna sammanställs i text under varje fråga.

När fick du reda på att du hade läs- och skrivsvårigheter?

Två av de intervjuade fick reda på att de hade läs och skrivsvårigheter när de gick i årskurs fem, Två svarar att det var i trean fyran någon gång. En svarar i årskurs två och en fick reda på det i årskurs ett på gymnasiet.

Hur fick du veta att du har läs- och skrivsvårigheter?

Var det föräldrar, skola?

Tre av de intervjuade svara att det var deras lärare, en svarar att det var hans morfar, en hans mamma och för en var det specialpedagogen på skolan.

Hur upplevde du din skolgång innan du fick reda på att du hade läs- och skrivsvårigheter?

Fem av de intervjuade svara att det var jobbigt för man hängde inte med de andra i klassen och fick därmed aldrig ex, läsa klart. En av de intervjuade tror inte att det var så farligt på grund av att han fick reda på det så tidigt.

Hur upplever du din skolgång efter det att du fick reda på att du har läs- och skrivsvårigheter?

Fyra av de intervjuade tycker att det blev bättre. En tycker att det blev bättre först när han började på gymnasiet. En tycker att det blev lite svårare för att lärarna förstod inte riktigt att han hade dyslexi samt att ”det fanns typ ingen hjälp för dyslektiker”.

Hur yttrar sig dina läs- och skrivsvårigheter?

Fyra av de intervjuade tycker att det är jobbigt med läsningen och att det är svårt att få det man läser att fastna. Två av de intervjuade tycker att skrivandet är jobbigt och att de har texten i huvudet men har svårt att få ner det på papper.

Tror du att alla lärare vet om att du har läs- och skrivsvårigheter?

Tre av de intervjuade svarar att alla deras lärare vet om det och tre svarar att de flesta vet om det.

Tar lärarna hänsyn till dina läs- och skrivsvårigheter i sin undervisning?

Fyra av de intervjuade svarar att lärarna tar hänsyn till deras läs- och skrivsvårigheter. En svarar ibland och en svarar kanske.

På vilket sätt?

Här svarar en att han slipper läsa högt inför klassen.

Genom vilken undervisningsmetod upplever du att du lär dig mest?

Fem av de intervjuade svarar att de lär sig mest genom att jobba praktiskt En svarar att genom att repetera många gånger så fastnar det lättare.

Har du någon egen metod som gör att du lär dig lättare?

Två av de intervjuade svarar att de inte har någon egen metod, två svarar att genom att lyssna och göra likadant som läraren så lär de sig samt att två av de intervjuade svarar att de genom att anstränga sig mycket och repetera flera gånger så lär de sig.

Kan du förklara på vilket sätt du lär dig saker på lektionerna?

Fyra av de intervjuade svarar att de lär sig genom att lyssna på lektionerna, en svarar att genom att anstränga sig jätte mycket så lär han sig och en svarar att han inte lär sig något på teori lektioner utan enbart när han jobbar praktiskt i skolan eller hemma.

Hur kompenserar du för dina läs- och skrivsvårigheter?

På denna fråga svarar en att det är bara att läsa om och repetera, en svarar att han låter någon läsa för honom och han får koncentrera sig extra när han lyssnar. En svarar att alla vet om att han har läs- och skrivsvårigheter så han får hjälp och tre av de intervjuade svarar att de lyssnar.

Har du en dialog med de lärare som du har i undervisning angående dina läs- och skrivsvårigheter?

Tre av de intervjuade svarar att de inte har en dialog med sina lärare men att de har talat om det för läraren på första lektionen. En svarar nej och två svarar att de har en dialog med sin lärare.

Varför inte? - Känns det bättre att prata med lärarna?

De intervjuade som svarade att de inte har en dialog med sin lärare så tycker två att det ska räcka att säga det en gång. En tycker att det inte hjälper och en säger att han inte har jobbat på det sättet.

Av de två som svarade att de har en dialog med sin lärare svarade en att han tycker det känns bättre att prata med läraren.

Får du det stöd och hjälp du behöver för att nå kursmålen?

På denna fråga svarar samtliga intervjupersoner att de får det stöd de behöver för att nå kursmålen.

På vilket sätt?

Fyra av de intervjuade svarar att de får kursmaterial inspelat på band som de kan lyssna in sig på. En svarar att han får göra proven muntligt och en svarar att han får extra hjälp.

Märker du någon skillnad i undervisningen hos de olika lärarna?

Fem av de intervjuade svarar att det är skillnad i undervisningen hos de olika lärarna. En har inte svarat på denna fråga.

Vad är det för skillnad?

På denna fråga svarar de intervjuade att vissa lärare verkar stressade och allt ska gå så fort medan andra lärare tar det lugnt och är tydliga i det de gör.

Vet dina klasskamrater om att du har läs- och skrivsvårigheter?

Två av de intervjuade svarar ja. Tre svarar att några vet om det och en svarar att han tror de vet om det men han har inte sagt något.

Är det positivt eller negativt?

Fyra av de intervjuade tycker och upplever att det är positivt. En tycker att det kvittar och en bryr sig inte så mycket.

Hur ofta läser du?

Tre av de intervjuade svarar att de läser varje dag. En svarar att han läser en gång i veckan, en svarar att han läser en bok om året och en svarar att han inte läser så ofta.

Vad läser du för något?

På denna fråga svarar de intervjuade att de läser fantasyböcker, bil tidningar, läxor, kriminalare, romaner och sanna historier.

Lyssnar du på talböcker?

På denna fråga svarar fem av de intervjuade att de inte lyssnar på talböcker och en svarar att han gör det ibland.

Tycker du att det tillför dig något?

På denna fråga svarar fyra att det inte tillför något. En svarar att det är klart det gör och en tycker att inspelade läromedel fungerar bra.

Finns det böcker som du tycker om som talböcker?

6. ANALYS

Här försöker vi jämföra svaren vi fick, dels från intervjuerna och dels från enkäten. Vi tycker att vi kan se en tydlig skillnad på de intervjuades situation. Både i avseende när det gäller elevernas självkänsla, men också hur de uppfattar sin skolgång som framgångsrik eller inte. Vi som lärare anser att de elever som deltagit i studien har lyckats med goda resultat i den praktiska delen av undervisningen och även i vissa delar av den teoretiska delen.

Ingesson nämner i sin avhandling från 2007 att hon kan se tre olika typer av individer. Hon har valt att kalla dem för de ”obekymrade”, de ”uppgivna” och ”kämparna”. I vår undersökning ser vi tydligt i svaren att vi har två av de obekymrade, alltså elever med ett starkt intresse, en särskild talang eller att de kommer från en familj utan ”skolambitioner”. En del av eleverna svarade till exempel att de inte har någon egen metod att lära sig, vilket vi tolkar som om de inte vet, eller är omedvetna om sin situation i lärandet. Med det menas att de just är obekymrade om sin skolgång, och kanske tar det hela med en klackspark. En tydlig likgiltighet inför sitt handikapp återkommer på flera ställen under intervjuerna från dessa elever. På frågan om hur eleverna kompenserar för sina läs och skrivsvårigheter svarar en att ”alla vet om att jag har läs- och skrivsvårigheter så jag får hjälp”, vilket i sig tyder på en obekymrad attityd till sitt handikapp.

Vidare kan vi se att vi även har två elever som kategoriseras som de uppgivna och två som är kämpar. De uppgivna eleverna kännetecknas av dåliga kamratrelationer, lite stöd från föräldrar och en allmänt låg självkänsla. Dessa elever, trots de resultat de presterar framgår det att de anser sig misslyckade. Att de får den hjälp de behöver men ändå inte lyckas. När vi frågar de uppgivna om de har utvecklat några metoder för att

aldrig funderat på hur de bäst lär sig. Dessa elever är oerhört bittra mot skolan och mot lärare. Antagligen har de haft diagnosen dyslexi ett tag, men inte fått någon hjälp på grund av olika faktorer. Dessa elever nämner själva att tiden efter diagnosen blev jobbig eftersom ingen visste hur man skulle arbeta med dyslektiker eller så fanns det ingen hjälp att få.

Den sista gruppen är ”kämparna”. De är de elever som sliter och arbetar med sitt handikapp, snarar än mot det. Ett tydligt karaktärsdrag bland kämparna är envishet, något som framgått i internationella studier. Övrigt bör nämnas att dessa elever har lyckats isolera dyslexin från sitt eget jag, och därmed skapat en bättre självkänsla, ett bättre självförtroende. En annan viktig faktor är att de ofta har en talang för sport, konst eller musik. Givetvis är goda kamratrelationer, en stödjande vuxen och ett aktivt stöd från skola ett avgörande recept för framgång för dessa människor.

Vi tycker att vi kan se att kämparna är mycket ambitiösa i sitt skolarbete. Deras svar på frågorna i intervjun är ofta återkommande till att de får slita med uppgifterna, eller att de på andra sätt arbetar aktivt med läsning och skrivning. Att de ofta repeterar flera gånger verkar vara den metod som de uppgivit att de använder flitigast. På frågan om de har en dialog om sitt handikapp med andra lärare är det bara två som anger att de har en dialog. Detta tyder på att dessa verkligen vill klara sina studier. Här ser vi tydligt det som Ingesson skriver i sin avhandling att dessa elever har en högre grad av självkänsla och då även klarar av att diskutera med sina lärare hur man ska jobba med dyslexin för att nå målen.

För att undersöka om självförtroendet hos dessa elever spelade någon roll för inlärningen frågade vi dem om de andra eleverna i klassen kände till deras dyslexi. Här ser vi återigen en tydlig skillnad på svaren, som kan delas in i tre grupper. Kämparna nämner att de tycker att det är positivt att klassen känner till dyslexin, de obekymrade är som vi nämnt tidigare likgiltiga till om dem andra känner till dyslexin eller inte. De uppgivna

nämner visserligen att de tycker att det är positivt att de övriga i klassen känner till deras dyslexi, men det tolkar vi som att dessa elever på så vis får någon form av bekräftelse, snarare än att det skulle vara något positivt för deras inlärningsprocess.

Elva av de tillfrågade lärarna uppger att de har elever med dyslexi i sin undervisning. De övriga lärarna anger att de inte vet om de har elever med dyslexi på sina lektioner. Nio av lärarna anser att de inte har de kunskaper som behövs för att undervisa elever med dyslexi. För övrigt anser tio av lärarna att de inte har tillräckliga resurser för att undervisa elever med dyslexi. Samtliga elever som är tillfrågade anser att skolan och deras lärare har de medel som krävs för att de ska uppnå kursmålen. Här finns en tydlig skillnad mellan lärare och elever och deras syn på hur undervisningen för elever med dyslexi hanteras på skolan.

Lärarna anser att de elever som har dyslexi i regel har dåligt självförtroende. Vissa lärare har sett elever som anser att de är dummare än normala elever på grund av sin dyslexi. En lärare skriver att de elever som vågar kliva fram och prata om sitt handikapp har förmodligen ett hyfsat läge, och därmed en större chans att prestera goda resultat i skolan. Det är viktigt, som en lärare skriver, att eleverna tar till sig sitt funktionshinder och börjar arbeta med dyslexin.

Några lärare anser att med tiden som elevernas tro på dem själva och deras förmåga till läsning och skrivning ökar, ökar också deras förmåga att göra bra resultat.

På frågan om hur lärarna arbetar med elevernas självförtroende svarar sex av dem att uppmuntran och beröm är viktiga framgångsingredienser. Någon anser att man kan styra svårighetsnivå på arbetsuppgifterna så att eleverna med viss insatts kan klara av dem och på så vis känna sig stolta. En annan lärare nämner att man måste prata om dyslexin på ett naturligt sätt.

7. DISKUSSION

Det övergripande syftet med denna undersökning var att ta reda på om elever med dyslexi utvecklar andra strategier för inlärning

Huvudfrågan i våra frågeställningar var.

• Hur utvecklar elever med dyslexi andra strategier för inlärning? Vi hade även tre stycken underfrågor för att förtydliga vår huvudfråga.

• Får elever med dyslexi det stöd och hjälp de behöver för att nå kursmålen?

• Är självförtroendet en avgörande del i inlärningsprocessen?

• Har lärarna den kunskap om handikappet dyslexi, som krävs i arbetet med elever som har dyslexi?

7.1 Resultatdiskussion

Det övergripande syftet med denna undersökning var att undersöka om det fenomen som vi upplevt i klassrummet kunde stämma. Att elever med dyslexi i många fall var framgångsrika i de praktiska momenten, trots att den praktiska undervisningen baserades på mycket läsning och egna studier i form av läxor och hemuppgifter. Orsaken bakom den form av undervisning kan enklast förklaras med den enorma mängd information som eleverna i dag måste tillgodose sig och att tiden är knapp. Att bli en framgångsrik hantverkare idag kräver mycket av eleverna, framför allt ska man känna till de olika äldre metoderna som finns för sitt yrke, samtidigt

kontinuerligt. Undersökningen syftade också till att ta reda på om övriga lärare hade upplevt samma fenomen, och om skolan var rustad på rätt sätt för dessa elever.

Det resultat vi nu kommer att presentera och diskutera kring är inte på något sätt banbrytande. Vi anser att vi inte fått svaret på den huvudfråga som vi valde att forska kring. Hur elever med dyslexi utvecklar andra strategier för inlärning är inget vi kan svara på. Däremot har vi fått svar på att de utvecklar andra metoder för inlärning. Vår studie visar tydligt att eleverna får kompensera för sitt handikapp, och att de gjort det under en längre tid. Att lyssna, och att repetera är metoder på hur dessa elever löser sin inlärning. Dessa elever är på yrkesprogram, och att de då nämner att få öva praktiskt som en metod är ingen överraskning, då vår pedagogik mycket går ut på att öva. Grunden i den undervisning som bedrivs i karaktärsämnena är att få pröva, ”Learing by doing”. Även de lärare som är tillfrågade i studien har upplevt att dessa elever löser inlärningen på andra sätt när läsning och skrivning inte är normalfungerande. En förklaring till det fenomen vi sett kan man läsa om i Ingesson (2007) ”Att växa upp med dyslexi”. Hon skriver att eftersom de individer som levt med dyslexi automatiskt halkat efter i läs och skrivfärdighet, sker en överkompensation på den icke-verbala intelligensen. Det betyder att dessa människor då utvecklar en bättre förmåga att tolka och lagra intryck. Att de löser problem mer kreativt, intuitivt och visuellt än icke-dyslektiker.

På frågan ”är självförtroendet en avgörande del i inlärningsprocessen” så finner man svaret i vår litteraturgenomgång. I kap 3.5 i litteraturgenomgången skriver vi om hur viktigt självförtroendet är för att lyckas med en god inlärning. Eftersom vi redan, genom litteraturgenomgången, löst frågan om självförtroende, var resultatet som vi fick i enkäten inte någon överraskning. Vi visste redan att självförtroendet är viktigt för att lyckas i skolan, och det gäller, för att sticka ut hakan lite,

även för icke-dyslektiker. Dessutom styrker lärarna som svarade på enkäten att de anser att självförtroendet är en viktig del av inlärningsprocessen. Två av lärarna svarar i enkäten att det är viktigt att elever med dyslexi inte tror att de är dumma eller ointelligenta bara för att de har läs och skrivsvårigheter. De flesta dyslektiker har en negativ självbild som följd av sina misslyckanden (Stadler, 1994) En rad andra faktorer utöver den rena kunskapen om dyslexi är en förutsättning för att skapa en god lärmiljö. Vi vill här speciellt understryka betydelsen av att eleverna får sina grundläggande behov av trygghet och kärlek, och att undervisningen läggs upp så att de får uppleva att de lyckas: ”nothing succeeds like success” (Höien, Lundberg 1999).

När vi återkommer till de övriga frågeställningarna om elever med dyslexi får det stöd och hjälp de behöver för att nå kursmålen samt har lärarna den kunskap om handikappet dyslexi som eleverna kräver, får vi tvetydiga svar. Å ena sidan svarar eleverna att de uppfattar och anser att de får det stöd och hjälp de behöver för att uppnå målen, och de anser att lärarna har den kunskap som krävs. Å andra sidan anser lärarna att de saknar både kunskap och resurser för att hjälpa dessa elever.

Vi tror att den parameter eleverna använder sig av när de anser att de får det stöd de behöver, är deras betyg. Att de får ett godkänt betyg är den enda faktor som de här eleverna kan mäta sin lärare med. Att dessa elever har kunskap om att analysera och reflektera över deras lärares kvaliteter är inget vi tror de har.

Vi uppfattar att de lärare som svarat på enkäten inte heller är så bra på att analysera sin egen förmåga att undervisa dessa elever. Den gemena andan genom svaren i enkäten tyder på att lärarna tror att de behöver vara specialpedagog för att kunna undervisa dyslektiker. Givetvis finns det undantag, eftersom en del av lärarna som vi delade ut enkäten till är specialpedagoger, och möter elever med dyslexi dagligen. När vi tittar på dem inlämnade svaren så har vi fått svar på kryssalternativen av samtliga

15 utdelade enkäter. Däremot har vi i snitt bara fått in 8 svar på de frågor där man måste skriva med egna ord. Det beror nog på att en del lärare inte hade tid med dessa frågor, eller att dem inte kunde svara på grund av dåliga kunskaper, eller att de själva anser att de har dåliga kunskaper om dyslexi. Vi tolkar att lärarna är osäkra inför elever med dyslexi, att de också har ett dåligt självförtroende, dels till sin egen förmåga att undervisa men också en bristande tro på skolans system. Anledningen till att lärarna inte tror på skolan, anser vi beror på okunskap. Dessa lärare vet inte hur specialundervisningen går till på den undersökta skolan. Det visar bland annat att endast nio av de tillfrågade lärarna känner till skolans handlingsplan för elever med dyslexi. Dessutom anser nio lärare att de har otillräckliga kunskaper för att undervisa elever med dyslexi. Med dessa fakta kring läs och skrivsvårigheter på de program vi undersökt drar vi slutsatsen att det krävs information och utbildning till de lärare som arbetar på våra program. En viktig förutsättning för att skapa goda lärmiljöer är att