Sammanställning – kritisk diskursanalys 68

Artiklarna i de ryska tidningarna är textmässigt mest omfångsrika, medan de svenska är minst omfattande. På grund av urvalskriterierna för analysen (det första reportaget av journalist på plats i konfliktområdet, efter att kriget brutit ut) har artiklarna olika innehåll och fokus på ämnen. De flesta journalisterna rapporterar från Georgien (DN, SvD, Aftonbladet, The New York Times, The Wall

Street Journal och Kommersant) och bara två från Sydossetien (Izvestija och Moskovskij Komsomolets), vilket tillsammans med tidpunkten för reportaget naturligtvis påverkar urvalet av de

ämnen som behandlas i artiklarna.

Den kritiska diskursanalysen av åtta reportage har visat både skillnader och likheter i omfattning, utformning, innehåll och förekomst av propaganda. En av de främsta aspekterna som tyder på propaganda är uppdelningen av krigets aktörer i två motstående parter - Georgien och Sydossetien/Ryssland (Luostarinen, 2002:36ff). Det förekommer i artiklarna en polarisering (där ena sidan är "vi", de goda, och den andra "dem", de onda) mellan dessa aktörer, som i vissa texter är mer explicit uttalad medan den i andra är mer diskret. Särskilt tydlig är den i två ryska tidningar

(MK, Izvestija), Aftonbladet och The Wall Street Journal. DN, SvD, Kommersant och The New York

Times beskriver också kriget som en händelse mellan två motstående parter, men är inte lika

explicita i uppdelningen i "vi" och "dem". I de flesta artiklarna (alla svenska och amerikanska) är det Georgien som framställs som "oss" och Ryssland/Sydossetien blir således "dem". I två ryska tidningar (MK, Izvestija) är det motsatta perspektiv som råder då Georgien är "de onda", och Sydossetien "de goda". Dessa perspektiv ses som naturliga, och enda möjliga, med bakgrund av ländernas politiska och historiska kontexter. Även andra faktorer, såsom den etablerade nationella kulturen som medieinstitutionerna är en del av, gemensamma värderingar och bakomliggande ideologier, kan vara orsaker till dessa perspektiv (McNair, 2008:58ff). Kommersant är den enda tidning som inte gör en tydlig uppdelning i "vi" och "dem". Den kritiserar det ryska militära agerandet i Georgien, vilket medförde civila offer och omfattande förstörelse av infrastruktur. Artikeln uppmålar inte heller ett "vi" med Georgien, utan kritiserar båda sidorna i konflikten.

Användningen av officiella källor, exempelvis nationella ledare, ministrar, ambassadörer, militärer av hög rang, är en annan indikator på propaganda (Herman & Chomsky, 1988:18f). De flesta av de analyserade artiklarna är starkt elitfokuserade. Hit hör DN, SvD, The New York Times och The Wall

Street Journal, vilka främst låter elitpersoner (Saakasjvili, Bush, Putin, Medvedev, Merkel, Lomaia,

Boldyrev m.fl.) komma till tals. Artikeln i Aftonbladet är tvärtemot de tidigare nämnda helt folkorienterad, då den bara refererar "vanliga" människors perspektiv. Kommersant är övervägande folkorienterad: den låter en hög källa från vardera sida komma till tals, men är annars folkorienterad. Ett mer avvägt förhållningssätt har de två ryska tidningarna, MK och Izvestija, där källorna utgörs av främst militärer och fredsbevakare, av såväl hög som låg rang.

Det journalistiska objektivitetsidealet strävar efter att låta båda sidor i en konflikt komma till tals. Motsatsen innebär att den journalistiska texten blir vinklad till det ena eller andra perspektivet. Av de i analys ingående artiklarna är det de i The New York Times och SvD som har en balans mellan källorna från Ryssland/Sydossetien å ena sidan, och Georgien och västvärlden å den andra. Fyra tidningar förbiser idealet med en balanserad representativitet av aktörer. The Wall Street Journal och Aftonbladet refererar enbart från georgiska källor, medan Izvestija och MK bara refererar från ryska och sydossetiska. I DN dominerar förekomsten av georgiska och amerikanska källor.

Kommersant domineras av georgiska källor.

Ordval som görs i journalistiska texter vägleder läsare, visar på journalistens ideologiska bakgrund samt förstärker de i samhället dominerande uppfattningarna. Beskrivning av sydosseter som separatister, Rysslands ledning som representerad av "iskalla f.d. KGB-agenter" och "som använder oproportionerligt våld mot Georgien", "en liten demokrati vars existens hotas", är förekommande i amerikanska och svenska tidningar. Enligt det dominerande perspektivet i ryska tidningar framstår Georgien som hänsynslösa och våldsbenägna, i stånd att begå folkmord och etnisk rensning av den ossetiska minoriteten.

Propagandaaspekten är synlig i rapporteringen av konflikter och krig då jämförelser mellan "fienden" och kända historiska förbrytare och diktatorer görs. Vanligast är att jämställa ett "fiendelands" ledare med Hitler (Lynch & McGoldrick, 2005:95f). I västvärlden kan det även förekomma liknelser med Stalin, då Sovjetunionen under Kalla kriget var den stora "fienden" (Herman & Chomsky, 1988:29f). Då uppfattades kommunismen som ett hot mot det västerländska kapitalistiska samhället, vilket även idag i stor utsträckning tillskrivs Ryssland sedan Putin övertog presidentposten efter Jeltsin. I MK och Izvestija dras paralleller mellan Hitler och Georgiens president Saakasjvili. The Wall Street Journal relaterar den Ryska federationens handlingar med Sovjetunionens anfall på Finland under Andra världskriget och likställer på så sätt den nuvarande ryska ledningen med Stalin.

För att legitimera en sidas handlingar i krig används en rad argument, som t.ex. att "vi har stöd av allierade", "inga andra utvägar förutom krig kvarstår" samt "vi måste rädda dem", vilka är typiska indikatorer av propaganda (Lynch & McGoldrick, 2005:95f). Tydliga exempel finner vi bland annat i The New York Times som redovisar att Georgien har stöd av NATO och "västländer". Från MK och Izvestija framgår att Ryssland "inte har något annat alternativ" och "måste rädda" sydosseterna. Redogörelsen ovan visar på en relativt omfattande förekomst av propaganda, vilket är ett av krigsjournalistikens utmärkande drag. Även andra indikatorer pekar på en dominans av krigsjournalistik framför fredsjournalistik i rapporteringen om konflikten. Alla artiklar är reaktiva och har ett tydligt här-och-nu perspektiv. De flesta fokuserar på krigets synliga effekter så som antal döda och skadade samt förstörelse av infrastruktur. Majoriteten av artiklarna är

elitorienterade, de refererar främst från höga officiella källor. Alla artiklar har ett två- aktörsperspektiv samt fokuserar på det som skiljer parterna åt, istället för att söka och ge underlag

till en fredlig konfliktlösning. Alla artiklar, med undantaget Kommersant, dikotomiserar de goda

och de onda i konflikten, dock i varierande grad. Artiklarna är övervägande partiska, enbart ryska Kommersant kritiserar och "avslöjar" båda sidorna. De undersökta texterna är överlag fyllda med känsloladdade ord och emotionella beskrivningar. Förekomsten av offermålande språk är inte

omfattande, bara Aftonbladet fokuserar i större utsträckning på offer och deras lidande. Däremot är ett demoniserande språk mer utbrett i alla de analyserade artiklarna. I ryska tidningar (exklusive