Samtal med Sara, specialpedagog

På denna skola arbetar två specialpedagoger. En av dem, Sara, har arbetat inom samma skola i sex år. Arbetet innebär att hon håller kontakt med många lärare i alla klasser på två skolor. När en lärare är orolig över en elev på något sätt tar han/hon kontakt med specialpedagogen. Men det händer även att specialpedagogen tar kontakt med läraren eftersom det finns olika test, diagnoser och nationella prov som sker på klassbasis och det är specialpedagogerna som går genom dem och ser resultaten. När det gäller tester är det framför allt svenska och matematik. Det är läraren som gör tester eller prov, sedan gör specialpedagogerna en sammanställning och går genom den tillsammans med läraren, ”men man skall vara medveten om att testen handlar om hur eleven har presterat just då, vilket innebär att det inte är en hel sanning”, menar hon.

När en lärare eller ett arbetslag har haft ett åtgärdsprogram men märker att det inte har blivit bättre för eleven, skickar de en skriftlig ansökan till elevhälsoteamet som i sin tur träffas en gång i veckan. I elevhälsoteamet på denna skola ingår skolsköterskan, socialpedagogen, två specialpedagoger, biträdande rektorn och rektorn. Sara menar att samtalet mellan personal på skolan, lärare, fritidspedagoger, specialpedagoger, m.m., är mycket viktigt.

Socialpedagogen finns till för att ha samtal med barn som inte mår bra. Sara tycker att det inte är så lätt eftersom barn är en helhet, ett barn som kanske har problem med kompisarna, har även läs- och skrivsvårigheter eller koncentrationssvårigheter, många av dessa problem går ihop. Relationen till barnen är det viktigaste för att kunna hjälpa dem, och specialpedagogerna och socialpedagogen kommer ofta väldigt nära de här barnen.

Sara har bra kontakt med föräldrar eftersom hon har samma barn hela tiden, medan lärare kan byttas varje år, kontakten kan börja redan när barnet går i första klass fram till årskurs sex. Detta gör att hon har en nära kontakt med de familjerna. Det är mycket viktigt att hjälpa föräldrarna, tycker Sara. Hon menar att föräldrar skall vara föräldrar, och som förälder kan inte vara lätt ibland att inse sitt barn i skolmiljö, man kan inte begära föräldrar den kunskapen. Barn med särskilda behov knyter an oftast med den personen som är väldigt nära dem, som t.ex. klasslärare, och det är oftast svårt att acceptera nya vuxna. Även föräldrar som har kämpat länge för att sitt barn skall få en viss hjälp har svårt att acceptera nya vuxna eftersom det kräver att förklara om och om igen vilka svårigheter eller problem barnet har.

Det kan hända att specialpedagogen inte träffar föräldrar eller barnet. Ibland räcker det med att handleda lärarna eller att vara med någon gång under lektionerna för att observera barnet och ”se problemet med andra ögon”, menar Sara. Detta beror mycket på lärarens kompetens. På Saras skola finns framför allt barn med dyslexi, sju elever har redan fått diagnosen och åtta barn kommer att utredas. Men det finns barn med läs- och skrivsvårigheter samt koncentrationssvårigheter fast utan någon diagnos.

Föräldrar som har barn med stora koncentrationssvårigheter har kanske problem att fånga in sitt barn hemma. Dessa föräldrar har intensiva vardagar eftersom de skall hjälpa barnet med alla de rutinerna som tillhör familjelivet som t.ex. duscha, klä på sig, äta, borsta tänderna, göra läxor, etc. På denna skola finns det elever som har ett beteende som är typiskt för barn med ADHD, men det finns inga elever just nu med ADHD diagnos. Det finns barn som är under utredning för ADHD och det finns också ett barn som föräldrarna säger att det är ADHD men Sara tror att det är ADD. Det finns även ett barn som idag är under utredning men som föräldrarna har sagt nej i flera år. Så här tycker Sara om ADHD/ADD diagnosen:

”Den här diagnosen handlar hela tiden att vara eller inte vara. Jag förstår att som förälder tycker att det känns bra att ha en förklaring för varför ens barn har en annorlunda beteende, men jag

kan säga en risk: att ibland från skolans håll kan detta ses som en förklaring till att en elev inte kan lära sig vissa saker. Eleven skall lära sig på ett annat sätt, men han/hon skall lära sig i alla fall. Det är viktigt att göra olika former av utredningar och hitta barnens starka sidor. Alla barn har rätt att känna sig bra. Det är en balansgång hur man hanterar diagnosen.”

Det har funnits barn med ADHD diagnos tidigare på skolan. Sara berättar att ett barn kom till skolan med diagnosen och ett fick den under tiden. Utredningen började med att det var svårt med skolsituationer. Skolan vänder sig i första hand till psykologteamet, de gör en utredning och i samtal med pedagogerna bestäms hur de ska gå vidare. ”Jag tycker att diagnos inte får bli avgörande för om man skall få hjälp eller inte, men tyvärr är det fortfarande så att med en diagnos går man före när det finns begränsade resurser”, säger Sara. De flesta lärare anpassar klassrummet och undervisning till de eleverna som finns, oavsett om någon har diagnos eller inte. Men kravet är stort eftersom det är många olika behov som skall fyllas och lärarens arbetsuppgifter idag har ökat och tiden räcker inte för alla.

Specialpedagogerna på skolan har god kontakt med BUP, de är länken mellan föräldrar och BUP ibland. Läraren, elevassistenten eller annan personal som är nära barnet följer med föräldrarna till BUP ibland för behandling eller samtal. Det kan hända att föräldrarna inte hanterar sin föräldrasituation eller att man träffas för att hitta gemensamma mål att jobba för. När det handlar om ett barn som är utagerande kan skolan bli bättre, tycker Sara. Det är oftast personalkrävande. Men för barn med läs- och skrivsvårigheter finns det andra verktygsalternativ som t.ex. datorprogram. Barn med ADHD kräver mer kraft och att man orkar. Barn som stör blir mer synliga, men barn som sitter tysta försvinner. ”De förstör inte för övriga utan de förstör för sig själva, de påverkar inte lärarens roll lika mycket”, menar hon. Därför är det viktigt att vuxna avlöser varandra, att det finns fler än en vuxen son står väldigt nära barnet.

Sara tycker att skolan kan bli bättre på att anpassa lärarmiljö, t.ex. hur man ordnar lektionstider, men det handlar också om lärarens inställning och kunskap om elevernas behov. Det är viktigt för barnen att veta att läraren bryr sig om dem. ”Det kan vara hur goda pedagogiska verktyg, undervisning och läromedel men om inte kontakten mellan lärare- elev fungerar, är allt annat inte värt någonting.” Det är mycket viktigt för elever med ADHD/ADD att få positiv feedback och bekräftelse när de har gjort något bra, påpekar Sara. Även om det

finns elever med samma diagnos, har de olika former av behov och stöd. Det är viktigt att stödet är individanpassade och att föräldrarna och eleven är delaktiga i hur man skall göra. Sara menar att det är viktigt att fråga eleven, ”vad tror du är bra för dig”? ”Den frågan måste vi ha tid att ställa.” Det är även viktigt att lära barnet att hitta strategier för sitt eget lärande. ”Det gäller att använda de resurserna som finns och personalen på bästa sätt, men nej, de är aldrig tillräckliga.” Man behöver satsa mycket på fortbildning. Som lärare är man aldrig färdig utan man behöver ny kunskap hela tiden. Men för det måste det finnas pengar och just nu finns inte det.

Tiden är också en viktig del, det måste finnas tid att prata om de behoven som finns i klassen. Som lärare måste man inse att man inte kan veta allt, att man tar in resurser från arbetslagen, om man har en välfungerande arbetslag kan man fördela arbetet och hjälpa varandra eftersom alla har olika kompetenser.