Silformigt hänge

Ett mycket välbehållet silformigt hänge återfanns i anläggning 12:3. Några direkta typologiska motsvarigheter finns inte i WZG, närmast liknande VZG fig. 2228 (Nerman Period VII:5). Det här är ett svårbedömt objekt, då det kan ha varit i omlopp länge innan den hamnat i graven. Men däremot så har objekt av denna typ som kan dateras till 900-talet och senare, i regel

silverbeläggning. Det hänge som påträffats här är av äldre typ. En datering till Nermans period VII:5 är däremot besvärlig att hantera då Nermans dateringar för perioderna VII:4 och VII:5 ofta är alldeles för tidiga (se Rundkvist 2003:60; Thunmark-Nylén 1995b; Melander 2014). Således antagligen varken 700-tal eller 900-tal, vilket då ger 800-tal.

104

Fig. B2:10. Silformigt hänge från anläggning 12:3, 20 x 12 x 5 mm. Foto: VNL Melander

10. Brakteat

Fig. B2:11. Brakteat/hängsmycke. Foto: Martin Serebrink

Utgrävningens ”pièce de résistance” är möjligen den brakteat eller hängsmycke som återfanns i anslutning till gravdepositionen Anl. 12:3 i schakt 12. I synnerhet med tanke på hur pass välbevarat och säreget objektet är.

Föremålet är ca 48 x 45 x 2 mm, förmodligen gjutet i ett stycke och av koppar/silverlegering. Likt brakteater är endast ena sidan ornerad. Objektet är ornerad med en form av prickornamentik och har ett mer utmärkande ”världsträdet”- eller ”lunula”-motiv centralt placerat i kompositionen. Något liknande objekt har inte tidigare dokumenterats i de omfattande inventeringarna av gotländskt vendel- och vikingatids material som utgivits av KVHAA (jfr. Nerman 1969; Thunmark-Nylén 1995a, 1998). Det här gör att definiering och datering av objektet är något problematisk. Det finns dock ett antal analogier att göra angående objektet, såväl vad det gäller fyndkontexten som

ornamentiken.

Från Västergötland återfinns ett objekt som har en liknande utformning som ”Buttlehänget”. Föremålet (se Salin 1904:157, SHM 6511) är mer detaljerat i sin ornamentik men har samma form av centralmotiv. Det här motivet har på hänget från Västergötland tolkats som ”världsträdet” i den germanska mytologin (se Andrén 2012:56). Fyndet är gjort samman med andra objekt i första hand tillhörande en hästmundering. Fyndet är daterat till folkvandringstid, men däremot så har objekt från fyndet paralleller till Nermans perioder VII:1-2, vilket gör att man inte bör utesluta en potentiell vendeltidsdatering för objektet. Föremålen i fyndets förhållande till varandra är också något osäkert, då de inlämnats som lösfynd under mitten av 1800-talet, vilket gör att man inte kan utesluta att det rör sig om gravplundring i det fallet.

Paralleller med dateringar till folkvandringstiden finns också i ett lösfynd i guld från Visby- området (se SHM 11364). Placeringen till folkvandringstiden är gjord av Nerman (1935:64, fig. 134), men det går egentligen varken på grundvalar av ornamentiken eller kontexten att stärka detta. Ett fynd från Uppåkra (http://www.uppakra.se/backup/foremalen.htm ,fig. 3) har också det daterats till folkvandringstiden och har en liknande utformning, men här återfinns ett mer

105

av ornamentik förekommer också exempelvis på folkvandringstida brakteater av C-typ.

Själva centralmotivet i kompositionen på Buttlehänget har också av ex. Nerman (1935:64) tolkats som ett lunulamotiv (lunula är latin och betyder måne).

Lunulaformen är väldokumenterad under långtid i området runt Östersjön (se framförallt Immonen 2013). Den återfinns också i romerskt kulturområde från 200-talet e. Kr. och framåt (se Ibid. s. 183) och etablerades i det nordeuropeiska området under slutet av den romerska järnålder (se Ibid. och där angiven litteratur). Lunulahängen under vikingatid förekommer i det gotländska materialet framförallt i silverdepåer och antas vara av slaviskt ursprung, där hängena är relativt vanliga (se Duczko 1983:339). Lunulahängen är kontextuellt något dubbeltydiga eftersom de både i det romerska materialet och i det vikingatida och medeltida baltisk/skandinaviska materialet, kan återfinnas som en del av hästmunderingar men också som amuletter för kvinnor (se Immonen 2013:183ff; Razauskas & Vaitkevicius 2008; Ideström 2003). I synnerhet de lunulahängen som påträffats inom slaviskt kulturområde återfinns i gravar för yngre kvinnor (Duczko 1983:339). Utformningen av omslutningen av det centrala motivet (lunula-motivet) har också det intressanta paralleller, dels till de så kallade Trojaborgarna, men framförallt till en typ av korsformade spännen från Lettland (se Svarãne 2007: fig. 2-4). Den här typen av korsformade spännen har vid varje arm fått en liknande utformning som ”Buttlehänget”. Spännesformen är ungefärligt daterad till 1100- 1300-talet och förekommer i kvinnogravar (se Ibid.), men utformningen av motivet har här både till Buttlehänget och Uppåkra-hänget påtagliga paralleller. Det samma gäller ett remhänge av järn (möjligen del av hästmundering) från Finland som daterats till 700-talet (se Kivikoski 1973:87 och taf. 70:633).

Likheten mellan utformningen av Buttlehänget och Trojaborgar bör också beröras, det är framförallt likheter med Trojabrogarna nedanför Galgberget i Visby och på kyrkogården i Fröjel socken. Trojaborgarna är dock svårhanterliga och även om själva symbolen kunnat knytas bakåt genom kyrkomålningar till 1400-talet så har inga belägg för att stenkonstruktionerna skulle kunna dateras till innan medeltiden gjorts, även om positioneringen av Trojabrogen på Fröjel kyrkogård gör det troligt att den anlagts innan kyrka uppförts (för diskussion och sammanställning av

Trojaborgar på Gotland se Kraft 1983). Det man snarare har här än en direkt parallell, är en mycket intressant återkommande användning av en idé om en form, som genom långa tidsavsnitt används med liknande men varierande innebörder.

Utifrån det material som sammanställts här kan då följande saker konstateras om Buttlehänget. För det första finns det inget som i fallet med Buttlehängets fyndkontext kan knyta hänget till en användning inom hästmundering. Hänget påträffades i gravkontext och osteologisk analys (Franzén 2013) kunde inte urskilja några ben från häst. Därtill har hängets ögla utformats på ett tämligen karaktäristiskt vis för hängsmycken. Att hänget ingått i en form av pärlgarnityr är också troligt med tanke på att en glasflusspärla smält fast på hänget, vilket bör ha skett i samband med kremeringen. Hänget kan således genom kontexten knytas samman med det övriga materialet från schakt 12. Vilket gör att hängets deponering bör sammanfalla med det övriga gravmaterialet, således en datering till vikingatid, även om det så klart inte utesluter att hänget kan gått i arv i flera generationer innan det slutligen deponerades (se Arwild-Nordbladh 2007, 2011; Melander

2013:35ff; Neiß 2006, 2009 m. fl. för diskussion kring liknande fenomen). Det är således sannolikt att hänget har ett folkvandringstids ursprung men ingått som hängsmycke i den tidig vikingtida gravdepositionen.

11. Spiral – bältesrassel