Själavård som vägledning

Forskningens resultat visar att själavård spelar en viktig roll för respondenterna som en del i deras personliga välmående och yrkesprogression. De ser främst den traditionella vägledningen som en konkret konceptualisering av den militära själavården. Respondenterna gav därefter uttryck för stort behov av den sociala vägledningen då de berättade om sådant som emotionellt och värdemässigt leder till själsligt välmående, vilket i studien omfattar moralisk och social orientering. Den spirituella vägledningen spelar en central roll, antingen för att de månar om rätten till fri religionsutövning eller för att de över lag ger uttryck för andlighet som en kraftkälla, något de själva skulle vilja förnimma. Sammantaget tolkar jag att respondenterna på ett metafysiskt plan mycket starkare orienterar sig filosofiskt exoteriskt grundat på grekisk rationalitet snarare än på esoteriska karaktärsdrag spirade i en dogmatisk tro.

Urvalsprocessen av respondenter möjliggjorde identifiering av särpräglade känsloyttringar men under analysen har inga signifikanta betraktelsesätt utifrån ålder, kön, civil status och inte heller utifrån vapengren eller årskurs framkommit varpå jag förmodar att empirin är ett avtryck från respondenternas sociala utvecklingsskede.

Studien utgår från högupplöst data vilket medfört att analysen består av en stor mängd citat vilka möjligtvis kunde tolkats annorlunda eller placerats i andra kategorier. Citaten presenteras för att vara transparent i forskningen och för att de ska ge liv åt de kategorier de inordnats i. De spänningar som återfinns mellan kategorier följer till viss del med till en högre abstraktionsnivå där huvudkategorierna utmejslats för att beskriva det som sker i empirin. Entydighet råder inte i en modell som inte gör anspråk på objektivitet. De relationer som råder mellan huvudkategorierna och som jag uppfattar har ett mervärde diskuteras nedan.

Traditionell vägledning

Huvudkategorin traditionell vägledning består mer av respondenternas rationella konceptuella förväntningar på själavårdskonceptet och mindre av socialt förankrade skildringar.

Huvudkategorin är framträdande kring kategorin korum där inramningen upplevs ha starkt positivt symbolvärde och berör respondenterna som upplever en medryckande stund. Korum medför generellt individer som är mottagliga på ett speciellt vis och förmågan att perspektivväxla under skeendet är synnerligen god. Kategorin korum har en stark koppling till kategorierna distansering och inkludering då korum genomförs gemensamt men tystnaden och respektfullheten mot skeendet medför en fullgod distansering; att få vara sig själv och reflektera bland alla andra. Huvudkategorin social vägledning vittnar om att sociala relationer är mycket viktiga vilket framgår i kategorin inkludering, samtidigt som kategorin värdegrund vittnar om en etik som är förankrad såväl i dogmer som i samhällskulturen. Det senare medför en etisk grund som är påverkad av människorna i omgivningen vilket kan medföra att de är känsliga för omgivningens intryck. Detta i kombination med att det finns ett ifrågasättande av korum utgör en presumtiv dämpande inverkan på den decentraliserande processen. Oavsett är korum en katalysator för huvudkategorierna social och spirituell vägledning.

Kategorin prästen framställer prästrollen som en naturlig galjonsfigur för själavård. Prästen uppfattas delvis som en emotionell försäkring, med vidunderliga egenskaper, som först behövs under mycket svåra stunder. Prästen kan också ses som ett substitut för anhöriga som inte kan närvara när någon dör. Kategorin prästen har en naturlig men inte särskilt framträdande koppling till kategorin tro och öppenhet där de ges större betydelse för de som är troende än övriga. Kategorin strukturering vittnar om att prästen är svår att komma i kontakt med och att denne, trots sin högt ansedda karaktär, inte ses som en person för personlig vägledning. Psykologen som utgår från vetenskap framhålls exempelvis som ett organisatoriskt ämbete som ges högre personligt förtroende.

Kategorin död och rädsla visar på att upplevd rädsla stärker självmedvetenheten samtidigt som det finns en utspridd brist på djup begrundan om döden där tankarna mest handlar om ytligt konkreta göromål. Huvudkategorin social vägledning och kategorin mänsklig ofullkomlighet visar på att reflektion kring dilemman sker men inte med eget liv som insats. Samtidigt ges uttryck för att instinktivt beteende i strid är troligt och att man till syvende och sist bara är en människa med fel och brister. Det ökar antagandet att självbevarelsedriften i trängda stunder tenderar uppenbara sig mer egocentriskt än multicentriskt med gruppens bästa i åtanke.

Social vägledning

Kategorierna strukturering, inkludering och distansering handlar sammantaget om individens oberoende men även om medmänsklig sammanhållning med andra, i horisontella och vertikala riktningar, på arbetsplatsen. På individnivå är de känsliga för intryck från förebilder och mentorer samtidigt som de vill få tid att reflektera och vara sig själva. Tröskeln till gemenskap består av osäkerhet kring trygghet att visa sig personlig med brister och att vara svag. I gemenskap vill man trots allt kunna vara personlig och det finns en rädsla att bli utstött och inte få tillhöra gruppen. I sociologisk mening är förband inget mer än individer förbundna av tillit

och här är tilliten ständigt ifrågasatt varpå individuell manövrering i det sociala rummet blir en ständig process.

Kategorierna moralisk kompass, etik och dilemman och värdegrund framstår som centrala i en god själavård. Jag uppfattar moralen som oerhört viktig för livsföringen och att den inre känslan av rätt och fel trumfar de skrivna orden samtidigt som det är viktigt att visa sin moral då man uppträder publikt. Det framstår samtidigt som att dilemman är en del av vardagen och att man sätter stort individuellt ansvar på sitt egna moraliska uppförande. Värdegrunden ges delvis en religiös koppling till kristna värden men även en koppling till samtidskulturen och att moralen är ett resultat av uppväxt, utbildning och sociala sammanhang.

Empirin visar tydligt att de fostras och prövas individuellt men ska i den militära kontexten verka kollektivt. De ger uttryck för värdegrundens betydelse samtidigt som den delvis förankras mot subjektiva värden i samtidskulturen som i sin tur påverkas av mångkultur, socioekonomiska olikheter och polariserade samhällsmiljöer. Jag skönjer en ständig social positionering där varje enskild individ måste justera sin integritet gång på gång för att navigera i livet. Jag ser styrka och möjligheter i individerna att agera rättrådigt och genomtänkt i en komplex värld men bedömer dem också som sårbara och i behov av vägledning. Jag uppfattar behovet att vara omtyckt av gruppen så stark att kamratskap till och med ges en religiös prägel i kategorin tro och öppenhet. Jag skulle vilja veta vad man är benägen att göra för gruppens gunst. Kan det bli aktuellt att öka sin positionering i gruppen genom att ägna sig åt godhetssignalering eller avståndstaganden och därmed orsaka moralisk kapplöpning som kan erodera förbandskänslan. Kategorin mänsklig ofullkomlighet visar att skamkänslor upplevs besvärliga vilka i sin tur kan anses orsakas av försämrad social ställning. Finns moraliskt mod att riskera sin sociala ställning när empiri i samma kategori berättar om jakten på idealjaget och därmed kanske att fåfängans drivkrafter har en dämpande effekt på det moraliskt rätta.

Spirituell vägledning

Kategorin mänsklig ofullkomlighet är en kategori där jag samlat empiri som jag upplever är besvärande för respondenterna. Kategorin är inte starkt framträdande i studien och alla människor antas bär på denna typ av känslor. Oavsett ansträngningarna att vara sitt fullkomliga jag visar empirin att ånger stundtals uppstår först då man blir genomskådad, skuldkänslor vill man gärna vedergälla och skamkänslor är särskilt besvärande. Jag tolkar nyss nämnda som uttryck förbundet med en försvagad social positionering snarare än ett svek mot spirituella krafter. Om förlåtelsen inte längre tillhör en allsmäktig kraft utan finns invävt i sociala band blir människan sårbar och lockelsen att förlåta sina egna synder uppenbar. Möjligtvis kompenseras sårbarheten genom respondenternas höga moraliska värden som framkommer i huvudkategorin social vägledning.

Kategorierna tro och öppenhet samt andlig vägledning vittnar om att begrundan över livets existens och verklighetens tillvaro inletts men att de, av naturliga skäl, med anledning av sin ålder överlag inte kommit att precisera eller djupare inringa sin tro. Jag uppfattar två framträdande återhållande krafter som motverkar djupare trosutveckling. I grunden finns ett behov av att grunda sina tankar på vetenskapligt förankrad kunskap vilket blir besvärande då flera religiösa berättelser är konstruerade med onaturliga eller otidsenliga substanser. Den andra återhållande kraften utgörs av den sociala positioneringen. Flera respondenter ger uttryck för

att de gärna skulle känna en starkare tro och att de ser styrkan som kommer med sådan tilltro; men jag uppfattar att de oroas över eget anseende i gruppen. De kan behöva ställas till svars för sin tro samtidigt som valmöjligheterna begränsas vilket inte underlättar den ständigt pågående positioneringen. I sammanhanget framstår det rationellt att tro på kamratskap och gemenskap och förhålla sig till andlig vägledning som en livlina. Den intressanta frågan när spirituell vägledning spirar i gemenskap är huruvida det handlar om de sociala relationer och nätverk som omsluter den egna gruppen eller om det även innesluter folk i allmänhet.