Själavårdens betydelse för krigföringsförmågan : yngre officerares uppfattning

SJÄLAVÅRDENS BETYDELSE FÖR KRIGFÖRINGSFÖRMÅGAN ‒ yngre officerares uppfattning ‒

Författare Program/Kurs

Major Mattias Bramstång HOP 1921

Antal ord: 19999

Handledare Beteckning Kurskod

Fil. Dr Jenny Hedström Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap (30hp)

SJÄLAVÅRDENS BETYDELSE FÖR KRIGFÖRINGSFÖRMÅGAN Sammanfattning:

Försvarsmakten har anställda läkare för att hantera militärers fysiska problem, psykologer för deras mentala problem och präster för själsliga problem. Försvarsmakten ger uttryck för att själavård bidrar till operativ effekt och präster är satta att leda själavården. Forskning visar på ökad risk för stressymptom bland personal som deltagit i militära missioner och att goda relationer kan motverka destruktiva symptom. Inom ramen för denna studie har ingen svensk forskning påträffats som stödjer att själavård bidrar till operativ effekt.

Själavårdskonceptet är outforskat ur ett militärt perspektiv och studien vill bidra med vetenskapligt grundad förståelse om dess roll och vilken betydelse själavården har för krigföringsförmågan. Genom en induktiv ansats och ett kvalitativt perspektiv har förståelsen utvecklats med en anpassad form av grundad teori.

Forskningsfrågor

1. Vilken roll spelar själavården för officerare i Försvarsmakten?

2. Upplever officerarna att själavården har betydelse för krigföringsförmågan?

Resultatet visar att militär själavård kan förstås som en decentraliserande process bestående av traditionell, social och spirituell vägledning. Resultatet presenteras i en tredimensionell modell som sammantaget baseras på tolv kategorier som framträtt ur empirin. Betydelsen av militär själavård för krigföringsförmågan framstår som en individuell drivkraft som armerar och förstärker krigföringsförmågan.

Diskussionerna i studien består av tre teoretiska analyser: Den första diskussionen förbinder resultatet med forskningsöversikten. Den andra diskussion förenar resultatet med den teoretiska referensramen där en utvecklad modell av krigföringsförmågan presenteras. Den tredje diskussionen utgörs av en perspektivisering där resultatet projiceras mot teori som framträtt sent under studien. Nyckelord:

Militär själavård, krigföringsförmåga, vägledning, traditioner, korum, militärpräst, gemenskap, moral, tro och decentraliserande process.

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 5

2. FORSKNINGSÖVERSIKT ... 9

2.1. Militärers behov av själavård ... 9

2.2. Själavårdarna och deras miljö ... 10

2.3. Själsliga skador ... 12

2.4. Sammanfattning av själavården och dess betydelse för studien ... 14

3. TEORETISK REFERENSRAM: KRIGFÖRINGSFÖRMÅGA ... 16

4. METOD ... 18 4.1. Val av metod ... 18 4.2. Intervjuer ... 19 4.2.1. Urval av respondenter ... 19 4.2.2. Genomförande av intervjuer ... 19 4.2.3. Transkribering ... 20 4.2.4. Intervjuguide ... 20 4.3. Analysmetod ... 20 4.3.1. Öppen kodning ... 20 4.3.2. Selektiv kodning ... 21 4.3.3. Teoretisk kodning ... 21 4.4. Citeringar ... 21

4.5. Respondenter och författare ... 22

4.6. Etiska överväganden ... 22

5. RESULTAT ... 23

5.1. Operationalisering ... 23

5.2. Modellen och övergripande beskrivning av kategorierna ... 23

5.3. Traditionell vägledning ... 25 5.4. Social vägledning ... 27 5.4.1. Social orientering ... 28 5.4.2. Moralisk orientering ... 31 5.5. Spirituell vägledning ... 34 5.6. Resultatdiskussion ... 37

5.6.1. Den decentraliserande processen ... 37

5.6.2. Själavård som vägledning ... 38

6. DISKUSSION OCH AVSLUTNING ... 43

6.1. Teoretisk analys ... 43

6.1.1. Diskussion gentemot forskningsöversikt ... 43

6.1.2. Diskussion angående krigföringsförmågan ... 44

6.1.3. Perspektivdiskussion ... 45

6.2. Sammanfattning ... 46

6.3. Förslag på fortsatt forskning ... 46

REFERENSER ... 47

Böcker och vetenskapliga artiklar ... 47

Försvarsmaktspublikationer ... 50

Internet-källor ... 50

Offentlig dokumentation ... 51

BILAGA 1 INFORMATION TILL RESPONDENTER ... 52

BILAGA 2 INTERVJUGUIDE ... 53

Figurförteckning

Figur 2 Den decentraliserande processen. ... 38

1.

Inledning

Själavård är ett viktigt fundament i krigföringsförmågan och inom krigsvetenskapen är det av stor betydelse att förstå hur militärer fungerar inför, under och efter strid. Militärer i insatser utsätts för långa arbetspass och hårda fysiska utmaningar, ofta under stress med förhöjda risker. Samtidigt är de isolerade från nära och kära. Försvarsmakten har anställda läkare för att hantera militärers fysiska problem, psykologer för deras mentala problem och präster för själsliga problem. Försvarsmakten ger uttryck för att själavård bidrar till operativ effekt och att präster som är satta att leda själavården upplevs inneha experthjälp för att lösa uppgifter effektivt (Försvarsmakten, 2019; Försvarsmakten, 2016B; Försvarsmakten, 2015). Forskning visar på ökad risk för stressymptom bland personal som deltagit i militära missioner och att goda relationer kan motverka destruktiva symptom (Totalförsvarets Forskningsinstitut, 2001). Inom ramen för denna studie har ingen svensk forskning påträffats som stödjer att själavård bidrar till operativ effekt.

För längesedan uppmuntrades svenska soldater i krig att inte försöka undgå den fientliga elden utan istället gå framåt med huvudet högt och tänka:

"Ingen kula träffar människan utan Guds vilja" (Englund, 2018:12).

När striden var över kunde officerarna säga att det som hänt var en del av Guds vilja, oavsett lidandet och omfattningen på förlusterna. I denna miljö var en spirituell tilltro oumbärlig och fältprästerna innehade en central roll då de skulle bidra till soldaternas stridsvilja och tapperhet. Själavården som fältprästerna bedrev var även betydelsefull efter striden då de rörde sig bland de sårade och skadade, samt gav en sista nattvard till de döende (Englund, 2018:12‒13, 42). Själavården stimulerade även soldaternas inre disciplinering som skulle yttra sig i gott kristet och nyktert uppträdande (Gudmundsson, 2014:185). Jag tolkar detta som att prästen var trons representant, moralens företrädare och en kravlös kamrat i syfte att höja krigföringsförmågan. Oavsett Försvarsmaktens uttryck för att själavård är viktigt för organisationen så tror jag det finns något mer intressant och genomgripande i den militära själavården som påverkar krigföringsförmågan. Något som möjligtvis försummats under århundraden av fred i en tidsålder där mätbar effektivitet präglar samhället, organisationen och individen. Det moderna samhället kan inte modernisera bort vissa traditionella värden som påverkar oss själsligt och som formar vår krigföringsförmåga. Något väntar på att avtäckas.

Tidigare forskning består huvudsakligen av de militära själavårdarnas (prästerna) roll och religionens betydelse för själsligt sårade militärer eftersom inget entydigt forskningsfält kring militärernas behov av själavård för krigföringsförmågan påträffats. Studien skiljer sig därmed något från forskningsöversikten.

Militärprästernas roll som själavårdare visar att det är en roll som är särskilt speciell inom prästyrket där flera svårigheter och utmaningar kräver olika typer av förmågor för att lyckas (Ottis, 2010; Murray, 2012; Grimell 2020b). Forskning visar dessutom att (militär)prästernas kontextuella inramning förändrats med sekulariseringen och nya krav ställs på prästerna och de religiösa samfunden (Shuhmann m.fl., 2020; Bailey, 2010; Grimell, 2016). Det moderna stridsfältet där det inte naturligt går att urskilja kombattanter från civila har visat sig medföra

en förhöjd risk för moralisk skada (djup påverkan på fundamentala övertygelser) och posttraumatiska stressymptom (Drescher och Foy, 2008; Litz m.fl., 2009). Forskning visar på svaga samband mellan posttraumatiska stressymptom och religion som terapi för att hantera symptomen men samtidigt framstår en i det närmaste total dragningskraft eller hoppfullhet till religion som del i rehabilitering (Volk och Koenig, 2018; Sullivan och Starnino, 2019). Jag uppfattar forskning kring prästyrkets utövande i militär miljö i stort utelämnar militärens (konsumentens) önskemål; militärernas egentliga behov av själavård inkluderat religiöst stöd för krigföringsförmågan är suddigt. Forskning kring religionens betydelse för diagnostiserade själsliga sjukdomstillstånd ger viss förståelse för själavårdens betydelse men studierna utelämnar helt de militärer som inte uppvisar sjukdomssymptom. Därmed menar jag att det finns ett empirisk och teoretiskt tomrum gällande själavårdens betydelse för officerare i allmänhet och hur den påverkar den operativa förmågan och krigföringsförmågan varpå uppsatsens syfte underbyggs.

Syfte

Denna uppsats har som övergripande syfte att bidra med vetenskapligt grundad kunskap som kan utveckla förståelsen för militära själavården och vilken betydelse själavården har för krigföringsförmågan.

Forskningsfrågor

1. Vilken roll spelar själavården för officerare i Försvarsmakten?

2. Upplever officerarna att själavården har betydelse för krigföringsförmågan?

Studien avgränsar bort medelålders och äldre officerare då de betraktas som kulturbärare och präglade av en kulturkristen bakgrund samt blivit influerade av traditioner och kulturella värderingar från tiden före Svenska kyrkan separerade från staten.

Centralt begrepp: själavård

Själavård beskrivs som en verksamhet med syfte att bevara en människas psykiska och andliga hälsa samt att utveckla människan i ett andligt avseende (Svenska akademin, u.å.). Försvarsmakten framställer militär själavård utifrån ett individuellt medarbetarperspektiv där den enskilde i yrkesutövningen kan hamna i extremt svåra situationer där omöjliga moraliska dilemman uppstår eller att den anställde ställs inför mänskligt lidande. Själavårdsarbetet omfattar även krisstöd samt moral- och etikfrågor. Försvarsmakten och Svenska kyrkan uttrycker tydligt att själavården i Försvarsmakten ska vara interreligiöst för att möta den mångfald av religioner och trossamfund som finns i Sverige (Försvarsmakten, u.å; Svenska kyrkan, 2020). Försvarsmakten ser alltså själavård som något större än en viss typ av religion. I krig är själavård något mer än religion, men begreppsmässigt går jag vidare i studien och förhåller mig till den dominerande religionen för svenskt vidkommande; kristendomen.

Akademiskt är begreppet mångårigt och en tidig definition framställde själavård som ”omvårdnad av själen” (Fjellbu, 1934:10). Med tiden har begreppet förfinats och själavården har tillskrivits en mer kristen karaktär: ”[s]jälavård innebär att utifrån den kristna kyrkans tro och verklighetsuppfattning genom det enskilda samtalet stödja människans psykiska och andliga utveckling” (Wikström, 2007:137). Ett traditionellt teologiskt perspektiv handlar om att själavården utgörs av tre olika element: förmedlandet av Guds ord, konfidentcentrerad

själavård som handlar om den enskilde konfidentens samtal samt tros- och livsvägledning utifrån kyrkliga värden (Okkenhaug, 2009:30‒35).

I uppsatsen förekommer olika begrepp för prästyrket vilka har tydliga inbördes skillnader beträffande ledningsnivå eller anställningsform. Jag gör ingen skillnad på kategorierna i studien utan befattningarna används så som de framställs i litteraturen, medan jag själv använder begreppet präst för samtliga kategorier. Ovan kunskaper har på övergripande nivå påverkat samtalsupplägget för de intervjuer som studien omfattar.

Bakgrund

Återgivningen av prästernas betydelse och trons kraft i den svenska krigsmakten som framställs i uppsatsens ingress kommer från Peter Englunds bok Poltava som han själv namngav till ”Ingen kula träffar människan” men reviderades av förlaget som ville ha en kortfattad titel (Englund, 2018:11‒14, 42, 88‒89, 195).

Relationen mellan Svenska kyrkan och Försvarsmakten sträcker sig längre tillbaks i tiden än slaget vid Poltava. I 500 år har det funnits en nära relation och även om staten och Svenska kyrkan officiellt separerade 2000 så finns det massor av små kopplingar kvar mellan Försvarsmakten och Svenska kyrkan; interaktionen och samarbetet fortlöpte relativt oförändrat efter separationen (Gudmundsson, 2014).

I regeringsformen (1 kap 2 §) framgår det bland annat att statens makt skall utövas med respekt för alla människors lika värde och att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på flera olika grunder, däribland religiös tillhörighet. Samtidigt framgår det i regeringsformen (2 kap 1 § 6 pkt) att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad religionsfrihet; att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Enligt lagen ska således makt mot det allmänna utövas sekulärt, jämlikt och utan diskriminering. Autentiska situationer som problematiskt ställer de båda lagarna mot varandra finns att ta del av på Arbetsgivarverkets hemsida. Religionsfriheten framställs som stark men då den inverkar negativt på ett jämställt arbetsliv blir religionsutövandet otillåtet (Arbetsgivarverket, 2018).

Dagsaktuella mål för den militära själavården handlar om att vidmakthålla en andlig balans och andlig kraft i syfte att stärka individers motståndskraft och öka deras resiliens; som en del i det psykologiska försvaret (Försvarsmakten, 2020:A12-7). För att möjliggöra målsättningarna ska den militära själavårdspersonalen kompetensutvecklas och fortbildas under ledning av fältprost som vid behov samverkar med andra trossamfund (Försvarsmakten 2020:A12-7). Komplement som utvecklar och förklarar givna order angående själavård finns framtaget i ett stöddokument som skickats ut till alla förband där själavårdsorganisationen och religionsutövandet klarläggs mer detaljerat; den religiösa mångfalden omhändertas och dokumentet har en interreligiös uppbyggnad, samtidigt som prästerna är de som leder och genomför den militära själavården (Försvarsmakten, 2016B).

Försvarsmakten genomgår under kommande år en ansenlig tillväxt, varpå den militära själavården måste anpassas. Organisationsförändringar innebär att den centralt ledande fältprosten får fyra regionspastorer och en pastor på Gotlands regemente underordnade som leder själavården regionalt, därtill kommer försvarsgrensstaberna och samtliga förband ha varsin pastor. Alla dessa pastorer arbetar till största delen inom Svenska kyrkan men avlönas i

viss mån av Försvarsmakten då de leder själavården.1 _{Fältprost Ahlén menar att det finns tre}

avgörande faktorer som starkt påverkar dagens militära själavård och som har en stark koppling till Svenska kyrkan:

1. Själavård omfattar mer än det religiösa destillatet som de olika trosinriktningarna har varpå utbildning krävs. Denna utbildning grundas i teologiska universitetsutbildningar och fördjupas inom Svenska kyrkan varpå prästämbetet motsvarar de formella kraven som ryms inom själavården. (Imamer och Rabbiner är jämförelsevis texttolkande roller varpå de inte utan särskild utbildning kan anställas som själavårdare).

2. Tystnadsplikten som kommer med prästvigning är en viktig del i själavården då den utgör ett fundament för djupt förtroende.

3. De själavårdare som anställs i Försvarsmakten måste formellt klara krigets krav vilket tydligast konkretiseras i den lagliga rätten en präst besitter i att effektuera jordfästning.

2.

Forskningsöversikt

Militärers förståelse eller betydelse av själavård som en kraft för krigföringsförmågan är i det närmaste outforskad samtidigt som Försvarsmakten menar att själavård bidrar till operativ effekt. För att bättre förstå forskningsfältet studeras militärers uttryckliga behov av själavård, därefter studeras själavårdarna som är särskilt skolade för att ta hand om militärer och slutligen studeras de problem som kan uppstå när militärer utsätts för själsliga skador. Sammantagen ger forskningsöversikten även en skildring av själavårdarnas och militärernas omgivande kontextuella miljö; ett modernt samhälle med ökad sekularisering och stridsmiljöer som tagit en ny skepnad.

Forskningsfältet kan upplevas spretigt med anledning av att det omfattar flera discipliner och områden där militärer, själavårdare och själsliga skador berörs där det sammantaget finns en förbindelse till krigföringsförmågan. Antingen med en direkt koppling till krigföringsförmågan eller med en implicit koppling till de väpnade styrkornas livsvillkor. Det första perspektivet har ett krigsvetenskapligt perspektiv på själavård. Det andra perspektivet utgörs av religionsvetenskapligt eller teologiskt och i viss mån humanistiskt perspektiv på militärprästen som har ansvar att leda själavård och deras omgivning. Det tredje avsnittet utgörs av ett psykoterapeutiskt och sociologiskt perspektiv på individnivå bland militärer som drabbats av själsliga skador som ett resultat av deltagande i strid. Underkapitlet avslutas med en sammanfattning av forskningsöversikten.

Forskningsöversikten är sammanställd genom Försvarshögskolans primära databas för litteratursökning: PRIMO. I de fall artiklar inte varit åtkomliga har Anna Lind-biblioteket bistått med fjärrlån från andra databaser. Forskningen använder även material, främst enstaka uppsatser eller avhandlingar, hämtat från det digitala vetenskapliga arkivet: DIVA. Sökord som använts i databaserna är: faith fight, military chaplaincy, moral injury, posttraumatic stress, spiritual consequences for veterans, war veterans samt fältpräster, försvarsmakten, religion och själavård.

2.1.

Militärers behov av själavård

Ebel (2010:191‒197) menar att religion var en kraftkälla i amerikanska soldaters liv som stred under första världskriget. Ebel drar slutsatsen att kristen tro stärkte soldaternas pliktkänsla, hjälpte dem hantera jordiskt lidande och acceptera en slumpmässig död. Soldaterna kunde med hjälp av religion förhålla sig till döden som en frälsning och en transcendens till Guds rike där de kunde stärkas av visioner om tillgivenhet mot varandra och till sina efterlängtade anhöriga (Ebel, 2010:191‒197).

För svenska soldater på 1600-talet var döden svårförutsägbar vilket medförde att det kristna livet mer kom att handla om att leva ett rätt liv, än att förbereda sig för döden, vilket delvis inramades av soldateden (Gudmundsson, 2014:214‒216).

Försvarsmaktens organisatoriska behov av själavård framställs delvis av Långström (1997) då han belyser själavården under större delen av 1900-talet på uppdrag av Försvarsmakten. Långström (1997) berör själavårdens målsättningar och uppgifter men ägnar större delen av

boken till kyrkans ledningspåverkan, prästerna och deras utbildning, kontextuella förändringar med allmän värnplikt, kvinnliga präster och internationella missioner.

Skoog (2018:41) presenterar i sin magisteruppsats en förklaringsmodell till efterfrågan av kyrkans tjänsteutövande i Försvarsmakten som omfattar: kultur, religion som funktion och hot. Studiens empiri utgörs av intervjuer med sju olika befattningshavare som deltagit i ledande befattningar inom transportflygets internationella insatser mellan 2004‒2013 (Skoog, 2018:23). Sandgren (1999:87) gör i sin licentiatuppsats en omfattande forskning gällande den militära själavården gentemot värnpliktiga och belyser bland annat i sin slutreplik att de värnpliktiga inte verkar ha behov av att bli vägledda eller upplysta i tros- och livsåskådningsfrågor. Han belyser även i sitt resultat att det vore intressant att undersöka officerarnas förväntningar på militärpastorn (Sandgren, 1999:82).

Forskning visar att det nordiska soldatyrkets professionsidentitet utvecklats från idealism till professionalism med höga moraliska förväntningar om gruppen och den operativa verksamhet de är en del av (Waaler, Larsson och Nilsson, 2019:108‒109). Den moraliska stress de upplevt tenderar att sjunka om soldaterna handlar i moralisk övertygelse (oavsett det medför risker), känner kollegialt stöd och upplever en god sammanhållning (Waaler, Larsson och Nilsson, 2019:89). Prästen blir mycket viktig först vid dödsfall och ceremonier så som begravningar, minnesdagar och högtider är betydelsefulla (Waaler, Larsson och Nilsson, 2019:161‒164, 167). Sammanfattningsvis uppfattar jag forskning som beskriver själavård för den svenska militära professionen med ett krigsvetenskapligt perspektiv som anmärkningsvärt tunnsådd med tanke på att religionen och dess företrädare varit en naturlig del av Försvarsmakten och officerarnas vardag i hundratals år. Litteraturen framställer sammantaget en bild av att moral- och etikfrågor är viktiga samtidigt som trosfrågorna blir sekundära och komplicerade (Gudmundsson, 2014; Långström, 1997; Sandgren, 1999; Waaler, Larsson och Nilsson, 2019). Prästen framställs i sitt ämbete som viktig i den militära organisationen av kulturella och ceremoniella skäl och soldater anser att prästerna är mycket viktiga först vid dödsfall (Waaler, Larsson och Nilsson, 2019). Skoog (2018) ger en förklaringsmodell bestående av kultur, religion som funktion och hot för kyrklig efterfrågan på tjänster i Försvarsmakten. Jag ser verkligen ett behov av att djupare förstå själavårdens roll för krigföringsförmågan när forskning visar på en värdefluktuation mellan etik och trosföreställningar samtidigt som prästernas vardagliga roll för militärerna tenderar att utarmas och de tidigare genomgripande relationstrådarna framstår som sköra.

2.2.

Själavårdarna och deras miljö

Den kontextuella inramningen som formar militärprästernas vardag har förändrats flertalet gånger under 1900-talet: 1925 drar riksdagen in regementspastorerna och ger ansvaret till lokala kyrkor, 1939 tillsätts regementspastorerna igen under ledning av en fältprost, 1965 förändras krigsmans erinran samt korum och 1990 överförs huvudmannaskapet till Svenska kyrkan (Långström, 1997:286‒288).

1982 gjordes en omfattande statlig utredning av den militära själavården och de centrala problemen som belystes var huvudmannaskapet och organisationsstrukturer (SOU1982:59, 1982:89‒108), vilka (egen tolkning) troligen låg till grund för 1990 års förändring. Vidare framläggs djupare funderingar som förblir obesvarade och som handlar om huruvida fast

anställd personal ska få dra nytta av militärprästerna då de samtidigt är folkbokförda i närbelägen församling (SOU1982:59, 1982:50). Utredningen fastslår däremot att den militära själavården inte är en form av ”försvarets religion” utan skall utgå från trossamfundens innehåll och primärt vara av evangelisk natur vari etiska frågor ryms (SOU1982:59, 1982:51).

Schuhmann m.fl., (2020:1, 8, 12‒13) belyser i modern holländsk humanistisk forskning att det sekulära samhället medfört en ny och utmanande miljö för präster där ett humanistiskt prästerskap utvecklats med framträdande drag som tydligare handlar om att visa omsorg för alla människor, inte bara gentemot församlingsmedlemmarna, samtidigt som tro förbinds till potentialen i interpersonella relationer. Schuhmann m.fl. (2020:1, 8, 12‒13) menar att den nordvästeuropeiska miljön utvecklat humanistiska präster som behöver möta samhällets förväntningar på en präst som förhåller sig till värdslig jämlikhet och uppmuntrar till moraliskt leverne utan att förhålla sig till en större andlig makt.

Bailey (2010:271) studerar andlighet i modern engelsk kontext och har utifrån observationer där människor uttalat sig att inte vara religiösa ändå identifierat sådant som är karakteristiskt för religiöst leverne. Bailey (2010:272‒274) menar att hängivenhet med pluralistisk omtänksamhet inramat av en normativ idé är ett sekulärt religiöst beteende som han kallar implicit religion (egen översättning), vilket framställs som ett bättre begrepp än sekulär religion eller osynlig religion (egna översättningar) vilka kan leda till felaktiga föreställningar.

Ottis (2010:9) belyser en förändrad och besvärande miljö för militärprästerna då irreguljär krigföring blivit vanligare på stridsfältet. Även Grimell (2020a:4, 11) menar att internationella missioner ställer nya krav på militärprästerna och att traumatiska händelser kan äventyra fotfästet för såväl soldater som präster. Militärprästernas humanitära roll att agera i en sekulär militär miljö har medfört nya möjligheter menar Gutowski och Wilkes (2011:112‒114, 121) som har granskat riktlinjer från amerikanska och brittiska fältpräster i Afghanistan och ser potentialen i deras starka symboliska värde och att de har en fördelaktig position som samverkanspersonal eller som rådgivare. De möjligheterna kan mycket väl ifrågasättas av präster då det inte harmonierar med deras befintliga uppdrag (Gutowski och Wilkes, 2011:112‒ 114, 121). Oavsett ifrågasättande menar Johnston (2010:31) att prästernas uppgifter varierat i historien och att USA inte har råd att begränsa prästerna med rigida uppgifter utan skulle tjäna på att utöka deras arbetsområde.

Historien är full av krigsskildringar och en del litteratur belyser militärprästerna och deras speciella situation. Whitt (2014:224‒225) belyser ingående fältprästernas roller och berättar obeslöjat om amerikanska präster i Vietnamkriget vilka bevittnade grymheter och krigsförbrytelser. Trots att de blev vittnen till allvarliga moraliska fel tog de ofta på sig rollen som pastor och tröstare istället för att ge uttryck för det som hänt. Denna typ av dilemma konkretiserar yrkets svårigheter vilka även blivit föremål för forskning.

Ottis ( 2010:9‒10) visar att militärprästernas dilemman består av att finna balansen mellan: att tjäna Gud och landet, erbjuda spirituellt stöd eller lösa administration samt att hantera situationer då prästen blir rådgivare. Dessutom ställs särskilda krav på fältprästerna då de ska ta sig an människor som antagligen ställs inför sina livs svåraste situationer menar (Ottis, 2010:9‒10) som belyser militärprästens svårigheter i en amerikansk kontext.

Grimell (2020b:12‒13) visar att framgångsrika militärpräster lyckats balansera sin egen roll med både civil och militär samhörighet samtidigt som de känt ett kall att tjäna i en annorlunda miljö där militära värden, meningar och tillämpningar kräver en mer intimt förbunden roll för att vinna förtroende. Militärprästerna drar fördelar av att vara situationsanpassade och visa förståelse för att religiösa samtal i det sekulära samhället sker på mottagarens villkor och att implicit religiösa beteenden kan återfinnas i tron på något större, ett högre syfte eller självuppoffring (Grimell, 2020b:12‒13).

Shuhmann m.fl. (2020:5‒6) baserar sin forskning på kvalitativa enkäter genomförda vid en konferens för humanistiska präster varpå vissa svagheter i forskningen framträder gällande urval av respondenter, tid för att besvara enkäten genomtänkt eller förekomsten av bias under tolkningsprocessen. Bailey (2010:273‒275) problematiserar med kvalitativa argument och ger en innebörd till begreppet ”implicit religion”. Ottis (2010) använder rationella forskningsmetoder baserat på kvalitativa textanalyser till skillnad från Grimell (2020b) som gör en tolkande kvalitativ intervjustudie vilket ger en nyansrikare bild av militärprästens roll och utmaningar som denne kan ställas inför. De egenskaper som Grimell (2020b) presenterar ska förstås i sammanhanget att det är hans tolkningar, som präst och forskare, från diskussioner med militärpräster.

Sammanfattningsvis ger både Shuhmann m.fl. (2020) och Bailey (2010) uttryck för att prästernas miljö förändrats i och med sekulariseringens epok och att andlighet tar sig nya uttryck. Gutowski och Wilkes (2011) uppfattar att det med den moderna eran följer nya möjligheter för de symbolstarka prästerna och att de kan vara aktiva kommunikatörer i insatsmiljöer. Även Ottis (2010) och Grimell (2020a) uppfattar förändringar i miljön men de lyfter snarare fram komplexiteten och riskerna med nutidens stridsfält än nya möjligheter. Oavsett det handlar om prästernas miljö, uppgifter eller en ny form av andlighet förstår jag det som att religiös tro får stå tillbaks för en jordligt närvarande tro, här och nu, på individen och hennes omgivning. Samtidigt uppfattar jag forskningen gällande militärprästens roll oavsett den karaktäriseras av dilemman, förmågor eller egenskaper enig; militärpräst är en extraordinär och mer prövande roll än en civil prästroll.

Kärnan i själavårdarnas förändrade miljö utgår från individuella emotioner där sociala relationer ges stark betydelse vilket belyser vikten av att förstå själavårdens betydelse för militärers krigföringsförmåga. Forskning ger dessutom uttryck för att prästens roll blir beroende av mottagarens (konsumentens) villkor och att prästerna måste kunna anpassa sig, men det ges inga svar på vad som efterfrågas varpå studiens forskning motiveras.

2.3.

Själsliga skador

Det psykoterapeutiska (och socialvetenskapliga) forskningsfältet är omfattande och nedan presenteras central forskning relevant för den militära själavården vilket främst handlar om sammanhang där religion på olika sätt förbinds med posttraumatiskt stressymptom (PTSD, Post Traumatic Stress Disorder) vilket utgörs av mentala hälsoproblem vilka kan utvecklas efter traumatiska händelser så som livshotande situationer under väpnad strid (American Psychiatric Association, 2020). Forskningen förbinder även religion till moralisk skada (MI, Moral Injury) som omfattar psykiska, biologiska, andliga, beteendemässiga eller sociala påverkningar som

djupt berör moraliska fundamentala förväntningar och övertygelser om hur det bör vara (Litz m.fl., 2009:697‒699).

Drescher och Foy (2008:90‒92) presenterar det moderna stridsfältet (här avses Afghanistan och Irak) som särskilt svårhanterbart för soldater då det rymmer icke-kombattanter vid sidan av insurgenter, de menar vidare att denna miljö medför en förhöjd risk att ställas inför trauman och moraliska skador. Utfallet av emotionella och andliga reaktioner framstår som hög och de menar att religiös tro antingen kan hjälpa eller försämra PTSD-symptom; där det senare exemplifieras med veteraner som haft återanslutningsproblem och upplever att Gud övergivit dem (Drescher och Foy, 2008:93‒94). De belyser även prästernas unika roller med förmågor att vara goda lyssnare med tysthetslöfte och att de generellt sett är bland de främsta på att hantera medmänniskor som kämpar med svag mental hälsa (Drescher och Foy, 2008:95‒96). Forskning som inriktas på upplevda moraliska och etiska dilemman bland krigsveteraner är magert och omhändertas inte tillräckligt i konceptualisering av PTSD, vilket Litz m.fl. (2009:696) påtalar och belyser med att 27 % av soldaterna har upplevt moraliska dilemman under insats, vilka kan medföra MI. Särskilt sårbara är de som deltagit i dödandet och händelser som orsakar skam är mer skadliga än de som orsakar skuldkänslor (Litz m.fl., 2009:697, 705). Frankfurt och Frazier (2016:319, 327) delar i sin forskning om krigsveteraner Litz m.fl. (2009:697‒699) begreppsdefinition om MI men belyser i sin forskning den svaga kausalitet som medför MI och menar att MI främst är ett konstruerat begrepp för att hjälpa utsatta krigsveteraner.

Griffin m.fl. (2019:351‒355) belyser med argument sammanställda från en databassökning MI-forskningens validitetsproblem och att forskning ännu inte kommit överens om ett enhetligt begrepp för MI. Dessutom påstår Griffin m.fl. (2019:351‒356) att MI kan uppstå i andra miljöer än på stridsfältet och att forskning ännu inte kan presentera det unika i MI.

Koenig m.fl. (2018:659‒660) har presenterat en användarvänlig odelad modell för att diagnosticera MI som består av både religiösa och psykologiska delkomponenter, vilket därefter möjliggör klinisk diagnosticering av PTSD. I studiens undersökningsgrupp bestående av militärer med PTSD visade sig MI vara vanligt förekommande då modellen tillämpades (Koenig m.fl., 2018:660‒663).

Volk och Koenig (2018:70) presenterar i sin forskning svaga samband mellan att vara religiös och uppvisa symptom på MI. Deras data visar dock att religionens betydelse ökar med ökad ålder samtidigt som MI minskar med ökad ålder (Volk och Koenig, 2018:70). Oavsett ålder visade nästan alla patienterna med signifikant PTSD att de var villiga att pröva andlig terapi för sitt hälsotillstånd (Volk och Koenig, 2018:70).

Koenig (2012:15) drar slutsatser från ett omfattande textmaterial att människor med relativt starkare religiöst eller andligt liv har en bättre mental hälsa och uppvisar en bättre förmåga att anpassa sig till hälsorelaterade problem än de som uppvisar ett svagare relativt religiöst eller andligt liv.

Sullivan och Starnino (2019: 30‒32) har i sin forskning på krigsveteraner som upplevt trauman med PTSD-symptom försökt förstå den spirituella skadan separerat från MI och finner dem likartade i sin karaktär. De menar också att MI är en vanligt förekommande konsekvens av strid,

men de drabbade individerna förstår inte alltid själva sina symptom vilket kan orsaka ett långdraget lidande (Sullivan och Starnino, 2019:37). De religiösa och andliga frågorna kräver ibland mer än mentala vårdgivare och då blir det naturligt att vända sig till präster för att söka hjälp; något som studiens alla respondenter visade genuint intresse för då samtliga ville fortsätta sin spirituella terapi efter avslutad studie (Sullivan och Starnino, 2019:37).

Amerikansk forskning visar på en drastisk ökning av försämrad mental hälsa och självmord; faktiskt är självmord bland soldater en vanligare dödsorsak än strid (Prazak och Herbel, 2020:14‒15). Nutidens militärer uppvisar en stigmatisk ovilja att söka hjälp för mentala problem samtidigt som Prazak och Herbel (2020) tillskriver prästen en unik och kritisk roll som stöd för dessa grupper.

Sammantaget är hela det psykoterapeutiska forskningsområdets empiri enkäter eller texter, vilket är brukligt vid forskning i en klinisk psykologisk dogm; det råder en positivistisk och rationell hantering av data. Ovan sociologiska forskning har däremot genomförts kvalitativt med tolkande av intervjudata.

Sammanfattningsvis menar Drescher och Foy (2008) att dagens stridsfält är särskilt svårhanterbara med förhöjd risk och att präster har en unik roll där tysthetslöftet är centralt och att de ses som de främsta samtalspartnerna. Litz m.fl. (2009) anser att fördjupade studier mellan dilemman och PTSD måste ske men att det finns tendenser att skam är mer besvärande än skuld och att deltagande i dödande situationer är försvårande. Frankfurt och Frazier (2016) menar att MI är ett konstruerat begrepp för att hjälpa krigsveteraner, något som Griffin m.fl. (2019) på sätt och vis instämmer med då de menar att validiteten måste stärkas. Volk och Koenig (2018) ser inga samband mellan MI och religion men bland veteraner med PTSD var nästan alla villiga att pröva andlig terapi. Koenig (2012) menar dock att människor med religiöst eller andligt liv har bättre mental hälsa. Sullivan och Starino (2019) understryker svårigheten att separera PTSD från MI men ser även i sin studie en vilja bland patienterna att vända sig till spirituell terapi. Prazak och Herbel (2020) uppfattar att nutidens militärer uppvisar en stigmatisk ovilja att söka hjälp för mentala problem.

Jag uppfattar på en högre abstraktionsnivå att forskningen inte kan definiera begrepp som används för att bestämma en militärs sargade själsliga eller mentala tillstånd och att mer forskning på PTSD och MI bland militärer krävs. Jag uppfattar också att forskningen framställer militärer som motvilliga till att söka hjälp samtidigt som de som i själva verket har sökt hjälp visat på djup tilltro till andlig terapi i sin rehabilitering. Jag ser ett behov av att bättre förstå militärers behov av själavård och hur det kommer till uttryck, inte minst bland de som inte uppvisar psykiska symptom eller befinner sig i insatsmiljö.

2.4.

Sammanfattning av själavården och dess betydelse för studien

Forskning visar att själavård är en del av den militära kulturen och dess miljö, inte minst i missionsområden eller under och efter militärer vistats i stridsmiljöer. Militär själavård framstår också som särpräglad till sin natur av de som har till uppgift att leda själavård. Forskning kring prästrollen ger en värdefull inblick i prästernas tillvaro och ur ett pastoralt perspektiv kan prästernas ämbete och vardag inom de väpnade styrkorna förstås. Ur ett psykosocialt perspektiv framstår själavård, i form av religiös tro, betydelsefullt för krigföringsförmågan; antingen som

en terapi eller som lindringens sista utväg; bland militärer med symptom på PTSD. Det krigsvetenskapliga perspektivet på militär själavård framstår som tunt och soldater samt officerares förståelse eller betydelse av själavården som en kraft för krigföringsförmågan är i det närmaste outforskad även om indikationer påvisar att etikfrågor upplevs viktigare än trosrelaterade frågor och prästen är viktig främst vid dödsfall.

Ett metaperspektiv på den tidigare forskningen tenderar sammantaget att tråla det militära genom olika finmaskiga nät vävda av religionsvetenskapliga-, teologiska- psykoterapeutiska- och sociologiska trådar snarare än att tråla efter själavård med ett nät vävt av krigsvetenskapliga trådar. Perspektivväxlingen uppenbarar och konkretiserar studiens forskningslucka varpå forskningsfrågorna ges bärkraft och studiens syfte klarnar.

Kunskaper och insikter om själavården sprungna ur forskningsöversikten har påverkat studien på så vis att intervjubilagans samtalsupplägg förfinats och blivit utpräglat semistrukturerad.

3.

Teoretisk referensram: krigföringsförmåga

Försvarsmaktens verksamhet handlar ytterst om förmågan till väpnad strid och att hantera fullskaligt krig. Historien visar att krig kan beröra människor djupt, inte minst de som deltar i dem. Inte sällan har militärer ställs inför svåra fysiska, mentala och själsliga utmaningar i krig som påverkat dem för livet. Det är intressant och relevant inom krigsvetenskap att relatera själavård gentemot krigföringsförmågan som i sin tur är den styrka och kraft som möjliggör operativ effekt.

Teorier innebär vanligtvis en regelmässighet som ska förklara någonting. Jag ser inte kausala mönster eller förutsägbarheter i samhällsvetenskapliga sammanhang varpå min teoretiska referensram används som en utgångspunkt och stöd för att rikta och projicera forskningen så att resultatet kan förankras mot någonting betydelsefullt. Referensramen grundas i militärhistorisk forskning och omfattar fysiska, konceptuella och moraliska faktorer; där studien med fokus på själavård inriktar sig på moralfaktorer som handlar om drivkrafter; saknas de är nederlaget ofrånkomligt.

Clausewitz (1780‒1831) var en preussisk general och militärteoretiker vilken hyllats för sitt bokverk Om kriget och uppnått kanonstatus inom militärteori. Clausewitz (1991:29, 42) ser kriget som ett politiskt instrument; genom en våldsakt ska motståndaren påtvingas vår vilja. Clausewitz (1991:151‒152) håller de moraliska faktorerna som krigets viktigaste inslag och beskriver moralen som ”… den ädla metallen, det egentliga blankt slipade vapnet” (Clausewitz, 1991:152).

Den israeliske militärteoretikern van Creveld (1946‒) (1982:3) beskriver summan av en armés disciplin och initiativ, moral och mod, tuffhet och stridsvilja som en multiplikator till de fysiska stridskrafterna och kallar faktorn för stridsförmåga (fighting power, egen översättning), vilket han tillägnar en hel bok för att diskutera. Militärteoretikern Vego (1940‒) (2008:III-41‒III-43) belyser vikten av de ogripbara elementen som skapar stridsförmåga (combat power, egen översättning) och menar att de psykologiska elementen ‒ mod, lojalitet, hög etisk standard ‒ är de viktigaste i strid men också de mest svåra att bedöma; samtidigt som kamratskap, ledarskap och ideologi med flera sammantaget utgör de moraliska faktorerna.

Fuller (1878‒1966) var pansarspecialist och en brittisk generalmajor med god militär förståelse, vilket i kombination med ett militärhistoriskt intresse har gjort honom till en erkänd militärteoretiker, inte minst känd för sina krigföringsprinciper. Fuller menar att självbevarelsedriften är naturens starkaste instinkt och att alla levande organismer till någon grad är självmedvetna och samtidigt förstår att de är beroende av omgivningen med dess hot och frestelser (Fuller, 2012:57). Denna självbevarelsedrift som är starkt förknippad med moral benämner Fuller (2012:57‒58) som själsliga egenskaper (soul). Fullers (2012:57‒58) teorier om krigföringens principer omfattar även de mentala färdigheterna (mind) och de fysiska kapaciteterna (body).

Försvarsmakten operationaliserar och förbinder de moraliska (soul) värdena med de mentala (mind) och de fysiska (body) som tillsammans formar en helhet. Denna helhet framställs i Svensk Militärstrategisk Doktrin (MSD) som krigföringsförmåga vilket metaforiskt framställs som ett tempel uppburet av tre pelare vilka utgörs av fysiska, konceptuella och moraliska

faktorer (Försvarsmakten, 2016:25‒26). Metaforen ska inte ses isolerat utan kontextuellt beroende och i relation till en antagonist. De fysiska faktorerna avser stridskrafternas kvantitet och kvalité. De konceptuella faktorerna utgörs av lagar, doktriner och vårt sätt att tänka. De moraliska faktorerna speglar människans inre förmågor så som vilja, mod, tålighet, etik och dygd (Försvarsmakten, 2016:25‒26).

När striden är som mest intensiv är den utom kontroll och mänskliga stressreaktioner kommer ha betydelse; viljan till kamp och drivkraft att överleva och vinna får på samma gång inte driva fram människans ursinne som blottlägger beteenden som divergerar med de lagar och principer som råder i krig. Krigets lagar ‒ distinktionsprincipen, proportionalitetsprincipen, försiktighetsprincipen, principen att inte orsaka överflödig skada eller onödigt lidande samt förbudet att genomföra urskillningslösa anfall ‒ är centrala och reglerar hur väpnat våld får användas i krig (GK TP 1 art. 35(2), 48, 51(5), 52(4), 57‒58).

Motivet till vald teoretisk referensram är att Clausewitz (1991), van Creveld (1982) och Vego (2008) sammantaget håller moraliska faktorer som krigets viktigaste inslag, som en multiplikator i striden eller som den faktiska stridsförmågan. Fuller (2012) förenar de tre krigföringsprinciperna (själsliga egenskaper, mentala färdigheter och fysiska kapaciteter) till något konkret som Försvarsmakten normativt benämner krigföringsförmåga vilket således har ett direkt samband med själavårdens syfte. Studien är induktiv och ingen teori har använts som utgångspunkt i forskningen. Det teoretiska ramverket bör ses som ett koncept centrerat kring moral-faktorer som jag återkommer till i studiens avslutning då jag genom induktiv slutledningsförmåga kompletterar det teoretiska ramverket med en utvecklad modell av krigföringsförmågan. Krigets lagar är av betydelse för att bättre förstå respondenternas moraliska förpliktelser till det militära våldsmandatet.

4.

Metod

4.1.

Val av metod

Metod är som en arbetsbeskrivning för hur forskning ska utföras. Det är viktigt att metoden är anpassad och finkalibrerad till studiens syfte, forskningsfrågor och empiri eftersom ett bristande användande inte kan upptäckas med hjälp av ett facit. Dessutom ska forskningen kunna granskas och återupprepas varpå metod blir centralt.

Själavård kan inte enligt mig förklaras rationellt utan förklaras bäst utifrån hur vi upplever livet och hur vi förhåller oss till vårt fysiska, mentala och själsliga tillstånd och vilka övertygelser vi känner. Tankar om själavård finns i människor vilka uppför sig emotionellt och ibland oberäkneligt, vilket kunskapsteoretiskt innebär att kunskap om människans uppförande är a posteriori. Denna åskådning på världen motsvarar det della Porta och Keating (2008:23‒25) kallar socialkonstruktionism; de föreslår också att sådan forskning bör ske genom en serie tolkande moment med människor för att bäst förstå verkligheten. Jag är medveten om att en tolkande ansats innehåller svagheter där både jag och respondenterna gör subjektiva värderingar av verkligheten (Bergman och Coxon, 2005:3). Samtidigt är det just de subjektiva värderingarna som jag behöver komma åt för att vara sanningsnära och finna djup förståelse. För att komplettera kunskapsluckan och komma fenomenet sanningsnära i empirin anser jag att förklaringskraften är starkast med ett inifrån perspektiv där helheten baseras på flera subjektiva delar. För att kunna hantera kraften som förmedlas med kombinerade ord behöver datahantering vara känslig för högupplöst information vilket enligt Denscombe (2017:220, 305) lämpligen sker med intervjuer varpå forskningen får en kvalitativ karaktär. Alvehus (2013:80) menar att intervjuer är en effektiv metod där forskaren genom att interagera med respondenterna kan komma känslor och motiv nära, vilket jag anser är nödvändigt för att förstå själavård.

Jag finner det svårt att ge uttryck för en solid uppfattning om hur verkligheten är beskaffad och rent ontologiskt varierar min uppfattning eftersom jag likt Kratochwil (2008:81) finner en skillnad, men samtidigt en konturlös övergång, i tankens kraft mellan det tolkade och fantasin. Jag har ansträngt mig under tolkningsprocessen att inte fabulera, utan just tolka och har reflekterat över den allmänna kritik mot att empirin inte innehåller mer än det som finns skrivet (Wallén, 1996:89‒90). Denna studie består av en riklig mängd citat från intervjuerna som delvis syftar till att förstå hur just jag tolkat data men även för att stärka studiens trovärdighet och tillförlitlighet.

Forskningens metodval har en stark induktiv ansats men begränsas till sin natur delvis av att forskning inte utgår från ett oskrivet blad utan forskaren tar med sig föreställningar om forskningsöversikten, begrepp och den teoretiska referensramen in i forskningen, vilket förskjuter ansatsen mot abduktion enligt Jacobsen (2017:26‒27). En karakteristisk abduktiv forskningsprocess inleds enligt Schartz-Shea och Yanow (2012:26‒34) med en gåta eller något förbryllande som forskaren sedan, genom diskreta och iterativa steg mellan teori och empiri, strävar efter att förklara genom en ny teori eller ett nytt koncept. Forskningens induktiva eller abduktiva epitet låter jag läsaren avgöra.

Wallén (1996:19) menar att ingen metod kan garantera resultat som är helt tillförlitliga varpå det blir viktigt för mig att vara tydlig med vilken metod jag utgår från samt hur jag följer eller avviker från vald metod. Dessutom ser jag olika styrkor och svagheter i olika metoder vilket påverkar mig på så vis att jag strävar efter tydlighet, transparens och motiv samtidigt som jag inte döljer svagheterna. Slutligen är val och hantering av metod väsentligt för att andra ska kunna följa studien och uppfatta studien som trovärdig. Forskningens resultat skall ses som en provisorisk förklaring och vara användbar för fortsatt forskning (Fejes och Thornberg, 2019:27). För mig innebär det att min modell bör formas tillräckligt generellt så den inbjuder till fortsatt analys eller som stöd vid normativ tillämpning samtidigt som den kan anpassas eller relateras till nya förklaringsmodeller, vilket Fejes och Thornberg (2019:23‒24) stödjer då de menar att induktiv forskning kan avslutas med att forma allmänna påståenden om sanningen.

4.2.

Intervjuer

4.2.1. Urval av respondenter

Forskningsfrågan och avgränsningen medför att officerare som inte genomfört huvuddelen av sin obligatoriska skolplikt före kyrkoreformen utgör studiens population (David och Sutton, 2016:193‒194). Därefter valde jag, av praktiska och tidsmässiga skäl, utifrån egen kunskap om lämplighet att elever vid Försvarshögskolans Officersprogram utgjorde studiens teoretiska urval (David och Sutton, 2016:196‒197). Den teoretiska populationen kom att omfatta 522 elever och motsvarar studiens primärgrupp (Jacobsen, 2017:188). Därefter genomfördes ett selektivt urval vilket är lämpligt då representativitet gentemot en större population är önskvärt (David och Sutton, 2016:198‒199). Denna selektivitet innebar att jag sorterade eleverna i respektive årskurs indelade i vapengrenar vilket utgjorde nio olika grupper. Slutligen genomfördes ett obundet slumpmässigt urval med slumptal där tre individer valdes i varje grupp, vilket jag motiverar med anledning av urvalsramens höga kvalité (David och Sutton, 2016:195). För att senare i forskningen möjliggöra jämförelse mellan män och kvinnor användes ett kvoturvalskrav i slumptalsprocessen (David och Sutton, 2016:197); tredje individen ersattes med en ny individ tills båda könen var representerade i respektive grupp. Efter denna åtgärd kvarstod 27 personer som tillfrågades och ombads delta i studien. Drygt hälften visade sig positiva till deltagande och inordnades efterhand i en intervju-kö per årskurs. Urvalsprocessen omfattar sammantaget flera moment som inte grundas på sannolikhetsurval vilket enligt Denscombe (2017:35) är motiverat då urvalet ska användas i utforskande syfte vilket harmoniserar med forskningsproblemets karaktär.

4.2.2. Genomförande av intervjuer

Intervjuerna genomfördes mellan 2021‒02‒01 och 2021‒02‒15 under Folkhälsomyndighetens restriktioner gällande pågående pandemi (Covid-19) vilket medförde att samtliga intervjuer genomfördes som videomöten. Nio stycken intervjuer genomfördes vilka pågick mellan 40 till 66 minuter med ett snitt på 47 minuter. En kort stund före varje intervju skickades elektronisk post till respondenterna med information om studiens syfte och konkretisering av etiska ställningstaganden som jag fann relevanta för respondenterna. Se bilaga 1.

4.2.3. Transkribering

Transkribering genomfördes på allt material i direkt anslutning till intervjuerna och efter att hälsningsfraser och respondentinformation avförts från underlaget återstod 34 356 ord fördelat på 1085 repliker, varav respondenterna stod för 540 stycken.

Transkriberingen har omsorgsfullt genomarbetats på allt material och endast utfyllnadsord likt ”…öh…” eller skratt och pauser har utelämnats eller gått förlorat i processen. Citeringar från respondenterna har i vissa fall, om jag uppfattat att innebörden i repliken bibehållits, justerats från talspråk till skriftspråk.

4.2.4. Intervjuguide

Intervjuguiden inleds med allmän respondentinformation varefter forskningens kärnfrågor presenteras, varav några är förenade med följdfrågor, där avsikten har varit att nå ett större djup och detaljrikedom i svaren genom en låg standardisering med ostrukturerade frågor (David och Sutton, 2016:113‒115). Intervjuguiden har anpassats under de inledande intervjuerna i syfte att frågorna ska medföra så nyanserade svar som möjligt. Inga kärnfrågor har tagits bort eller lagts till. Intervjuguide återfinns i bilaga 2.

4.3.

Analysmetod

Utforskning av den sanningsnära och högupplösta empirin sker med grundad teori (GT, Grounded Theory) (Glaser och Strauss, 1967). Jag har valt metoden för jag ser tillvägagångssättet som passande för studien som söker subjektiv vetenskap. Metoden lotsar mig systematisk och stringent på min upptäcktsresa mot det sanningsnära. Som vägledning i analysen har den användarvänliga beskrivningen som Holton och Walsh (2017:76‒98) presenterat använts. Analysen har således inledningsvis genomförts med en öppen kodning där händelser och innebörder (in vivo-coding) varit centrala för att först förstå empirin (Holton och Walsh, 2017:81). Därefter genomfördes en selektiv kodning där strävan är att distansera sig till empirin utan att försumma det centrala (Holton och Walsh, 2017:83‒84). Slutligen ombildades de selektivt utvalda kärnkoderna till en teoretisk modell som konkretiseras genom visualisering (Holton och Walsh, 2017:86‒87).

4.3.1. Öppen kodning

För mig innebar det att empirin benades upp till enstaka meningar eller delar av meningar i Microsoft Excel vilka var och en gavs en kod som speglade innebörden. Kodningen genomfördes lugnt och metodiskt men utan att stanna upp för länge på enstaka meningar. Processen genomsyrades av ett empirinära fokus vilket renderade i en riklig mängd koder. Minnesanteckningar (memoing) skrevs i en separat kolumn kopplat till de textsträngar som väckte funderingar eller gav en tanke om spännande innebörder. Trots ansträngningen att vara så trogen analysmetodens princip om att varje textsträng ska ”tala” utan förutfattade meningar gallrades 162 repliker bort då de ansågs sakna relevant information som förknippas med fenomenet, de utgjordes främst av motfrågor eller korta ”ja, nej, vet inte” vilket medförde att jag utvecklade frågorna innan respondenterna gavs nya möjligheter att replikera. Vissa repliker gallrades bort då de gled i väg från ämnet. Denna gallringsprocess avviker något från Glaser och Strauss (1967) rigida idéer men ryms inom en friare tolkning av analysmetoden som

Charmaz (2014) ger belägg för i sin strävan efter förståelse. Därmed anser jag att analysdesignen bäst förklaras enligt Lysek (2021) som anpassad grundad teori. Sammantaget genererade de kvarstående 378 replikerna 501 fraser, satser och meningar som kodades med 275 olika koder.

Utforskningen av data fortsatte därefter iterativt på sådant vis att fraser, satser och meningar lästes gång på gång och innebörder omtolkades varpå koder bytte namn; ibland fick koder nya namn för att möjliggöra sammanslagningar av koder. Drivkraften var oavbrutet att de sammansatta orden skulle ”tala” och ge liv till koderna (Holton och Walsh, 2017:81‒83; Thornberg och Forslund Frykedal, 2019:52‒54). När denna process avslutades hade de 501 citeringarna frambringat 134 unika koder.

4.3.2. Selektiv kodning

När kodningsprocessen stagnerade övergick analysen succesivt till selektiv kodning, en process där forskarens tolkningsförmåga är central samtidigt som det är svårt att växla mellan sensitivitet och objektiv distansering (Holton och Walsh, 2017:83‒86; Thornberg och Forslund Frykedal, 2019:52‒55, 62‒63). Den selektiva kodningen grundades utifrån kvantitativt starka samband i och mellan unika koder och kompletterades därefter med kvalitativt betydelsefull information från minnesanteckningar (memos). Processen upplevdes ansträngande och starkt iterativ då tankarna studsade och hoppade mellan det sanningsnära och det abstrakta. På sätt och vis tog processen aldrig slut, den klingade dock långsamt av och efter tio dagars bearbetning hade tolv kärnkoder blivit tydliga. Arbetet med data innebar beslut att utelämna koder, eller data, då de inte upplevdes tillräckligt intressanta för forskningens syfte. Resultatet av den selektiva kodningen upplevs dock representera och spegla empirin trovärdigt.

4.3.3. Teoretisk kodning

Kodningsprocessen avslutades med att kärnkoderna förenades på ett sådant vis att de tillsammans skapar ett sammanhang och förenas i ett teoretiskt koncept (Holton och Walsh, 2017:86‒89; Belgrave och Kapriskie, 2019:175‒181). Denna förbindning ger nytt liv till och mellan kärnkoderna då relationstrådarna antingen attraherar eller repellerar dem åt, varpå de ges nytt attribut; kärnkoder växlar benämning till kategorier.

Under den teoretiska kodningen föll plötsligt bitarna på plats och jag såg en modell framträda ur kategorierna, delvis hjälpt av minnesanteckningar. Enligt Holton och Walsh (2017:106) är denna händelse något som kommer som en blixt från klar himmel men i forskningen skedde det inte fullt så plötsligt. Den teoretiska modellen som visualiserar forskningens empiri presenteras i resultatkapitlet.

4.4.

Citeringar

I resultatkapitlet framställs en stor mängd citeringar från intervjuerna vilka har till syfte att visa på det sanningsnära i forskningen samt ge liv till kategorierna. Citeringarna syftar också till att ge stöd för mina tolkningar samtidigt som de ger förklaringskraft till resultatet och ämnar framställa forskningen mer trovärdigt. Eldh, Årestedt och Berterö (2020) påtalar nogsamt vikten av att inte försvaga konfidentialitetslöftet mot respondenterna när deras citeringar används och att de framställs respektfullt. Som ett resultat av detta har jag känt mig tvungen att

ändra enstaka ord i citeringar på ett sådant vis att innebörden inte påverkas men att ordval bytts ut, exempelvis har ett förbandsnamn eller fartygsnamn omskrivits till förbandet.

4.5.

Respondenter och författare

Respondenterna har genomfört minst elva månaders lång grundläggande militär utbildning (GMU). Fyra av respondenterna har tjänstgjort på förband (som längst 18 månader) mellan GMU och påbörjandet av Officersprogrammet. Respondenterna är jämnt fördelade från de tre årskullarna och samtliga har genomfört drygt hälften av respektive utbildningsår vid intervjutillfället. Fem respondenter kommer från Marinen, två från Flygvapnet och två från Armén. Fem respondenter är män och fyra är kvinnor i åldrarna: 21, 22, 22, 22, 24, 24, 27, 27 och 33. Åtta av respondenterna är döpta och konfirmerade i Svenska kyrkan.

Jag, författaren, är 46 år och är döpt och konfirmerad samt medlem i Svenska kyrkan. Jag har militär yrkeserfarenhet sedan 1996 och anser mig ha stor kontextuell och konceptuell förståelse för den militära själavården. Jag har alltid uppskattat den militära själavården vilket troligtvis påverkat mitt intresse för att forska i ämnet. Min nyfikenhet tilltog då jag med ett militärt perspektiv försökte överblicka forskningsfältet. Min forskning utgår inte från tabula rasa men jag har heller inga förväntningar eller önskningar om vad forskningen ska komma fram till utan drivs snarare av en vetgirighet att komma sanningen nära och ge uttryck för kunskap.

4.6.

Etiska överväganden

Etik är för mig än mer viktigt i forskning än metod eftersom en bristande metod kan skönjas av kritiska granskare men en hållningslös etik kan vara omöjlig att avslöja varpå hela kunskapsfält kan försvagas.

Forskning på människor inom ramen för högskoleutbildning på avancerad nivå omfattas inte av lagen (2003:460) om etikprövning. Trots detta har jag strävat efter att på bästa vis följa de råd som finns utgivna av Vetenskapsrådet (2017:12) gällande forskaretiken i genomförandet av min forskning och forskningsetiken i relation till de individer som ingått i forskningen.

Forskningen är av kvalitativ karaktär vilket ofrånkomligt förbinder forskarens subjektiva värderingar i den tolkande metodiken vilket jag som forskare enligt Bergman och Coxon (2005:10‒11) integrerat och explicit måste förhålla mig till. Detta gör jag främst genom att förklara och motivera mina vetenskapsteoretiska val, jag presenterar mig själv som forskare och jag använder en riklig mängd citat för att underbygga min analys. Jag ser det som en strävan, tillsammans med min genomgående transparens, efter öppenhet vilket Vetenskapsrådet (2017:25) menar är en ledstjärna i forskning.

I syfte att uppvisa god forskningsetik och skydda respondenterna från att deras uppgifter sprids har jag valt att avidentifiera dem i ett tidigt skede. Jag har också valt att ändra enstaka ord eller namn i citat i syfte att omöjliggöra spårning eller inramning av respondenter. Under intervjuerna säkerställde jag att alla förstod att deltagandet var frivilligt och att de närsomhelst fick avbryta intervjun. De fick också mina kontaktuppgifter om de skulle bli efterkloka i något avseende.

5.

Resultat

I detta kapitel presenteras studiens framträdande empiri. Inledningsvis beskrivs studiens operationalisering följt av att forskningens teoretiska modell med tillhörande kategorier presenteras. Därefter följer tre underkapitel, ett för varje huvudkategori, där respektive kategori ges djupare förklaring grundat på högupplöst empiri. Slutligen diskuteras resultatet och studiens forskningsfrågor besvaras.

5.1.

Operationalisering

Operationalisering handlar vanligtvis om att problemställning konkretiseras för att göras mätbar genom att utforma frågor som ska lyfta fram resultatet (Jacobsen, 2017:164‒165). I min forskning betyder operationalisering att jag tar min utgångspunkt i den högupplösta empirin jag samlat in genom semistrukturerade intervjuer. Data har kodats, sorterats och grupperats och använts till att konstruera en modell med centrala teman som är representativ för forskningen då den ger en förklaring till själavård i relation med krigföringsförmågan.

5.2.

Modellen och övergripande beskrivning av kategorierna

I analysen av intervjumaterialet försökte jag finna respondenternas känslor och tankar kring själavård som en del i krigföringsförmågan. Själavård i form av själsliga, mentala, fysiska och kulturella behov och värden återfanns i empirin och då diskussionerna handlade om att själavård skulle alstra eller bidra till militär förmåga känns det påtagligt att själavård för respondenterna handlade om en process. Jag uppfattade dem som lyhörda och vetgiriga med drivkrafter att utvecklas och tolkade dem på ett högre plan som resenärer in i en militär värld varpå jag ansåg det sanningsenligt att prata om olika typer av vägledning.

Tolv kategorier utkristalliserades vilka kompletterats med huvudkategorier som klarnade under den selektiva kodningen: traditionell vägledning, social vägledning och spirituell vägledning. Huvudkategorin social vägledning har sorterats i två mellankategorier då det tydligare framställer forskningsresultatet och ökar insikten av kategoriindelningen. Kategorierna framstår som fullkomligt balanserade då de sorterats i fyra tregrupper men det föll sig naturligt under analysen. Se Figur 1.

Återgivning av empiri sker med argument, eller citat, från intervjuerna. För att visa på hur utbredd eller relevant en åsikt är bland respondenterna används följande termer för att beskriva numerär: Enstaka (1‒2), fåtal (3‒4), flera (4‒5), flertal (6‒8) och samtliga (9).

Figur 1 Illustration av teoretisk modell.

Nedan presenteras kategorierna övergripande under respektive huvudkategorier. Därefter följer i kommande underkapitel en djupare beskrivning av varje kategori som även utvecklas med hjälp av citat från respondenterna. Efter varje citat följer min tolkning av dess innebörd. Den första huvudkategorin, traditionell vägledning, omfattar tre kategorier:

1. Korum handlar om korumets betydelse och dess fängslande kraft.

2. Prästen handlar om ämbetets traditionella betydelse, rollens uppgifter och individens egenskaper.

3. Död och rädsla handlar om respondenternas relation till död och rädsla.

Den andra huvudkategorin, social vägledning, innehåller sex kategorier som fördelats i två mellankategorier vilka är social och moralisk orientering.

Social orientering:

4. Strukturering handlar om aktörer i organisationens strukturer som har påverkan på själsligt välbefinnande.

5. Inkludering handlar om social tillhörighet på arbetsplatsen och betydelsen av lagarbete för att lösa uppgifter.

6. Distansering handlar om att avskärma sig för att få tid för sig själv samtidigt som den personliga integriteten värnas.

Moralisk orientering:

7. Moralisk kompass handlar om beslutsfattning kopplat till moraliska beteenden.

8. Etik och dilemman handlar om reflektioner kring moralens betydelse och synen på dilemman.

9. Värdegrund handlar om värdegrundens ursprung och hur det påverkar moraliska ståndpunkter samt levnadssätt.

Den tredje huvudkategorin, spirituell vägledning, omfattar tre kategorier:

10. Mänsklig ofullkomlighet som handlar om drivkraften att vara felfri, känslor kring ofullkomlighet och acceptans av andras tillkortakommanden.

11. Tro och öppenhet handlar om trons betydelse och att vara mottaglig för att känna tro. 12. Andlig vägledning handlar om tron på något andligt och det som hindrar sådana

strömningar.

5.3.

Traditionell vägledning

Traditionell vägledning är en huvudkategori som främst omfattar korum och prästen då de är dominerande i respondenternas syn på själavård. Kategorin död och rädsla har förbundits i huvudkategorin då respondenterna berättar om starka kopplingar mellan prästen och döden. Korum

Samtliga respondenter har erfarenheter av korum och även om de inte har samma uppfattning har de varit övertygade om sin egen uppfattning gällande korum som inslag i tjänsten.

”… så träffas hela förbandet i kyrkan och det är en otroligt trevlig stämning, så att det blir på något sätt förbandsbyggande.” (R4)

Korum uppfattas, av flertalet respondenter, ha en positiv klang som genom gemenskap och trivsel stärker förbandskänslan.

”Jag tycker det är mäktigt med kyrkor och så där … jag tycker det är fräckt liksom; då det sitter en massa människor i uniform och det är något häftigt med det.” (R8)

Då korum sker i kyrkobyggnader upplevs de beröra med ett positivt intryck, som förstärks av den likformigt utrustade militära styrkans närvaro.

”Ja, det var väldigt fint, stämningsfullt och så ju.” (R5)

I de fall korum sker i det fria, under fältövningar, uppskattas de förberedelser som är gjorda för att inrama den korta stunden och det upplägg som momentet följer. Implicit leds momentet av förbandschef och präst på ett sådant vis att god stämning uppstår.

”Under korum och liknande så om man står där och verkligen försöker ta till sig så tror jag definitivt man utvecklas som människa och man kan få andra infallsvinklar än de som man har.” (R4)

Korum berör individer på ett djupare plan och kanske är det sammanhanget som gör dem förmögna att intensivt koncentrera sig på stunden och det förmedlande som sker.

”Jag var inställd på övningen; jag ville lösa uppgift och blev bara frustrerad för att jag inte fick arbeta.” (R7)

Det finns även individer som inte uppskattar korum som företeelse utan istället ser det som ett hinder i verksamheten som frambringar frustration.