Självkänsla genom improvisation

Vi tror att en uppriktig uppskattning från andra är viktigt för att våga prova något nytt särskilt om det finns risk att göra fel. Vidare tror vi att uppskattningen är grundläggande för att stärka

individens yttre självkänsla. Efter övningen Ja det gör under första passet uttryckte Erika att det var peppande att alla sa ”ja” det som föreslogs. Detta tror vi beror på att hon kände sig bekräftad när hennes förslag togs emot av de andra och att hon fick en positiv upplevelse. Vi ser ett tydligt samband mellan ovanstående övning och när Sternudd skriver att deltagarna genom övningar kan öka sin förståelse för vad som händer mellan människor i olika sociala situationer. Sandra gav endast ett förslag under övningens gång ”vi dansar”. Vi tolkar detta som att hon inte trodde tillräckligt på sina idéer och det verkade som att gruppen inte tyckte att det var helt oväntat att hon föreslog att de skulle dansa. Samtidigt kan det berott på att hon inte kände sig bekant med vad improvisation innebar och var osäker på vad hon skulle göra. Under övningen Grimaser observerade vi att tjejerna tvekade att överdriva ansiktsuttrycken då detta verkade vara något ovant för dem. Vi observerade att Sandra skrattade mycket under övningen och hade svårt att behålla fokus. Att grimasera innebär att förvränga ansiktet och anledningen att tjejerna var tveksamma till en början kan berott på att de inte var vana vid att sträva efter att vara så fula som möjligt inför andra. Sandra uttryckte att ”Jag är ofta en sån som inte gör asså grimaser eller så framför liksom någon annan utom de närmaste. Det är kul att göra det”. Detta tyder på att tjejerna är medvetna om sitt utseende och är mer fokuserade på hur andra uppfattar dem än hur de uppfattar sig själva inifrån. Sandra uttryckte samtidigt att hon tyckte att det var roligt och vi tolkar detta som att hon uppskattade utrymmet där de fick lov att vara ”ful” och gav dem en

36

känsla av tillfällig frihet. Föregående övningar var en del av inledningsfasen där deltagarna fick tillfälle att förbereda sig känslomässigt inför påbyggande övningar. Sternudd skriver om

inledningsfasens främsta funktion som är att skapa en trygghet och öppenhet inom gruppen inför kommande arbete.

Hatten var den övning där vi som ledare observerade den största kontrasten mellan

inledningsfasen och ageringsfasen. Vi tror att övningen krävde mer av deltagarna än de verkade redo för. Ledaren var upptagen med att stötta deltagarna under övningen samtidigt som den som observerade ställde sig frågan om kraven på deltagarna var för höga. Observatören undrade om detta i sin tur skulle avskräcka dem från att fortsätta med improvisation. Hittills hade deltagarna svarat mer eller mindre positivt på alla övningar. När detta uppstod pausade ledaren övningen och frågade deltagarna om hur det kändes. Sandra sa ”Eeh vet inte, eeh lite pinsamt att typ tänka ut vad man ska göra och så. Ja gå fram och så, men sen när man gör det liksom så släpps allting”. Övningen fortsatte och det blev en tydlig skillnad hos alla deltagare då de blev mer aktiva och kom med fler förslag med hatten och varandra. Detta tror vi beror på att vi tillät övningen att fortsätta. Vi tyckte även att Sandras reflektion visade att hon förstod att det ibland kan vara svårt att improvisera och att det är en del av utmaningen, vilket hon delade med sig till de andra i gruppen. Vi såg ytterligare en positiv förändring under tredjepasset i övningen Galgen som är snarlik Hatten och vi förvånades över tjejernas engagemang och höga tempo. Det var

anmärkningsvärt hur Hatten under andra passet utgjorde en av huvudövningarna medan Galgen nu var en uppvärmningsövning. Detta tror vi beror delvis på att tjejerna kände igen övningen samtidigt som de nu trodde mer på sina idéer och vågade gestalta dem utförligare. Detta observerade vi eftersom tjejerna gick fram till galgen ofta och att galgen symboliserade både dator och maskara. Precis som Sternudd talar om vikten av ett kontinuerligt dramapedagogiskt arbete, observerade vi hur tjejerna utvecklade sina personliga resurser.

Även i bearbetningsfasen i andra passet kunde vi se tydliga tecken på en vilja att ta plats och att få bekräftelse från andra. Detta tycker vi var tydligt när Malin uttryckte sin önskan att besökare på Malmö festivalen skulle tycka att det hon gjorde var roligt. Vi tolkar att eftersom inga

människor runt henne sa något så fick hon ingen yttre bekräftelse på att de såg henne. När Malin i nästa stund sa att det är bra att få öva sig att ta plats med hjälp av improvisationsövningar visar detta att hon tycker att det är svårt att få ett utrymme bland andra som hon inte känner och i synnerhet som tjej. Anledningen till varför tjejerna drog paralleller mellan

37

en möjlighet att öva sig att ta plats i en mindre skala för att sedan eventuellt våga ta mer plats i skolan och fritiden.