Då en misshandlad kvinna generellt har låg eller obefintlig självrespekt på grund av det fysiska och psykiska förtryck hon utsatts för kan självrespekten eller brist på densamme medföra att hon upplever sig som en mindre fullvärdig och likvärdig medlem av samhället och
37 de normer som finns i samhället för god självrespekt. Då likvärdig är normen i samhället, (alltså vad genomsnittet anser vara god självrespekt, är likvärdighet därigenom normen för vad en god självrespekt är,) blir en kvinna som bortser sig från normen om likvärdighet hjälpt av en ökad självrespekt för att återställas till samhället. Med andra ord genom att få tillbaka sin självrespekt blir kvinnan därigenom en fullvärdig medlem av samhället, som en del i den här processen behöver samhället tillhandahålla relevanta medel för att alla medlemmar av samhället ska kunna vara just fullvärdiga medlemmar av samhället. För en kvinna som blivit nedtryckt och förintad på sin självrespekt är de medel som samhället bör tillhandahålla henne, hjälpmedel att ta sig ur och bort ifrån förtryckaren. Ett av hjälpmedlen är just ett ställe med kompetent personal som förstår ens ursprung och kan sätta in ursprungsaspekter i kontexten av det osunda förhållandet. Med andra ord en person som redan är insatt i den kultur som kvinnan kommer ifrån och vilka orsaker denna kontext kan ha till att kvinnan behöver hjälp. Genom kunskapen av de kulturella aspekterna får kvinnan ett förtroende för hjälparen men även de rätta verktygen för att ta sig ur det osunda förhållandet. Fokusen ligger på kvinnans behov av hjälp och inte på vilket ursprung hon har alltså vad det innebär att vara same.
I en del av syftet att ge medborgare skydd måste självrespekten hos medborgarna stärkas men det kan inte ske om inte individer har rätt till kroppslig identitet, alltså rätt att inte bli slagna i uppsatsens kontext (Mörkenstam 1999 s. 33). Om inte samekvinnor får de verktyg som behövs för att ta sig ur ett osunt förhållande har de inte heller tillhandahållits möjligheten till kroppslig identitet från den svenska staten.
3.2 Terrafem
För att skapa en förståelse om behovet av relevanta kunskaper gällande etnicitet och kulturella aspekter samt att hjälpen bedrivs på den sökandes språk kommer jag här skriva om Terrafem som är en organisation vars verksamhet vänder sig till kvinnor och tjejer av annan etnisk bakgrund än den i storsamhället Sverige.
I mars 2000 bildades Terrafem som idag kan erbjuda stöd till kvinnor och tjejer som varit eller är våldsutsatta av något slag på 43 olika språk (dock ej samiska). I deras verksamhet ingår jourtelefon som är risktäckande, jourboende, juristjour, tjejhusboende och
38 stödlägenheter (Välkommen till Terrafem). I Terrafems stadgar står det under paragraf 2 att verksamhetens målgrupp är kvinnor och flickor med utländsk härkomst, vidare står det även i samma paragraf att verksamheten ska bedrivas i en feministisk anda och med ett etnicitetsperspektiv (Stadgar Terrafem). Ser vi till uppsatsens kontext och utgångspunkten i intersektionellt perspektiv är det här precis samma målgrupp som de samiska kvinnorna och ämnet för uppsatsen, kvinna och etnicitet. Därav min vilja att här lyfta fram att det redan finns organisationer i Sverige som jobbar med kvinnovåldsfrågor från ett perspektiv där det feministiska och etniska lyfts fram, dock vänder sig inte Terrafem till samerna.
Ett av syftena med Terrafem är just att alla som ringer ska ha möjlighet att prata med någon på sitt egna språk (Nyhetsbrev brottsofferfonden 2001,1.). Genom att kunna föra en konversation inbegripande så känsliga aspekter som våld och övergrepp innebär, på sitt egna språk minskar risken för feltolkningar och skapar även en känsla av trygghet för den berörda kvinnan. Är man utsatt för misshandel eller förtryck av det ena eller andra slaget är oftast själförtroendet inte särskilt högt och det är inte lätt att berätta om den upplevda situationen. Om det då dessutom sitter flera personer och lyssnar finns det en risk för att kvinnan känner sig extra utlämnad och sluter sig istället för att öppna sig. Därav vikten att kunna föra ett samtal med en kvinna utan en ytterligare person eller tolk inblandad och på det egna språket. Här ska inte heller glömmas bort att gemenskapen inom vissa etniska grupper i Sverige inte är särskilt stor vilket för med sig en risk för att tolken, om en sådan anlitas är bekant med den som har utövat våld mot kvinnan, detta kan i förlängningen föra med sig att hon inte vågar berätta vad som verkligen har hänt. En av förklaringarna när det gäller behovet och syftet med Terrafem brukar oftast ges att invandrarkvinnor har ett annat behov än så kallade svenska kvinnor, att deras problem ser annorlunda ut och därav är även behoven annorlunda (Våld mot kvinnor, Rapport från en seminarieserie 2001). Det här är även applicerbart på samekvinnor och deras behov av att hjälparen kan språket i kombination med en förståelse för de etniska aspekterna, utifrån intersektionellt perspektivs ramar är det även så att alla aspekters interaktion med varandra spelar in för att skapa en förståelse för var hjälpen kan ges och behovet finns.
39 3.3 Våld mot kvinnor
Varje år misshandlas mellan 20-30 kvinnor till döds i Sverige och år 2008 polisanmäldes över 28 300 fall av våld mot kvinnor över femton år (Brottsförebyggande rådet - misshandel mot kvinnor). I båda nämnda fall, oavsett om det som sker är en dödsmisshandel eller misshandel av annan form begås våldet, i sju av tio fall av en man som har eller har haft en nära relation till den misshandlade kvinnan (Eklund- Moroney & Reuterskiöld 2007 s. 3).
Definitionen för kvinnomisshandel är att det benämns som kvinnomisshandel då kvinnor och tjejer blir misshandlade av sin partner eller före detta partner, just för att kunna skilja det från annan typ av misshandel där förövaren är en okänd person (Eklund - Moroney & Reuterskiöld 2007 s. 10). Av de anmälningar som kommer in är 70 procent av anmälningarna riktade mot en person som den misshandlade har eller har haft en nära relation med. När det gäller vem som misshandlar finns det ingen skillnad i bakgrund, etnisk härkomst eller social ställning i samhället, misshandel spänner över alla områden och procentuellt finns det ingen grupp av män som är över eller underrepresenterade. Misshandel sker i alla samhällsgrupper och oavsett ålder (Eklund - Moroney & Reuterskiöld 2007 s. 12). Den nämnare som däremot är gemensam för de som utövar misshandel och förtryck av sin partner är de maktstrukturella aspekterna, det är viljan att ha makt över sin partner som är den oftast förekommande utlösande faktorn när det gäller våld i nära relationer. I nedbrytningsprocessen förekommer såväl fysisk som psykisk misshandel likväl som den misshandlande partnern även försöker inskränka kvinnans sociala liv (Eklund - Moroney & Reuterskiöld 2007 s. 19).
Ser vi på misshandlade kvinnorna är det samma sak här, de finns i alla samhällsgrupper dock är det (vilket även har tagits upp tidigare i uppsatsen i stycket med intervjuerna från Karasjok) vanligt att de kvinnor som lever i ett misshandelsförhållande har en tidigare erfarenhet av övergrepp eller har bevittnat övergrepp och våld i barndomen. Anledningen till att kvinnorna ofta stannar så länge som de gör i ett osunt förhållande ges i Eklund - Moroney & Reuterskiölds bok vara att hon gör det ”för ”barnens(?) skull” och/ eller av ekonomiska skäl och/ eller av rädsla för ensamhet och/ eller för att inte bli socialt utstötta.” Vidare säger även sextio procent av de kvinnor som blivit tillfrågade i en undersökning gjord av Sveriges kvinnojourer att de stannar på grund av rädslan att bli slagna ännu värre, eller en del stannar av rädslan för att bli dödade om de lämnar (Eklund - Moroney & Reuterskiöld 2007 s. 15). I
40 den allmänna debatten om våld mot kvinnor tas även ovannämnda skäl upp.
För att förstå varför det fortfarande sker så mycket kvinnomisshandel kan det vara av intresse att ta upp lite historiska årtal, 1864 upphörde mannens lagliga rätt att aga sin hustru, fram till 1965 var det lagligt för en man att våldta sin hustru och först 1982 togs kravet bort att kvinnan måste anmäla mannen för att han skulle kunna bli ställd inför rätta och inte av en anhörig eller myndighetsperson, om misshandeln skett på enskilt område, alltså i hemmet (Eklund - Moroney & Reuterskiöld 2007 s. 17).
Samekvinnor är på intet sätt befriade från det våld som drabbar kvinnor världen över, däremot har de inte varit en del av debatten när det gäller speciella behov för att ta sig ur ett osunt förhållande.
4. Analys
Som jag tog upp i kapitlet om teorin har den tidiga kvinnoforskningen i Sverige haft som utgångspunkt arbetet och arbetslivet för att analysera kvinnors underordning gentemot män. Den här forskningen har inte varit applicerbar på samekvinnor, då samekvinnor tidigare inte varit en del av den arbetande befolkningen i storsamhället enligt den politik som förts av svenska staten mot samerna. Enligt den förda politiken har inte samekvinnor varit ett subjekt, de har varit ett bihang till den nomadiska renskötaren och därigenom har de inte heller haft några behov som resten av kvinnorna i storsamhället, skulle en tolkning av den tidigare förda politiken vara. I förlängningen kan det ses som att negligeringen av samekvinnor har lett till att den tidiga genusforskningen inte heller sett dem som en kategori med behov. Intersektionellt perspektivet, vilket tar upp just det etniska ursprunget som en dimension i genusfrågor är därav välkommen, vidare finns det ett behov av alternativa teorier och perspektiv i förhållande till de traditionella feministiska teorierna där intersektionellt perspektiv är en god representant för ett kompletterande perspektiv där mångfalden i problemen lyfts upp.
Ett påfallande fenomen som jag har uppmärksammat under min efterforskning för uppsatsen är att inte ens de personer som diskuterar rasism och exkludering av vissa folk i Sverige tar upp samernas eller samekvinnornas frågor, även här är samekvinnor ett icke subjekt. Exempel på detta är Anders Neergard som i sin skrift fackföreningsrörelsen i ett rasifierat samhälle i de
41 los Reyes m.fl. från 2005 tar upp just det etnografiska tänkandet och exkluderingen av invandrare i Sverige och i fackföreningsrörelsen. Neergard skriver att Sverige har ett kolonialt förflutet i form av ett misslyckande bakom sig till skillnad från England. Vidare skriver han att ”ras tänkandet var starkt i Sverige under 20- och 30-talet”. Men med tanke på den snarare lyckade koloniseringen av Sapmi vill jag snarare påstå att Sverige har ett lyckat kolonialt förflutet. När det gäller det etnografiska tänkandet var detta som jag även tagit upp tidigare, starkt i synen på samerna redan under 1800-talet. Det är skrämmande att inte samerna uppmärksammas ens av de som skriver om förtryck och rasistiskt tänkande, alltså att engagerade personer med den rätta kunskapen om orättvisor och exkludering själva exkluderar den mest exkluderade gruppen i Sveriges historia. Om inte samerna ens uppmärksammas av det ledande skiktet inom svensk sociologi vilka ska då uppmärksamma dem?
De aspekter av kvinnomisshandel som jag tagit upp i stycket våld mot kvinnor är gällande för hela Sverige utan någon särskrivning, med andra ord inkluderar det även de samiska kvinnorna. Det som inte får glömmas bort här är dock den ytterligare utsatthet de samiska kvinnorna haft genom att tillhöra en ursprungsbefolkning och de kulturella aspekter som tagits upp tidigare i uppsatsen. I intervjuerna från Karasjok framgår det att samekvinnor ska ses som starka och att det är tabu att prata om våld eller övergrepp som sker i hemmet och i förlängning till det här är det inte heller helt ovanligt att en samekvinna som lämnar sin man blir utfryst från samhället. Tidigare nämnda tas även upp som aspekter för att kvinnor väljer att stanna i ett osunt förhållande även i Sverige i stort, rädslan för att bli utstött och den ekonomiska situationen. Applicerar vi; tabu, rädsla för att bli utfryst och ekonomiska aspekter på samesamfundet som är ett samfund uppbyggt kring gruppidentiteten kan förståelsen öka för att de här sakerna skulle kunna vara av stor betydelse när det gäller den samiska kvinnans tolerans med misshandel. I kontexten får det inte glömmas bort att det samiska samhället är uppbyggt runt primärnäringen vilket skapar ett större behov av omgivningens hjälp. Inom primärnäringen arbetar hela familjen och samfälligheten tillsammans när renhjordar ska drivas in och liknande. Blir en kvinna utfryst minskar även hennes chanser till relevant försörjning inom denna primärnäring då hon är beroendet av samfälligheten.
En av anledningarna till att samekvinnors utsatthet inte explicit har studerats kan vara att de räknas som svenskar då de alltid har funnits här och därför glömts bort som en speciell grupp
42 med specifika behov.
Huvudfrågan för uppsatsen är om samekvinnor kan ses som dubbelt diskriminerade utifrån ett intersektionellt perspektiv genom att tillhöra de marginaliserade grupperna kvinna och ursprungsbefolkning. Med bakgrund i det jag tagit upp här ovan i analysavsnittet och resten av uppsatsen så kan en tolkning absolut vara att samekvinnor är dubbelt diskriminerade. För det första finns det väldigt lite skrivet om problemet våld i hemmets sfär i kombination med den samiska kontexten, det ger en indikation på en diskriminering, då negligering av en person eller grupp är en typ av diskriminering. En ytterligare utveckling är att det inte gjorts någon underökning om samekvinnors situation i Sverige enligt FN- rapporten från 2007 som jag har använt mig av. Då intersektionellt perspektiv använder sig av olika aspekter som i kombination eller genom interagering med varandra skapar en förståelse för en specifik situation kan det även sägas att samekvinnor är diskriminerade från det här perspektivs synvinkel. Anledningen är att det finns forskning och material om våld mot kvinnor men inte om samekvinnor, precis som det finns material om samer men väldigt lite explicit om samekvinnor och deras behov.
Genom att Sverige har erkänt samerna som Sveriges ursprungsbefolkning år 1977 borde det tidigare ha uppmärksammats att även samerna består av individer och inte är en homogen grupp. Sätter vi negligeringen till kontexten intersektionellt perspektiv, vilket jag redan tog upp i teoridelen är ett hyfsat nytt perspektiv i Sverige, skapas det en viss förståelse för att samekvinnorna negligerats i den tidigare debatten då det inte funnits något perspektiv med utgångspunkt kön, etnicitet och klass tidigare. Enligt vad som kommer fram var den tidiga kvinnoforskningen fokuserad på marginalisering av kvinnor när det gäller arbetslivet eller liknande aspekter, då samekvinnorna har arbetat huvudsakligen inom det samiska samfundet har inte deras kulturella aspekter påverkat den allmänna kvinnoforskningen i Sverige. Av intresse är dock att trots att intersektionellt perspektivet är hyfsat nytt i Sverige har det ändå funnits i några år, men senast år 2007 fick Sverige kritik enligt den FN- rapport som jag har använt mig av just för att det fattas forskning och undersökningar om samekvinnornas situation och då i förhållandet till våld mot densamma. Kritiken kom när forskare men även de svenska jämställdhetsombuden hade kunskapen om att det finns interaktioner mellan olika komponenter som påverkar en individs behov eller utsatthet. Utifrån denna fakta så har
43 samekvinnorna negligerats och även marginaliserats när det gäller kvinnofrågor specifikt sammanbundna med en viss kontext som i det här fallet är att tillhöra en kvinnogrupp med annan kulturell bakgrund än normen i samhället.
En kvinna oavsett om hon är same eller ej har genom den rådande maktstrukturen ett underläge, genom att då också vara same och inte tillhöra den grupp som klassas som normen vit kvinna av medelklass i det svenska samhället, har en samekvinna ett dubbelt underläge. Ser vi även på den andra gruppen som en samekvinna tillhör ursprungsbefolkning tillhör inte heller den gruppen normen i det svenska samhället vit man av medelklass.
Positiv särbehandling eller särrättigheter är en aspekt som borde appliceras på samekvinnor just när det gäller deras marginalisering och för att förhindra att marginaliseringen fortskrider. Rawls ansåg att alla individer i ett samhälle skulle ges samma förutsättningar, för att kunna göra det i kontexten samekvinnor som kvinna och del av ursprungsbefolkning behövs det en större undersökning än den jag har gjort här, men utifrån den fakta som materialet har gett kan en tolkning av Rawls från ett intersektionellt perspektiv vara att samekvinnorna bör ges en positiv särbehandling som kvinna av ett ursprungsfolk. För att förtydliga menar jag att en särbehandling av samekvinnor och då i uppsatsens kontext bör de få en särbehandling både som kvinnor och ursprungsfolk i kombination inte som det ena i addition till det andra.
Så både som kvinna och som ursprungsbefolkning tillhör samekvinnor en grupp som skiljer sig från den svenska normen. I tillägg kan det finnas flertalet olika aspekter men det jag valt att fokusera på är våld i hemmets sfär, så förutom att inte tillhöra normen i det svenska samhället genom att vara samekvinna, blir en samekvinna som är utsatt för våld i hemmets sfär ytterligare marginaliserad då det i Sverige inte finns någon undersökning om vad en samekvinna som blir utsatt för våld i hemmets sfär har för behov eller om det ens förekommer våld i hemmets sfär inom samesamfundet. Vi kan dock konstatera genom de intervjuer jag har gjort att det förekommer våld i hemmets sfär även hos samerna de är inte på något sätt ett undantag när det gäller den här typen av våld.
Svaret på underfrågan om det förekommer våld i hemmets sfär hos samer, är ja det gör det. Intervjuerna från Karasjok plus årsrapporten från krise- og incestsentret får stå som bevis för detta i kombination med FN- rapporten från Human Rights Council där det även tas upp att samekvinnor undviker att uppsöka en kvinnojour som inte har samisk personal, anledningen
44 till att en kvinna uppsöker en kvinnojour är att hon fått utstå våld av det ena eller andra slaget. Och då samekvinnor uttalat sig om att de undviker att uppsöka en kvinnojour utan samisk personal tyder det här indirekt på att de har ett behov av den hjälp som en kvinnojour tillhandahåller, hjälp att ta sig ur ett osunt förhållande eller bekämpa ett förtryck av det ena eller andra slaget.
I och med att det kan konstateras att det förekommer våld i hemmets sfär även hos samer är då en följdfråga hur svenska staten arbetar med det här? Det enkla svaret är inte alls, men jag ska utveckla det mer än så. En av anledningarna till att problemet ej har uppmärksammats av den svenska staten kan vara att de samiska kvinnorna ses som svenska kvinnor, att de kulturella aspekterna som gör det samiska samfundet till vad det är har glömts bort i kontexten våld mot kvinnor. Då Sapmi har varit en del av Sverige under så lång tid har samerna som en naturlig del av detta blivit ”svenskar” och därför har de samiska kvinnorna glömts bort som en enskild grupp med specifika behov när det gäller våldsaspekterna. Under mina intervjuer i Karasjok fick jag framförallt två svar på frågan om brist på uppmärksamhet för våld i hemmets sfär inom det samiska samfundet, det ena var att det inom det samiska samfundet är tabu att prata om händelser som kan framställa en själv eller samfundet som svag, den andra var att samerna har haft så många frågor att ta itu med att så kallade kvinnofrågor fått stå tillbaka för frågor som gäller hela samesamfundet. Utan att på något sätt förminska samerna kan det ses som att utvecklingen ligger efter, men det handlar inte om att ligga efter i ordets egentliga mening utan här syftas det till att samerna inte har fått vara ett ämne. 1977 fastslog svenska riksdagen att samerna var ett ursprungsfolk i Sverige och det var först 1993 som det svenska sametinget sammanträdde för första gången detta är inte ens två decennier sedan, hur ska alla problem som finns inom det samiska samfundet kunna lyftas upp på så kort tid plus att sametingets jurisdiktion är begränsad, befogenheten är framförallt att se till de kulturella