6.1 Skyndsamt säkrande av lagrade uppgifter (artikel
6.1.2 Det ska vara möjligt att lämna
Regeringens förslag: Sverige ska kunna begära och lämna rättslig hjälp med ett föreläggande att bevara en viss lagrad uppgift enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken.
En ansökan om sådan rättslig hjälp ska handläggas av en åklagare. Rättslig hjälp med ett föreläggande ska få lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag.
32
Sverige ska avge en förklaring om att Sverige ska förbehålla sig rätten att avslå en framställning om rättslig hjälp med ett föreläggande om be- varande, om det finns skäl att tro att uppgifterna inte kommer att kunna röjas i ett senare skede på grund av ett krav på dubbel straffbarhet.
Regeringens bedömning: Det finns tillräckliga rättssäkerhetsgaran- tier för den som har förelagts att bevara en viss uppgift i befintlig regle- ring även utan ett krav på dubbel straffbarhet.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regering- ens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Polismyndigheten och Säkerhetspoli- sen anser att möjligheten till rättslig hjälp med ett föreläggande om beva- rande innebär en efterlängtad harmonisering i det internationella samar- betet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Sverige ska kunna lämna internationell rättslig hjälp med ett föreläg- gande om bevarande
Ömsesidig rättslig hjälp ska kunna lämnas med ett sådant skyndsamt säk- rande av lagrade datorbehandlingsbara uppgifter som avses i artikel 16 i konventionen (se artikel 29). Som huvudregel får något krav inte ställas på att rättslig hjälp får lämnas endast om den gärning som ansökan avser mot- svarar ett brott enligt svensk lag (dubbel straffbarhet), i vart fall inte för sådana brott som är upptagna i artiklarna 2–11. Konventionen reglerar också de närmare förutsättningarna för en ansökan om rättslig hjälp, bl.a. vilka uppgifter den ska innehålla, under hur lång tid ett föreläggande ska gälla i dessa situationer, under vilka förutsättningar ansökan får avslås och att den ska prövas skyndsamt.
För att en svensk myndighet ska kunna lämna rättslig hjälp med en tvångsåtgärd krävs att åtgärden finns tillgänglig i nationell rätt och omfat- tas av regleringen i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brott- mål. Utgångspunkten är att alla åtgärder som är möjliga att vidta i en svensk förundersökning även ska vara tillgängliga för en annan stat efter en ansökan om rättslig hjälp, oavsett om bistånd med åtgärden föreskrivs i en internationell överenskommelse eller inte (se propositionen Internat- ionell rättslig hjälp i brottmål, prop. 1999/2000:61 s. 79).
Nu föreslås en möjlighet till föreläggande om bevarande nationellt. För att skapa en möjlighet att också lämna internationell rättslig hjälp med åt- gärden bör föreläggande om bevarande föras in i den paragraf i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som anger vilka åtgärder som omfat- tas av rättslig hjälp enligt lagen (se 1 kap. 2 §).
Den ordning som ska gälla för rättslig hjälp med ett föreläggande bör i så stor utsträckning som konventionen tillåter följa befintlig systematik i lagen. Hjälp bör därför som utgångspunkt lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång (se 2 kap. 1 §). Det innebär bl.a. att ett föreläggande om bevarande som huvudregel ska ges skriftligt. Vidare får det inte riktas mot den som skäligen kan misstänkas för brottet eller mot någon till honom eller henne sådan närstående person som avses i 36 kap. 3 §
33 rättegångsbalken (se förslaget till 27 kap. 16 och 16 a §§ rättegångsbal-
ken). Det innebär också att det alltid måste göras en proportionalitetsbe- dömning innan åtgärden beslutas (se 27 kap. 1 § rättegångsbalken).
Konventionen ställer krav på att en ansökan ska innehålla de uppgifter som behövs för att åtgärden ska kunna genomföras, bl.a. information om vilka lagrade uppgifter som ska säkras och var och hos vem uppgifterna finns. Att en ansökan om rättslig hjälp ska innehålla sådan information framgår redan av lagen och några särskilda bestämmelser om det behövs inte (se 2 kap. 4 §). Krav ställs också på att en ansökan ska prövas skynd- samt. Utgångspunkten bör alltså vara att ansökan, liksom vid nationella förhållanden, prövas av en åklagare. Det behövs därför också en bestäm- melse om detta.
Det bör, som utredningen föreslagit, även i internationella situationer finnas en möjlighet att överklaga för den som drabbas av en åtgärd (se förslaget till 27 kap. 16 a § rättegångsbalken). För beslut enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller att samma regler tillämpas som för ett nationellt förfarande (se 2 kap. 1 §). Några särskilda regler om över- klagande behövs därför inte.
Eftersom rättslig hjälp ska lämnas under samma förutsättningar som en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning får föreläggandet inte heller gälla längre än den tid som anges i förslaget till 27 kap. 16 § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Det innebär att tiden inte får bestämmas till längre än nödvändigt och högst 90 dagar i ett första skede, med en möjlighet till förlängning med ytterligare högst 90 dagar om det finns särskilda skäl. Skälen för en förlängningsmöjlighet om 90 dagar istället för den frist om 30 dagar som utredningen föreslagit redovisas i avsnitt 6.1.1.
Inget krav på dubbel straffbarhet
De konventionsslutande parterna får inte ställa upp krav på dubbel straff- barhet för att lämna rättslig hjälp med ett föreläggande om bevarande för de brott som räknas upp i artikel 2–11 i konventionen och 3–7 i tilläggs- protokollet (se artikel 29.3 och 4 i konventionen och artikel 8.2 i tilläggs- protokollet). Rättslig hjälp med ett föreläggande om bevarande kan däre- mot vägras om det vid beslutstidpunkten finns skäl att tro att de uppgifter som begärs bevarade inte kommer att kunna lämnas ut i ett senare skede på grund av ett krav på dubbel straffbarhet, under förutsättning att ett land har förbehållit sig den rätten (se artikel 29.4).
Enligt regeringen finns det, även utan en reglering som förutsätter dub- bel straffbarhet, i den svenska befintliga ordningen tillräckliga rättssäker- hetsgarantier för den som förelagts i sådana situationer (se 2 kap. 14 § la- gen om internationell rättslig hjälp i brottmål). Något krav på dubbel straff- barhet för rättslig hjälp med ett föreläggande om bevarande bedöms därför inte vara nödvändigt (se 2 kap. 2 §).
Om det vid beslutstidpunkten finns skäl att tro att de uppgifter som be- gärs bevarade inte kommer att kunna lämnas ut i ett senare skede på grund av ett krav på dubbel straffbarhet, bör dock rättslig hjälp kunna vägras med stöd av 2 kap 14 §. Som utredningen föreslagit bör Sverige alltså utnyttja möjligheten till förbehåll i artikel 29.4 i konventionen, även om möjlig- heten att vägra rättslig hjälp bör användas restriktivt.
34
Grundlagsskyddade gärningar
Gärningar som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen kan endast lagföras i den ordning och omfattning som före- skrivs där. Om en begäran om rättslig hjälp med ett föreläggande om be- varande enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skulle komma i konflikt med bestämmelserna i dessa svenska grundlagar, bör rättslig hjälp vägras. Ett uttryckligt stöd för en sådan ordning finns i artikel 29.5 b i Budapestkonventionen och 2 kap. 14 § i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Någon särskild vägransgrund med hänvisning till grundlagarna behöver därför inte införas (jfr propositionen Nya regler om bevisinhämtning inom EU, prop. 2016/17:218 s. 138 och propositionen Internationell rättslig hjälp i brottmål, prop. 1999/2000:61 s. 73).