Det har konstaterats att medlemsstaterna får ställa krav på tjänsternas kvalitet men nu åter- står frågan om medlemsstaterna måste ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen re- dan erhållit från andra medlemsstater när de avgör om tjänstens kvalitet uppfyller de krav som ställs i värdstaten. När medlemsstaterna ställer krav på att juristen ska erhålla vissa yr- keskvalifikationer för att få utöva juristyrket i staten eller för att få tillträde till en praktisk utbildning ska de nationella myndigheterna beakta de yrkeskvalifikationer som juristen re- dan erhållit från en annan medlemsstat. Myndigheterna ska genom en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen och de som juristen redan besitter, ta hänsyn till både de kvalifikationer som juristen intygar genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis och de yrkeserfarenheter som juristen intygar.185
Medlemsstaten ska ta hänsyn till alla de yrkeskvalifikationer som juristen besitter oavsett om de förvärvats i värdstaten, i en annan medlemsstat eller i ett tredje land.186
Medlemssta- ten ska ta hänsyn till de erhållna yrkeskvalifikationerna för att avgöra om juristen besitter den kunskap som krävs för att kunna utöva yrket i medlemsstaten.187
Om medlemsstaterna inte tar hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan förvärvat i en annan medlems- stat kan det medföra, oavsett om tillämpningen medför diskriminering eller inte, en in- skränkning av den fria rörligheten.188
Varje nationell åtgärd som gör det mindre attraktivt
185 Vlassopoulou, C-340/89, punkt 15 och Peś la, C-345/08, punkt 37. 186 Morgenbesser, C-313/01, punkt 58.
187
Vlassopoulou, C-340/89, punkt 15. 188
eller försvårar unionsmedborgarnas möjlighet att utnyttja den fria rörligheten utgör ett hin- der och är därmed oförenlig med unionsrätten.
Det vore oförenligt med unionsrätten om en jurist inte har rätt att utöva sitt yrke i en an- nan medlemsstat enbart på den grunden att han inte har ett nationellt examensbevis. Om ett utländskt examensbevis bedöms som likvärdigt med det nationella examensbeviset ska juristen inte vägras tillträde till att utöva verksamheten i värdstaten.189
Motsatt innebär det att bara för att en unionsmedborgare innehar ett specifikt examensbevis innebär inte det att medborgaren automatiskt ska få tillträde till yrket utan det innebär att han inte får vägras tillträde på den grunden att han inte innehar ett nationellt examensbevis. Det är sedan upp till medlemsstaterna att bedöma likvärdigheten vilket diskuteras nedan.
Om medlemsstaternas regler inte tillåter att de tar hänsyn till redan erhållna yrkeskvalifika- tioner, oavsett om reglerna är diskriminerande eller inte, kan det leda till ett hinder för den fria rörligheten. Det är oförenligt med den fria rörligheten att kräva att juristen ska erhålla ett nationellt examensbevis när han redan erhåller de kunskaper som en nationell jurist för- värvar genom ett nationellt examensbevis. Medlemsstaterna ställer krav för att skydda ju- ristens klienter men det faktum att medlemsstaterna kräver nationellt examensbevis när ju- risten redan besitter de kunskaperna som krävs för att utöva yrket ska inte anses förenligt med proportionalitetsprincipen. Att inte erkänna yrkeskvalifikationer från andra medlems- stater medför att medlemsstaternas regler går utöver vad som är nödvändigt. Syftet att skydda juristens klienter uppnås så fort juristen har de kunskaper och den kompetens som krävs enligt de nationella bestämmelserna sedan är det irrelevant var juristen har förvärvat yrkeskvalifikationerna.
Rätten att få examens och utbildningsbevis erkända och jämförda gäller även för personer som flyttar från ursprungsstaten för att bosätta sig i en annan medlemsstat och förvärva yr- keskvalifikationer och som sedan avser att utöva sin verksamhet i ursprungsstaten. Personen ska likställas med en utländsk medborgare och har därmed rätt att utnyttja friheterna som erkänns genom fördragen.190
Det rör sig alltså inte om ett rent internt förhållande utan gränsöverskridande moment involveras då medborgaren varit bosatt i en annan medlems- stat under tiden som han förvärvat yrkeskvalifikationer. Eftersom medborgaren förvärvat yrkeskvalifikationerna i en annan medlemsstat är det irrelevant om medborgaren har för av- sikt att utöva sin verksamhet i ursprungsstaten eller i en annan medlemsstat. Slutsatsen kan
189
Thieffry v. conseil de l’Orde des Avocats, 71/76, [1989], ECR 765, punkt 19. 190
dras att alla unionsmedborgare som genom gränsöverskridande moment har för avsikt att utöva sin verksamhet i en medlemsstat ska ha rätt att tillgodoräkna sig redan erhållna yrkes- kvalifikationer när värdstaten avgör om personen har de yrkeskvalifikationerna som krävs för medlemsstatens egna medborgare.
Sammanfattningsvis får medlemsstaterna ställa proportionerliga krav på tjänsternas kva- litet genom att kräva att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer men medlemssta- terna ska ta hänsyn till de yrkeskvalifikationerna som juristen redan erhållit från andra medlemsstater när staten avgör om juristen uppfyller de krav som ställs. Det är irrele- vant varifrån juristen införskaffat sig yrkeskvalifikationerna. Det vore oförenligt med unionsrätten om värdstaten inte tar hänsyn till juristens yrkeskvalifikationer speciellt om juristens yrkeskvalifikationer och de yrkeskvalifikationer som ställs som krav i värdsta- ten kan likställas. Det faktum att staten kräver ett nationellt examensbevis är inte fören- ligt med den fria rörligheten då det inte är ett nödvändigt krav för att utöva yrket. Ju- ristens klienter skyddas så länge juristen besitter de kunskaper och den kompetens som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten och det är irrelevant var juristen förvärvat yrkeskvalifikationerna.