Skillnader i verb och substantivbenämning

På individnivå förekom vissa skillnader mellan verb- och substantivbenämning hos deltagarna, både gällande baslinjerna och under stimuleringarna. För deltagare A, D och E var verben procentuellt svårare att benämna under baslinjetestningen medan det för deltagare B och C var substantiven som var procentuellt svårare, även om den procentuella skillnaden för deltagare C var mycket liten. Gällande andelen felsvar under stimuleringarna genererade verben procentuellt fler felsvar hos samtliga deltagare, även om det för deltagare E var mycket jämnt fördelat. Inte hos någon av deltagarna genererade substantiven fler felsvar procentuellt än verben. Verben var således svårare att benämna vid baslinjetestningen på individnivå för tre av fem deltagare och genererade procentuellt fler felsvar vid stimuleringen än substantiven hos samtliga deltagare. Däremot

37

förekom ingen signifikant skillnad på gruppnivå mellan verb- och substantivbenämning, varken gällande antal benämnda bilder i baslinjen eller andelen felsvar vid stimuleringen. Det är dock viktigt att notera att föreliggande studie har ett litet deltagarantal vilket kan påverka de statistiska resultaten samt huruvida slutsatser angående skillnader mellan ordklasserna kan dras. Den slutsats som kan dras utifrån de statistiska testen är att det inte är möjligt att bevisa någon skillnad mellan verb- och substantivbenämning. Det går därmed inte att konstatera huruvida substantiven eller verben är känsligast för benämning i baslinjen och under stimulering vid rnTMS i föreliggande studie.

I andra studier har det visats att substantivbenämning är mer känsligt och genererar fler felsvar jämfört med verbbenämning (Hauck et al., 2015; Hernandez-Pavon et al., 2014), vilket inte stämmer överens med resultaten i föreliggande studie. Verb verkar snarare vara något svårare att mobilisera än substantiv, vilket stämmer överens med vad Bastiaanse et al. (2016) kom fram till i sin studie. I föreliggande studie verkar verbbenämning ställa andra krav på språkprocessen jämfört med substantivbenämning, vilket överensstämmer med resultatet i studien av Mätzig et al. (2009) och kan innebära att verb som ordklass eventuellt är svårare att benämna och även medför fler felsvar än substantivbenämning. Enligt Hauck et al. (2015) skulle verbbenämning kunna användas vid stimulering av posteriora regioner, medan andra studier har visat att det finns begränsade möjligheter att alls orsaka tillfälliga språkstörningar i posteriora regioner med rnTMS (Picht et al., 2013; Tarapore et al., 2013). Detta är dock inget som kan värderas utifrån föreliggande studie då deltagarna främst stimulerades i frontalloben.

Sammantaget har felsvaren på gruppnivå varit lokaliserade till följande områden; gyrus frontalis inferior, gyrus frontalis medius, gyrus frontalis superior, gyri orbitales, gyrus precentralis, gyrus supramarginalis, gyrus temporalis medius samt gyrus temporalis superior. Samtliga lokalisationer, förutom gyrus frontalis superior och gyri orbitales, har identifierats som språkligt viktiga områden för benämning i tidigare studier. Herbet et al. (2016) fann att gyrus temporalis inferior är ett viktigt område för ordmobilisering, men detta kunde inte verifieras i föreliggande studie då inga felsvar lokaliserades dit. Det är däremot tydligt att det är högst individuellt var i hjärnan felsvar uppstår i enlighet med vad Corina et al. (2010) och Lioumis et al. (2011) har kommit fram till tidigare.

38

Under verbbenämningen är det enbart i gyrus frontalis inferior som felsvar har identifierats hos samtliga deltagare. Att det är ett viktigt område för benämning stämmer överens med det Hauck et al. (2015) fann i sin studie. Lokalisationerna gyrus frontalis medius, gyri orbitales och gyrus precentralis har identifierats hos fyra av fem deltagare under verbbenämningen. Felsvar under verbbenämningen har även i tidigare studier lokaliserats till gyrus frontalis medius (Lubrano et al., 2014; Hauck et al., 2015) samt gyrus precentralis (Valyear et al., 2007; Canessa et al., 2008). Även gyrus temporalis superior har i tidigare studier identifierats som ett viktigt område vid verbbenämning (Hauck et al., 2015) och i föreliggande studie har felsvar identifierats där hos två av de tre deltagare, som stimulerades i det aktuella området. Ett ytterligare område där felsvar har identifierats under verbbenämningen i föreliggande studie är gyrus frontalis superior.

Vid substantivbenämningen finns det ingen felsvarslokalisation som har identifierats hos samtliga deltagare. Däremot har gyrus frontalis inferior och gyri orbitales identifierats hos fyra av fem deltagare, där enbart gyrus frontalis inferior har identifierats som ett viktigt område för substantivbenämning i tidigare studier (Hauck et al., 2015). Felsvar vid substantivbenämning har i tidigare studier även identifierats i gyrus precentralis och gyrus temporalis medius (Hauck et al., 2015). I föreliggande studie var enbart två av fem deltagares felsvar lokaliserade till gyrus precentralis, trots att fyra av fem deltagare stimulerades där, vilket inte helt stämmer överens med vad Hauck et al. (2015) kom fram till. Endast en av fem deltagare har felsvar lokaliserade till gyrus temporalis medius, vilket motsvarar 100 procent av testade deltagare då det bara är den deltagaren som är stimulerad i det området. Felsvar har även identifierats hos två av tre stimulerade deltagare i gyrus temporalis superior i föreliggande studie, vilket enligt Lioumis et al. (2011), Hernandez- Pavon et al. (2014) samt Fridriksson et al. (2018) är ett viktigt område för benämning i allmänhet. Samma sak gäller för gyrus supramarginalis enligt Lioumis et al. (2011), där det i föreliggande studie har identifierats felsvar hos en av en stimulerad deltagare vid substantivbenämning. Övriga områden som har identifierade felsvar under substantivbenämningen i föreliggande studie är gyrus frontalis superior och gyrus frontalis medius.

Sammantaget är latens (3.03) och tvekljud (3.09) de felsvarstyper som har förekommit hos alla deltagare. Det stämmer överens med vad Corina et al. (2010) såg i sin studie gällande att utföranderelaterade felsvar var en av de vanligaste typerna av felsvar vid benämning i allmänhet,

39

samt det Hauck et al. (2015) såg i sin studie gällande att tvekljud och utföranderelaterade felsvar var vanligast. Under substantivbenämningen har felsvarstypen underordnad verbal parafasi (4.03) förekommit hos alla deltagare, men inte hos någon under verbbenämningen, samtidigt som tvekljud (3.09) har förekommit hos alla deltagare under verbbenämningen, men hos alla förutom en under substantivbenämningen. Utifrån detta kan man se indikationer på att felsvarstyperna påverkas av vilken ordklass som benämns.

Gällande verbbenämningen har flest felsvarstyper uppkommit i gyrus frontalis inferior med 16 olika felsvarstyper. Flest varianter på flersvar har under substantivbenämningen skett i gyrus frontalis medius samt gyri orbitales där båda lokalisationerna har sju olika felsvarstyper vardera. Gällande latens, som var en av de vanligaste felsvarstyperna, har flest felsvar av den typen uppkommit i gyrus precentralis. För tvekljud å andra sidan gäller lokalisation i gyrus frontalis inferior både sammantaget och under verbbenämningen, vilket kan tänkas stämma överens med vad Lioumis et al. (2011) såg i sin studie gällande att utföranderelaterade felsvar var vanligt förekommande i gyrus frontalis inferior. Underordnad verbal parafasi var vanligast vid substantivbenämningen och flest felsvar av den typen lokaliserades till gyrus frontalis medius. Att den felsvarskategorin är frekvent förekommande under substantivbenämningen skulle kunna relateras till hur ord är lagrade i hjärnan enligt Davis (2014). Ord kan vara lagrade i kategorier och koncept och relaterade kategorier/koncept anses då ligga funktionellt nära varandra i det semantiska nätverket (Davis, 2014). Det är därför möjligt att denna organisation kan bidra till att underordnade objekt lätt mobiliseras. För att understödja denna teori skulle det innebära att även överordnade och sidoordnade objekt samt synonymer var vanliga felsvarskategorier då även dessa kan tänkas ligga nära målordet i det semantiska nätverket, men det är inte fallet i föreliggande studie och därmed kan teorin av Davis (2014) inte sägas få stöd. Huruvida specifika felsvarstyper har uppträtt på specifika lokalisationer går det inte att se några indikationer på i föreliggande studie då felsvaren är varierande och spridda.

Substantiv- och verbbenämningen resulterade i olika felsvarslokalisationer hos samtliga deltagare. Det är alltså inget felsvar inom den ena ordklassen som har exakt samma lokalisation som den andra ordklassen. Detta talar för att ordklasserna kompletterar varandra och att båda därför bör användas vid rnTMS, vilket stämmer väl överens med vad Rofes (2015) kom fram till i sin studie.

40

Gällande felsvarens lokalisationer går det således inte att relatera specifika språkliga företeelser till specifika lokalisationer i hjärnan i föreliggande studie. Det går inte heller att särskilja några specifika lokalisationer för verbbenämning jämfört med substantivbenämning. Det kan däremot finnas en indikation på en språklig utbredning i främst frontalloben då flest felsvar har lokaliserats dit. Frontalloben har tidigare identifierats som ett språkligt område (Rolston & Chang, 2017; Chang et al., 2017) specifikt för expressivt språk (Potagas, et al., 2017). Däremot är samtliga deltagare stimulerade i frontalloben jämfört med temporalloben (två deltagare), parietalloben (en deltagare) samt occipitallobens noll deltagare, vilket kan ha påverkat felsvarens placeringar och därmed även bedömningen av språkets utbredning i hjärnan.

Tillägget med verbbenämning i kombination med substantivbenämning under rnTMS har dock tillfört att fler stimuleringspunkter, nödvändiga för tal- och språkproduktion, har identifierats jämfört med enbart stimulering under substantivbenämning. Detta har skett både vid stimulering av vänster och höger hemisfär, vilket talar emot lateraliseringen av språket till dominant hemisfär (Ingvar, 2012) som då bör ha varit vänster hemisfär för samtliga deltagare. Däremot kan språkliga funktioner flyttas om till icke-dominant hemisfär vid skador i hjärnan (Krieg et al., 2013; Rösler et al., 2014; Papathanasiou, et al., 2017), men huruvida detta har skett hos deltagarna i föreliggande studie är inte möjligt att uttala sig om. Sammanfattningsvis innebär det att språkets placering i hjärnan stämmer bäst överens med hur Lurias neuropsykologiska teori beskriver språkliga funktioner – att språkliga funktioner har en sammansatt lokalisation, som inte är tydligt avgränsad, där det krävs en samverkan mellan flera områden i hjärnan för att kunna aktivera dem (Ahlsén, 2014). Att språkliga funktioner har visat sig i höger hemisfär hos deltagarna talar emot både den lokalistisk-konnektionistiska modellen (Ahlsén, 2008b) samt Dual Stream Model (Hickok & Poeppel, 2004) som båda talar för att språkliga områden är lateraliserade till vänster hemisfär. Således är språket betydligt mer utbrett än enbart lokaliserat till Brocas och Wernickes område i vänster frontal- och temporallob.