SKILLNADER MELLAN KOMMUNERNA

6.2.1 Socialarbetarnas handlingsutrymme

Resultatet visar att informanterna i de olika kommunerna har olika syn på vilket

handlingsutrymme de har. Den enskilde socialarbetarens kunskap och värderingar påverkar enligt Svensson m.fl. (2008) hur denne använder sitt handlingsutrymme. Ekström (2016a) menar att även om socialarbetarna har ett visst handlingsutrymme kan de ibland behöva motivera sina beslut. Omfattningen av socialarbetarnas handlingsutrymme avgörs enligt informanterna från den större kommunen av varje enskild socialarbetares förmåga att kunna motivera sina ställningstaganden inför chefen som har det yttersta ansvaret. Svensson m.fl. (2008) menar att gatubyråkratens handlingsutrymme påverkas bland annat av andra professionella. När gatubyråkraten tar hänsyn till etiska aspekter och bygger sina

ställningstaganden på forskning blir besluten väl underbyggda. Väl underbyggda beslut kan i sin tur underlätta socialarbetarens ställningstaganden. Svensson m.fl. menar att den positiva laddningen med makt handlar om att den som har makten också är den som har ansvaret och möjligheterna. Informanterna i den större kommunen beskriver chefen som lyhörd och flexibel vilket ger en antydan om att chefen är tillmötesgående.

Svensson m.fl. (2008) menar att när det finns enighet i besluten i ett maktförhållande blir makten osynlig. Informanterna från den större kommunen anser dock att trots att cheferna är lyhörda har socialarbetarna ett begränsat handlingsutrymme i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna.

6.2.2

Informanter från den större kommunen menar att socialarbetarna brister i bland annat kunskap om kvinnovåld. Weinehall och Jonsson (2009) menar att det kan finnas behov av specialutbildade socialarbetare i arbetet med kvinnor utsatta för våld. Att det finns brister i socialarbetares kunskap inom området bekräftas av tidigare forskning som menar att socialarbetare känner sig osäkra i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna (Ekström, 2016a; Helmersson & Jönson, 2015; Brännström & Jarnkvist, 2016). Brist på utbildning och erfarenhet kan enligt Svensson m.fl. (2008) leda till att gatubyråkraten saknar personliga förutsättningar att klara av arbetets utmaningar och den stress som denne ställs inför. Det brister i riktlinjerna enligt informanter i den mindre kommunen som menar att arbetet med kvinnor utsatta för våld borde vara mer genomtänkt och prioriterat uppifrån. Ekström (2016b) menar att bristen på tydliga riktlinjer och avsaknaden av lämpliga resurser kan leda till att socialarbetarna blir osäkra. Även Lipsky (1980) menar att gatubyråkrater saknar tydliga riktlinjer vilket försvårar gatubyråkratens beslutsfattande.

Ulmestig (2020) menar att det kan saknas tydliga riktlinjer i arbetet med kvinnor utsatta för våld även fast stödet för de våldsutsatta kvinnorna är lagstiftat.

I resultatdelen framkommer det även att socialarbetarna behöver utvecklas i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. Ekström (2018) menar att kvinnor utsatta för våld är en prioriterad grupp men att arbetet med dessa kvinnor behöver utvecklas.

7 DISKUSSION

Syftet med studien var att undersöka hur socialarbetare inom en större och en mindre kommun arbetar med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer samt vilket stöd som erbjuds och om stödet skiljer sig mellan de olika kommunerna. Utifrån syftet har två frågeställningar formulerats för att uppfylla syftet:

Vad finns det för möjligheter och begränsningar för socialarbetarna inom de två valda kommunerna i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna?

Vilka likheter och skillnader finns det i socialarbetarnas arbetssätt i de olika kommunerna utifrån informanternas svar?

7.1 Resultatdiskussion

Vi anser att studiens syfte har uppfyllts och båda frågeställningarna besvarats. Både tidigare forskning och de utvalda teorierna har varit till hjälp vid besvarandet av studiens syfte och frågeställningar. De artiklar som tar upp våldsutsatta kvinnors perspektiv har underlättat besvarandet av den första frågeställningen avseende möjligheter och begränsningar i arbetet med kvinnor som utsätts för våld. Genom att fått inblick i de våldsutsatta kvinnornas

perspektiv har vi kunnat jämföra socialtjänstens erbjudna resurser med de insatser som de våldsutsatta kvinnorna efterfrågar enligt artiklarna. Artiklarna som belyser likheter och skillnader mellan kommunernas arbetssätt har varit till hjälp vid analysen av de slutsatser som drogs utifrån den andra frågeställningen. De artiklar som berör socialarbetarnas stöd till kvinnor utsatta för våld har gett inblick i om huruvida studiens resultat går att relatera till en större krets eller om resultatet är specifikt för informanterna och de aktuella kommunerna. Den första frågeställningen var enklare att besvara än den andra då samtliga informanter uppgav tydligt hur arbetet i deras enheter ser ut. Informanterna pratade även om vilka möjligheter och begränsningar de möter i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. Besvarandet av den andra frågeställningen var i form av slutsatser som framkom utifrån informanternas svar angående möjligheter och begränsningar i arbetet med kvinnor utsatta för våld. Den andra frågeställningen var svårare att besvara då vi inte fick direkta svar utan fick dra slutsatser utifrån intervjuerna.

Resultatet visar att informanter från båda kommunerna anser sig erbjuda de våldsutsatta kvinnorna grundläggande stöd som hjälper kvinnorna att ta sig vidare. Informanterna från de olika kommunerna har dock skilda uppfattningar om hur tillräckligt det erbjudna stödet är. Det hör enligt Svensson m.fl. (2008) till socialarbetarens uppdrag att erbjuda klienten det stöd som behövs. Informanterna från den större kommunen anser att det erbjudna stödet är otillräckligt till skillnad från informanterna från den mindre kommunen som anser att stödet är tillräckligt. Känslan av att inte räcka till och kunna erbjuda rätt stöd är vanligt

förekommande hos gatubyråkrater varmed känslan av otillräcklighet skulle kunna ha ett samband med informanternas profession. Vi tror att informanternas olika uppfattningar även kan bero på den enskilde informantens syn på de våldsutsatta kvinnornas behov eller på informanternas engagemang i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. En annan anledning till informanternas olika upplevelser av det stöd som erbjuds kan vara att vissa informanter inte har kunnat tillgodose den våldsutsatta kvinnans behov med organisationens tillgängliga resurser. Gatubyråkratens uppdrag är enligt Svensson, m.fl. (2008) att sammanfoga

klientens behov med organisationens tillgängliga resurser. Informanternas syn på det stöd som erbjuds kan även påverkas av kommunernas storlek. Informanterna i den större

kommunen har möjligtvis fler ärenden än informanterna från den mindre kommunen vilket kan leda till kommunikationsbrist mellan informanterna från den större kommunen och de våldsutsatta kvinnorna. Kommunens storlek kan påverka relationen mellan socialarbetaren och klienten då socialarbetaren i en mindre kommun har troligtvis mindre antal ärenden och har därmed tid att skapa en bättre relation till varje klient. Att informanterna från den större kommunen anser att stöd som erbjuds är otillräckligt kan bero på att de har flera ärenden och anser att de inte har tillräckligt med tid till samtliga klienter. Lipsky (1980) menar att gatubyråkraterna inte kan styra över antal klienter i behov av stöd varmed arbetet är tidskrävande och en ständig kamp mot klockan. Vi har dock inte frågat informanterna om antal klienter informanterna har, vilket vi tror hade varit bra att veta för en bättre jämförelse. En fråga om antal klienter hade förenklat diskussionen om anledningen bakom

informanternas syn på det stöd som erbjuds i koppling till informanternas arbetsbelastning i de olika kommunerna. Att ställa frågan om antal klienter tänkte vi tyvärr inte på förrän efter intervjuerna och under skrivandet av resultatdelen. Det hade även varit intressant att återkomma till informanterna för att ta reda på deras åsikter angående hur socialtjänsten egentligen borde arbeta med kvinnor utsatta för våld för att kvinnorna ska vara nöjda med det stöd som erbjuds.

En annan fundering som vi hade velat få förtydligande på avser informanternas möjligheter att välja sina klienter. Under intervjuerna ställde vi frågan om de våldsutsatta kvinnorna får välja sina handläggare men inte om handläggarna får välja sina klienter. Lipsky (1980) menar att vissa gatubyråkraters förhållningssätt kan leda till att de fokuserar på de klienter som verkar behandlingsbara. Vi tycker att Lipskys synsätt är intressant och vi hade velat veta om socialarbetarna i de valda kommunerna har möjligheten att välja sina klienter och hur informanterna i så fall tänker vid val av ärenden.

Vi hade även velat få reda på hur maktrelationen mellan informanterna och de våldsutsatta kvinnorna ser ut. Vi insåg under skrivandet av resultatdelen att de våldsutsatta kvinnorna har mer makt i mötet med socialarbetarna än vad vi tidigare trodde. Maktrelationen mellan socialarbetare och klienter är en viktig del och har en påverkan för båda parterna i det professionella mötet. Informanterna berättade att de våldsutsatta kvinnorna har chansen att medverka under hela utredningsprocessen.Den våldsutsatta kvinnans delaktighet i

utredningsprocessen tyder på att det finns balans i maktrelationen mellan de våldsutsatta kvinnorna och informanterna. Vi hade dock velat fördjupa oss i hur maktrelationen mellan informanterna och de våldsutsatta kvinnorna ser ut för att kunna analysera och jämföra maktrelationen i de olika kommunerna. Svensson, m.fl. (2008) skriver om hur

gatubyråkratens och klientens olika kategorier påverkar maktrelationen dem emellan. Det hade varit intressant om vi hade frågat informanterna om hur de våldsutsatta kvinnornas och informanternas olika kategoritillhörigheter påverkar maktrelationen i det professionella mötet. En återkoppling till informanterna var tyvärr inte möjlig på grund av tidsbrist. Resultatet visar att informanterna i de båda kommunerna arbetar klientcentrerat genom att ta hänsyn till den våldsutsatta kvinnans önskemål. Att ta hänsyn till den våldsutsatta

kvinnans åsikter är ett sätt att ge henne bekräftelse och genom att bekräfta den våldsutsatta kvinnan stärks hon som person. Att ge den våldsutsatta kvinnan bekräftelse går i linje med den personcentrerade infallsvinkeln som menar att när klienten får en ny självuppfattning ökar dennes förmåga att förändra sin situation.

Vi upplevde att det inte fanns några tydliga skillnader i informanternas arbetssätt i de två olika kommunerna. De skillnader som framkom handlade i första hand om socialarbetarnas

upplevelser och uppfattningar snarare än skillnader i arbetssätten. Det hade därför varit intressant med en djupare diskussion med informanterna kring deras svar då flera frågor väcktes under skrivandet av resultatdelen.

Utifrån informanternas svar och koppling till teorier anser vi att det som egentligen påverkar socialarbetarnas arbetssätt är i första hand handlingsutrymmet. Hur en gatubyråkrat

hanterar den frihet som handlingsutrymmet innebär avgörs av socialarbetarens kunskap, erfarenhet och värderingar (Svensson m.fl., 2008). Resultatet visar att informanter i den större kommunen anser att de har ett begränsat handlingsutrymme samtidigt som de menar att de brister i kunskap i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. Informanterna i den mindre kommunen nämner inga kunskapsbrister och menar sig ha ett stort handlingsutrymme. Informanternas uttalanden tyder på att det kan finnas ett samband mellan socialarbetarnas kunskap och vilket handlingsutrymme de upplever sig ha. Frågan blir därmed om

socialarbetarnas handlingsutrymme egentligen hänger ihop med kommunens storlek. Informanterna från den större kommunen har möjligtvis flera ärenden och därmed mer koll på vad de våldsutsatta kvinnorna egentligen har för behov. Antal ärenden kan påverka informanternas syn på om handlingsutrymmet är tillräckligt för att erbjuda de våldsutsatta kvinnorna stöd som de egentligen är i behov av.

7.1.1 Förslag på förbättring

Resultatet visar att det finns riktlinjer i kommunerna avseende arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. Det framkommer dock inte vilka riktlinjerna är eller hur dessa tillämpas inom socialtjänsten i arbetet med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Även tidigare forskning menar att det finns riktlinjer i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna men det framkommer inte vilka riktlinjerna är (Ekström, 2016a). Vi tror utifrån informanternas svar att informanterna är medvetna om att riktlinjer finns men är osäkra på vilka dessa är och uppgav därför inga exempel. Vi anser att frågan om kommunens riktlinjer är viktig och borde arbetas vidare med. Ett förslag är att ledningen på en organisation tar ansvar för att

riktlinjerna blir mer tydliga och tillämpbara i det praktiska arbetet. Ledningen skulle kunna ta ansvar för förtydligande av riktlinjerna genom att först se till att riktlinjerna förtydligas för personalen och att det sedan förs en diskussion angående hur riktlinjerna kan tillämpas praktiskt på den egna verksamheten.

En annan fundering vi fick är avseende socialarbetares begränsade handlingsutrymme. Resultatet visar att informanter från den större kommunen upplever brister i

handlingsutrymmet i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. Ett förslag är att socialarbetare som upplever ett begränsat handlingsutrymme pratar ihop sig och pratar sedan med chefen för att tillsammans komma fram till lämpliga lösningar. En lösning kan exempelvis vara att socialarbetarna får möjlighet att fatta några beslut utan att återvända till chefen.

Socialarbetare kan exempelvis få ett bredare handlingsutrymme när det handlar om att fatta beslut som samtalsstöd eller andra frivilliga insatser som inte på något sätt kan leda till negativa ändringar i klientens situation. Svensson, m.fl. (2008) menar att vid upplevelsen av brist på handlingsutrymmet inom organisationen kan socialarbetaren antingen godta

begränsningen eller arbeta för en förändring. Socialarbetaren kan jobba för en förändring antingen inifrån genom att prata med chefen eller utifrån genom att starta någon form av debatt inom det berörda området.

En annan fundering vi fick under skrivandet av resultatdelen avser informanternas syn på samarbetsbrister med ekonomiskt bistånd. I resultatdelen framkommer det att samarbetet med ekonomiskt bistånd behöver förbättras. Även tidigare forskning bekräftar att det finns

samarbetsbrister mellan olika aktörer inom socialtjänsten. Ett förslag på bättre framtida samarbete är att socialarbetare från ekonomiskt bistånd ingår i specialenheter inom våldsärenden. Ett annat förslag är att socialarbetarna inom olika enheter får ett utökat handlingsutrymme i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna. Ett utökat handlingsutrymme kan exempelvis handla om att socialarbetarna får fatta beslut om ekonomiskt bistånd i det akuta skedet. Efter det akuta skedet kan den våldsutsatta kvinnan med hjälp av

socialarbetaren komma in i systemet för ekonomiskt bistånd.

7.2 Metoddiskussion

Den valda metoden var lämplig för studien då den kvalitativa ansatsen med

semistrukturerade intervjuer gav utrymme för diskussion och följdfrågor vilket har bidragit till fördjupad kunskap inom området. Användandet av den kvalitativa innehållsanalysen gav bra struktur som underlättade bearbetningen av resultatet vid analysarbetet. Om en

enkätundersökning istället använts hade det visserligen inneburit fler deltagare och ett bredare underlag men försvårat möjligheten att följa upp svaren. En kombination av enkäter och semistrukturerade intervjuer hade däremot varit både intressant och mer givande. En kombination var tyvärr inte möjlig på grund av tidsbristen.

Att vi genomfört telefonintervjuer har både för- och nackdelar. Hedin (2011) menar att en fördel med telefonintervjuer är att det inte finns behov av att fundera på lokalens utseende, den egna klädseln eller mimik. En annan fördel med att intervjuerna gjordes på telefon kan ha varit att informanterna kände sig mer avslappnade och bekväma än vad de möjligtvis hade gjort vid en fysisk träff. En nackdel med telefonintervjuer var däremot avsaknaden av

ögonkontakt och möjligheten att kunna läsa av informanternas kroppsspråk.

Det fanns vissa svårigheter med att få tag i intervjupersoner då många var sjuka eller hade hög arbetsbelastning. Den höga arbetsbelastningen ledde till att en av informanterna ville ha frågorna via mail då denne ville delta men inte hade tid för en intervju. Den höga

arbetsbelastningen påverkade även längden på intervjuerna då vi kände oss stressade under intervjuernas gång och inte kunde ställa allt för djupa frågor.

Studiens kvalitet hade kunnat förbättras genom att de olika kommunernas riktlinjer och övergripande arbetssätt med våldsutsatta kvinnor studerats innan intervjuerna påbörjades. En bättre inblick i kommunernas riktlinjer och övergripande arbetssätt hade ökat

förutsättningarna för att frågorna som ställdes skulle varit mer relevanta och kommunspecifika.

I studien har den kvalitativa forskningens kriterier för tillförlitlighet följts. För att öka studiens trovärdighet användes en bra diktafon för att säkerställa hög ljudkvalitet inför transkriberingen av intervjuerna. Det transkriberade materialet underlättade vid kodning av nyckelord samt meningar som sedan användes i skrivandet av resultatdelen och därmed analysdelen. Kodningen av intervjuerna var i sin tur till hjälp för att komma fram till likheter och skillnader i informanternas svar från samma kommun och därmed i jämförelsen av de olika kommunerna. Vi anser därför att användandet av den kvalitativa innehållsanalysen var ett bra val som gav oss struktur och förenklade skrivandet av resultatdelen. Bryman (2008) menar att kontexten vid kodning kan gå förlorad då man endast plockar ut vissa delar. Vi anser inte att kontexten har påverkats då diskussioner mellan oss förts under studiens gång avseende informanternas uttryck och uttalanden utifrån frågan om det verkligen är det här informanten menar? Diskussionerna vi hade var i första hand för att minska risken av felbedömningar under processens gång.

Bryman (2008) menar att vid analys av material kan det finnas risk för att författarna

betraktar den sociala verkligheten på ett något annorlunda sätt jämfört med deltagarnas bild av verkligheten. Under intervjuerna ställdes följdfrågor vid behov av förtydligande av

informanternas svar och för att minska risken för missförstånd. Vi anser därför att

semistrukturerade intervjuer var ett bra val som gav oss en möjlighet att diskutera samt ha en levande konversation med informanterna.

För att öka undersökningens trovärdighet har fokus legat på studiens syfte vid varje moment av arbetet. Vi har exempelvis utgått från studiens syfte vid utformandet av frågeställningar, skrivandet av intervjuguiden samt vid val av för studien relevanta deltagare. Studiens syfte var utgångspunkt även vid val av olika stora kommuner. Under processen har en dialog förts mellan oss där frågan hela tiden ställts om det insamlade materialet och studiens innehåll överensstämmer med studiens syfte. Dialogen mellan oss fördes både under datainsamlingen och vid analysarbetet. Under skrivandet av studien har vi försökt att strukturera samtliga delar för att på så sätt säkerställa besvarandet av syftet och frågeställningarna samt för att göra studien tydlig och enkel för läsaren att hänga med. Sättet vi använde för att strukturera arbetet var att sätta samma rubriker under resultat och analysdelen samt liknande rubriker under tidigare forskning. Rubrikerna som användes tycker vi har varit bra och förenklat skrivandet av resultatet, analysen samt diskussionen. Under skrivandet av analysdelen har vi exempelvis tittat på rubriker i resultatdelen för att säkerställa analysen av samtliga delar. Strukturen som användes tycker vi visar en klar och tydlig bild på att studiens

frågeställningar och syfte har besvarats. Vi tycker dock att studiens syfte hade uppfyllts på ett bättre sätt om flera informanter från de utvalda kommunerna hade deltagit i intervjuer. Flera intervjuer hade lett till en djupare förståelse kring de olika kommunernas arbetssätt med kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Vi var dock begränsade tidsmässigt och hade därför inte möjligheten att ha flera deltagare i studien. Även den pågående coronapandemin har hindrat oss att få fler informanter då inte många socialarbetare hade tid för intervjuer och flera var sjuka. En av socialarbetarna vi var i kontakt med berättade även om stressen de möter på jobbet på grund av ändringar som coronapandemin lett till. Vi anser att studiens syfte har uppfyllts även om överförbarheten inte är möjlig då deltagarantalet var för få och studien bestod av ett icke slumpmässigt urval. Bryman (2008) menar att resultatet inte är överförbart om urvalet inte är ett slumpmässigt urval.

För att öka studiens pålitlighet har en detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet vid datainsamling, urval och analysmetod utarbetats. Även om det inte går att säkerställa en full objektivitet i förhållande till studien har vi agerat i god tro och gått in i uppgiften med öppet